pilgrimsinfo.se

"Man blir stark av att våga gå i mörker."

Från Porto till Santiago de Compostela i oktober 2010.

Flyger med Ryanair från Skavsta 06.20! Vilket förstås innebär en otroligt tidig avfärd hemifrån. Men vad gör det när man har en camino som väntar på sig…

Jag har bokat mig via Frankfurt Hahn där det gäller att ha is i magen och hoppas på att de två timmarna mellan flygen ska vara tillräckligt. Jag vet ju av erfarenhet att man får köpa ny biljett om första flyget skulle vara försenat.  Men det är det nu inte. Fanfaren ljuder vid landningen, tamtamtamtam, ’Yet another flight with Ryanair on time!’ Okej.

Väl framme i Porto tar jag metron in till de centrala delarna av staden, till Bento via Trinidad vid järnvägsstationen. Jag går till turistinformationen alldeles vid uppgången och frågar efter någonstans att bo. I Porto finns inget pilgrimshärbärge men det finns å andra sidan gott om hostals och små relativt billiga pensioner. Någon information om pilgrimsleden till Santiago finns inte.

Efter att ha checkat in i ett billigt rum i gamla stan beger jag mig till katedralen för att hämta mitt pilgrimspass. Vilken lycka att än en gång få hålla ett sådant i sin hand! Provgår sedan lite med hjälp av de gula pilar som visar hur pilgrimsleden går genom staden. Jag kan knappt bärga mig tills jag ska få börja vandra imorgon!

Den här gången har jag förberett mig genom att införskaffa en guidebok, något jag lärt från misstaget jag gjorde när jag vandrade Via de Plata sist. Det är en sak att gå Camino Francés, där ligger ju härbärgena så tätt att man inte behöver planera i förväg. Det är bara att gå tills man blir trött och sedan är det oftast bara en timmas vandring ytterligare innan man hittar någonstans att bo. På Via de la Plata kunde det vara 30 km mellan härbärgena vilket blev lite av en katastrof innan jag fick hjälp med det. Läs gärna mer om detta på min tidigare blogg, påskvandring 2009. Min nya fina guidebok heter rätt och slätt Camino Portugués och är skriven av John Brierley, en alldeles förträfflig bok i två delar, en med utförliga beskrivningar av det landskap och de städer man går igenom, en med kartor och korta vägbeskrivningar.

Det finns tre vägar ut ur Porto. Den som går västerut, till Braga, är inte aktuell för min del. Helst skulle vilja ta metron till Mathosinos och därifrån gå de tjugotvå kilometrarna längs kusten up till den vackra lilla medeltidsstaden Vila do Conde. Men jag är tveksam eftersom den här vägen uppenbarligen innefattar stora sträckor där man måste gå i sanden, vilket ju är väldigt tröttande för benen. Senare under min vandring får jag veta att man byggt ut boardwalken längs kusten så att det inte är så mycket sandvandrande längre. Hade jag vetat detta från början hade jag absolut gått den här sträckan. Nu väljer jag i stället leden som går rakt norr ut från Porto, den ’vanligaste’ vägen.

Dag 1: Forum Maia – Arcos, 22 km

De första kilometrarna ut ur Porto är både tråkiga och farliga, speciellt  strax norr om Araújo där man måste korsa en dubbelriktad väg utan övergångsställe. Därför tar jag metron några kilometer norr ut till en station som heter Forum Maia. Här finner jag leden vid kyrkan i Maia. Och så är det bara att sätta den ena foten framför den andra och ta sikte på Santiago de Compostela, cirka 250 kilometer bort, vilket konstigt nog känns alldeles för kort redan från början... 

Trots att jag alltså undvikit den värsta delen av leden på väg ut ur Porto, får jag i alla fall denna första dag parera bilar i rätt stark trafik. Vägarna är trånga utan egentliga trottoarer, bilarna kör fort, och ibland får man slänga sig ner i ett dike som egentligen inte finns.

I Fonte do Godimhittar jag första vattenkällan, en i raden av liknande. Där kan jag fylla min medhavda vattenflaska. Faktum är att jag sedan inte en enda gång behöver köpa vatten längs vägen. Just den här källan har en alldels otroligt förnämlig kvalité, det är ’agua de alta qualidade química e bacteriológica’, så det så.

Jag går ganska länge i det som kallas Zona Industrial Maia och sedan på rätt vältrafikerade N-306 innan jag så småningom kommer in i Vilarinho.

Hade jag nu vandrat hela vägen från Porto idag hade det varit naturligt att stanna här på nya härbärget strax öster om stan (med förhoppning om att det finns plats, stället har nämligen bara fyra bäddar…).    

Innan jag vet ordet av är jag ute ur Vilarinho och på väg norrut. Jag går förbi villor med vackra skorstenar gjorda av skifferplattor. Det här är ju portvinstrakter och druvorna till portvin odlas på skiffermark. Från och med nu ska jag komma att ha vindruvsodlingar nästan hela vägen upp till Santiago, vindruvor kommer att utgöra en stor del av mitt dagliga matintag.

Är det inte asfalt så är det kullerstenar, gatstenar eller gamla romerska stenbelagda vägar jag går på större delen den här dagen. Därför känns det oerhört befriade att äntligen komma in i naturen strax söder om den lilla söta byn Arcos.

Och nu har det börjat regna. Innan jag får upp min nyinköpa poncho av fin kvalité och med plats för både mig och ryggsäcken, har jag hittat en skylt som tilltalar mig; Quinta São Miguel, 50 meter till höger om leden.

