|
Camino Francés i maj 2012
Från Saint Jean Pied de Port till Grañon.
I början av maj. Oh, vilken underbar tid att vandra i! Inte mellan hägg och syren, i både hägg och syren-tid! Ljuvliga dofter, vackra soliga dagar, månbelysta tidiga mornar och lite kyla och lite regn, ja faktiskt till och med hagelstorm. Så har min pilgrimsvandring sett ut den här gången.
Först var jag lite tveksam till timingen av vandringen. Jag kom nästan direkt från Japan med sju timmars tidsskillnad i kroppen och ett ganska ansträngande jobb i huvudet. En dag hemma i Sverige bara. Men, och det här är helt otroligt egentligen, så fort jag satte den ena foten framför den andra och började vandra, var jag HÄR och NU. Den långa flygresan hem, jobbet, alla intrycken från resan, allt detta var som bortblåst. Det enda som fanns nu var mina vandringskängors möte med pilgrimsleden.
Dessutom fick jag testa att det faktiskt är möjligt att börja sin vandring redan första dagen. Buss till Skavsta fem på morgonen, landa i Biarritz 10.45, buss till Bayonne, tåg 11.51, framme i St Jean Pied de Port 13.10, på pilgrimsbyrån 13,25. och så 13.35 iväg! Och världen är vacker!
Dag 1: St Jean Pied de Port – Hunto, 5.6 km
För den som ska vandra för första gången är det väl att rekommendera att stanna en natt i den lilla söta byn St Jean Pied de Port och insupa alla intryck. Och kanske besöka pilgrimsmässan som lära vara alldeles speciell. Men för mig som startat härifrån tidigare och som inte har så många dagar på mig och som dessutom inte kan vänta på att få börja vandra, är det väldigt skönt att komma ut på landsbygden så fort som möjligt.
Jag har fått höra att det är fullt på härbärget i Orisson som ligger nio kilometer upp för det pyreneiska berget. Frågan är om jag vandrat dit i vilket fall som helst. Jag har ju varit vaken sedan klockan fyra och backarna upp till Orisson är BRANTA.
Nu tar jag mig till Hunto, dryga fem kilometer bort, fortfarande i Frankrike och inte precis ett drömstopp ska det visa sig. Vid incheckningen där jag betalar trettiofyra euro för bädd och middag, frågar jag om jag möjligtvis kan få en underslaf, jag är ju rätt sliten och kan just nu inte se mig själv häva mig upp i en våningssäng. När jag sedan undrar om jag till kvällens pilgrimsmiddag kan få något annat än kött, tittar hospitaleran misstänksamt på mig och säger. Är du verkligen en riktig pilgrim? Kontentan av det hela blir i vilket fall som helst att jag får ett alldeles eget rum! Och en enkel omelett med ett glas vatten till middag. Helt okej.
Dag 2: Hunto – Roncevalles, 26 km
Jag passar på att sova ut ordentligt. Jag vet ju att den här natten är unik, förmodligen kommer jag inte att ha möjlighet att sova ensam och utan öronproppar igen. Jag slår upp min dörr på vid gavel och andas in den friska morgonluften. Ja, den är riktigt frisk, det är säkert bara fyra grader där ute.
När jag sedan ska ge mig iväg upptäcker jag att jag faktiskt är inlåst. De flesta andra pilgrimerna bor i en länga på andra sidan vägen där det måste finnas ganska många sängar eftersom vi var minst ett trettiotal pilgrimer till middag igår. Mitt rum ligger innanför matsalen i mangårdsbyggnaden på detta så kallade ’gite’. Dörren ut ur matsalen är låst och jag måste knacka på köksdörren där en mycket surmint hospitalera låser upp åt mig. Förmodligen är hon sur för att jag inte vill delta i frukosten. På sådana här privata härbärgen räknar man ju faktiskt pengar och här blev det alltså ett litet bortfall.
Hur som helst. Jag känner mig mycket fri och glad när jag börjar min vandring upp mot Orisson. Dagen är inte lika vacker som den jag minns från sist jag gick här för cirka ett halvår sedan. Minnet av just den dagens vandring över Pyrenéerna är en av anledningarna till att jag nu är här igen. Trots att molnen ligger rätt tunga och mörka över huvudet på mig är det förstås fortfarande väldigt vackert. Men ganska kallt och väldigt blåsigt.
I Orisson blir jag mycket väl bemött av mannen som förestår det privata härbärget. Om jag i framtiden ska gå den här vägen igen kommer jag definitivt att bo här.
Jag tar en varm choklad och beställer en bocadilla att ta med på färden. När jag gick här sist hade jag inte tillräckligt med mat med mig och det finns ingen stans att handla innan man kommer fram till härbärget i Roncevalles.
När jag ska köpa till en chokladkaka till min färdkost säger ägaren att jag får den i present av honom i utbyte mot ett leende. Och jag skrattar. Så här första dagarnas vandring har vi arma pilgrimer inte börjat le riktigt än, vi är fullt koncentrerade på våra ömmande fötter och ryggar. Men vänta bara, efter en vecka här på leden kommer de vi möter längs vår väg att få våra vackraste leenden!
