pilgrimsinfo.se

Via de la Plata-leden i april 2015

 Från Sevilla till Caceres.

Så här kom jag till starten i Sevilla:

Kvällsflyg från Skavsta 19.30, övernattning på prisvärda Hotel Las Américas mittemot järnvägsstationen varifrån jag tog tåget nästa morgon 9.15. Anlände Sevilla Santa Justa 11.10, varifrån jag tog en buss till de centrala delarna där katedralen ligger. Pilgrimspasset köpte jag på hotel Simon på Calle García de Vinuesa, 19 (ett hotell som jag för övrigt definitivt skulle kunna tänka mig att bo på en gång)

Dag ett: Itallica, Santiponce - Guillena

 

Även om jag varit i Sevilla flera gånger tidigare, gör jag tid för lite sightseeing. Jag ser katedralen med det kända tornet la Giralda som är en del av katedralen och som med sina cirka hundra meter över vattenytan en gång var världens högsta torn och som nu är ett av Unescos världsarv. En annan intressant sak med tornet är att de nedre två tredjedelarna en gång var minaret till en moské från elvahundratalet medan den övre tredjedelen är en tillbyggnad för att ge plats för kyrkklockorna när staden blev kristen.

 

Freedom Tower i Miami har lånat delar av sin design från la Giralda. Jag har bott i Miami och passerade ofta den här byggnaden som idag är ett viktigt monument för alla cuban-amerikaner. Det var här de som på olika sätt tog sig till USA från Cuba fick registrera sig.

 

Jag går in i katedralen i tron att jag där ska kunna få mitt pilgrimspass. Men icke, Hotel Simon ska det vara . Och tre euro ska det kosta.

 

Två saker har jag bestämt mig för att göra inför den här caminon: Jag ska försöka vara lite social med andra pilgrimer. Och jag ska försöka undvika att gå en hel dag igenom en stad för att komma ut på landsbygden.

 

Detta sistnämnda praktiserar jag direkt här i Sevilla när de blir dags att lämna staden. Jag tar en buss till Santiponce och passar på att besöka den gamla romerska staden Italica, grundad 206 f kr och födelseplats för de båda kejsarna Hadrianus och Trajanus. Man går ju på så många romerska vägar att intresset för romarrikets närvaro här på iberiska halvön naturligtvis väckts.

Jag tar inte lång stund på mig här inne, jag ska ju trots allt vandra lite denna fina premiärdag. Det jag framför allt är intresserad av är att se Italicas amfiteater som kunde hålla 25 000 åskådare. Detta var den tredje största amfiteatern i romarriket.

 

En glad överraskning är att man som europé inte behöver betala någon entréavgift.

 

Mitt emot Italicas huvudingång ligger en restaurang. Jag går dit föe en lätt måltid innan jag sedan strax innan treblecket ger mig av. Åh, vad underbart. Och vilken bra idé det här var, nu kommer jag direkt ut i den vackra naturen!

Grusvägen jag går på är spikrak i cirka åtta kilometer. Inte ett enda träd. Och alltså heller ingen skugga. Det är rätt svettigt idag och jag förstår graffitin som är skriven på en av broarna jag går över, via verde = sombra, grön väg = skugga. Det är tjugofyra grader varmt och solen steker. Den här första delen av leden påminner lite om en av mina favoritsträckor längs Camino Francés, la Meseta.

 

Inalles har jag nu gått tolv kilometer, plus förstås allt asfaltstrampande i Sevilla. En lagom sträcka så här första vandringsdagen.

Kvart i sex är jag framme vid det kommunala härbärget i Guillena där jag träffar många av de pilgrimsvandrare jag sedan ska komma att stöta på under vandringens gång. Jag går direkt in för den där sociala biten jag bestämt mig för och slår mig i slang med en kvinna som sitter i köket och skriver i sin dagbok, en holländska som nu ska vandra de hundra milen till Santiago tillsammans med en väninna. Kvinnan har vandrat här i Spanien en gång tidigare, den gången gick hon ända hemifrån Holland ner till början av Camino Francés och sedan de åttio milen till Santiago därifrån. Jag har en enda enkel fråga, varför?

 

Jo, hon hade alltid lidit av att hon var för blyg. Tre månader på caminon och hon ansåg sig blivit botad. Och jag tror henne. Idag strålar det om den här kvinnan. Hennes väninna sedan fyrtio år strålar inte. Hon har ett annat slags problem. Sedan hon pensionerade sig för tre år sedan ifrån ett jobb som hon hela livet identifierat sig med, tycker hon att hon tappat bort sig själv. Ett problem hon önskar få löst under den här långa vandringen.

 

Jag kryper ner i min sovsäck redan klockan åtta för att lyssna på ett avslappningsband jag har med mig. Jag delar rum med två spanska herrar. Den ene snarkar som hade han för avsikt att väcka döda.

Dag två: Guillena – Castillblanco de los Arroyos

 

Lampan i rummet tänds halv sju. Dags att studsa upp. Jag smörjer in fötterna ordentligt. Konstigt det där med kroppens minne. Redan när jag gick runt i Sevilla gjorde sig mina två långtår påminda. Jag har aldrig problem med dem i vanliga fall men så fort jag börjar vandra börjar de krångla…

 

Den här gången har jag ett par ny vandringskängor, och en ny ryggsäck. Mina älskade Meindl som jag haft i många år nu och som jag sulat om flera gånger har blivit för små! I stället för att köpa ett par nya Meindl har jag nu satsat på en lätt Salomonkänga som fått fem av fem möjliga poäng i olika tester. Jag tänkte att mina stackars tår i dessa nya kängor inte längre skulle komma ihåg att de brukar få svart naglar. Så är alltså inte fallet.

 

Ryggsäcken är mycket mindre än den jag haft tidigare och väger följaktligen mindre, en 26 liters Jack Wolfskin gjord för kvinnoaxlar, en som jag hoppas mycket på.

Det är en underbar morgon. Fågelsträck flyger över mitt huvud i den vackra morgonrodnaden. En kort tur på landsväg och sedan blir det bara vandring på grusvägar genom korkekslundar hela dagen. Inga fler landsvägar, inga människor. En strålande dag i solskenet!

 

Synd bara att jag inte kan gå mer än tjugotvå kilometer. Jag har bestämt mig för att vara duktig och inte överanstränga mig de första dagarna. Dessutom ligger härbärgen och byar inte så tätt på den här leden och många gånger finns det faktiskt inte så många valmöjligheter. Det märks så här i början också på kvällarna. Första dagarna ses vi som började i Sevilla vare kväll…

Sista fyra kilometrarna fram till Castilblanco de Arroyos går egentligen längs landsvägen men här har man varit smart nog att ordna fina stigar åt oss vandrare bredvid vägen.