Alldeles förträfflig timing. Med mina nu tjugotvå kilometer i benen känns det lagom att stanna för natten. Man bör ju inte gå mycket längre den första vandringsdagen. Ja alltså, jag går dit i första hand för att kolla hur en quinta ser ut inifrån och kanske få en kopp fika, mitt egentliga mål idag var att gå fyra km ytterligare till härbärget i Rates. Men, men, husets ägare Antonio visar sig vara så trevlig och quintan, en gammal herrgård från 1700-talet, så fin att jag bestämmer mig för att kosta på mig lite komfort så här i regnet. Jag checkar in, får ett underbart vackert rum, lämnar in mina våta kläder för tvätt (vilket inte Antonio tar något extra betalt för) och lägger mig sedan i det sköna varma vattnet i ett rosa badkar.

Den utsökta middagen serveras i den vackra restaurangdelen. Här har det dukats upp för tre personer. Vid tre olika bord. Och alla är vi pilgrimer. Fast på olika sätt.

James, som är irländare, kommer jag att stöta på flera gånger under de kommande dagarna. Han är en nybliven pensionär som jobbat som lärare på en internatskola och som nu vill vandra i lugn och ro och för sig själv. James har valt ett paketresande, dvs boendet är bokat i förväg och varje morgon kommer en taxi till hotellet för att hämta hans bagage.

Vid det andra bordet sitter en dam som också hon är irländska. Denna dam är till åren kommen och ska bara vandra cirka 10 kilometer om dagen och bo på hotell. Hon ska dock bära sin ryggsäck själv, den vill hon inte skiljas från, den är som en del av hennes pilgrimsjag. Den här kvinnan har vandrat el Camino hur många gånger som helst under årens lopp. Hon har gått till världens ände i Finisterre och bränt sina vandringskläder på en klippa i enlighet med gammal sed. Hon har sovit i den stora sovsalen i klostret i Samos tillsammans med 78 män. Ja, hon skrattar när hon berättar hur hon räknat varenda en av dem bara för att sanningsenligt kunna skryta med bedriften inför sina vänner.

Det här ska det visa sig, blir den sista måltiden jag äter vid ett dukat bord. Med tiden har det blivit så att jag inte längre nyttjar de erbjudanden om pilgrimsmenyer som många gånger finns längs lederna. Jag brukar ta tillfället i akt att leva så asketiskt som möjligt. Det känns bra så. Lite packning, lite mat. Och så nu en ny devis – våga vara smutsig. Jag har bestämt mig för att inte tvätta mina kläder varje kväll och inte duscha så ofta. Naturligt ska de va den här gången.

Dag 2: Arcos -Pedro Fins, 29 km

Så ja. Idag ska det bli en fin pilgrimsdag. Äntligen ska jag få gå en bit. Och så kommer ryggsäcken att bli lite lättare att bära. Igår var den tung. Jag kom nämligen inte ihåg hur alla fina finesser fungerar. Men i sömnen i den sköna stora sängen inatt fick lilla hjärnan jobba lite. Det var bra.

På fina quintan ingår frukost. Halv nio serveras den. Det har inte jag tid att vänta på. Jag vill UT i naturen! Jag vill se dagen vakna. Jag vill höra fåglarna sjunga upp sig. Jag vill se de spröda spindelnäten träffas av solens första strålar.

Hur det nu är så blir det ljust innan jag hinner blinka. Jag måste lära mig att pricka in tiden bättre. Det är faktiskt betydligt mindre dagsljus på hösten än på våren.

Idag är det blött överallt. Det kom en rejäl skur igår precis som jag gick in genom porten till quintan. Jag får se efter ordentligt var jag sätter ner fötterna idag. Dagens vandring fortsätter där den tog slut igår, genom en skön eukalyptusskog där det är friskt och doftar underbart.

Det kommer en pytteliten skur, lagom stor för att jag ska få ha på mig den nya ponchon en stund. Men sedan tittar solen fram och stannar på himlavalvet resten av dagen.

Jag går förbi härbärget i Saõ Pedro de Rates där jag ursprungligen hade tänkt stanna igår natt. Det här härbärget var det första som öppnade på den portugisiska leden, så sent som 2004. Jag går genom det vackra landskapet med det makabra namnet Alto Muher Morta, den döda kvinnans kulle. Jag kommer ut på en rätt farlig väg, igen ingenstans att ta vägen när bilarna susar förbi. Pilgrims- infrastrukturen är inte den bästa i det här området. Det sägs dock att man har planer för framtiden.

I den lilla orten Pedra Furada stannar jag till på ett litet trevligt café alldeles vid huvudleden. Här får jag mig dagens första mål, en härlig brunch bestående av stekta ägg med knallgula gulor, fantastiska solmogna tomater och nybakat bröd.

Efter Pedra Furada går jag på N-306an bland bilarna upp till Pereira där mindre vägar tar vid. Överallt är det väl skyltat med den gula pilgrims-pilen. Det finns inte en chans att gå vilse. Däremot är det stor risk att jag kommer att få ont i fötterna vid den här dagens slut. Det är nämligen mycket stenar att gå på, av alla de slag.

l den vackra medeltidsstaden Barcelos med rötter ända tillbaka till romartiden, får jag veta bakgrunden till att landet Portugal ibland förknippas med en tupp. Storyn går något i den här stilen: En pilgrim på väg till Santiago blir dömd till döden av en domare här i staden. Pilgrimen nekar till det han blivit anklagad för och säger att som tecken på att han är oskyldig ska en grillad tupp samma kväll resa sig från domarens middagsbord och bli levande igen. Och så  vidare…

Efter att ha korsat floden Cávado kommer jag in i själva Barcelos där jag strax hamnar på en av stadens många kyrktrappor. Inne i kyrkan firas bröllop och från mitt trappsteg njuter jag en mycket vacker Ave Maria. Efter denna skönsång  letar jag rätt på stadens turistbyrå där jag blir mycket vänligt bemött och där man ger mig förteckningar över härbärgen och diverse kartor, något man borde ta efter på turistinformationen i Porto, minsann!