En del av dagen går jag tillsammans med några av de personer jag träffade på ’giten’ i går eftermiddag. Det är Nelly från Tyskland/ Sri Lanka och det är Margit från Österrike. Strax innan jag kommer fram till Roncevalles stöter jag också på Darius från Australien som jag hade sällskap med på tåget igår.
Jag tycker vandringen idag går väldigt bra. Under en sträcka går jag i ett decimetertjockt lager av fjolårets gamla löv, en härlig känsla. Visst är det tidvis väldigt blåsigt, men det blir inget regn även om det ser hotande ut. Det tar inte lika många timmar som förra gången men då var det också rätt varmt med en gassande sol från en klarblå himmel.
Härbärget i Roncevalles är jättestort med plats för mer än hundratjugo personer, men det känns inte så eftersom man delat in de stora salarna i små kupéer för bara fyra personer. Jag får nu en sådan kupé tillsammans med Nelly och en kanadensisk mor och dotter. Fyra kvinnor bara och man luras att tro att man inte ska störas så mycket av snarkningar, haha.
Pilgrimsmiddagar är jag klar med. Inte förrän min allra sista kväll ska jag komma att äta tillsammans med andra igen. Här på härbärget finns mat-automater med färdiglagade rätter som man kan värma i mikrougn. Det finns också frukt, godis och yoghurt som man kan förbereda morgondagens matintag med.
Pilgrimsmässan i Roncevalles har jag sett mycket fram emot. Jag kommer ihåg hur jag blev störd mitt i ett av de mest emotionella ögonblicken förra gången jag var här. Strax efter att prästen framme vid altaret välsignat oss pilgrimer brakade kyrkorgeln loss i ett fullkomligt crescendo. Just i denna fantastiska sekund tyckte någon att det var okej att börja prata med mig. Den här gången har jag förberett de som går med mig till kyrkan att jag vill vara i tysthet under hela mässan.
Jag har för övrigt tagit lärdom av några av de misstag jag gjorde sist. Redan vid starten i St Jean Pied de Port berättade jag för vem som ville lyssna att jag tänkt mig att vandra ensam och att jag ska försöka prata så lite som möjligt under de få dagar jag är här.
Nu blir det en vacker pilgrimsmässa, den här gången dock helt utan orgelmusik. Nåja.
Dag 3: Roncevalles – Larrosaña, 29 km
Tänk att man ska behöva bo på den här pilgrimsledens sunkigaste ställe en gång till! I Larrosaña. Ja, det gick inte att undvika.
Många stannar i orten innan Larrosaña, i Zubiri. För min del är det lite för kort sträcka hit, tjugotvå kilometer, jag har ett mål som kräver att jag måste skynda på lite. Det känns också lite friare att komma i ofas med den klunga som startade samtidigt som jag. Jag vill ju som sagt försöka leva i tystnad så gott det går de här dagarna.
Jag tror att lyset tänds redan strax efter sex i den stora härbärgslokalen i Roncevalles. Många går direkt och ställer sig i toalett-kön. Själv tar jag min sovsäck och min färdigpackade ryggsäck och går ner i hallen där mina kängor står. Här vet jag att det finns en toalett som inte många känner till.
Redan tjugo över sex är jag ute ur härbärget och en ny underbar, om än kall dag, tar sin början. Jag kommer ut på leden så här tidigt de flesta morgnar under vandringen. På så vis får jag gå i avskildhet uppåt en tre timmar om jag har tur. Det är lycka det!!
I Zubiri sätter jag mig på ett café uppe vid huvudvägen och avnjuter ett par stekta ägg tillsammans med solmogna tomater och ett glas färskpressad apelsinjuice. I en liten livsmedelsaffär på väg ut ur byn inhandlar jag sedan grejer för kvällens middag. Som sagt, inga fler pilgrimsmenyer för mig.
På vägen tillbaka över bron för att komma till leden igen stöter jag på Nelly som jag passar på att ta avsked av. Hon tror att vi kommer att ses igen. Jag vet att det inte blir så. Hädanefter kommer vi att gå helt i ofas. Jag har hunnit fästa mig lite vid denna unga kvinna som berättat för mig om sina alldeles speciella skäl till varför hon ska vandra hela vägen till Santiago. Det känns lite sorgligt att veta att vi inte kommer att ses igen, men caminon är ju så, precis som själva livet, man möts och man skils, hela tiden.
Precis när jag lämnar Zubiri börjar det störtregna. Jag hinner inte få på mig min regnponcho utan nöjer mig med min korta regnjacka och ryggsäcksskyddet. Och jag blir vååt. Men, men, strax skiner solen igen och när jag kommer fram till Larrosaña, sju kilometer senare, är jag nästan torr igen.
Men innan jag kommer fram har jag faktiskt gått vilse. Det händer inte mig så ofta eftersom jag ju nästan alltid går för mig själv och på så sätt har full koll på alla gula pilar som visar var vi ska gå. Medan jag går där i tankar möter jag ett par som förklarar att om jag ska till härbärget i Larrosaña har jag gått för långt. Vi går tillsammans tillbaka och upptäcker varför vi missat byn. De gula pilarna visar inte in hit helt enkelt.