Vid infarten till staden, mitt i rondellen, står en konstnär och målar tavla. Inne i stan stöter jag på fler konstnärer. Jag får veta att det är någon slags Fiesta idag och just det här med att måla tavlor är tydligen något som står på dagsschemat.

 

Jag kommer förstås fram alldeles för tidigt, redan klockan tolv. Jag har ingen lust att gå till vandrarhemmet så tidigt, om det nu överhuvudtaget har öppet. I stället strövar jag runt lite i den lilla staden.

Ifrån huvudtorget utgår ett minitåg som tar folk runt till stadens olika restauranger där de till en ringa penning får prova olika tapas, även detta ingår i fiestan.

Jag hittar ett litet sött ställe som blir mitt natthärbärge, Pederia Platon. Här får jag ett finfint rum med balkong för tjugo euro! På de kommunala härbärgena här i Andalucien, och i Extremadura med för den delen, kostar en säng i en sovsal vanligtvis tio euro så det här är förstås rena fyndet. Dessutom är Sonja som äger stället en underbar kvinna. Jag tvättar lite, hänger ut kläderna på tork på min fina balkong och sätter mig sedan i solen för att läsa i min medhavda bok.

 

I livsmedelsaffären i närheten stöter jag ihop med ett äldre par från Korea. De berättar att det kommunala härbärget är rätt sunkigt. Alltså valde jag väl rätt som tog in på ett privat ställe just idag. Det ska bli underbart att slippa snarkande grannar och öronproppar. Människan spår och Gud rår… Fiesta de tapas håller på hela natten. Det är inte tyst en enda minut! Och där fick jag!

Dag tre: Castillblanco de los Arroyos – Almadén de la Plata

 

Jag berättade igår för Sonja att jag tycker att apelsinerna i den här trakten nog är de godaste jag ätit i hela mitt liv. När jag nu halv sju på morgonen lämnar mitt rum har fina människan hängt en påse med apelsiner på mitt dörrhandtag.

 

Jag går genom stan och sedan ut längs landsvägen i mörkret. Jag har en rätt lång väg att gå idag, trettio kilometer. Det ska bli skönt att få sträcka ut ordentligt och slippa komma fram så tidigt.

 

Koreanerna från igår skulle ta taxi de första sexton kilometrarna eftersom de inte ville gå landsvägen. Själv traskar jag på här utan problem, fyra timmar i jämn takt, fast inte så jättefort. Flera av de franska gubbar jag träffade på härbärget första dagen passerar mig.

Det är strålande vackert överallt, och ingen biltrafik att tala om. Solen skiner. Blommor i blått, rött och gult. Vackra gamla ekar. Här missar de någonting mina vänner koreanerna.

Efter landsvägsvandringen kommer jag till naturreservatet Parque de los Berrocales där korkekarna står som spön i backen. Underbara grusvägar att vandra på. Oh, vad vackert. Och oh, vad jag tänker på tjuren Ferdinand. Inte konstigt att han var så fridfull där han gick och lullade i en sådan här vacker miljö.

Några kilometer in i reservatet hade jag tänkt fylla min vattenflaska, man ska kunna göra det här enligt guideböckerna. Jojo, skyltar finns det, men inget vatten. Däremot hittar jag ett par buttra skogvaktare som sitter och fikar i solen. Vatten kan jag ta i kranen som leder ner i kreaturshon lite längre bort. Jag gör så, reservvatten döper jag det till.

Det är en mycket vacker vandring här inne i reservatet. Små bäckar och en liten sjö. Allt är perfekt, tills precis i slutet då det plötsligt bär hundra meter rakt uppåt. Jag lutar mig mot ungefär var tredje korkeks stam för att hämta andan. Väääldigt ansträngande slutparti på en underbar vandringsdag.

Väl uppe på toppen kommer belöningen i form av en storslagen utsikt över naturreservatet. Har man nått toppen av ett berg måste man ju ner också, något som är ganska jobbigt. Men fort går det och snart är jag framme vid dagens slutmål i Almaden. Klockan har hunnit bli fyra. Förmodligen är jag sist in på härbärget i utkanten av stan. Jag har inte gått fort idag, men jag har njutit.

 

Jag slänger av mig min nya fina ryggsäck, tar plats i en underslaf vid väggen, favoritplatsen, och spatserar sedan glatt tillbaka till centrum för att avnjuta en färskpressad apelsinjuice. Aaah, dessa ljuvliga apelsiner!

 

Tillbaka på härbärget läser jag lite i den medhavda romanen. Eftersom det ännu är för tidigt att knoppa in tackar jag ja till att följa med min sänggranne tillbaka in till stan för att spisa lite. Maria är född på Cap Verdeöarna, uppvuxen i Angola och Portugal och nu för tiden bosatt i Italien. Vi får en trevlig stund på en av stadens uteserveringar.

Jag träffade Maria för första gången tidigare idag, ute på leden. Jag hade suttit där en stund och filosoferat när hon kom. Det var en väldigt vacker plats vid ett vattendrag. Jag satt och försökte lyssna på tystnaden. Men kunde naturligtvis snart fastslå att något dylikt egentligen inte finns. Även om man inga bilar hör, det är långt ifrån landsvägen, så finns det ju en miljon andra saker som hörs. Det är grodor som kväker, fåglar som sjunger, flugor som surrar, vinden som rasslar i träden. Och inte minst mina egna andetag som hörs. En stillhet fylld av naturens egna underbara ljud alltså.

Dag fyra: Almadén de la Plata – Monesterio

 

Jag vaknar redan klockan sex, gör mig snabbt iordning och är snart ute i mörkret. Ett spanskt par som varit med sedan starten går före mig med sina skarpa ficklampor. De står där framme och ser ut att tveka åt vilket håll de ska gå. Jag vet sedan gammalt att just det här paret pratar med varandra oupphörligt. Jag vill inte lyssna på dem, jag är ute så här tidigt för ynnesten att få höra fåglar vakna till liv. Jag passar på att snabbt gå förbi paret med ett hastigt ’buen camino’.

Det är mörkt rätt länge. Jag hastar fram, småspringer faktiskt för att lägga distans mellan mig och paret. Dumt? Ja, naturligtvis. Och visst straffar det sig. Plötsligt befinner jag mig på landsvägen, vilket inte alls var meningen. Men att gå tillbaka vill jag helst inte. Om jag bara går till vänster nu kommer jag nog rätt. Jag känner spanjorerna i hasorna och fortsätter skynda fram.

 

Så ja, här finns i alla fall en skylt, två kilometer till Almadén. Almadén! Det var ju där jag startade nyss. Nedrans!