Man hade med fördel kunnat stanna lite längre i Barcelos, men nu är jag ju i den här delen av världen inte i första hand för att gå på sightseeing… Strax är jag ute ur stan och färden fortsätter norrut till mitt mål för dagen, härbärget Casa do Recoleta i Pedro Finns. Glad i hågen traskar jag på, uppåt, uppåt och uppåt. I min enfald hade jag fått för mig att Camino Portugués inte skulle vara så besvärlig eftersom den högsta höjden  inte är mer än cirka 400 meter över havet. På Camino Francés är man ju uppe och vandrar på nästan 1400 meters höjd. Ack så fel man kan ha. Det ska inte bara den här jobbiga uppförsbacken visa. Vänta bara!

Jag kryper nästan in på härbärget, så slut är jag efter den sega backen upp. Men, jag får lön för mödan. Ett nytt fräscht härbärge med få pilgrimer. Jag tror att de flesta stannat på något hotell i Barcelos, många känner nog inte till det här härbärget ännu. Kontentan av detta faktum blir att jag får ett rum helt för mig själv. Med en nyckel på insidan. Jag kan alltså låsa in mig och sova helt ostörd en hel natt. Vilken lycka! Men innan dess dukar jag i det fräscha nya köket upp min middag för kvällen, en konservburk med polvo vilket är portugisiska för bläckfisk, en tomat och en bit bröd.

Jag sover sedan gott. Det vill säga mellan klockan tjugotvå och noll sex nästa morgon. Varför just ett så bestämt intervall? Jo, det är nämligen bara under denna tid som den elektriska kyrkklockan utanför mitt  fönster inte hörs. Annars klämtar klockan med jämna mellanrum. En gång i timman? Icke. En gång i kvarten! Och det är inte bara själva klockslagen som räknas, det hela späs på med extra trudilutter varje gång. Jag ska aldrig mer klaga när jag hamnar på ett hotell i närheten av en minaret där det ju bara är utrop fem gånger per dygn...

Klicka på bilden för att lyssna till klockan när den slår 09.00 

Dag 3: Pedro Fins – Ponte de Lima, 25 km

Den här dagen bär ett intressant datum, 10-10-10.

Och den börjar med att jag absolut måste spela in den märkliga kyrkklockans klämtande på min medhavda mp3-spelare. Jag nöjer mig inte med några kvartsklämtningar, inte heller halvtimmesklämt, nej det ska vara mäktiga heltimmesdån. Alltså får jag sätta mig utanför kyrkan och invänta nioslaget. Sicket spektakel! Men det ska faktiskt inte sluta där…

Jag har gott om tid på mig denna vackra söndag, mitt mål, staden Ponte de Lima, ligger inte så långt bort. Det här ska bli den kanske vackraste dagen längs leden. Jag kommet att gå över två höjder, s k portelas, och passera över två floder, Rio Neiva och Rio Lima. Större delen av dagen kommer jag att vandra genom eukalyptusskog och vackra vinodlingar.

Efter bara en halvtimmes vandring, i den lilla byn Aborim, blir jag bjuden en märklig upplevelse. Helt plötsligt, precis i samma sekund som jag passerar byns kyrka, börjar psalmsånger strömma ur högtalarna. Jag stannar förstummad och lyssnar en stund. Jag står helt ensam på kyrkbacken. Jag kan inte låta bli att spekulera lite. Har prästen månne blivit sjuk? Sitter folk hemma i sina stugor med fönster och dörrar öppna och lyssnar på den vackra psalmsången därifrån i stället för att vara i kyrkan?

Jag fortsätter gå, och musiken fortsätter också! Till och med efter en hel timmas vandring kan jag fortfarande höra psalmerna som nu  blandats med ljudet från en porlande bäck och fåglars kvitter. En magisk morgon!

Jag passerar den gamla medeltida bron Ponte das Tábuas där en fin sandstrand vid sidan om bron säkert lockar många till ett uppfriskande bad i sommartid.

När jag kommer fram till byn S. Bento känner jag att det är dags för lite frukost. I stället för att fortsätta över vägen när jag kommer ut ur skogen, tar jag till höger ner mot samhället. I en stor vägkorsning hittar jag det perfekta fiket, en panderia. Här får jag ett glas zumo de melocoton, persikojiuce, och vandringens vackraste macka, gjord med omtanke och kärlek av ett ungt och trevligt bagarpar.

Det är som sagt mycket vacker natur idag. Men, också väldigt skräpigt. Jag går på skogsvägar fyllda med skräp, till och med gamla tvättmaskiner och teveapparater har man slängt här, det gör mig ledsen.

Dagens lunch bestående av ett par stekta ägg och lite tomater avnjuter jag i Vitorino des Piâes.

Jag är så glad och nöjd idag. Jag tror de där kyrkklockorna och högtalarna försökte förmedla någons slags trygghet och tillit.

Jag ska i ärlighetens namn berätta att jag de första dagarna på den här leden gått runt med en känsla som varit helt ny för mig. Jag har varit ängslig, ja faktiskt lite smårädd. Det här har att göra med att jag på flyget till Porto satt bredvid en kvinna som skulle vandra för första gången och som förberett sig genom att gå in på alla möjliga slags forum för att läsa om saker som hänt eller skulle kunna hända. Hon berättade bland annat att hon läst att det skulle finnas en man i skogarna här som brukar antasta pilgrimer. Hon var utrustad med pepparsprej och väldigt negativt inställd. Följden av det där blev att jag de senaste dagarna gått och sett mig om över axeln hela tiden, någonting som naturligtvis är väldigt obekvämt när allt man vill är att vara inne i sin lilla underbara pilgrimsbubbla.