Sist jag var i den här byn hamnade jag i något slags garage. Den här gången får jag plats i härbärgets huvudbyggnad. Inte så mycket bättre, fortfarande hur sunkigt som helst, men vi är ändå bara fyra personer i rummet. Till min glädje får jag dela detta rum med de två norrländska bröderna jag träffade på järnvägsstationen i St Jean, och en kvinna från Columbia.
När jag ska bege mig ut på en liten promenad i byn möter jag i dörröppningen österrikiska Margit som jag vandrade en stund med över Pyrenéerna. Hon ser helt slut ut. När jag frågar hur hon mår bryter hon samman och börjar gråta. Jag är lite förvånad att se henne här. Hon har gått långt idag.
-Ich bin fix und fertig, stammar hon fram mellan gråtattackerna.
Det ska visa sig att hon redan i St Jean bestämt med en kvinna hon träffade där att de två ska ta sig till Santiago tillsammans. Det är bara det att den andra kvinna som har minst femtio kilos kroppslig övervikt, bara vandrar korta sträckor varje dag, utan ryggsäck, resten av vägen åker hon taxi. Det är beundransvärt i och för sig att hon överhuvudtaget är här, men den stackars Margit med sin ryggsäck på minst tolv kilo ska vandra varenda meter till de mål som satts upp för dagen. Väl framme ska hon sedan försöka hitta det ställe den andra kvinnan bokat in dem på, oftast ett pensionat.
Margit har inte haft någon täckning för sin telefon på hela dagen och vet nu inte var den andra kvinnan finns. Jag tar på mig Margits tunga ryggsäck och säger att vi löser problemet tillsammans, det ska ju inte vara så svårt att hitta rätt pensionat i en by som bara har tvåhundra invånare. Och det är det förstås inte heller. Det dröjer inte lång stund innan vi hittar den nyduschade och leende kvinnan.
Jag får sådan lust att coacha Margit lite. Säga till henne att hon kanske ska tänka på att hon i första hand är här för sin egen skull. Att hon har sin egen camino att vandra. Att hon inte bör låsa upp sig så som hon gjort. Är då ändå inte meningen med själva caminon att man ska känna sig fri att gå så långt man orkar varje dag. Att man inte ska behöva ta beslut om hur lång dagsetappen ska se ut redan innan man sett den. Jag skulle också vilja berätta för henne att hon kan skicka de saker som tynger hennes kappsäck och som hon kanske inte behöver allt av, poste restante till Santiago. Men jag gör det inte nu utan skjuter det på framtiden. Om ödet vill kommer jag ges en chans att få hjälpa henne. Eventuellt kommer hon själv att hitta en bra lösning på sitt problem. Och det vore ju allra bäst.
Tillbaka på härbärget pratar jag lite med svenskarna innan de går ut för att äta och när de kommer tillbaka har jag redan gått och lagt mig. Och ute, ja där rasar den där hagelstormen. Och jag fryser. Hela natten. Jag sover i min sovsäck i alla kläder jag har med mig men det hjälper inte. Usla sunkställe.
Dag 4: Larrosaña – Zariquiegui, 29 km
Pamplona är en av anledningarna till att man kommer i ofas med många av de man startade sin vandring samtidigt som. Många som är här för fösta gången vill ju naturligtvis passa på att se den här staden. Själv kan jag nu kosta på mig att gå rakt igenom den. Jag är för övrigt väldigt ointresserad av städer när jag är ute och vandrar. Det är naturen som lockar mig allra mest. Och framför allt just nu med alla dessa underbara färger, gröna ängar, gula rapsfält och skogar med nyutsprungna skira blad, för att inte tala om alla vårens sköna dofter och vackra fågelsånger.
I Cizur Menor där jag övernattade sist, ringer jag till det privata härbärget i Zariquiegui. Jag har en plan och jag vill inte att den ska raseras på grund av att jag inte får något boende i den sistnämnda byn. Det är fullmånetider och jag minst med stor glädje när jag förra gången tillsammans med några spanska pilgrimer mitt i natten vandrade upp till ’Förlåtelseberget’ i månens fulla sken. Jag vill göra om det, men bara sista delen av natten.
Zariquiegui ligger sex kilometer utanför Cizur Menor, i en rätt seg uppförsbacke. Jag kommer dit redan vid tvåtiden. Jag har vandrat sedan fem i halv sju i morse. Nu så här på tredje eller fjärde vandringsdagen, hur man nu vill se det, slår tröttheten till. Jag äter en sallad, tar en välbehövlig dusch, slocknar direkt och vaknar först vid niotiden på kvällen. Nu är det för sent att äta middag. Jag somnar om igen i vetskapen om att min kropp behöver det här. Dessutom passar det väldigt bra in i min plan.
Dag 5: Zariquiegui – Lorca, 29 km
Jag vaknar förstås tidigt. Precis som planerat. Kvart i sex smyger jag ut ur det lilla rummet med allt för många sängar. De gör oftast så på de privata härbärgena, tränger ihop så många pilgrimer som möjligt på liten yta.