Paret som nu hunnit ifatt mig vänder om utan att säga ett ord. Jag måste naturligtvis också vända. Vi går tillbaka till vägskälet där vi kom ner på landsvägen. De går upp för backen igen. Jag tvekar, jag gillar verkligen inte att gå tillbaka exakt samma väg som jag kommit. Ska jag ta landsvägen ändå? Det står ju en skylt här, Monasterio 14 kilometer.

Jag går några tiotal meter. Men nej, idag skulle de vara så fin natur. Och det var 12 kilometer, inte 14. Det här känns inte rätt. Jag får sätta svansen mellan benen och traska tillbaka jag också, med risk för att hela härbärget nu vaknat och är på vandringsbenen. Jag får helt enkelt omvandla de här felstegen till en läxa. En lärdom som säger mig att inte bry mig om de andra. Jag måste kunna värja mig och stanna kvar i min egen kokong oavsett vad de gör och hur de låter.

 

Jag behöver inte gå så värst långt tillbaka den vägen jag kommit. Det har nu börjat ljusna lite och snart hittar jag pilen där jag skulle svängt. Den var omöjlig att se i mörkret.

Det blir en underbar morgon med en praktfull soluppgång. Djur- och naturlivet är storslaget med porlande bäckar, vackra blommor, vildorkidéer, stenekar, korkekar, härfåglar, storkar, alldeles nyfödda lammungar. En lång stund blir jag stående vid en liten sjö där en ensam stork spatserar runt på sina långa ben, upp och ner i vattnet. Jag träffar också på små svarta, söta griskultingar som jag förmodar så småningom ska lufttorkas och bli till Pata Negra.

Pata negra, svarta foten, kallas en speciell sorts lufttorkad skinka från den här regionen. Dessa så kallade Iberico-skinkor är indelade i olika kvalitéer. Den finaste, Jamón Iberico de Bellota, kommer från frigående grisar som strövar i ekskogarna och enbart äter ekollon. Jamón Iberico de Recebo matas med en kombination av ekollon och spannmål. Jamón ibérico de Cebo får bara spannmål.

 

De här frigående grisarna verkar väldigt nyfikna av sig. De kommer nästan ända fram och sniffar på mig med sina ringbeprydda trynen. En märklig upplevelse.

 

Efter cirka nio kilometer kommer jag till en brant ansträngande uppförstigning. Halvvägs upp hittar jag en perfekt viloplats i en liten bergsskreva. Min kondition den här gången är ganska bra men branta stigningar är alltid jobbiga. Och dessutom har jag fått problem med de nya kängorna. Jag vet inte riktigt hur jag ska snöra dem för att det ska kännas bra. Jag provar alla möjliga varianter.

Vid tolvtiden är jag i El real de la Jara där jag hittar en fin liten trädgård där jag i lugn och ro får sitta och njuta ett par stekta ägg med de sedvanliga solmogna tomaterna och ett glas färskpressad apelsinjuice, så bra!

 

Strax utanför Real de la Jara går gränsen mellan Andalusien och Extremadura. Man hoppar mer eller mindre över en bäck, och så är man i ett nytt landskap. Från den näst fattigaste regionen till den fattigaste, från den största befolkningsmässigt till en av de minsta.

 

Andalucien var den del av Spanien som romarna koloniserade först. I Extremadura vandrar man bitvis fortfarande på gamla romerska vägar och den vackra staden Merida som ligger i det här landskapet har Spaniens kanske finaste romerska lämningar.

Precis här på gränsen mellan de två landskapen ligger en gammal medeltida borgruin där storkarna som vanligt byggt sina bon i tornen. Man ser storkbon i alla slags upphöjda byggnader den här årstiden.

 

Vidare på raka fina lättvandrade vägar. Efter cirka tolv kilometer och lite uppförsbacke på slutet kommer jag fram till Ermita de san Isidro, ett nybyggt kapell. Strax intill ligger ett stort långtradar-rastställe, mitt slutmål för dagen. Det vill säga, nu har jag vandrat klart för idag.

 

Det blev nästan tre mil. Om jag skulle gått den sista milen fram till Monesterio skulle det blivit alldeles för långt. Det är det här som gör att den här leden är lite speciell, man måste räkna ut i förväg exakt hur lång en dagsetapp ska vara eftersom härbärgena bara finns på visa platser. (Till skillnad från Camino Francés där dessa ju ligger tätt). Ibland blir det för kort, ibland för långt. Idag löser jag problemet genom att helt enkelt ställa mig och lifta sista biten. Den här sista sträckan fram till Monasterio är enligt guideboken inte speciellt rolig eftersom både landsvägar och motorväg möts här. Jag tror alltså att jag inte missar så mycket genom min manöver.

 

Efter en välbehövlig paus där de stackars fötterna luftas och strumpor byts går jag någon kilometer bort ifrån rastplatsen. Jag behöver inte stå länge innan jag får lift. En snäll man kör mig precis dit jag vill, till infarten till Monesterio där jag läst mig till att det ska finnas en turistinformation i kombination med ett museum som berättar de kända skinkornas historia.

Jag får lite information om Via de la Platas väg genom Extremadura, bland annat tillhandahåller man en fin lista över alla härbärgen hela vägen till Santiago. Ja, sedan går jag in en stund i stan, sätter mig på en uteservering och tar en lemonad i väntan på att supermercadon ska öppna efter siestan. Det gäller ju att alltid ha lite mat med sig i kappsäcken.

 

Härbärget i Monesterio är en dröm. Det finns cirka åtta rum med bara två sängar i varje. Det finns också ett par lite större sovsalar. Det verkar som det är hospitaleron som bestämmer var man ska hamna.

 

Det står ett par före mig i kön så jag passar på att smyga förbi och utforska lite. Det finns en enda säng kvar i ett tvårum, en överslaf. När det blir min tur ber jag att få just den slafen.

 

Kvinnan som ska sova under mig är från Holland. Hon och hennes sällskap som bor i rummet bredvid har gjort ungefär som jag idag, vandrat från Almadén och sedan tagit taxi från långtradarfiket. Hon berättar också så där i förbifarten att hon är en snarkare men att hon brukar sova med en liten boll på ryggen som gör att hon oftast ligger på sidan och alltså då inte snarkar lika mycket. Det var ju omtänksamt. Och ovanligt. Min erfarenhet är att snarkarna många gånger lägger sig raklånga på rygg med armarna i kors för att sedan ligga så hela natten och dra sina tunga lass.

 

Holländskan och hennes sällskap är ute till sent på kvällen. Själv lägger jag mig vid halv niotiden efter en lättare ’konserv-middag’ i köket. Under middagen har jag ett intressant samtal med en engelsman som själv anser sig vara lite av en ’odd ball’. Han håller på att träna sig i att vara social, något han inte varit under hela tidigare livet. Vi pratar film. När mannen beskriver en scen ur filmen American Beauty där en blå plastpåse flyger ikring blir han så rörd att han börjar gråta. Vi pratar också Ingmar Bergmanfilmer och kan konstatera att bådas vår favorit är filmen Persona.

