Jag har bara den där lilla snutten från Saint Jean Pied de Port till Logroño kvar att vandra på Camino Francés. Anledningen till att jag inte gjort det tidigare är att jag lovat en väninna att gå med henne över Pyrenéerna. Nu har det gått så många år att jag inte vill vänta längre…

Jag går hemifrån halv fyra på morgonen, tiiiiidigt. Boardingen i Skavsta börjar  tio över sex. Jag har tur, jag får tre säten för mig själv och kan lägga mig ner och sova hela vägen till Biarritz!

Vi landar  kvart över nio och jag har alltså gott om tid på mig att ta mig den korta biten till Bayonne där jag har tänkt ta tåget strax före tolv till SJPP. Detta tåg tar en timma och tjugo minuter och tanken är att jag ska gå till pilgrimskontoret, skriva in mig och sedan börja min vandring. Jag hade tänkt gå de första tio kilometrarna till härbärget i Orisson. Så blir det nu inte. Det här tåget går nämligen bara lördagar och måndagar nu på hösten.

Det finns förmodligen en mening i allt. Nu får jag vänta till tre på eftermiddagen. Lite uppgivet går jag ut ur stationsbyggnaden och där står Cyril, en irländsk man som ska vandra för första gången. Han har nyss sålt sitt företag, barnen är utflugna och nu har han ett helt oskrivet kapitel framför sig i sitt femtiofemåriga liv. Han är på inget sätt troende, annars träffar man många katoliker som vandrar av religiösa skäl från just Irland. Cyril är här för att testa hur friheten känns. Låta håret och skägget växa. Vandra så många dagar man vill,  kanske trettio mil, kanske hela sträckan till Santiago de Compostela.

Vi bestämmer oss för att strosa runt i stan i det vackra solskenet. Men först vill jag kika in i kyrkan mitt emot järnvägsstationen. Det är ju söndag. Cyril tvekar lite men följer sedan med. Prästen framför altaret leder församlingen i någon slags popsång med rörelsemönster, mycket underhållande. När mässan är över bjuds vi på vin, juice och chips. Prästen kommer fram och pratar lite med oss. Jag ber att han ska välsigna mig. Även om jag inte tillhör den här kyrkan känns det alltid skönt att inför en ny pilgrimsvandring få en handpåläggning och lite styrka från ovan, så att säga. Till min förvåning hör jag Cyril be om samma behandling.

Vi går över centralbron och kommer in i gamla Bayonne, en fin liten stad. Vi letar oss fram till katedralen och hittar ett mysigt litet creperi där vi beställer mörka creps med mat på, det vill säga ägg, sallad och champinjoner. Snart har timmarna gått och det blir dags att sätta sig på tåget till St Jean pied de Port, den klassiska starten för el Camino Francés.

När vi kommer fram går vi direkt till pilgrimskontoret och registrerar oss. Jag får lov att använda pilgrimspasset jag skaffade mig när jag gick mellan Logroño och Leon i våras. Cyril får betala två euro för sitt nya pass. Folket som jobbar på kontoret är oerhört vänliga, de tar god tid på sig att förklara hur man ska ta sig över Pyrenéerna, hur man ska undvika att gå fel, var vattenfontänerna finns och så vidare.

Vi blir tilldelade ett härbärge lite längre upp på gatan, alldeles bredvid Jakobsporten, passande nog. Vårt rum för sex personer delar vi med några unga spanjorer som jag sedan inte ska se igen förrän jag kommer till mitt mål, Logroño.

Saint Jean Pied de Port heter Donibane Garazi på baskiska, ett språk som är levande på båda sidor av Pyrenéerna. Staden som är huvudsäte för regionen Basse Navarre i franska Baskien, är upptagen på Unescos världsarvslista. Cyril och  jag strosar runt i denna lilla pittoreska stad och tittar på alla vackra hus. Känslan av liten alp-ort är påfallande. Efter att ha provgått en bit på vägen som leder ut ur stan, jag har bestämt mig för att komma iväg så fort som möjligt i morgon bitti vilket innebär en stunds gående i mörker, sätter Cyril och jag oss på en restaurang och intar vad som för mig ska bli den sista riktiga restaurang -måltiden på den här resan.