Ute lyser fullmånen med all sin kraft i mörkret. Och jag är lycklig. Jag har fått precis som jag vill. Jag tar mig de få kilometrarna upp till bergets topp på smala vackra stigar. Jag behöver inte tända min ficklampa, månens starka sken räcker. Och det är så magiskt! Euforiskt!
Väl uppe på toppen sätter jag mig att invänta morgonrodnaden. Nedanför glimmar Pamplonas stadsljus. Pilgrimsmonumentet som jag bara sett i mörker tidigare visar sig nu i hela sin härlighet. Jag går runt och fotografer det ur olika vinklar tillsammans med månen som fortfarande lyser.
Dagen förblir ny en lång stund innan solen kommer upp. Jag väntar inte på att detta ska ske utan börjar den branta vandringen utför. Ännu hörs inga ljud från andra pilgrimer.
Mitt andra mål för dagen är härbärget i Uterga där vi fick en sådan utsökt brunch efter vår fullmånsvandring förra gången. Det vattnas i munnen på mig bara vid tanken. Jag är ju vid det här laget rätt hungrig eftersom jag inget åt i går kväll. Jag brukar faktiskt vara noga med att äta normalt sett. Jag äter inte mycket och som sagt helst inte i grupp, men jag äter regelbundet. Nu får jag gå hungrig en stund till. Härbärgsbaren i Uterga har inte öppnat ännu.
Någon kilometer vidare och jag hamnar i en åker. En helt vanlig åker. Och inte en gul pil i sikte. Kan det verkligen vara meningen att man ska gå här?
I slutet av åkern står de första pilgrimerna jag ser idag villrådiga. De säger samma sak. Är det här verkligen rätt väg. Vi enas om att det nog är så. Att den där åkern är rätt nyanlagd, förmodligen direkt på den gamla pilgrimsleden.
Jag slår följe med sextonårige norske Peter och hans far till närmaste by, Muruzábal där vi hittar en bar som strax ska öppna. Just i den här orten går en avstickare till den fantastiska kyrkan i Eunate, den som jag gick tre varv åt varje håll runt sist jag var här. Senare under dagen ska jag komma att vandra tillsamman med två brasilianskor som tillbringade natten på klosterhärbärget i anslutning till kyrkan och som varmt kan rekommendera det.
Jag går vidare ensam. Går igenom Obanos, rakt igenom det lite större samhället Puenta la Reina och där i utkanten träffar jag Kim från Korea. Koreaner lär vara den femte största gruppen som vandra här i år. Det är helt fantastiskt! Och de gör alltid ett så gott intryck! De är vänliga, hjälpsamma, leende och är dessutom de mest välklädda av alla pilgrimer jag sett. Jag var i Korea i vintras och la just märke till att det där var oerhört populärt med outdoorsports med allt vad det innebär i till exempel klädväg, ryggsäckar och vandringsstavar. Jag tycker det är så fascinerande att så många människor reser så långt för att vandra här.
Kim och jag pratar en stund innan hon vandrar iväg. Vi ska komma att mötas flera gånger under dagen, till exempel på vägen upp mot Cirauqui. Där sker följande: På vägen framför mig ser jag en man utan någon som helst pilgrimsanknytning slå följe med Kim. Mannen har ingen ryggsäck, inga vandringskläder, han går bredvid Kim en lång stund. Jag ser på hennes kroppsspråk att hon försöker bli kvitt honom och bestämmer mig för att gå bakom dem och hålla lite koll.
Vid vägkanten på en solvarm sten sitter åttiotreåriga Ingegärd och tar igen sig. Kim stannar och pratar med henne och blir på så sätt äntligen av med sitt oönskade sällskap. Jag passerar de båda kvinnorna och är nu ensam på leden med den underlige mannen strax framför mig. Plötsligt försvinner han in på en liten stig. Jag stannar och sätter mig ner vid vägslänten och avvaktar. Jag ser hur mannen går fram och tillbaka på stigen medan han söker mot pilgrimsleden med blicken.
Efter en stund kommer Kim, nu i sällskap med de två brasilianskorna. Jag stannar dem och berättar om känslan jag har rörande den märklige mannen. Vi beslutar att fortsätta tillsammans. Vi inväntar också Ingegärd. Mannen är nu tillbaka på leden. Han beter sig mycket märkligt, går in och ut ur skogen medan han hela tiden vänder sig om och sneglar på oss. Men, vi är starka nu, fem som vi är.
I den branta backen upp mot Mañeru ser vi honom försvinna längs motorvägen och vi kan dra en suck av lättnad. Kanske var han helt ofarlig men vi kommer överens om att vi gjort rätt som tog stöd av varandra.
I Mañeru hjälper jag Ingegärd att hitta ett boende. Hon har vandrat el camino flera gånger i sitt liv men nu i den här höga åldern orkar hon inte gå så många kilometer per dag och den där sega backen upp till byn tog lite på hennes krafter, så även om klockan inte är mycket på dagen beslutar hon sig för att stanna. Ingegärd är en sann inspiration. Jag önskar verkligen att jag också ska få vandra denna underbara camino så högt upp i åldern.