 

Jag sover för helöppet fönster vilket är på tok för kallt men eftersom jag ligger i en överslaf får det vara så. Det där med holländskans boll verkar heller inte fungera i natt och jag kan konstatera att män och kvinnor snarkar i samma tonart.

Dag fem: Monesterio – Fuenta de Cantos

 

Jag vaknar klockan fem av att kyrkklockan slår sju slag. Som väl är dubbelkollar jag min klocka. Jag har ju gjort det här misstaget förr att jag gett mig ut mitt i natten i tron att klockan varit mer än den i själva verket är. Jag somnar om och vaknar först när min rumskamrats klocka ringer, klockan sju. Det är nu ljust ute även om solen ännu inte gått upp.

 

Jag går till utkanten av stan, till fotbollsplan och så vidare rakt ut i den vackra naturen. Idag är det lite Meseta-feeling igen, raka vägar genom stora åkrar och småfåglar som står stilla i luften.

Tyvärr tar det slut alldeles för tidigt. Jag kommer fram till nästa ställe redan klockan ett och här måste jag stanna. Jag tar in på ett privat härbärge, mest för att de har en trädgård med en springbrunn som porlar alldeles utanför sovsalen. Jag sätter mig där i solen och läser lite i min bok och tar sedan en skön tupplur. Jag har tur. Det kommer bara två pilgrimer till hit, två mycket försynta herrar. Den ena verkar vara i min ålder. Den andra ser ut att vara en bra bit över åttio. Den sistnämnde berättar att han vandrade Camino Francés för sjutton år sen. Och har drömt om att få göra det igen ända sedan dess.

Jag tar en liten promenad i stan. Tittar in på det härbärge jag förstått att de flesta andra vandrarna tagit in på, Convento de los Frailes, JÄTTEFINT! Här bor man två eller tre i varje rum, inga våningssängar. Sänglinne och täcken ingår, ser hur fräscht som helst ut! Kostar visserligen tolv euro men det måste det ju vara värt. Överhuvudtaget är härbärgena i den här delen av Spanien rätt dyra, men, nästan överallt får man lakan och kuddvar.

 

Jag ångrar förstås liiite mitt härbärgsval i den här staden men å andra sidan får jag nu sitta ute i solen vid den där fridfulla springbrunnen.

Hemma på mitt eget härbärge igen och jag måste ta itu med något som jag varit besparad ifrån under tidigare vandringar. Sedan dag ett har jag haft problem med mina nya kängor som tyvärr inte var allt för ingångna när jag åkte iväg. Först fick jag ont i alla fotknölar och provade olika sätt att snöra kängorna. När jag så äntligen fick det att stämma kom min första vattenblåsa. Den sitter på sidan av ena foten och jag tror egentligen att den orsakats av en ’noppra’ på strumpan… Hur som helst, nu får jag tillfälle att öva mig på punktering med hjälp av nål och tråd, något helt nytt för mig och som jag inte är helt bekväm med.

Middagen äter jag ensam i trädgården. Vad den består av? Tja, det gamla vanliga, mat på konserv. Den här gången har jag hittat en ny favorit, tidigare har jag nästan alltid ätit Pulpo, alltså bläckfisk. Den nya fisken heter Filetes de Melva och är urgod. Till detta, en tomat, en bit bröd och vanligt kranvatten. Och så, en apelsin förstås.

 

Dag sex: Fuenta de Cantos – Zafra

 

Jag lämnar härbärget kvart i sju. Jag går genom stan och kommer ut på landsbygden där jag vandrar på gamla romerska vägar som man på ytan förvandlat till grusvägar.

 

Efter en dryg timma i den vackra morgonstunden kommer jag till Calzadilla de los Barros där jag hört att man kan gå till kommunalhuset i byn och fråga efter nyckel till kyrkan Parroquial de Santa Lucia där det lär finnas en altartavla från 1500-talet som sägs vara ett av de mest betydande senmedeltida verken i Extremadura. Jag traskar upp för trapporna till receptionen i kommunalhuset där det tyvärr blir Tji, kyrkan är bara öppen när det är mässa.

 

En titt på utsidan blir det i alla fall. Med en belöning så god som någon, en fantastisk doft av apelsinblom från träden utanför kyrkan. Jag har aldrig tänkt på att apelsinblommor doftar så gudomligt. Kanske man skulle köpa sig ett lite träd att ha där hemma.

Det är cirka 27 kilometer att gå idag fram till Zafra. Även om det ibland är lite väl mycket småsten som fötterna måste snubbla fram på är det lättgånget. Hittills har det varit strålande solsken varenda dag. Svalt på mornarna för att sedan när solen står högt bli riktigt varmt. Idag hänger dock regnet i luften för första gången.

 

Det spanska paret som jag gick vilse i mörkret med häromdagen dyker nu upp på ett liknande sätt. Än en gång kommer vi fel ungefär samtidigt. På rätt köl igen och vi stannar och pratar lite vid ett otroligt vackert vallmofält. Paret skyndar sedan vidare, de tycks alltid ha bråttom. Efter en stund passerar jag dem ändå där de nu tagit en liten fikapaus. De räcker fram en apelsin till mig som jag tacksamt tar emot, nästan utan att sakta ner farten. Jag sparar apelsinen till ett senare tillfälle för nu har jag fått upp ångan. Fötterna känns bättre idag. Och nya ryggsäcken, ja den verkar funka jättebra.

 

Det är som sagt en rätt lång vandring idag och jag känner snart att jag behöver ta en riktig paus. Men, jag vill inte sätta mig varsomhelst. Jag vill ha ett bord och en bänk. Jag skickar ut denna önskan i etern och blir nästan omedelbart bönhörd. Vad märkligt, sådana här rastplatser finns det verkligen inte gott om så här långt på leden.

 

Efter den sköna pausen dyker flera bäckar upp som man ska ta sig över. Jag lyckas som väl är hålla tungan rätt i mun och klarar av att pricka in hoppen rätt utan att bli blöt.

På ett fik i Sancho Perez sätter jag mig en stund hos de två herrar jag delade sovsal med igår. Jag beställer färskpressad juice och grönt te.

 

Efter Sancho Perez går jag leden längs järnvägsspåret in till staden Zafra. Det finns en alternativ väg som går längs landsvägen, men jag väljer järnvägen..

Jag är snart framme i Zafra där det också lär finnas ett klosterboende. Den här gången tänker jag välja rätt.

