Vägen som knöt samman Europa

Publicerad: 17 juni 2004, 05.30. Senast ändrad: 27 augusti 2009, 17.14

Historien om aposteln Jakobs grav i Santiago de Compostelas katedral är också en historia om hur Europas vägar växte fram. Väldiga skaror av vallfärdare från hela världsdelen drogs till den galiciska staden och redan på 1100-talet spreds den första turistguiden, "Pilgrimsboken".

I år är det Jakobsår, Año Santo Jacobeo, ett begrepp som nog inte säger de flesta svenskar så mycket. Ändå är det ingen småsak. Under detta år kommer mellan 6 och 10 miljoner människor från hela Europa att vallfärda till aposteln Jakobs grav i Santiago de Compostela, inte långt från Spaniens Atlantkust i nordväst.

Somliga traditioner är viktiga inte på grund av sitt ursprung utan med tanke på sina efterverkningar. Att Jakob, Sebedaios son, skulle ligga begraven i Spanien är det väl få som anser vara ett historiskt faktum. Enligt Apostlagärningarna avrättades han i Palestina, troligen år 44 e Kr. Men om honom har legenderna mycket att berätta. Han skall ha hunnit med att missionera i Spanien, och efter sin död fördes hans kropp den långa vägen till Iria Flavia vid Galiciens västkust. De första uppgifterna om detta möter vi på 700-talet.

Detta var ett dramatiskt århundrade i Spaniens historia. År 711 hade en islamisk här – berber snarare än araber – gått över Gibraltar sund och inlett sin snabba erövring av den iberiska halvön. I slutet av århundradet var den nästan helt i morernas händer. Utanför deras rike, el-Andalus, låg bara en landremsa längst i norr, ganska oländig och bebodd av en fattig och isolerad befolkning, som utökades med flyktingar undan morernas framstötar. Längs nordkusten och längs Pyrenéerna låg en kedja av löst definierade regioner, ungefär samma område som de nutida Galicien, Asturien, norra Kastilien, Cantabrien, Baskien, Navarra och Aragonien. Förutom av den kristna kyrkan hölls de samman av ett gemensamt kulturarv med romerska och visigotiska element. Här växte det också fram kungariken med växlande gränser, med centra som Oviedo, León och Pamplona.

Dessa områden hade föga kontakt med det karolingiska och ottonska Europa. Den vitt spridda Rolandssången berättar om hur Karl den store under ett återtåg år 778 passerade bergspasset Roncevaux. Eftertruppen överfölls, troligen av basker, och det försvarades utan framgång av "den rasande" Roland. Större framgång hade Karl (eller snarare hans son Ludvig den fromme), då Barcelona erövrades 801. Katalonien, som genom sitt läge vid Medelhavet hade andra villkor än rikena vid Atlantkusten, knöts närmare till Frankrike än till Spanien, något som har efterverkningar ännu in i nutiden.

Rikena i norr hade sitt ansikte vänt söderut, mot det moriska riket. Men framför allt slog de vakt om sitt eget arv, och kungarna betraktade sig gärna – med rätt eller orätt – som visigoter. Deras lagstiftning härrörde från den visigotiska tiden, likaså kyrkorätten och gudstjänsten, som något oegentligt brukar kallas mozarabisk. (Mozaraber var kristna i eller från det moriska riket.) Arkitekturen var av eget slag, med romerska och visigotiska inslag.

Historien om aposteln Jakobs grav i Galicien uppträder för första gången i en hymn av munken Beatus av Liebana i slutet av 700-talet. Det berättades snart om mängder av mirakler som skett vid graven. En apostlagrav i Spanien var ett nytt och för många mera lättillgängligt alternativ till Petrus och Paulus gravar i Rom. En ståtlig vallfärdskyrka uppfördes med den konstantinska Peterskyrkan i Rom som förebild och invigdes 899. I slutet av 1100-talet ersattes den av en romansk katedral. En ökande ström av utländska pilgrimer sökte sig över bergspassen till den galiciska stad som efter aposteln fick namnet Santiago de Compostela, och de återvände med ett musselskal i hatten som bevis för att de genomfört vallfärden. För pilgrimerna inrättades härbärgen och sjukhus, och befolkningen i trakten ökade snabbt.