Idag har  den där obehagliga, negativa känslan försvunnit. Jag känner mig stark och modig. Skulle någon komma i min väg får jag väl deala med den personen då och inte gå och ta ut sakerochting i förskott! (Jag ska återkomma till den där skogsmannen senare i berättelsen…)

Äter en god liten mandeltårtbit på ett fik vid vägkorsningen i Seara, en bit ner till höger ifrån leden. Detta är sista fikastället innan man kommer fram till Ponte de Lima.

Jag går genom den vackra Limadalen, längs Limafloden och kommer så småningom in i staden Ponte de Lima, Portugals äldsta stad. Längs flodbanken har man satt upp en massa marknadsstånd där det säljs allt mellan himmel och jord. Jag hittar ett härligt grovt lantbröd som jag  kommer att ha glädje av i flera dagar. Jag tar en liten tur genom den vackra staden innan jag går över den trehundra meter långa pittoreska bro som ska ta mig till mitt härbärge för natten.

Vi är tre pilgrimer inalles på det stora härbärget. Antonio, en ung portugis från Lissabon som ville ha en billig semester mellan avslutad skolgång och sitt första jobb och som har väldigt ont i fötterna och förmodligen ångrar att han inte valde att åka någonstans för att bada i stället…

Och så den konstant leende Marcelo från Tyskland. En cyklande pilgrim som gick de åttio milen på den franska leden i fjol, fortsatte  till havet i Finisterre, stannade där på stranden i tio veckor och luffade sedan runt i ytterligare fem månader innan han återvände till sina förtvivlade föräldrar som ansåg att pojken borde skaffa sig ett hederligt jobb, ett sådant man får guldklocka för så småningom. Marcelo som annars alltid lytt sin far, tog ett tillfälligt jobb, fick ihop lite pengar och gav sig ut i världen igen. Nu har han cyklat hemifrån Stuttgart, anslutet till den franska åttiomila-leden, cyklat hela den och sedan fortsatt den portugisiska leden, omvänt så att säga. Hans slutmål är Marrakech i Marocko. En mycket imponerande ung man som bjuder mig på hemlagade creps med banan i  härbärgets kök.

Sängarna i den stora sovsalen på det här härbärget är klädda i galon, inga kuddar, inga filtar. Det är tur att man har med sig en sarong man kan lägga under sin sovsäck. 

Dag 4: Ponte de Lima - Rubiães, 19 km

Vaknar med insikten att jag inte har ont någonstans, ingenstans överhuvudtaget. En fantastisk känsla. Och ovanlig.    

Just idag ska jag dock få veta att jag lever. Jag ska ta mig igenom ledens absolut svåraste parti. Det är inte så långt och egentligen inte heller så högt. I kilometer och i meter över havet räknat alltså…

Det kommer att bli en hel  del vacker natur. För en gång skull slipper jag både kullerstenar och trafikerade huvudleder.  

Jag får min frukost efter cirka en och en halv timmas vandring på ett nytt modernt café i Parque de Pesca, alldeles vid bron som leder över floden Labruja, inte långt från S. Pedro.

När jag lämnar fiket anländer två tyska damer som jag pratat lite med tidigare. Jag får anledning att återkomma till de här damerna senare under dagen. Mannen som sägs antasta pilgrimer kommer också att presentera sig lite längre fram.

Dagens vandring  blir lite som livet självt. Vissa stunder måste man ha fullkomlig kontroll på nuet. Om man inte tittar noga var man sätter ner sina fötter finns det risk att man snubblar. Det gäller också att inte stå kvar för länge och tveka på samma ställe. Tiden låter sig ju inte väntas på, man MÅSTE vidare. Det blir också lättare, svårare, och så lite lättare igen. Och precis som med livet bjuds man då och då små andrum, små avsatser att vila sig på, avbrott för kontemplation och eftertanke. Man känner sig kanske nöjd med att ha klarat av svårigheterna och är förväntansfull inför det som stundar.

Vandringsledens svåraste parti närmar sig. Efter att ha tagit en fikapaus i Arco där jag passar på att sjunga ’Härlig är jorden’ för mig själv i caféets angränsande lilla kapell ’Jungru Marie Snökapell’, och efter att ha fyllt på vattenflaskan i Fonte des Tres Bicas, börjar strapatserna.

Leden blir till en smal, brant skogsstig med stora stenblock mitt i. Det går rakt upp i tomma intet. Jag tragglar på. Här gäller det att hålla tungan rätt i mun, inte titta bakåt, inte åt sidan, och framför allt inte uppåt. Bara försöka parera de stora stenarna och försiktigt sätta ner fötterna, steg för steg.

Jag tar till både armar och ben för att komma upp till Cruz dos Franceses, ett kors invid vilket pilgrimer lagt stenar. Till minne av sin vandring, för att ära någon som inte själv kunnat gå, eller helt enkelt för att man är så tacksam att man lyckats ta sig upp hit.

Det är i backen upp jag stöter på de tyska damerna igen. Och Mannen som antastar pilgrimer. Jag förstår direkt hur det där ryktet uppstått när han kommer fram till oss. Jag lämnar de två damerna med honom och klättrar själv vidare. Fortfarande brant uppför och på alla fyra.

De går trögt och snart måste jag sätta mig och vila. Det är då han kommer ifatt mig. Jag är inte rädd. Jag har ju sett att han bara är en ofarlig luffare. En som ’molestar’ pilgrimer, ett ord som om man går via engelskan ser ut att betyda ’antasta’, men som på spanska betyder ’störa’. Och det är väl allt han kan lastas för, den stackars mannen. Han försöker få kontakt, på ett ganska störigt sätt kanske, men han känns mer pratsjuk än något annat. För mig berättar han att han är inne på sitt nionde vandringsår på den här leden, han säger sig komma från Fatima, ett annat stort pilgrimsmål, speciellt för portugisiska katoliker. Härifrån och tillbaka vandrar han sin eviga pilgrimsvandring.