 

En mycket trevlig hospitalero tar emot mig i Convento de San Francisco. När han ska visa mig sovsalen passerar vi en öppen dörr med två sängar. Jag förhör mig om möjligheten att få sova här. Och visst går det bra men då får man hosta upp 28 euro i stället för tolv. Jag ler så ljuvt jag kan och föreslår 20. Och det går hem. Ett underbart rum med utsikt mot trädgården och duntäcken i sängarna blir mitt för en natt!

 

Jag tvättar lite, sover en stund och beger mig sedan på en liten promenad i denna hänförande stad som funnits ända sedan romartiden. Jag sätter mig på ett av de många fina torgen och beställer en härlig tonfisksallad. Efter det utforskar jag stadens vackra Parador, det vill säga ett lyxhotell inhyst i hertigen av Ferias gamla palats från 1400-talet.

För att komma tillbaka till härbärget tar jag sikte på tornet där storkarna byggt sitt bo. Gissa om jag sover gott under duntäcket i min ensamhet!

 

 

Dag sju: Zafra – Villafranca de los Barros

 

Bara dryga två milen att vandra idag, tyvärr. Åh, vad jag önskar att fötterna var i gott skick och att härbärgena här låg lite annorlunda så att jag själv fick bestämma hur lång dagsetapp jag ska gå. Jag älskar ju att börja vandra när det fortfarande är mörkt, men gör man det, ja då kommer man ju fram alldeles för tidigt en sådan här dag...

 

Härbärget jag bodde på i natt hette ju el Convento, alltså kloster. När jag nu i arla morgonstunden går ut ur stan uppenbar sig den enda äkta kvarlämningen av det där klostret, ett kyrktorn från 1500- talet.

Arla och arla förresten, klockan är nästan åtta när jag startar, ett medvetet val jag gjort eftersom jag ju har kort väg att vandra idag.

 

Efter några kilometers vandring i svag uppförslutning kommer jag upp på en höjd med fin utsikt både bakåt, över Zafra och framåt mot nästa samhälle, Los Santos de Maimona. I den här byn finns än en gång en känd kyrka med väldoftande apelsinträd utanför. Det är själva kyrkporten här som står för det kända, en arkitektstil som förenar det gotiska och det moriska med renässansen. Mer i denna stil finns vet jag i Salamanca som man kommer till lite längre fram på den här leden.

Jag stannar en stund i det här lilla samhället, handlar lite och sätter mig sedan på en parkbänk och njuter frukost innan jag vandrar vidare .

 

När jag än en gång stannar upp för att vila lite, jag vill ju förlänga denna korta vandringsdag, kommer en ny bekantskap förbi, 78-åriga Judy från Wales. Denna kvinna är ett levande bevis på att det inga övre åldershinder finns för den som vill vandra. Det enda som är viktig är hur man mår, vilken kondition man är i. Judy har tänkt sig vandra alla hundra milen till Santiago. De säger så alla. Min intention är att… Ingen vågar ta ut något i förskott.

 

Judys packning ser klumpig ut och verkar tung och sitter dessutom snett. Jag hjälper henne att rätta till den innan vi skiljs åt.

Lite vackra gamla olivträd, en järnvägsövergång och så kommer jag som vanligt fram alldeles för tidigt. Nu till Villafranca, där jag går direkt till härbärget för att få mig en säng. Jag har förstått att det finns ett begränsat antal sängar för oss i den här staden. Det är faktiskt anmärkningsvärt många fler vandrare på leden nu än när jag gick här 2010 (Salamanca till Santiago). Och jag tror inte att man byggt speciellt många fler härbärgen.

 

Inga rum på Albergue Carmen i Villa Franca de los Barros har fönster. Sånt kan ge mig lite panik. Man är ute i naturen hela dagen och då känns det helt fel att vara så långt ifrån den när man sover. Vem vet, jag kanske snart är redo för att sova i tält ;)

 

Sängen är det inget fel på, men jag trivs inte i instängdheten. Gå och lägga mig så här tidigt kan jag förstås inte så jag får ta en sväng på stan i stället. Jag hittar ett fik och får en god sallad. Jag köper lite frukt och tittar in på turistbyrån för att prata om min hemresa som nu inte är så långt bort i tiden tyvärr.

Tillbaka till härbärget och jag sätter mig en stund på balkongen och läser i min bok. Judy har också hittat hit, precis som de flesta av de vandrare jag brukar möta på kvällarna. Judy sätter sig en stund och pratar med mig och berättar hur det kom sig att just hon blev pilgrimsvandrare.

 

Under en bilresa i norra Spanien såg hon ofta folk som vandrade. De här människorna såg annorlunda ut än de hon brukade se när hon hajkade i bergen hemma i Wales. Det var någonting med blicken. Man kunde liksom se att de hade ett mål långt, långt bort i fjärran framför sig. Detta sådde ett frö hos Judy och det tog inte lång tid innan hon själv befann sig här i Spanien med den där blicken och det där målet i sikte. Hon längtar alltid hit, precis som de flesta av oss andra gör. Hon vet att det förmodligen är sista gången hon kan vandra hela vägen till Santiago, det är trots allt hundra mil totalt. Hon bry sig inte om att packningen är tung, att hon har lite skavsår och småblåsor på fötterna. Hon är bara så lycklig över att vara på väg igen.

 

Jag pratar också lite med det spanska paret som jag brukar gå vilse med. Frun som småsprungit fram i sina gympaskor har också fått blåsor och hon som var så glad och positiv tidigare verkar nu lite nedstämd. Tanken var att hon och hennes man skulle vandra till Salamanca för att sedan fortsätta till hösten. Nu är det tveksamt om hon ska klara det.

 

I sängen ovanför min har en ung spanjorska lagt sin sovsäck. Hon och hennes vänner kommer tillbaka exakt klockan 22 då lyset släcks och de flesta av oss redan sover.

Dag åtta: Villafranca de los Barros - Torremejía

 

Vi vaknar alla rätt tidigt i våra fönsterlösa rum. De andra har bokat frukost till halv sju. Jag passar på att smita iväg medan man sätter sig till bords. Frukost äter jag aldrig i sällskap och heller inte så fort jag vaknat. Jag vill helst vandra ett par timmar först.

 

Jag får några underbara timmar på leden helt för mig själv. Detta är de spikraka grusvägarnas dag med oliv- och vinodlingar så långt ögat når. Jag förstår att det är perfekta förhållanden för vinodling här. Jorden är lika röd som den i Rioja-regionen, den som ju är Spaniens mest kända vinregion och som man går igenom då man vandrar på el Camino de Francés. Logroño på den leden är huvudstad i regionen la Rioja.