Pilgrimstågen följde de gamla romerska vägarna, som sträckte sig från Pyrenéerna längs nordkusten till Galicien. Längs samma vägar kom nu ett rikt inflöde av europeisk kultur. En ledande roll spelade till en början Clunyrörelsen, en ordensliknande sammanslutning av kloster med centrum i Cluny i Sydfrankrike. Dess klosterkyrka var för övrigt högmedeltidens största byggnadsverk och blev en förebild för många andra byggen. Cluniacensiska kloster överträffade de inhemska spanska, och längs vägen byggdes kyrkor i den nya romanska stilen. Romersk kyrkorätt och gudstjänst ersatte de traditionellt spanska. I början av 1100-talet tog cistercienserna över. Med dem kom den gregorianska reformrörelsen, som löste kyrkan från kungamaktens kontroll och gav den större inflytande. Feodalsystemet ersatte de mera primitiva formerna av maktfördelning. De olika rikena knöts allt närmare till varandra, och det expanderande Nordspanien blev alltmera likt de övriga länderna i Västeuropa.

Pilgrimsvägen blev snart också en viktig handelsväg och fick i Spanien namnet Camino francés, "den franska vägen". Längs den kom frankiska köpmän och slog sig ner – "franker" kallade man för övrigt alla utlänningar. De tog över en stor del av handeln i området, och nya städer med eget borgerskap växte upp längs vägen. Den kristna remsan i Nordspanien fick en ny infrastruktur, inte i den traditionella riktningen nord-syd, utan från öst till väst. Vägarna förbättrades och utökades, det byggdes broar, och här skapades en av det medeltida Spaniens främsta trafikleder.

För morerna söderöver innebar detta nya exportmöjligheter. Längs pilgrimsvägen fördes mängder av eftertraktade produkter till Frankrike och dess grannländer: ridhästar, siden, purpur, kryddor och guld. Det öppnade också nya kulturella kontakter mellan den moriska kulturen och Europa. Överföringen av arabisk litteratur och inte minst av lärda grekiska verk från antiken i arabisk översättning skulle ge oöverskådliga impulser till västerlandets kultur.

Pilgrimsfärderna fick en återverkan över en stor del av Europa. Hit drogs väldiga skaror av besökare också fjärran ifrån: lombarder, engelsmän, tyskar, flamländare och med tiden nordbor, polacker och ungrare. Tillfartsvägarna genom Frankrike blev nya huvudleder för denna kontinentala trafik. En väg gick från Tours över Bordeaux, en annan från Vézelay via Bourgogne och Toulouse, en tredje från Alperna över Le Puy, och ännu en utgick från Arles, inte långt från franska Medelhavskusten. Vägarna gick över bergspassen vid Roncevaux och Somport, och de strålade samman i Puente de la Reina väster om Pyrenéerna.

Dessa huvudvägar förgrenade sig i ett nätverk som sträckte sig över en stor del av den europeiska kontinenten: till Lübeck och Gdansk i norr, till Krakow, Wien och Budapest i öster och till Neapel i söder. Också sjötrafiken fick ett uppsving genom pilgrimsfärderna. Från England tog man sig över med båt över Engelska kanalen eller direkt till Galicien. Färderna till sjöss var ofta bekvämare och gick snabbare. Från Ribe på Jylland kunde man på åtta dagar ta sig till La Coruña i Galicien.

Den oerhörda tillströmningen av pilgrimer ledde också i Frankrike till utveckling av de områden som vägarna passerade. Pilgrimerna ville gärna besöka andra vallfartsorter längs vägen, och en del av dem som Tours, Le Puy, Rocamadour och Conques kom att höra till de mest besökta i Västeuropa. En viktig uppsamlingsplats i norr var Paris, invid kyrkan S:t Jacques-la-Boucherie i stadens centrum. Huvudgatan söderut, som ännu heter Rue S:t Jacques, ledde direkt till pilgrimsleden. Av själva kyrkan återstår nu bara tornet. Den är för övrigt känd från ett helt annat sammanhang. Under franska revolutionen samlade sig de mest radikala revolutionärerna här och fick därför namnet jakobiner.