Dag 1: St Jean Pied de Port - Roncevalles,25 km (+7 km stigning till 1450 möh)

Den här sträckan är egentligen lite för lång att gå så här första dagen på caminon, men det känns som man inte har något val. Jag hade ju som sagt velat starta igår eftermiddags, om nu det där tåget hade gått som jag tänkt mig. Min tanke var alltså att jag skulle vandra tio kilometer och övernatta på härbärget i Orisson. Man ska ju över Pyrenéerna och det är på sina ställen rätt brant, speciellt just de första tio kilometerna. Med stigningen på cirka trettonhundra meter blir det de facto en mer än trettio kilometer lång vandring. Därför har jag bestämt mig för två saker, dels att ta riktigt god tid på mig och vila ofta, dels att ta av mig skorna och lufta fötterna så fort tillfälle ges. Efteråt hör jag att andra gått över berget på cirka nio timmar, själv tar jag tolv timmar på mig.

Jag ger mig av tio i sju med ficklampan i högsta hugg, som vanligt överlycklig över att få vara tillbaka på caminon igen med tio härligt fria dagar framför mig. Cyril har jag lämnat bakom mig. Jag vill inte vandra tillsammans med någon annan, framför allt vill jag ha de här underbara morgontimmarna helt för mig själv.

Jag går via Rue de la Citadelle, över floden Nive och ut genom stadsporten vid Porte d’Espagne. Äntligen på väg.

Det tar mig nästan tre timmar att ta mig de tio kilometerna till Orisson. På vägen passerar jag den lilla byn Huntto och hade jag bara tänkt på att här också finns härbärgen hade jag vandrat hit igår även om jag kom fram relativt sent till St Jean Pied de Port. Hit är det dryga fem kilometer och det hade varit skönt att vara ute på caminon vid starten idag.

En säng på härbärget i Orisson kostar trettiotvå euro per natt. Då ingår i och för sig middag och frukost men dessa måltider kan inte väljas bort. Vill man ligga i ett av tälten som är uppsatta på baksidan av härbärget kostar det tjugofem euro per person. Hutlöst dyrt, men kanske värt det om man inte vill ta sig hela vägen till Roncevalles första dagen. Dessutom kostar en coca cola och en ostmacka sex euro vilket är det absolut högsta pris jag någonsin sett på caminon. Kan eventuellt försvaras med att det här lilla härbärget ligger relativt långt från civilisationen och att det väl kostar en del att transportera varor hit.

Medan jag sitter och käkar min dyra macka dyker Cyril upp, glad att vara på väg. Han hade funderat på att inte vandra den här vägen, route Napoleon som alltså går rakt över Pyrenéerna, utan i stället ta vägen via Valcarlos. Han är glad nu att han gjort det här valet även om vägen hit upp varit väldigt brant. Det är en strålande dag. Här uppifrån där solen lyser från en klarblå himmel, vi är nu uppe på cirka sjuhundrafemtio meter över havet, ser man dimman ligga i sjok över dalen.

Efter det här stoppet slår Cyril följe med mig. Det är lite svårt att berätta för en som vandrar för första gången att man helst vill gå för sig själv.

Vid korset några kilometer efter Pic d’Orisson stannar Cyril och lägger ner en av tre symboler han har med från sitt gamla företag. Den här caminon ska göra honom fri från gammal stress och gamla laster är det tänkt. Jag går lite i förväg så han får ha sin lilla procedur för sig själv.

Strax efter detta passerar vi gränsen till Spanien. Eftersom det här är en gångpassage finns inga skyltar som talar om att vi nu är i Spanien, men väl en som säger Navarra.

Vi kommer upp till högsta punkten, Col de Lepoeder, 1450 meter över havet och tar en riktigt lång paus i den gassande solen.

Ifrån passet går det sedan brant nerför. Det gäller att inte slita ut fötter och knän nu, själv sicksackar jag mig nerför. Cyril har det svårt och ber mig lämna honom och gå i förväg. Jag bestämmer mig för att hålla koll på klockan när jag kommer fram till Roncevalles. Det är nu nästan mörkt och det gäller att inte gå vilse den sista biten genom skogen. Har Cyril inte kommit ner från berget inom rimlig tid får jag nog be någon slags patrull gå upp och hämta honom.

Jag började alltså min vandring den här långa dagen i mörker. Jag gick genom dimma och kom upp på berget där solen lyste från en klarblå himmel. Innan jag kommer fram till Roncevalles har mörkret börja lägga sig igen. Det har varit en makalös dag!