I den otroligt vackra lilla byn Cirauqui hittar jag äntligen ett öppet apotek där jag kan inhandla lite compeed-plåster. Antigen har det varit söndag eller också mitt i siestan när jag gått förbi apotek tidigare. Som vanligt nu för tiden är det ett par tår på mina för övrigt väl fungerande fötter som inte är med på noterna och alltså behöver plåstras om för att på så vis försöka undvika nagelbortfall.
I byn hittar jag sedan ett kafé som bjuder mig de sedvanliga äggen och tomaterna. Här möter jag Kim igen, nu tillsammans med två andra koreanskor. Naturligtvis ber de mig att jag ska slå mig ner vid deras bord, vi är de enda pilgrimerna i lokalen och så här brukar de vänliga koreanerna alltid göra.
Under eftermiddagern går jag i strålande solsken. Helt plötsligt har vädret slagit om och nu är det riktigt varmt, över tjugofem grader. I förrgår var det så kallt att jag till och med inhandlade ett par vantar.
Mitt mål för dagen är Lorca. Jag kommer ihåg den lilla byn från sist och har fått för mig att det skulle vara mysigt att bo på något av byns två små härbärgen. Jag tar in på det största av dem, det som har fyrtio bäddar och där det om man så vill går att få privata rum. På andra sidan gatan har man femton bäddar. I baren på det härbärget beställer jag en härlig nypressad apelsinjuice och gynnar på så sätt båda ställen J. Jag sätter mig sedan i solen och njuter och får snart sällskap av ett ungt svenskt par där hon ska gå hela vägen till Santiago och där han bara går med den första veckan.
Just det här paret blev stört i sin nattsömn igår av några tyska pilgrimer. Fyra av dessa kommer nu in på arenan, och ska dela rum med mig…
Förmodligen tog de fyra tyska damer ut sig igår för den här natten när vi ska sova i samma sal blir en av de bästa nätter jag får den här gången. Det är knäpp tyst hela natten och man kan om man vill sova utan öronproppar. Så kan det också gå.
Dag 6: Lorca – Los Arcos, 33 km
Halv sju tänder tyskorna ljuset och jag vet att om jag ska få mina ’heliga’ morgontimmar för mig själv är det bara att sätta fart. Jag skippar toaletten och tänker att det där fixar jag under vägs. Tio minuter efter att jag vaknat är jag ute på leden. Åh, vad jag älskar dessa ensamma morgonstunder!
Jag går igenom Villatuerta och kommer till den smala huvudgatan med de vackra dörrportarna i Estella. Jag går snabbt igenom den staden också och kommer så småningom till vinfontänen i Irache. Den här gången stannar jag till och tar en sipp ur vinkranen, bara för sakens skull, jag dricker normalt sett inte alkohol. Förra gången jag gick här missade jag helt stället eftersom det var beckmörkt just då.
Jag har tur den här dagen, får gå helt ensam nästan hela tiden, ingen framför mig, ingen bakom mig. Med vädret är det dock lite si och så. Det regnar och solen skiner om vart annat. Jag tar av och på min poncho.
Jag travar på till Villamayor de Monjardín där jag stannar för en härlig brunch uppe på platån där byns härbärge ligger. Här samlas snart flera av dem jag mött tidigare längs vägen. Jag går dock därifrån ensam och får en härlig eftermiddagsvandring i otroligt vacker natur. Jag flyger fram på lätta fötter.
Jag stannar för natten i Los Arcos där jag för första gången tar mig tid att plocka ur min ryggsäck för att organisera om lite. Den här eftermiddagen känner jag mig i mycket god form. Jag passar på att gå till pilgrimsmässan i Mariakyrkan med anor så långt tillbaka i tiden som elvahundratalet.
Sovsalen i en gammal skola är stor med mycket folk. Hade jag vetat detta hade det nog varit bättre att ta in på något av de privata härbärgena i stan. Som det nu är blir det en natt med väldigt mycket ljud. Kvinnan i sängen ovanför mig till exempel skriker rakt ut i luften flera gånger under natten. Och då hjälper inte öronpropparna.
Dag 7: Los Arcos – Logroño, 29 km
Den stökiga natten verkar till min fördel. Jag vaknar redan halv sex och beger mig nästan omgående ut på leden. Jag får vandra solo på underbara vägar i månens sken de sex kilometerna till Torres del Rio där jag blir ifattgången av andra tidiga pilgrimer. Det är märkligt det där. Det är nästan uteslutande ensamma män som är uppe lika tidigt som jag.
Precis innanför bygränsen till Torres del Rio hör jag på avstånd musik från en bar. Jag vet ännu inte om jag ska bli irriterad över att man spelar hög musik i en så tidig och vacker morgonstund. Men när jag närmar mig baren och hör att musiken är ABBAs tar jag det som ett tecken. Jag beställer lite dryck och sätter mig utanför baren och sjunger med. Musik ska man väl inte säga nej till. Faktum är att jag den här gången lyssnar på musik i mina hörlurar nästan varje eftermiddag. Då när det känns lite trögare att vandra är det faktiskt skönt att ta hjälp av sin favoritmusik. På mornarna däremot vill jag inte att något ska störa naturens egna vackra ljud.