Jag vandrar utan avbrott i tre timmar. Visserligen sov jag dåligt inatt, det blir så när någon ligger i sängen ovanför en, vänder den personen sig så rör sig oftast undersängen också. Just idag gör dock inte detta ett skillevitt. Det är en magnifik morgon!

 

När jag passerar utkanten av Amandralejo stöter jag på vandringens klart yngsta deltagare, elva månader gamla Luis. Mamma är tyska och pappa kommer från Costa Rica. Denna lilla familj ämnar vandra hela vägen till Santiago. Pojken ser kolugn ut. Och är normalt sett så enligt pappan. Utom när de bodde i ett av de fönsterlösa rummen på härbärget Carmen natten före mig. Det panget gillade inte lille Luis heller.

Jag sätter mig bekvämt till rätta i solen på ett lock till en vattenbrunn vid vägkanten och dukar upp min frukost. Till min förvåning dyker strax de två holländska damerna jag träffade första kvällen upp. Jag har inte sett dem sedan dess och trodde väl att vi kommit helt i ofas. Jag har faktiskt ägnat dem en och annan tanke, speciellt damen som inte gillade att vara pensionär. Jag berättar nu för henne att jag funderat ut hur hon ska bli glad igen. Hon borde förstås börja arbeta, med vad som helst. Jag vet inte hur hon tar emot mitt förslag men jag kan se att hon i alla fall fått något att tänka på.

 

Damerna har hittat det äldre koreanska par jag också träffat tidigare. Dessa fyra har vandrat tillsammans länge nu och har tänkt sig fortsätta så ända fram till Santiago. Tänk vad en sådan vänskap kan leda till…

Jag traskar så småningom vidare, det är nästan tre mils vandring idag, och kommer så småningom fram till dagsmålet Torremejía. Här finns ett väldigt fint nyrestaurerat härbärge, Palacio de las Lastras, som tyvärr har allt för få sängplatser. Kunde de inte tänkt på det när de nu ändå skulle bygga nytt? Hit har folk ringt i förväg och bokat plats, på den här leden kan man faktiskt göra det då och då, och nu finns det inga sängplatser kvar.

 

Så här i efterhand kan jag säga att jag borde stannat i Torremejía en natt, det finns ytterligare ett härbärge här, och sedan tidigt nästa morgon tagit mig in till Mérida som jag vill ta en närmare titt på eftersom den var en av de viktigaste städerna i romarriket och som idag är ett världsarv. Staden var huvudstad i romerska provinsen Lusitanien, ett av de tre områden romarrikets förste kejsare Augustus omorganiserade Hispania i. Ingen annanstans i Spanien är det romerska arvet så påtagligt som här.

 

Som det blir nu sätter jag mig först en stund utanför fina härbärget och dricker en lemonad i väntan på att andra pilgrimer ska komma hit. Jag hoppas nämligen att någon ska ha hittat och tagit hand om min scarf som jag måste ha tappat någonstans längs vägen. Jag brukar använda den här scarfen att bära frukt i eftersom jag vill att ryggsäcken ska vara så lätt som möjligt och de här goda apelsinerna ju väger en del.

 

Först kommer de holländska damerna och det koreanska paret. Sedan dröjer det inte länge förrän baby Luis och hans föräldrar kommer med scarfen i hand. Fantastiskt! Men det brukar ju vara så på caminon, man brukar få det man behöver. Hörde en man berätta härom dagen att han fått tillbaka de exklusiva läsglasögon han utan att märka det tappat längs leden.

Jag går ut ur stan och försöker mig på att lifta de 15 kilometerna till Mérida. Gå kan jag inte göra. Det skulle ta minst fyra timmar. Och vänta tills imorgon tycker jag just nu alltså inte är någon bra idé. Min tanke är att jag ska sova i Mérida inatt för att sedan imorgon bitti börja min utforskning av staden innan jag fortsätter vandringen.

 

Lift får jag ingen, men precis när jag är på väg att ge upp och ta in på härbärge nummer två, kommer det en lokalbuss som enligt tidtabellen inte ska gå just nu. Jag tar förstås den och är snart framme precis där jag vill vara, vid fästet till den gamla romerska bron över floden Guadania. Med sina 800 meter är denna bro en av de längsta i sitt slag som bevarats från romartiden.

 

Innan jag går över bron sätter jag mig ner i en busskur för att se om jag möjligtvis fått en sten i kängan. Ack nej, en blåsa till, på den andra foten nu. Det är ju förbålt att mina gamla väl ingångna Meindl-kängor blivit för små!

På andra sidan bron möter mig la Alcazaba, ett moriskt citadel från 800-talet, byggt för att försvara infarten till staden och det första muslimska borgen i sitt slag i Spanien. Det mest kända citadellet i Spanien är ju annars Alhambra, men detta är uppfört långt senare.

 

Utanför citadellet finns en kopia av staden Roms kännemärke, varginnan med tvillingarna Romulus och Remus. Inte så konstigt att man döpt staden Merída till ”ett litet Rom i Spanien”.

 

På vägen till härbärget får jag för första gången se en skylt som säger el Camino Mozárabe. Det här syftar på den del av Via de la Plata som börjar i Granada och som via Córdoba ansluter till leden i Mérida.

Stadens enda kommunala härbärge, Molino de pan Caliente, är inhyst i en gammal kvarn och ligger längs floden, någon kilometer norrut. Jag är inte glad när jag kommer fram. Den nya vattenblåsan svider. Och härbärget, sunkigare får man leta efter. Det finns inte ens en stol för folk att sitta på, varken inomhus eller utomhus. Jag har dock lite tur här i början. Eftersom alla sängar är fulla, även överslafarna, öppnar hospitaleron något som ser ut som en hemlig dörr. Och där, ja där får jag mig ett eget lite avskilt rum.. Och ett alldeles eget rätt stort fönster. Inte illa..

 

Längst ner i min kappsäck hittar jag en konservburk med fisk som jag kan mumsa på så att jag slipper gå ut något mer, det har nämligen börjat regna nu. Jag tar hand om min ny blåsa, skriver lite i dagboken, läser lite och har det skönt. Somnar gör jag tidigt. Men sen!