Efter att jag lyssnat en stund och fotograferat Josef som han kallar sig, lommar han nöjd iväg på jakt efter någon annans öron. Senare på kvällen ska jag träffa på honom igen utanför en bar i Rabiãis, starkt berusad. Folk längs hans väg brukar tydligen förse honom både med mat och brännvin. På härbärget får jag veta att man ibland tar in honom  i något tomt rum. Tillsammans med andra pilgrimer kan man inte ha honom. Han stinker för mycket.

Jag når dagens högsta topp Alto da Portela Grande, 405 meter över havet. Härifrån har jag en vacker utsikt över Coura-dalen. Och sedan bär det nedåt igen, vilket är minst lika svårt. Det är blött och halt på de stora stenblocken mitt i stigen. Än en gång alltså, tungan rätt i mun, blicken fastetsad på marken framför sig!

Jag går över en av de många fantastiska gamla romerska broar som finns på den här leden, Ponte Águalonga.

Så småningom kommer jag ut på stora vägen vid São Roche där hotellet O Repouso do Peregrino ligger. Här vet jag att både irländaren James och de två tyska damerna ska bo. Jag går in och ber att få lämna ett meddelande. Jag blir så illa bemött att jag tackar min lyckliga stjärna för att jag själv inte ska bo här. Jag fortsätter ned åt vägen och kommer så småningom till härbärget i Rubiães.

Jag checkar in, betalar mina tre euros och beger mig i sällskap av Antonio, den unge portugis jag träffat tidigare, till café Ponte Nova. Här inhandlar jag lite grejer jag ska ha till min middag och blir sedan sittande med min favorit-juice, mango, tillsammans med både James, Antonio och en ny intressant bekantskap, Helga.

När Helga för ett par månader sedan blev pensionär bestämde hon sig för att börja vandra. Hon visste inte riktigt hur länge hon skulle gå eller ens vart. Det enda hon visste var att hon behövde rensa skallen på all gammal skit hon lagrat under alla de år hon både bott och arbetat på ett mentalsjukhus där hon aldrig kunnat koppla av då hon varit på stand by tjugofyra timmar om dygnet, sju dagar i veckan.

Hon skaffade sig ett par vandringskängor och en bra ryggsäck och så bar det iväg. När jag nu möter henne har hon vandrat de åttio milen från St Jean Pied de Port till Santiago de Compostela, därifrån fortsatt fram och tillbaka till Finisterre och nu följer hon de blå pilarna från Santiago mot Fatima, nästan samma väg som vi andra vandrar fast omvänt så att säga. Om hon ska ha vandrat klart när hon kommer fram till Fatima? Det vet hon inte. Hon tänker hålla på tills huvudet är rent, om det så innebär att hon måste gå hela vägen tillbaka till Frankrike igen.

Man skulle kunna tro att det här var en tuff, självständig kvinna. Icke så. Helga ser både lite rädd och förskrämd ut.

Innan jag stänger mina ögon för natten, vinkar jag gonatt till Helga som ligger några sängar bort. Jag håller på henne. Hon är en mycket modig kvinna!

Dag 5:  Rubiães – Tui, 20 km

Det ska bli en kort vandringsdag idag igen, tyvärr. Helst av allt går jag mellan trettio och typ trettiosju kilometer per dag. Det kan man oftast göra på den franska leden, men här gäller det att tänka till lite och pricka in de få härbärgen som finns. Alltnog, dagen ska i alla fall ta mig över gränsen till Spanien, något jag ser mycket fram emot.

När jag kommer ut från vandrarhemmet stöter jag på James som kommer gående ner för backen från sitt lilla hotell. Han verkar normalt sett vara en lugn typ. Nu är han upprörd. Den otrevliga hotellvärdinnan väckte honom redan klockan sju, trots att han inte beställt någon väckning och trots att transporten som skulle hämta hans bagage inte skulle anlända förrän halv nio.

Efter att James fått prata av sig lägger han det hela bakom sig och koncentrerar sig sedan på att njuta av den här sin sista vandringsdag. Han ska precis som jag vandra till den spanska gränsstaden Tui och därifrån ska han sedan bege sig hemåt.

Vi tar sällskap genom vacker natur fram till morgonfikat i São Bento da Porta Aberta där vi sätter oss vid ett utomhuscafé och där jag köper lite frukt i den angränsande affären. Efter en stund kommer fler bekanta vandrare. Jag får sagt adjö till de tyska damerna som jag nu vet att jag inte kommer att träffa igen då de ska övernatta i Valença och vi på så sätt kommer att komma i ofas. Sedan beger jag mig ensam iväg.

Efter S Bento, som ligger på 270 meters höjd, bär det av  nerför. Jag går genom vackra skogar av pinjeträd, eukalyptus, ekar och faktiskt ett och annat korkträd. Leden alternerar mellan små skogsstigar, kullerstensbelagda partier och korta sträckor med asfalt.

I Fontoura tar jag en vattenpaus vid kyrkan São Miguel och fortsätter sedan till Tuido där jag kommer ut på den hårt trafikerade, tråkiga  N-13.  Jag får mig en god sallad på en respektabel taverna. Och knallar så vidare, mot Valença.

Valença fick sina stadsprivilegier redan på 1200-talet. Jag har hört att staden är mycket vacker, om än något turistisk.

En bit upp på Avenida de España kan man välja om man vill gå runt stadens ringmur på utsidan eller om man vill ta sig in i centrum. Jag väljer det senare alternativet och kommer ganska snart in på en kullerstensbelagd gågata kantad av souveniraffärer, barer och restauranger. Snabbt ut igen alltså. Jag tror säkert att staden förtjänar en närmare titt, men trängseln på den där gågatan känns inte bra.