Ifrån härbärget i Torres strömmar det ut pilgrimer och nu kan jag förstås inte längre räkna med att få vandra ensam. Jag lägger märke till att man öppnat ett nytt privat härbärge i byn, ett med swimmingpool, kan nog bli populärt längre fram i sommar.
Jag sätter mig sedan på toppen av Alto de Nostra Señora del Poyo och inmundigar min medhavda frukost, yoghurt, nötter och favoritdrycken leche/sumo med tropisk smak medan jag njuter av den vackra utsikten innan jag beger mig ned för den branta lutningen mot Logroño. En härlig morgon! Som så småningom övergår i en ovanligt varm dag. Det blir nästan tjugoåtta grader i skuggan. Puh!
Koreanen Giro kommer ikapp mig. Han är ute och reser i världen ensam under ett helt års tid. Han har varit i Afrika, USA och Sydamerika innan han påbörjade sin vandring till Santiago de Compostela. Han sa upp sig från jobbet hemma i Seoul innan han gav sig iväg. Det var enda sättet. Han är stolt över att det går så bra för hemlandet, men han ser också nackdelar med att arbeta så hårt som man gör för att nå den här framgången. Han vill få ut mer av livet än att bara jobba och tjäna pengar. En mycket sympatisk ung man. Och vacker.
Jag tar en paus i solen i den lilla staden Viana. Jag sätter mig på baren utanför det fina hotellet i slutet av huvudgatan och njuter av nyinskaffat cereal-bröd med mögelost.
Sedan blir det segt. Det börjar märkas nu att jag inte fick sova ordentligt den gångna natten. Och det är som sagt väldigt varmt. Men, jag hittar botemedlet. Jag lägger mig i skuggan på en parkbänk utanför stan och tar en tupplur. Flera pilgrimer passerar mig och det är det här som gör att jag kan känna mig trygg nog att koppla av en stund. Jag är på säker pilgrimsmark.
Efter en riktigt svettig backe ner mot stadsgränsen kommer jag så småningom fram till det kommunala härbärget i Logroño. I den här staden har jag ju varit många gånger nu. Jag hamnar i samma sal som de två norrländska bröderna och får en trevlig pratstund med dem igen. Det är bara män i den här salen. Jag har hamnat mitt i rummet. Jag ber en ung dansk vänlig man att byta säng med mig så att jag får ligga intill en vägg. Med hjälp av min sarong som jag hänger upp som skynke runt min säng får jag på så sätt lite avskildhet.
Innan jag går och lägger mig tar jag mig dock till centralstationen för att förbereda min hemresa. Det är bara här jag kan köpa tågbiljetter, längre fram på den del av leden jag ska gå finns inga sådana möjligheter. Jag går vilse i stan, så kan det gå när man inga gula pilar har att följa. Detta gör att jag är oerhört trött när ärendet äntligen är uträttat. Så trött att jag faktiskt tar en taxi tillbaka till härbärget.
Natten blir inte lugn. Det är varmt i rummet. Madrassen är gjord av plast och de tillhörande papplakanen hjälper inte. Mannen ovanför mig vänder och vrider på sig hela natten och sängen gungar och gnisslar. Kanske snart dags att ta in en natt på ett pensionat för att få sova ut lite…
Dag 8: Logroño – Azofra, 37 km
Klockan fem på morgonen väcks jag av att ett fyllo får spel utanför vårt öppna fönster. Jag tar det som ett tecken på att jag äntligen kan ge mig iväg. Jag har inte sovit många stunder inatt och det ska bli skönt att lämna kakafonin av snarkningar och gnissel.
Det här blir den allra tidigaste morgonen jag ger mig iväg ifrån ett härbärge. Egentligen är det lite väl tidigt men jag befinner mig ju i en relativt stor stad. Logroño har cirka 145 000 invånare och jag vet av erfarenhet att det tar tid att ta sig ut ur stan där gatorna ju är upplysta även om det fortfarande räknas som natt. Och mycket riktigt. Det tar mig nästan en timma att vandra genom stadens ödsliga gator och parker innan jag är ute på landsbygden. Jag får belöning för att jag startat så tidigt, jag får gå i mer än tolv kilometer, det vill säga i tre timmar, med vacker fågelsång som enda sällskap. Vilken lycka!
I Navarette hittar jag ett kafé där jag dels kan ladda mitt kamerabatteri och dels kan beställa en härlig chokladcroissant. Här träffar jag ett svenskt/danskt par som på heltid är ute och rör på sig i världen för tredje året i rad.
När vi sedan ger oss iväg ungefär samtidigt drar de ifrån mig med en rasande fart med hjälp av sina gåstavar. Jag har lagt märke till att det är ovanligt många människor som vandrar med stavar i år. Och visst, det är helt uppenbart att det går lättare att ta sig fram med hjälp av ett par sådana. Själv är jag dock fortfarande så bränd av min erfarenhet från den allra första gången jag vandrade att jag inte vågar försöka igen. Då gick jag med en pilgrimsstav som jag försökte hålla i växelvis höger och vänster hand, men det hjälpte inte. Jag fick en svår axelledsinflammation som höll i sig i mer än tio månader, då jag till slut blev tvungen att ta en kortisonspruta för att bli av med smärtan.