 

På alla mina vandringar har jag aldrig hört en pilgrim bli riktigt arg. Normalt sett är vi ju ett ganska tålmodigt och glatt sällskap. Men nu ska det bli andra bullar av. Vid halv elva tiden vaknar jag av ett förfärligt liv. Lampor tänds och helt plötsligt smälls dörren till mitt rum upp. Upprörda manliga röster skriker i munnen på varandra. Jag förstår ingenting. Jag hör hospitaleron som väl normalt sett inte borde vara här vid den här tiden. En annan man som verkar vara spanjor slänger plötsligt upp sin sovsäck i sängen ovanför min medan han gormar om att lampan som brukar släckas klockan tio ska tändas igen. Mannen försvinner sedan ut och det blir tyst igen. Först en halvtimma senare kommer han tillbaka. Under detta tumult har jag inte hört någon enda därute i den stora sovsalen säga ett pip, alla måste ju ha vaknat. Och nu ska jag alltså sova här ensam med denne, som det verkar, dåre…

 

Nästa dags kväll när jag träffar några som låg i sovsalen utanför mitt rum, fick jag veta att den spanske vandraren hade varit tidigt på härbärget och lagt sin ryggsäck i en säng för att markera den som upptagen. Han hade inte anmält sig och alltså heller inte betalat sin avgift. Då mannen inte fanns på plats när hospitaleron skulle gå hem för kvällen hade denne låtit en betalande pilgrim få sängen. Det hade blivit en sådan uppståndelse när mannen sedan kom tillbaka att man ringt till hospitaleron och bett honom komma tillbaka. Och den enda lösningen som då fanns var ju då förstås att låsa upp dörren till det rum där jag så sött låg och sov...

Dag nio: Mérida/ Aljucén - Alcuéscar

 

Jag tycker inte att jag behöver skynda mig idag. Jag ska som sagt se ett par saker i stan sedan har jag bestämt mig för att hoppa över asfalt, motorvägar och industriområden och ta en taxi ut ur stan.

 

Jag väntar ut de andra som är i full fart vid halvsjutiden. Jag försöker också vänta ut mannen som ligger i sängen ovanför mig. Jag har förstås ingen lust att konfrontera honom. Alla ger sig iväg. Utom just den här mannen, som väl troligtvis blev helt tömd på sin energi igår. Tills slut tar jag min prylar och smyger ut ur rummet. Jag sätter mig på en säng i sovsalen så att han om han vaknar ska tro att det är här jag har sovit i natt. Jag plåstrar om och smörjer in mina fötter när mannen som nu vaknat går förbi. Utan att titta på honom säger jag ett Buenos Dias innan jag ger mig iväg. Han mumlar något ohörbart till svar.

Ute har det börjat duggregna och det ska nu inte bli mycket mer sol på min vandring.

 

Jag börjar med att besöka akvedukten Los Milagros. Hela trettioåtta pelare, vart och ett tjugofem meter högt, finns kvar av denna fantastiska konstruktion som byggdes under det första århundradet efter Kristus. Akvedukten försörjde staden Méridas invånare med vatten som kom från en vattenreservoar fem kilometer bort. Idag har storkarna byggt sina bon i nästan alla tornen. Det är ju egentligen helt fantastiskt att jag kan stå framför en ettusen niohundra år gammal skapelse. En sagolik ynnest hel enkelt.

 

Jag går tillbaka in mot staden, vandrar genom dess centrum och kommer så småningom fram till Romerska teatern, invigd år sexton före Kristus av självaste Marcus Vipsanius Agrippa. Inne på området finns också en amfiteater där gladiatorer stred.

I anslutning till den här fantastiska platsen ligger ett av Europas vackraste muséer, Museo Nacional de Arte Romano, ritat av mannen som också gjort nya Moderna muséet i Stockholm, Rafael Moneo, en spansk arkitekt som tidigt i sin karriär inspirerades av skandinavisk arkitektur. Eventuellt kan detta ha att göra med att han gjorde sin praktik hos Jörn Utzon, dansken som ritade operahuset i Sydney.

Full med kulturella intryck tar jag mig så småningom ner till Plaza España för att hitta mig en taxi som ska köra mig till Aljucén sjutton kilometer bort. Det här blir perfekt. Jag kommer efter en kort vandring rakt in i nationalparken de Cornalvo med en vacker blomsterprakt och många fåglar. Jag träffar på fina svarta grisar som vandrar en bit med mig.

Två mil går jag på härliga jordvägar. Regnet hänger i luften men bryter inte ut förrän jag precis hinner fram till dagens härbärge i Alcuéscar. Det vill säga det här klostret ligger vid foten av själva byn som är belägen en bit upp för en som det ser ut seg backe.

Jag hade tur idag, som sagt inte en regndroppe fick jag på mig, jag hann se det jag hade kvar av Merida, och framför allt, mina fötter opponerade sig inte en enda gång.

 

Jag tror att jag har ett problem med hospitaleros som värdar för kloster. Det har varit så förut och nu är inget undantag. När den här mannen har gått igenom alla regler och förordningar är jag beredd att gå därifrån. Porten till klostret kommer imorgon bitti inte att öppnas föränn klockan halv åtta! Ska jag alltså missa min underbara morgonstund på leden när jag har så kort tid kvar bara för att den här mannen har bestämt sig för att inte släppa ut någon innan dess!

 

Att jag stannar beror framför allt på den där sega backen upp till by och där det eventuellt kanske inte ens finns ett alternativt boende.

Jag får inte välja säng själv. Och jag ska sova i en sal med kanske trettiofem andra pilgrimer. Och äta gemensam middag. Så ser det ut på detta härbärge där avgiften är så kallad donativo, det vill säga man väljer själv den summa man vill betala. Hospitaleron pekar flera gånger mot bössan avsedd för ändamålet. Jag tänker dock inte ha hans ögon på mig när jag lämnar mitt bidrag.

 

Senare får jag veta att det finns privata rum här. De är också donativo och det är nämnde värd som fördelar dessa som det behagar honom. Jaja.

 

Hur det nu än är blir det faktiskt en trevlig upplevelse. Tillsamman med flera av de pilgrimer jag tidigare mött går jag till munkarnas vesper där man håller en speciell pilgrimsstund för oss, precis så som jag tycker att det ska vara på ett kloster. Jag har färskt i minnet de gäspande munkarna på ett kloster på Camino del Norte.

 

Efter vespern äter vi middag tillsammans. Och, diskar tillsammans. Allt under överseende av hospitaleron. Jag vet inte om det är maten eller de ofräscha diskhanddukarna som är orsaken, men dagen efter och en stor del av natten är jag inte i god form.

Dag tio: Alcuéscar - Valdesalor

 

Det här blir den BLÖTA dagen. Den då regnet ska stå som spön i backen mest hela tiden. Okej, stundvis är det fint på eftermiddagen. Men, jag får hursomhelst hoppa över en hel del stora vattensamlingar där jag vandrar över fält och genom olivlundar.

 

Efter några kilometers vandring i ösregnet går jag upp i den lilla byn Casas de San Juan för att försöka hitta ett öppet café med en toalett. Min mage är i uppror efter middagen igår. Jag går högst upp i byn, och ner igen. Nada. När jag kommer ner hittar jag i alla fall en busskur där jag kan sätta mig och äta ett par yoghurts för att lugna magen lite.