Jag tar första bästa tvärgata och irrar mig så småningom fram till gamla fortet Fortalezas högsta punkt. Härifrån har jag en fantastisk utsikt över floden Minho och bron som jag ska korsa för att komma in i Spanien.

Jag krånglar mig fram genom diverse mörka tunnlar och kommer så småningom till brofästet. Jag stannar till en sekund innan jag kliver ut på bron. Det är nu jag ska lämna Portugal bakom mig. Hur det känns? Tja… jag tror att jag har längtat till Spanien sedan jag började min vandring.

Att gå över Puente Internacional, bron mellan Portugal och Spanien, är en häftig upplevelse. Bron invigdes 1878 och är ritad av Pelayo Mancebo under överseende av självaste Gustav Eiffel. Den är gjord av stål i två etage, det undre för bilar och fotgängare, det övre för tåg.

Någonstans mitt på bron byter floden namn och heter nu Miño i stället. Och här mitt i så att säga, måste klockan ställas fram en timma eftersom Spanien och Portugal har olika tidszoner.

Det finns olika vägar in till de centrala delarna av Tui. Jag väljer att gå längs floden. Vid marinan tar jag trapporna upp till gamla stan där pilgrimshärbärget ligger. Jag betalar mina fem euros, vilket är standard här i Spanien, får stämpel i pilgrimspasset och går så upp i sovsalen för att finna mig en slaf.

Det känns bekvämt och lite ”hemma’” att komma in i Spanien och se de gamla invanda galiciska pilgrimsskyltarna igen.

Nu märks det att man kommit till Spanien. Många väljer Tui som startpunkt för sin vandring till Santiago. På nästan alla underslafar i sovsalen ligger det sovsäckar. I Portugal var vi ju oftast bara några stycken på varje härbärge. Det kan jag sakna, trots att jag är väldigt glad över att vara i Spanien igen.   

Jag promenerar runt lite i stan. Hittar katedralen vars första del lär ha stått klar så tidigt som år 1120. Här inne hittar jag ett sidokapell tillägnat Santiago Matamoros, "Sankt Jakob, dräparen av morer", ett epitet vår käre apostel enligt legenden fått då hans ande svävade över de kristna härskarna då de återerövrade Ibersika halvön från morerna som varit där i nästan åttahundra år.

Efter den där händelsen blev Jakob Spaniens skyddshelgon. Idag är det inte så ofta man ser honom avbildad på det här sättet. Det är en lite kontroversiellt bild med tanke på att Spanien är ett mångkulturellt land idag. Och de flesta av oss ser nog hellre honom som en man som kom till Iberiska halvön för att predika kärlek och inte våld.

Ett par kvarter nedanför katedralen hittar jag en gågata med uteserveringar. Jag sätter mig vid ett bord och strax ska flera av mina gamla pilgrimsvänner dyka upp.

Jag skämtar med James och säger att vi ses nästa år, på ett härbärge. Jag är säker på att han fått blodad tand och att han nästa gång inte kommer att köpa en paketvandring där hotell ingår. 

Alldeles bredvid härbärget ligger ett discotek. I min guidebok varnar man för att nattsömnen kan bli störd, att det kan bli lite högljutt. Det blir det, trots öronproppar.

Dag 6:  Tui  – Redondela,  32 km

Då ska man äntligen få sträcka på benen lite, det ska bli trettiotvå kilometer idag! Men jag ska också komma att vandra på en av de absolut tråkigaste sträckorna längs hela leden...

Och äntligen ska jag få starta min vandring i mörker! Att få uppleva när dagen vaknar är någonting jag verkligen gillar. Nu går jag bara upp så här tidigt när jag har lite längre vandringsdagar framför mig, annars kommer jag fram för tidigt till härbärgena.

Min tanke var att jag skulle gå ut från Tui genom Túnel de Monxas, Munkarnas tunnel, men i mörkret hittar jag inte den där tunneln så det får bli bilvägen ut i stället.

Efter lite förvecklingar och efter att jag då och då tappat de så livsnödvändiga gula pilarna ur sikte, kommer jag så småningom fram till Cruceiro San Telmo, ett kors rest till minne av den helige Telmo som här insjuknade och dog av någons slags feber på mitten av tolvhundratalet på vägen tillbaka från en pilgrimsresa till Santiago. Vägen härifrån fortsätter över Feberbron!

Efter ett par kilometer kommer jag till ytterligare några gamla kors, nu i A Madalena.

I Portugal var leden väldigt välskyltad med gula pilar på nästan varenda stubbe och sten. Här i Galicien är det inte lika tätt mellan vägvisarna, men när de väl uppträder i form av små granitblock får man information om hur lång väg man har kvar till sitt slutmål i Santiago de Compostela. Nu upptäcker jag att det bara är dryga tio milen kvar. Ojoj, den här leden är verkligen kort!

Det är otroligt vad mycket detaljer man ser när man vandrar fram i sakta mak. Jag lär mig allt i detalj om hur en vinodling ser ut, till exempel hur man stöttar upp vinrankorna med olika hjälpmedel. I den här trakten där det finns gott om granit har man satt upp stora block varifrån stålvajrar spänts för att vinrankorna ska ha något att slingra sig runt. 

Jag vandrar i cirka två och en halv timma innan jag får min frukost i Orbenlle på caféet A la Gagoa, beläget högt uppe på en kulle. Platsen liknar en campingplats. Jag kan livligt föreställa mig hur här ser ut under högsäsong. Långa rader av bänkar och bord fyllda med vandrare. Nu sätter jag mig inomhus, mol allena. Trevlig personal serverar mig en god macka och en färskpressad apelsinjuice. Jag tar god tid på mig, dagen är ju lång. Dessutom vet jag vad jag strax har framför mig, en oändligt lång och tråkig vandring genom industriområdet runt staden Porriño och den starkt trafikerade N-550 som jag måste korsa vid flera tillfällen.