Jag får stå i kö för att checka in på det gamla Augustine-klostret i Roncevalles. Här finns hundratjugo sängar och så många var vi väl ändå inte som gick över Pyrenéerna… Men, men, hit har inte bara kommit pilgrimer som gått över berget, här finns också de som ska starta sin vandring på den här sidan berget.

Klockan är halv åtta på kvällen och klockan åtta hålls inne i klosterkyrkan en pilgrimsmässa som jag inte vill missa. Det sägs i guideböckerna att om man vill äta på någon av de två restaurangerna som finns i den lilla byn ska man reservera bord i förväg. Jag är vrålhungrig. Det enda jag ätit idag är mackan i Orisson och en liten chokladkaka jag haft med mig hemifrån. Det var ett stort misstag att inte ha införskaffat färdkost. Jag skyller på att det var söndag igår och allt var stängt. Men, jag vet ju det sen gammalt, man måste alltid ha något ätbart i trunken för alla eventualiteters skull. Hungrig som en varg som sagt. Som det är nu skulle jag alltså behöva boka bord till efter mässan, det blir för sent.

Nu har jag tur för i anslutning till köket finns en automat man kan trycka ut mat ur som kan värmas i en mikro. Jag slänger i mig en varm pastarätt och skyndar mig till kyrkan.

När det blir dags för nattvarden i kyrkan säger prästen på flera olika språk att bara katoliker får delta. Övriga ska han välsigna efter nattvarden. Jag blir inte upprörd över det här. Jag känner ju till att just nattvarden har olika symboliska värden för katoliker och protestanter.

Det blir väldigt fint när ett kanske femtiotal pilgrimer kallas fram för att bli välsignade. Ljuset i kyrkan dimmas, prästen sträcker ut sina händer mot oss och läser sina böner på flera olika språk. Det är något magiskt över det hela. Det känns bra.

Just som orgeln brakar loss i ett sista crescendo slår sig en fullkomligt utpumpad Cyril ner bredvid mig och tar mig ur den magiska bubblan.

Väl tillbaka på härbärget passar jag på att sätta mig en stund i en stol gjord för fotmassage. Två euro och mina stackars fötter som fått gå alldeles för långt och alldeles för brant idag får lite belöning.

Sovsalen är indelad i ett slags fyramans-kupéer. Jag har fått mig en bädd tilldelad, men också ett bra tips. Kolla de högsta säng-numren i sovsalen, i den sektionen kan det om man har tur vara tomt och man kan alltså få sova mer ostört. Det är klart att jag lyder de rådet.

Dag 2: Roncevalles - Larrasoaña,28 km 

Halv sju tänds ljuset och klassisk musik börjar strömma ur högtalarna. Litet tidigt att bli väckt egentligen den här tiden på året eftersom solen faktiskt inte går upp förrän vid åttatiden. När jag vandrar om våren brukar jag vara den första att lämna härbärget. Nu finns det ingen anledning att stressa. Jag tar god tid på mig och låter alla andra köa till toaletten. Jag kommer ut ur klostret strax före åtta.

Efter några kilometers vandring kommer jag till Burguete där man genom diverse anslag blir påmind om att Hemingway spenderade tid i byarna i den här delen av Navarra.

I Espinal köper jag ost, bröd och juice som jag sedan äter i skogen i utkanten av byn. Ifrån toppen på Alto de Mezquiriz går det brant nerför i vacker natur. Nedförslutningen blir extra påfrestande eftersom man gjort en stenbelagd gångväg som de stackars fötterna definitivt inte tycker om.

Jag kommer ner till lilla samhället Zubiri där jag sätter mig och väntar utanför en affär som ska öppna efter siestan vid fyratiden. Det jag köper i denna affär äter jag sedan när jag kommer fram till härbärget i Larrasoaña där jag inte bara träffar på Cyril igen utan också ett väldigt glatt gäng som alla går ut och äter tillsammans och sedan kommer hem rätt högljudda och glada. Kan man bli arg på folk som är glada… nä.

Härbärget är rätt sunkigt, sovsalen är fullbelagd och ljudnivån som sagt hög, men, jag hänger min sarong som insynsskydd, kryper ner i sovsäcken, stoppar proppar i öronen och sover sen sött ända tills dagen åter börjar gry.