Jag har heller inte något större behov av att gå fort. Huvudsaken för mig är att gå i en någorlunda jämn takt. Dessutom är jag helst på väg större delen av dagen. Jag tycker att det är oerhört långtråkigt att komma fram för tidigt till ett härbärge. Oftast är i jag igång tio till tolv timmar per dag.
Nu blir ju som bekant var och en salig på sitt sätt. Alla har sin speciella camino att vandra, med eller utan stavar.
Vägen fortsätter mot Alto Poyo de Roldán på cirka sexhundra meters höjd innan det bär nerför ett par hundra meter till Najera. Jag går i Riojas röda jord, den som kan bli otroligt lerig när det regnar, men som nu är fin som snus. Jag sätter mig en stund på en sten och njuter en yoghurt och lite nötter. Jag tar även idag en liten vilopaus på en bänk innan jag kommer fram till Najera som ligger så vackert vid floden Najerilla. Det är stekhet i luften. Mina underarmar är faktiskt lite brända. Jag borde förstås tänka på att smörja in dem, fast någon solkräm har jag ju inte med förstås…
Det finns flera fina härbärgen vid floden i Najera. Jag skulle kunna tänka mig att stanna här för natten men det känns som jag fortfarande har lite gå i benen. Så efter en kort fika beger jag mig ut ur stan där jag vandrar längs den röda, heta vägen mot Azofra. Jag är helt ensam nu. Andra är förmodligen förnuftigare och utsätter sig inte för den här intensiva hettan.
 
När jag kommer fram till härbärget i Azofra är jag nära att stupa. Mitt vatten har tagit slut och benen bär mig knappt längre. Så har jag också vandrat i nästan fyra mil idag!
På vägen hit ångrade jag faktiskt ett par gånger att jag inte stannade i mysiga Nájera. Men nu när jag kommer fram till Azofra vet jag varför jag drevs vidare. Härbärget här har förmodligen hela den här ledens mest välbevarade hemlighet. I vart och ett av de trettio rummen finns bara två sängar, en på varje sida väggen med ett stort fönster vettandes ut mot naturen. Vilket drömpang!
 
Tyvärr får jag inte själv njuta av denna flärd ska det visa sig. Härbärget är fullt. Men, man har en paviljong en bit därifrån och där hamnar jag, i ett rum med ett pyttelitet fönster och med fyra bäddar. Hospitalerar tror dock att jag ska kunna få sova här ensam. Och det gör jag någon timma när jag kommer fram på eftermiddagen. Tills precis när det blir dags att gå och lägga sig för natten och ett spanskt par stormar in i rummet. Äntligen hade jag möjlighet att få sova ordentligt efter att i tre nätter i rad ha bott på stora härbärgen med mycket folk i salarna. Och så händer det här.
Paret har gjort en liten kupp. De började vandra tidigt imorse, tog in på ett av härbärgena i Nájera, sov där medan dagen var som hetast och begav sig sedan de sex kilometerna hit över berget i kvällningen. Nu, precis som jag ska till att somna alltså, börjar de packa upp sina ryggsäckar och de pratar högt både med varandra och i telefon och jag vet att det här klarar inte jag.
Jag har ju skrivit om det här förrut, hur olika kulturer ibland krockar. Under påsktid är det mycket spanjorer på leden och det skär sig väldigt ofta på härbärgena när trötta pilgrimer som är ute i en hel månad vill lägga sig tidigt för att orka medan spanjorer, som många gånger går en kortare sträcka, gärna stannar uppe och pratar ibland till och med efter att ljuset släckts vid tiotiden. Under dagtid är dock det mesta frid och fröjd och vi är snälla och trevliga mot varandra.
Jag ber nu paret att inte ta det personligt men jag tänker flytta till rummet bredvid där jag vet att det bara finns en person. Det känns som flera timmar innan det så äntligen blir tyst i huset.
Dag 9: Azofra – Grañon, 23 km
Det är koltrasten som lockar ut mig på leden i den arla morgonstunden. Egentligen hade jag tänkt sova ut lite idag eftersom det här är min sista dag på caminon och jag inte har så lång bit kvar att vandra. Men jag kan bara inte säga nej till koltrastens vemodiga drill. Jag måste ut där och få den på lite bättre humör. Det är så underbart det här med koltrastars förmåga att härma. Man visslar en glad trudilutt, och genast hakar den på.
Nu är klockan kvart i sju och konstigt nog får jag ännu en gång en underbar vandringsmorgon för mig själv. Jag lägger det fina härbärget i Azofra på minnet och tänker att kommer jag den här vägen igen ska jag se till att vara framme i god tid så jag får mig ett sådant där vackert rum för bara två.
Efter halvannan timma kommer jag fram till de nybyggda, arkitektritade husen i Cirueña. Hela området här ser väldigt ödsligt ut. Ingen tycks ha flyttat in. Ibland märks det att det är sämre tider i Spanien.