När jag kommer ner till industriområdet sätter jag Bob Dylan i öronen och vandrar sedan i takt till gamla favoriter som ’Every grain of sand’ och ’Things have changed’. Det underlättar. Vilket också det faktum att man oftast kan gå i gräset bredvid vägen gör.

Jag vandrar genom Poligona Industrial i närmare två timmar. Jag har aldrig sett ett större industriområde!  Anledningen till detta stora är en slags rosa granit som bryts här i trakten och säljs under namnet Rosa Porriño.

Efter det här jättelånga avsnittet passerar jag i Pasarela både järnvägen och motorvägen med hjälp av en märkligt futuristisk gångbro.

Äntligen kommer jag fram till Porriño.

I Porriño, och också i Cabaleiros som ligger cirka fem kilometer längre upp längs leden, finns det härbärgen. Med tanke på vad jag ska få uppleva på härbärget i Redondella, dit jag är på väg idag, ska jag en annan gång planera mina dagsetapper helt annorlunda och försöka pricka in de här mindre frekventerade övernattningsställena.

Jag kommer in till centrum av Porriño, hittar en supermercado och köper upp mig på lite tilltugg, som jag sedan sätter mig på en bänk på en av gågatorna och njuter av.

I utkanten av staden stöter jag på ett par killar som vill fotografera mig för att de tycker att det är så lustigt att jag har hängt tvätt på tork på min ryggsäck. Det hade jag sånär glömt, tur att det bara var en teeshirt…

Uppe på toppen av Monte Cornedo i Alto de Santiago Antas finns en gammal romersk milsten som markerar militärrutten Via XIX från Braga i Portugal till Astorga i Spanien, ett bevis för att vi befinner oss på den den ursprungliga pilgrimsvägen till Santiago.

Jag kommer äntligen fram till mitt lunchmål för dagen i Choles, och då har klockan redan hunnit bli halv fyra. Ägg, tomater och lantbröd sitter fint.

Efter detta stopp dröjer det inte länge innan jag kan se staden Redondela på håll.

Pilgrimshärbärget i Redondela kallas Casa da Torro. Det är ett gammalt, vackert renoverat hus från 15oo-talet. I huset finns förutom härbärget ett litet museum med romersk militärhistoria.

Det är inte mycket folk i sovsalen, men många av slafarna är markerade, det kommer säkert att bli fullt inatt.

Jag tar mig en underslaf, dvs rullar ut min sovsäck, och beger mig sedan ut på stan för en kort orientering. Jag kollar upp de gula pilar som tidigt imorgon bitti ska visa mig vägen ut ur stan. Jag passar också på att titta in på apoteket för att få omplåstrat en tå som inte ser ut att må så bra. Det är så skönt här i Spanien att man kan få hjälp på apoteken och inte behöver leta rätt på en läkare.

Det blir en orolig natt på härbärget, folk kommer och går och tar ingen hänsyn till de som vill sova. Vid ett tillfälle har jag en karlrumpa i ansiktet där han står alldeles ovanför mig och pratar högljutt med någon om sina vandringserfarenheter. Jag gör en mental notering om att i fortsättningen försöka undvika de här givna etappförslagen och övernattningsställena. Och hoppar sedan upp i en överslaf, sätter proppar i öronen och drar sovsäcken över huvudet.

Dag 7:  Redondela - Briallos,  40 km

Säg så här, det var inte meningen att jag skulle gå fyrtio kilometer idag!

Om tyska karlar höll låda till sena timman som vore detta en allmän campingplats, vaknar jag klockan 06.00 av ett spanskt gäng som högljutt håller på att förbereda sin tidiga avfärd.

Det är verkligen märkligt att folk inte tar mer hänsyn till varandra. Själv brukar jag förbereda mig noga kvällen innan så att jag när jag vaknar kan ta min sovsäck och min ryggsäck och tassa ut ur sovsalen och göra mig redo för dagens vandring utan att störa någon. Och jag prasslar ALDRIG med plastpåsar när folk fortfarande sover!

Det ljusnar ganska sent under den här årstiden. Jag kommer iväg kvart över sju och får gå i mörker i nästan en timma.

Jag vet alltså precis hur jag ska komma ut ur stan den här gången eftersom jag kollade så noga igår kväll.

Tanken är att jag idag ska gå till ett litet härbärge i San Mamede da Portela, en dagsetapp på cirka trettio kilometer. Så blir det inte.  

Jag vandrar på en smal asfalterad väg i några kilometer tills jag kommer till ett område som heter Alto de Lomba. Här får jag äntligen gå på mitt favoritunderlag, naturliga skogstigar utan en endaste sten. Det går inte i ord beskriva hur underbart det är att vandra på sådana stigar genom en fuktig nattdoftande eucalyptusskog.

I sista backen upp innan jag kommer fram till den fantastiska utsikten över Ría de Vigo, kommer en man som jag varken hört eller sett, ifatt mig och håller nästan på att skrämma livet ur mig. Han bubblar på på spanska och tycks inte alls uppfatta att jag inte är intresserad av att prata. Jag vill ha den här stunden för mig själv. Gryningen vilar i ett fantastiskt skimmer över Vigo-vattnet. Inte förrän jag gått med på att låta mig fotas framför den vackra utsikten, ger mannen sig och jag kan fortsätta min vandring ensam.

Dagen är nu ljus och efter att ha gått en ganska lång bit på den hårt trafikerade N550 är det skönt att komma in i området runt staden Arcade.

Jag sätter mig på ett café och njuter av en apelsin och en bit bröd. Varje tugga är en njutning. Det är otroligt vilken skillnad det är att äta om man koncentrerar sig på varje liten tugga.