Dag 3: Larrasoaña – Cizur Menor,25 km (med detouren längs floden, 29 km) 

Folk är så stökiga och prassliga med diverse plastpåsar denna morgon att jag väljer att ligga kvar bakom mitt skynke och vänta tills kusten är klar. Som kompensation för denna något sena start, för andra dagen i rad dessutom, går jag sedan mer eller mindre utan avbrott ända till Pamplona, cirka tjugo kilometer bort.

Men först njuter jag en stund av fullmånen som gäckar ovanför bergen i horisonten. 

Lite senare träffar jag på mina sänggrannar, två grabbar från Pennsylvania som håller på med något som hur konstigt det än kan låta man inte ser så ofta på caminon, de stretchar...

Jag hade egentligen tänkt ta paus i Trinidad de Arre, men dit kommer jag överhuvudtaget inte eftersom man någonstans efter Zabaldika omdirigerat leden. Jag måste välja om jag ska gå längs floden eller om jag ska gå uppe i bergen. Jag frågar en spansk lokal herre vilken väg som är bäst och han föreslår den längs floden. En led som alltså inte tar mig upp till Arre och som faktiskt inte heller tar mig genom de tråkiga industriområden som alltid finns i samband med lite större städer. Men, men, det finns heller ingen stans att fika, och inte heller några bekvämlighetsinrättningar. Helt plötsligt befinner jag mig i Huarte där det finns ett härbärge men jag fortsätter följa floden Arga in till Pamplona.

I porten in till staden möter jag några av de som varit gladast och mest högljudda under natten. Jag hälsar artigt men avböjer sedan bestämt att följa med sällskapet att fika. Var och en har ju sin camino att vandra, på sitt eget sätt.

Pamplona, eller Iruñea som staden heter på baskiska,  är väl förmodligen mest känd för det där med springandet med tjurar, det man på spanska kallar ’Sanfermines’ och som går av stapeln andra veckan i juli varje år.  Det var ju Hemingway som gjorde fenomenet känt i sin bok Och solen har sin gång. Egentligen handlar firandet om att man ska ära helgonet Sankt Firminius, något man gjort ända sedan början av sjuttonhundra-talet.

Nu vandrar jag i de tokiga tjur-springarnas fotspår  den åttahundrafemtio meter långa sträckan mellan Plaza de Santo Domingo och tjurfäktningsarenan med hjälp av den fina karta jag fått i Pamplonas pampiga katedral.

Jag passar också på att ta en titt på café Iruña där Hemingway brukade hänga och på la Perla, hotellet där han brukade bo.

Det är hur mycket folk som helst i stan, visserligen är det bara onsdag men det är någon slags helgdag idag. Affärerna är stängda  och alla verkar lediga. I vimlet träffar jag några spanska pilgrimer jag pratat lite med tidigare. De berättar att de tänker börja vandra mitt i natten kommande natt då det är fullmåne. De erbjuder mig att följa med och naturligtvis tackar jag ja.

Alldeles i utkanten av stan tar jag en liten fikapaus och vem kommer då i fatt mig om inte Cyril som verkar vara lite sällskapssjuk. Jag ger mig av ensam och hoppas han inte ska ta det personligt.

Det är varmt idag. Mitten av oktober och tjugosju grader! Det har tydligen inte varit så här varmt i trakten sedan 1968!

Universidad Navarra ligger i utkanten av Pamplona. Nu är det ju helgdag som sagt och universitetet är stängt men annars kan man få en stämpel i pilgrimspasset här och det är tydligen viktigt för en del, de två koreanska pilgrimer jag senare möter på kvällens härbärge till exempel. De tänker gå tillbaka till universitetet för den där stämpeln imorgon bitti.

Universitetet grundades på 1950-talet av Josemaria Escrivá. Denne man helgonförklarades av påven 2002. Escrivá är också grundare till Opus Dei, den katolska organisation Dan Brown beskrev i sin bok Da Vinci-koden.

Bara några kilometer till och jag är framme i Cizur Menor. Jag fortsätter ut genom samhället med tanken att jag ska gå halvannan timma till, till nästa härbärge. Men så kommer jag ihåg… Jag ska ju månskensvandra med de andra. Och det var ju Cizur Menor vi skulle utgå från. Jag vänder alltså tillbaka. Hittar härbärget. Ett väldigt mysigt sådant med olika byggnader och en fin trädgård. Jag ser till att hamna i samma rum som de jag ska vandra med. Tyvärr ligger det rummet i anslutning till det allmänna köket där folk sitter och hänger till rätt sent. Men, men, sånt finns det ju bot för. Proppar i öronen och krypa långt ner i sovsäcken och knyta till upp till så att bara munnen blir synlig.