I utkanten av det lilla samhället går jag några hundra meter bort från leden där jag minns att det ligger en bar. Jag tar fikapaus och snart kommer det svensk/danska paret in och vi få oss en pratstund igen.
Efter ytterligare någon timmas vandring kommer jag till Santo Domingo de Calzada. Och här är det fiesta! Man har gått man ur huse för att fira den helige Domingo, han som har sin bemärkelsedag i dagarna och som växte upp här i trakten på tusentalet och som tack vare att han förbättrade pilgrimsvägen till Santiago de Compostela blev kallad Dominicus av Landsvägen, eller på spanska Santo Domingo de la Calzada. Man firar honom i en hel vecka. Idag dansar unga pojkar i färgglada kläder gatan fram följda av unga flickor klädda som brudar. Jag sätter mig på ett fik mitt i stan och njuter av skådespelet.
Ja, sedan går jag förbi kommunala härbärget mitt i stan och tänker att oh, vad skönt att jag slipper sova här i natt. Det här stället är alldeles för stort och sorligt. Om jag kommer tillbaka till den här staden ska jag bo hos abbedissorna i klostret längre bort på huvudgatan i stället.
Idag är det fortfarande väldigt varmt. De sju kilometrarna fram till Grañon tar på krafterna. Vägen dit går heller inte i direkt vacker natur. Sista backen uppför är seeeg.
Grañon är alltså mitt slutmål för den här resan, jag har inte tid att vandra längre än så. Om mina fötter fått bestämma skulle jag förstås knatat på hela vägen till Santiago, men som vanligt tröstar jag mig med att det är bättre att gå en kort sträcka än att inte gå alls.
Anledningen till att jag ville komma fram till just den här byn är att jag har hört talas om det fantastiska härbärget i kyrkan Iglesia San Juan Bautista, en kyrka med anor från trettonhundratalet.
Även om backen upp var svettig skyndar jag mig när jag kommer in i byn. Jag vet att härbärget bara kan ta emot fyrtio pilgrimer och jag har ingen plan B om det skulle vara fullt.
Det finns inga skyltar som visar mig vart jag ska gå. Jag får fråga mig fram och kommer till en dörr på baksidan av kyrkan. Inne i trapphuset är det så mörkt och unket att jag först tror att jag gått fel. Jag kommer sedan upp i en sal som liknar någon slags vardagsrums. Ovanför detta rum finns ett golv där madrasser är utlagda tätt, tätt intill varann. Jag är så upptagen av att försöka lokalisera en madrass som inte har grannar på båda sidor att jag först inte lägger märke till den enda andra person som finns i rummet, Josefin från Sverige som jag träffat tidigare under resans gång.
Jag brer ut min sovsäck på en av madrasserna innan Josefin och jag ger oss iväg till en solig bar på huvudgata där vi sedan blir sittande större delen av eftermiddagen. Det kommer fler och fler pilgrimer som letar efter kyrkan och snart är kvoten för övernattande pilgrimer fylld.
På kvällen blir det pilgrimsmässa där vi pilgrimer får delta genom att läsa valda stycken på olika språk. Sedan blir det gemensam middag som kyrkan bjuder på. Till slut är vi några stycken som deltar i en stearinljusupplyst kvällsvesper på kyrkans läktare vilket blir ett magisk ögonblick, och ett fantastiskt avslut på en sällsam vandring.
Nästan morgon är folk i farten redan klockan fem. Jag väntar tills Josefin vaknar, säger adjö och Buen Fortsatt Camino till henne och ger mig sedan av tillbaka mot Santo Domingo de Calzada igen för att påbörja min resa hemåt. Och detta blir en rätt intressant vandring för nu möter jag en massa folk som jag tidigare mött längs vägen.
Strax innan jag kommer fram till stan vid sjutiden på morgonen möter jag Darius från Australien igen. Vi träffades ju redan på bussen från flygplatsen till järnvägsstationen i Bayonne. NU känner jag knappt igen honom! Caminon har förändrat honom totalt. Han utstrålar skönhet. Hela hans hållning är annorlunda. Han ser så lycklig ut.
 
Darius och jag vid ankomsten och sista dagen...
Det är just sådana här saker som gör att jag kommer tillbaka till caminon om och om igen, att jag alltid längtar hit. Att vandra på el camino de Santiago de Compostela förvandlar dig på kortast möjliga tid till ditt bästa jag!
För att komma tillbaka till Biarritz tar jag lokalbussen 8.45 från Santo Domingo de Calzada till Logroño vilket tar fyrtiofem minuter. 11.25 går sedan tåget till Miranda de Ebro där jag får gå i två timmar innan jag kan sätta mig på tåget till Hendaya som ligger alldeles på gränsen mellan Spanien och Frankrike och som jag bestämt mig för att övernatta i den här gången. Jag hittar mig ett härligt litet hotell med pilgrimsanknytning på rue Santiago, så passande. Mitt lilla fina rum har en skööön säng och utsikt mot del lilla spanska staden Hondirrabia rakt över vattnet med en broförbindelse som heter port St Jaques. Just vid den där bron kan man påbörja sin vandring till Santiago längs Camino del Norte. Och det är det jag kanske gör nästa gång, vem vet…
|