 

Vidare i regnet bland vattenpölar. Ytterligare några kilometer och jag ser en av de berömda romerska milstolparna, en så kallad miliario som motsvarar ungefär 1500 meter. Romarna började redan på trehundratalet före Kristus anlägga ett avancerat vägnät som skulle förenkla för trupperna så att de blixtsnabbt kunde ta sig fram till olika krigszoner. Det är i spåren av dessa Via de la Plata går idag. Med hjälp av dessa milstolpar kunde man alltså lätt räkna ut hur långt man förflyttat sig.

 

I Aldea el Cano finns ett härbärge men ska man stanna här har man bara vandrat i knappa sjutton kilometer och det är för kort för mig. Jag går inte ens i byn utan tar i stället sikte på vägkrogen ute vid landsvägen. Här får jag äntligen det här toalettstoppet jag gått och drömt om. Dessutom gör jag något som jag inte gjort på ett par år nu, jag beställer en Coca Cola. Och vips faktiskt, så är magen i ordning igen.

Väntar lite här tills det värsta regnet har lagt sig. Byter strumpor, och så ut igen. Och nu tittar solen fram en stund. Jag går helt solo utan någon vare sig framför eller bakom mig den knappa halvannan milen till Valdesalor. Det är vackert och lättgånget på mjuka jordvägar. Här och där ligger vita stenklumpar insprängda i jorden, något som tyder på att detta är en marmorrik trakt.

 

Alldeles innan jag ser Valdesalór på avstånd går jag tvärs över landningsbanan till Caseres flygklubb. Ja enligt de gula pilarna går faktiskt leden här.

Jag ser Valdesalór ganska länge innan jag kommer fram. Men först ska jag gå över ytterligare en gammal romersk bro. Jag har haft ena ögat riktat mot landsvägen som ibland gått parallellt med leden. Jag har sett att några pilgrimer valt att gå där, säkert med tanke på alla vattenpölarna. Nu har jag på känn att jag ska snabba på lite så jag hinner fram först. Min känsla är helt rätt.

 

När jag kommer fram till härbärget som ligger alldeles i början av Valdesalór om man kommer via leden, finns det en enda säng kvar, en överslaf. Jag tar tacksamt emot denna. Det här nybyggda härbärget har bara fjorton sängar och jag undrar vart de som kommer efter mig ska ta väge

Den som bor i sängen under mig är en del i ett äldre spanskt herrpar som jag pratat med då och då och som jag tidigare delat rum med flera gånger. Han hälsar mig välkommen med lite kindkyssar. De har varit här länge säger han, de anlände först, redan kvart i tolv. Eftersom inte heller dessa herrar blev utsläppta ur klostret före halv åtta måste de ha sprungit hit. Man undrar varför. Jo, för att få bra sängplatser. För mig känns det som man förlorar hela pilgrimskänslan om man ska hålla på så hä

 

Faktum är att det finns fler herrar i det här huset som minutiöst planerar i förväg ska det visa sig. De sitter större delen av kvällen med sina telefoner i högsta hugg och ringer runt och bokar för de kommande nätterna.

 

Alldeles intill härbärget finns en liten tältrestaurang. Det är här man får sin stämpel i pilgrimspasset och också här man betalar för sin säng. Jag passar på att beställa lite ägg och tomater av den trevlige ägare

 

Snart börjar det regna igen och jag går hem och försöker sova en stund, jag har ju faktiskt tre mils vandring i benen. Men det är inte lätt. Här finns nämligen ett sällskap fransmän som tycker att man inte behöver vara tyst förrän lampan släcks på kvällarna.

 

Innan jag gör kväll går jag ut en stund. Dels för att orientera mig inför morgondagen, man brukar ju göra det, dels för att titta lite på Valdesalór, en förort till Caceres, byggd för cirka femtio år sedan i en enhetlig arkitektur. Inte så märkvärdigt dock.

 

Natten blir inte så lätt. Jag tror bestämt att alla tretton härinne snarkar. Ljud som går rakt igenom mina öronproppar.

Dag elva: Valdesalór - Cáceres

 

Klockan fem är jag klarvaken. Det går bara inte att sova här inne. Jag ligger kvar en liten stund men tassar snart ut i köket där jag förbereder min avfärd. Tio över sex är jag ute i tystnaden, vilken befriels

 

Jag har tyvärr bara elva kilometer jag ska gå idag och så är mina vandring till ända för den här gången.

 

Den första biten i mörkret följer jag landsvägen. Efter en stund letar jag mig ner till leden men då den är både blöt, stenig och obekväm är jag snart tillbaka på vägen som jag egentligen inte alls vill gå på den här sista ljuvliga morgonen. Uppe på ett krön vid en affär där det säljs swimmingpools hittar jag leden igen, nu på perfekt underlag. Det blir en underbar sista etapp fram till Cáceres. Jag ropar ut min lycka i den ensamma, sällsamt vackra stunden i soluppgången. Viva el camino!

 

Min plan är att gå in till gamla stan i Cáceres, också ett fantastiskt världsarv, och sedan ta mig till järnvägsstationen för att ta tåget till Madrid. När jag kommer in i staden är klockan bara halv nio och det finns alltså gott om tid att utforska den innan jag planerar ge mig av vid tolvtiden.

 

Efter att jag passerar Ronda de San Francisco, varifrån man ska gå genom den moderna delen av stan för att komma fram till gamla stan, får jag syn på en skylt som pekar mot järnvägsstationen. Jag tar detta som ett tecken. Vilket ska visa sig vara helt rätt.

 

Tjugo minuters promenad på Avenida de Hispanidad och jag är framme vid stationen, där jag får veta att om jag ska vara kvar i stan går det inget tåg förrän efter klockan två i eftermiddag. Vill jag åka nu däremot går tåget om två minuter! Jag slänger fram mitt kreditkort och får mig en biljett. Cáceres står förhoppningsvis kvar tills nästa gång jag kommer hit för att fortsätta min vandring på underbara Via de la Plata.

 

Så kom jag hem:

Tåg från Caceres till Madrid Chamartin, 8.54 – 12.42 (Obs! Olika avgångar olika dagar)

Från Chamartin tåglinje C1 till terminal 4, Madrids flygplats, därifrån shuttlebus till terminal 3 varifrån jag gick över en bro till stadsdelen Barajas där jag tog in på mycket prisvärda hotellet Don Luis. (Åt en underbar middag på El Principe på Plaza Hermanos).

Nästa morgon gick jag tillbaka till terminal 3 och tog shuttlebussen till terminal 4 (en av de mest unika moderna flygplatsbyggnader jag sett!) varifrån Vueling flög mig till Barcelona fvb Stockholm.

HÄR kan du läsa om stäckan jag gick redan 2009, SALAMANCA - SANTIAGO