Dag 4: Cizur Menor – Puente la Reina,23 km

Klockan halv fyra väcker Mercedes mig. Jag har sovit med långkalsonger, sockor, långärmad tröja  och behå på mig, redo att börja vandra inom tre minuter. Det var jag det. Övriga tar tid på sig. Packar i köket utanför sovsalen, dricker kaffe. Och så när vi äntligen ska komma iväg hittar inte Monserrat sin ena gångstav. In i sovsalen igen, tända lampan och leta. 

Tio över fyra kommer vi iväg. Två spanjorskor, en italienska, en ung spanjor och så jag då. Vi har kommit överens om att inte berätta för någon annan om vårt nattliga äventyr. Vi vill inte bli för många.

Månen lyser rund och klar. Dess sken skapar till och med skuggor. Ett och annat moln sveper förbi och gör att vi stundtals får använda våra pannlampor. Vi går på led, fem tappra figurer under månens skarpa sken. Det är en magisk natt, en av highlightsen i mitt liv måste jag säga.

Vi går igenom lilla Zariquiegui där jag först tänkte övernatta igår. Därifrån bär det uppför till Alto del Perdón. Uppe på höjden blir vi stående ett tag. Det blåser kraftigt. Månen står rakt ovanför våra huvuden. I horisonten syns ljusen över Pamplona, i förgrunden ett monument som ska föreställa en pilgrimskaravan. Det rasslar nästan lite spöklikt i figurerna, som om de också var på väg till Santiago…

Vi har varit uppe på nästan åttahundra meters höjd, nu går det nerför igen. Vi har delat upp oss i två olika grupper. Iñaki, den unge spanjoren, har väldigt ont i fötterna och kan bara ta sig långsamt ner för den branta backen.

På härbärget i Uterga stannar vi för frukost, för en del av oss snarare lunch. Klockan är bara halv nio. Solen gick upp för en halvtimma sedan men vi har ju varit under vägs ett tag. Jag tar en bocadilla con keso, en ostmacka. De andra beställer stekta ägg, pommes fritt, stekt korv och VIN! Vi blir sittande ganska länge. Jag börjar bli otålig, inte för att jag har bråttom på något sätt, men jag är inte van att sitta still så här länge :-)

Ut på leden igen och vi kommer fram till Muruzabál, dagens första vägskäl, bildligt talat. Vi fyra kvinnor ska lämna leden och gå ut mot camino Aragonés för att  besöka vallfärds-kyrkan i Eunate. Stackars Iñaki kan inte tänka sig att gå en enda kilometer extra på sina ömmande fötter. Det är lite sorgligt att se honom ensam linka iväg. Han har bestämt sig för att avbryta sin vandring och bege sig hem igen till den lilla by han visade mig i horisonten första dagen när vi satt på sluttningarna av Pyrenéerna.

Den åttkantiga kyrkan i romansk stil i Eunate ligger på ett fält, in the middle of nowhere, så att säga. Man vet inte så mycket om den mer än att den är från elvahundratalet. Det finns teorier om att här funnits ett kloster. I anslutning till kyrkan har man gjort arkeologiska fynd av till exempel pilgrimssnäckor vilket förmodligen innebär att det funnits en kyrkogård här där man begravt pilgrimer som omkommit på vägen till Santiago. Andra teorier säger att kyrkan eventuellt kan ha tillhört en riddarorder.  

Det vi i första hand kommit hit för är att vi ska gå tre varv åt vardera hållet runt kyrkan, barfota eller i strumplästen, på små kantiga stenar. Detta för att få lycka på vår fortsatta pilgrimsvandring.

Nästa vägskäl inträffar i korsningen mot Obanos där vi ska återförenas med vår Camino Francés. De två spanska damerna väljer att följa landsvägen till Puenta la Reina. De är rädda att missa bussen som ska ta dem tillbaka till Pamplona där de ska ta nattåget hem till Barcelona.

Nu är det bara Cristina från Italien och jag kvar. Vi går in i Obanos. På vägen träffar vi en man som ber om hjälp med en karta. Jag tar fram min förnämliga John Brierley- kartbok och låter honom komma underfund med var han är. Han har varit i Santiago de Compostela och vänt och det är inte helt lätt att gå mot strömmen så att säga, det ska jag själv få uppleva när jag om några dagar ska vandra fram ochh tillbaka på la Meseta. 