Liksom i Spanien byggdes värdshus och pilgrimshärbärgen längs vägarna. Olika hospitalsordnar gav pilgrimerna tryggare övernattningar än de stimmiga värdshusen, som inte alltid hade pålitliga gäster. Pilgrimerna själva var av de mest olika slag och från skilda samhällsklasser men kändes igen på sin gemensamma utrustning med bredbrättad hatt, väska och stav. De flesta begav sig ut på vallfärd för att infria ett löfte eller för att be helgonet om någon särskild förmån. Under medeltidens lopp blev det allt vanligare att man ålade syndare att göra en vallfärd som botgöring. De var inte alltid så villiga att genomföra den med ett botfärdigt sinnelag, och många passade på att försvinna längs vägen. Åtskilliga var ute efter att få se världen – våra första turister – andra var äventyrare och kriminella som sökte nya marknader.

Men organisationen fungerade förbluffande väl. Redan på ett tidigt stadium gav man ut resehandböcker, som spreds över Europa. Aymeric Picauds latinska "Liber peregrationis", "Pilgrimsboken", från omkring 1130 har kallats "den första europeiska turistguiden". Den ingår för övrigt i ett större samlingsverk från något senare tid, "Codex Calixtinus", som är en guldgruva för studiet av Santiago de Compostela och vallfärderna. I slutet av medeltiden inrättade man våra första resebyråer, där man i förväg kunde boka in sin inkvartering längs vägen. Det tycks ha fungerat relativt väl utan tillgång till telefon, e-post eller fax.

Detta möte mellan människor med olika nationaliteter, stånd och syften, som färdades längs Europas vägar i vagn, till häst eller till fots, förmedlade kunskaper om flera andra språk och kulturer än någon hade kunnat föreställa sig därhemma. Många tog intryck av allt det nya de mötte och förde det med sig hem – låt vara att de olika pilgrimsgrupperna förmodligen inte var mera intresserade av varandra än nutida turistsällskap.

Till Santiago de Compostela kom också den heliga Birgitta och hennes man Ulf Gudmarsson. Det är oklart vilken väg de tog, men troligen skedde en del av resan med båt. Ulf insjuknade på vägen och avled efter hemkomsten – en påminnelse om att detta slags resor alltid var riskfyllda. Fastän de var djärva var de ändå inte unika. På olika håll i Norden har man hittat sådana typiska musselskal som pilgrimerna tog med sig hem och som påminner om många vallfärder som nu är bortglömda.

Mot medeltidens slut minskade vallfärdernas politiska och ekonomiska betydelse, fastän pilgrimsströmmen fortsatte som tidigare. Vallfärderna hade stärkt och enat de nordspanska rikena så att de nu hade kraft att börja sin expansion söderut. Redan på 1100-talet inleddes den kristna återbefolkningen av Spanien. Ibland tog den sig formen av korståg, där aposteln fick en ny roll som Santiago el matamoro, "morerdödaren", som med svärdet i hand red i spetsen för korshären på sin vita häst. Nyligen har domkapitlet i Santiago de Compostela låtit ta bort just en sådan staty för att inte väcka anstöt bland muslimerna.

I och med att östkustens hamnstäder erövrades av Aragonien öppnades nya sjövägar över Medelhavet. Under århundraden hade Spanien sina främsta ekonomiska och kulturella kontakter med Italien. Men vägtrafiken mellan Frankrike och Spanien fortsatte och är i dag större än någonsin i historien. Motorvägen vid Irún är en hårt belastad trafikled, och många tar hellre vägarna över bergspassen.

Efter en lång tid av nedgång väcktes intresset på nytt på 1900-talet för pilgrimsfärderna till Santiago, och i nutiden har de blivit en utmaning för många genom sin kombination av fysisk och andlig ansträngning. Det publiceras mängder av resehandböcker på olika språk som täcker de gamla vägarna genom Europa med deras sevärdheter, och det finns otaliga webbsidor som informerar om vägarna till Santiago. För att färden skall räknas som pilgrimsfärd fordras att man tar sig fram de sista tio milen till fots eller de sista tjugo milen på cykel. Fortfarande sker vallfärden i traditionella former, och pilgrimerna skaffar sig särskilda pass, som stämplas på bestämda platser längs vägen. Som förr kulminerar vallfärderna när ett "Jakobsår" infaller, varje gång som Jakobsdagen den 25 juli infaller på en söndag. I år fylls vägarna därför av oräkneliga pilgrimer.

De nya vallfärderna har naturligtvis finansiella aspekter precis som på medeltiden. De ger turismen ett uppsving i norra Spanien och bidrar till att ge det fattiga Galicien ett ekonomiskt uppsving. Men inte minst är det fortfarande en mötesplats för människor med olika språk och kultur.

Per Beskow