Vi strosar sakta genom lilla samhället Obanos innan vi styr kosan mot landsbygden igen.

I Puente la Reina sätter vi oss på en bar på huvudgatan och tar varsin färskpressad apelsinjuice. Snart ansluter andra pilgrimer, de som sovit inatt men som blev störda när vi var tvungna att leta efter den där vandringsstaven…

Jag hade gärna fortsatt att gå en bit till, klockan är bara halv tre, men Cristina har rätt. Vi har redan gått mer än två mil och fick inte många timmars sömn natten som gick. Dessutom har jag upptäckt att jag har väldigt gott om tid, Jag har nästan sex dagar kvar att vandra. Och till Logroño som är mitt slutmål är det inte så långt kvar.

Vi går över bron som givit sitt namn till staden och går sedan upp för en brant backe till ett härbärge utanför stadsgränsen, Santiago Apostol. Hit har Cristina skickat en del av sin packning med taxi. Man kan göra det genom någonting som heter Jacotrans. För ett tag sedan mötte jag en annan italiensk kvinna som hade problem med sin tunga ryggsäck. Hon har bestämt sig för att skicka hela säcken varje dag med taxi. Det blir dyrt det för hon ska hela vägen till Santiago de Compostela och det kostar sju euros per dag…

De flesta andra har stannat på något av härbärgen inne i stan förstår vi när vi kommer upp för backen till  Santiago Apostol. Vi är än så länge de enda gästerna här. Det känns väldigt skönt. Jag tar en kudde och en filt och lägger mig i solen  på en bänk utanför huset. Det dröjer inte länge förrän jag somnar och när jag vaknar igen är jag rätt röd i ansiktet. Solen tar trots att det är oktober.

Cristina sover hela eftermiddagen och ända in på sena kvällskanten. Jag tar en välbehövlig dusch och passar på att tvätta både hår och kläder med hjälp av lilla tvålbiten som tillsammans med tandborste och tandkräm är det enda jag har med mig i hygienartikelväg.

Eftersom härbärget inte har något kök äter jag husets pilgrims-middag tillsammans med en äldre schweizisk herre som checkade in på pilgrimskontoret i Saint Jean samtidigt som jag. Sallad, omelett och flan, alldeles lagom.

På härbärget finns det plats för etthundra pilgrimer. Inatt blir vi totalt sex stycken. Alla är tysta och lugna. Jag sover som en stock.

Dag 5: Puente la Reina – Estella/ Ayegui,23 km

Efter att ha fått en riktigt god natts sömn ger jag mig av redan vid sjublecket om morgonen trots att solen inte kommer att gå upp förrän om nästan en timma. När jag kommer ut från härbärget känns månen fortfarande full och karlavagnen lyser klar. Jag får en stark, stark förnimmelse om varför jag är här. Jag älskar verkligen de här vackra mornarna i fullkomlig avskildhet.

Efter någon timmas vandring passerar jag Mañeru. En skylt säger mig att det ska ligga ett café ute vid landsvägen i utkanten av byn. Det gör det men det är tyvärr stängt.

Jag fortsätter några kilometer till och kommer in i den söta lilla byn Cirauqui med branta gator och smala gränder. Här finner jag en affär där jag köper lite frukost som jag sedan avnjuter i en park några minuter utanför stan.

Jag går vidare till Lorca där jag hittar Cristina sittandes utanför en bar. Jag började ju min vandring den här dagen med en sådan fantastiskt underbar känsla i kroppen, jag vill inte komma ur den bubblan, därför ser jag till att få vandra i ensamhet resten av dagen. Det är ju viktigt att man får göra sin egen camino och att man faktiskt inte behöver ta hänsyn till andra när det gäller den sociala biten. Oftast funkar det här bra, människor brukar förstå de gånger man vill vara ifred.

I Villatuerta hittar jag äntligen ett apotek som är öppet. Jag glömde fot-kräm hemma och har nu gått rätt många dagar utan sådan. Jag hittar en bänk invid Ianztu-floden där jag slår mig ner för att äntligen få smort in mina fötter som trots allt befinner sig i gott skick. Det är en varm och härlig dag och eftersom jag som sagt inte har bråttom, lägger jag mig ner på bänken en stund och läser min bok, en för övrigt mycket fascinerande historia som heter ’En gåtfull vänskap’ skriven av Yoko Ogawa.

I Estella går jag till turistbyrån för att kolla diverse tåg- och busstider. Om allt går väl kommer jag alltså att ha ett vist antal dagar till godo när jag anländer Logroño. Jag har ännu inte bestämt vad jag ska göra med dessa dagar.

Så här efteråt vet jag att jag borde ha stannat i Estella som tydligen är en riktigt trevlig stad om man bara beger sig utanför själva pilgrimsleden. Jag går rakt igenom stan och går till grannbyn, Ayegui, där jag har blivit rekommenderad ställets härbärge. Jag tror inte mina ögon när jag kommer fram. Hur i jösse namn kan man rekommendera ett sådant ställe? Ändå stannar jag.

Härbärget inryms i källaren på ortens sporthall. Under kvällen får jag både se en flick-handbollsmatch och en match mellan fyra herrar i en baskisk sport kallad pelota.

Varför stannar jag då här, i en unken källarlokal? Jo, dels är det aldrig roligt att behöva gå bakåt på caminon, dels finns här en helt fantastisk hospitalero, alltså härbärgsvärd, en tysk herre som bott många år i Sverige. Peter, som han heter, berättar för mig att han inte arbetat för pengar på tretton år. Han bor och volontär-jobbar här större delen av året och vandrar återstoden fram och tillbaka till Santiago de Compostela två gånger per år. En mycket varm och intressant man!

Min middag avnjuter jag i halvmörkret utanför sporthalls-entrén. Det är en sällsamt varm och skön kväll och jag stannar ute så länge som möjligt för att slippa krypa till kojs i den trista salen.

Dag 6: Estella/ Ayegui - Sansol, 30 km

Så fort jag vaknar hoppar jag i kläderna och ger mig av. Klockan är bara sju, igen. Peter, den vänlige hospitaleron, har berättat för mig om vinfontänen som finns cirka femton minuters gångväg längre fram på caminon vid Monasterio Irache. När jag kommer dit är det för mörkt för att se något. Jag hoppar över det där och tänker att vem behöver vin innan solen gått upp…

Utanför lilla Azqueta sätter jag mig på en bänk och lyssnar på fåglarna medan jag intar min medhavda frukost.

I Villamayor de Monjardín finns ett härbärge en bit upp för några trappor. Jag går dit för att ta mig en välförtjänt cola. Där sitter Cristina och äter frukost och snart kommer även Cyril. Cristina och jag tar sällskap därifrån.

Vi går några timmar i ett relativt platt landskap med majsfält och vinodlingar på båda sidor vägen innan vi kommer fram till Los Arcos. Under vår vandring blir vi passerade av Cyril. Han är idag inne i ett riktigt pilgrims-mood. Han liksom marscherar fram i takt med den keltiska musik han lyssnar till. Munnen går nästan runt huvudet på honom i ett stort smil. Han nickar bara och går förnöjt vidare. En sådan skön bubbla han är inne i!

I Los Arcos slår vi oss ner på huvudtorget på en servering alldeles framför stadens stolthet,  den vackra 1100-tals-kyrkan. Cristina går till det  söta lilla privata härbärget, Casa de la Abuela, för att ta reda på packningen hon skickat dit. Hon hade egentligen tänkt stanna i Los Arcos men bestämmer sig för att vandra en bit till. Hon skickar nu sitt extra bagage till Logroño som också är hennes slutdestination för den här vandringen.

Jag hade gärna vandrat ensam resten av dagen, men ibland är det svårt att säga ifrån. Jag tycker att jag inte kan fokusera på naturen och nuet på samma sätt när jag går med någon annan. Det blir ju nästan alltid så, så fort man är två personer har man en tendens att börja prata. Jag gillar alltså egentligen inte det. Prata kan jag göra när jag kommer fram och har gått klart för dagen. Under den här vandringen känns det som detta är en av läxorna jag ska lära mig, att på ett bra sätt vara tydlig och visa vad jag innerst inne vill.

Mellan Los Arcos och Sansol där vi kommer att övernatta, känns det nästan som att gå på Mesetan utanför Burgos. Det är öppna landskap och raka stigar.

I Torres del Rio finns ett par olika härbärgen, ett av dem relativt stort. Cristina och jag väljer att stanna i lilla byn innan Torres, Sansol. Lilla, lilla härbärget här tar bara emot fjorton pilgrimer. När vi knackar på dörren är det ingen som öppnar. Cristina tar fram telefonen och ringer numret som står på dörren och snart har vi checkats in. Cristina går på lokala baren och jag lägger mig på min säng, sätter Mozart i öronen och återvänder till min fina bok tills det blir dags för tortilla och sallad som vår hospitalera lagat åt oss till middag.

Strax efter tio på kvällen, då jag sovit en bra stund, bultar det på dörren. Någon ropar på spanska att vi ska öppna. Jag är för trött att bry mig, dörren en trappa ner är låst. Jag vänder mig om och fortsätter sova. Cristina som tydligen har propparna långt in i öronen hör ingenting. Hon är dessutom eventuellt lite sur, på mig. Jag har än en gång sagt till henne att jag vill vandra morgondagens första timmar i ensamhet. Cristina gillar att vandra i sällskap.

Dag 7: Sansol – Logroño,23 km

Efter det där bultandet på vår port satte jag också proppar i öronen. Jag sover hårt och när jag vaknar är det ljust, klockan är åtta och Cristina har redan gett sig iväg. Jag är ute på leden på nolltid. Jag fotograferar den uppgående solen i olika vinklar och köper frukost i Torres del Rio.

Jag vandra genom vinodlings-landskap och kommer så småningom till staden Viana där jag hittar en kyrka som har öppet för högmässa, det är söndag nu igen. Viana som är den sista staden innan man kommer in i regionen Rioja har alltid varit en viktig stad på pilgrimsvägen till Santiago. Faktum är att Spaniens kronprins Felipe bland många titlar också har titeln Prinsen of Viana. Staden är också känd för att Cesar Borgia, son till påven Alexander, avslutade sina dagar här i början av femtonhundra-talet.

Strax innan gränsen mellan Navarra och Rioja passerar jag Pantano de las Cañas, en fågeltät sjö och ett naturreservat.

Ja, sedan är det lite industriområde-promenad och så har jag gått klart. Jag har kommit fram till Logroño, staden där jag startade min vandring i april i år. I och med detta har jag nu äntligen gått hela den åttio mil långa sträckan från Saint Jean Pied de Port till Santiago de Compostela, om än i olika etapper och med lite andra vandrings-stråk in emellan.

När klockan är kvart i fyra kommer jag fram till det kommunala härbärget, det som var fullt när jag var här sist vilket gjorde att jag fick bo i Sankt Jakobskyrka i stället. Utanför härbärget träffar jag ett gäng spanjorer som jag känner igen ifrån Saint Jean. Vi checkade in på pilgrimsbyrån samtidigt och nu känns det helt rätt att kramas lite och fotograferas tillsammans med dem. Cirkeln är sluten.

Innan jag går in i härbärget där jag tänkt övernatta, beger jag mig till busstationen i utkanten av stan för att kolla tider för transporten till Burgos. Ja, jag har bestämt mig för att i stället för att åka upp till Irun som jag först tänkt och där påbörja en vandring en bit på Camino Norte, ta bussen till Burgos och gå några dagar på la Meseta, en sträcka som jag njöt ofantligt av när jag gick där i april.

På busstationen får jag veta att det går en buss om en halvtimma. Jag köper biljett. Det finns inget att be för. Jag behöver inte säga adjö till någon. De jag mött längs vägen och som jag vill ha kontakt med i framtiden har jag e-mail adresser till. Avsked är bara jobbiga i vilket fall som helst.

Två timmar senare kliver jag av bussen i Burgos. Jag tar mig till det stora fina kommunala härbärget ett stenkast från katedralen, betalar fyra euros, lämnar ryggsäcken i receptionen och beger mig i all hast till katedralen för kvällsmässa, det är fortfarande söndag. Sist jag var i stan var katedralen stängd. Nu får jag tillfälle att njuta av de fantasiska målningar som finns där medan prästen förkunnar sitt budskap.

Härbärget har nästan åttio sängplatser. Det märks knappt eftersom sovsalarna på de olika våningarna även här är inredda som tågkupéer. Jag somnar med ett leende på läpparna, lycklig över att ha nått fram till mitt slutmål för den här gången, lycklig över att ha fått vandra varje dag i strålande solsken och mycket lycklig över att få ett par bonusdagar på de öppna landskapen på la Meseta!

påskvandring 2011 camino francés logroño - leon