I stadens norra utkant går jag över floden Verdugo på den vackra bron Pontesampaio, den som enligt ett minnesmärke Napoleons trupper marscherade över när de var i de här trakterna. 

Det går sedan uppför på  den antika stenbelagda Verea Vella da Canicouva. I backarna ner mot Bértola möter jag sedan Anna från Tyskland. Hon är femton år och vandrar helt solo som det ser ut. I själva verket har hon sin mamma och hennes vänner med sig. Anna som tycker om att gå fort och som tycker att det är skönt att få var för sig själv, har stämt träff med de andra lite längre fram. Vi tar sällskap dit, till ett litet fik som smällts upp i en hage längs vägen. Där stannar jag med Anna tills hennes sällskap dyker upp. Hon är en mycket intressant människa.

Anna och jag träffas igen i kön till katedratelen i Santiago

Jag traskar på genom  ett rätt så trevligt landskap med omväxlande lugna asfalterade småvägar och skogsstigar tills jag närmar mig Pontevedra. Precis innan man kommer fram till staden, finns det ett härbärge som jag tror att många av de jag stötte på igår kommer att övernatta på.

Pontevedra som är huvudort i den här regionen, har cirka sjuttiofem tusen invånare. I hjärtat av staden ligger Barrio Antigua. Pilgrimsleden tar mig rakt in i den här gamla stadsdelen. Jag stannar till vid Praza de la Peregrina för att ta en närmare titt på pilgrimskapellet Santuaria de Peregrina, en vacker barockkyrka vars form ser ut som  en pilgrimsmussla. Inne i kyrkan hittar jag många detaljer som har med pilgrimsvandring att göra.

Jag fortsätter genom staden på Rúa Real, går över bron Puente del Burgo, går på snäva smågator  i förorter till Pontevedra, och kommer så småningom ut på landet.

Leden går nu bredvid järnvägsspåret i närmare en mil. I skogen efter Santa Maria de Alba är det något slags vägarbete och leden leds om. Nu är det dåligt skyltat och helt plötsligt är jag uppe på motorvägen. Jag går ner i skogen igen och blir mycket lättad när jag finner en av de gula pilarna igen. Utan de här pilarna känner man sig fullkomligt vilsen.

Jag tar fikapaus i solskenet på en bar i Fuente San Amaro, och sedan är det inte långt kvar till mitt mål för dagen, härbärget i Portela.

Jag tar av ifrån leden och går någon kilometer upp till kyrkan San Mamede da Portela Barro där jag får fråga efter vägen till härbärget. Nu är klockan halv sex och jag har gått lite dryga tre mil idag, vilket räcker gott och väl.

Dörren till härbärget är öppen. Men, här finns inte en själ! Och inga sängar heller! I stället ligger det i ett hörn en bunt madrasser. Jag tittar i guideboken. Och visst, där står det klart och tydligt; 50 mattresses, colchonetas, in two rooms. A quiet location. Förvisso. Men helt tom! Här kan jag bara inte sova helt ensam!

Efter några sekunders övervägande bestämmer jag mig. Jag måste fortsätta vandra till härbärget i Briallos, även om det kommer att ta minst två timmar till!

Jag går tillbaka till leden. Nu är det rätt svettigt, trots att jag går i bara skjortärmarena. Jag passerar ett vägmärke som säger att det nu bara är fem mil kvar till Santiago. Jag börjar redan få abstinensbesvär…

Det är ett vackert vindistrikt jag går igenom nu. Jag är trött och har väldigt ont i fötterna. Men, det är inte mycket att be för, det är bara att fortsätta gå.

Jag sätter verkligen bildligt talat den ena foten framför den andra och går, och går, och går, utan en tanke i huvudet. Och så småningom kommer jag fram till Cruceiro där jag ska ta av för att gå någon kilometer västerut till härbärget i Briallos. Innan jag gör det finner jag en bar längs N-550:an. Jag sätter mig på en barstol, beställer en välbehövlig cocacola och kan sedan knappt ta mig ner från stolen, än mindre ta ett steg till. Men jag måste. Över vägen, in på smågator, runt en krök, en till och så, voilá, där ligger härbärget! Fyra mil har jag gått! I tretton timmar har jag varit på väg!

Det lilla härbärget är helt i min smak. Tjugoåtta sängar delat på två rum, ett för kvinnor och ett för män. Man slipper alltså de värsta snarkarna i natt. Jag slänger mig ner på min säng och masserar mina stackars ömma fötter.

Folk är tysta och tar hänsyn till varandra, precis som det ska vara. Med ett undantag, den ilskna kvinnan som checkade in oss. Hon får besök timman innan hon ska gå för dagen och det blir ett nedrans kacklande i receptionen. Jag sticker ut huvudet och schyssar i hennes riktning. Det ska hon komma ihåg…

Dag 8:  Briallos-Padron , 25 km

Jag tar sovmorgon i denna lugna sköna miljö. Fötterna har som vanligt hämtat sig förvånansvärt bra. Folk smyger iväg, ingen stör. Och så kommer hon. Kvinnan i receptionen. Hon rusar in i min sovsal och skriker: Sa jag inte att ni skulle vara ute härifrån klockan åtta?! Ja, ja. I sakta mak gör jag mig i ordning och beger mig sedan iväg.

Det är cirka sex kilometer in till staden Caldas de Reis. Jag går i lugn takt. Jag har gott om tid på mig. Min ursprungliga tanke är att bara gå till en plats som heter Mosterio där jag funderar på att ta in på hotell. Så här mot slutet måste man ju väga stegen och börja kalkylera vilken tid  på dygnet man vill anlända till Santiago de Compostela.

I Caldas de Rei strosar jag runt lite. Jag tittar på när andra badar fötterna i de varma källorna mitt i stan. Vattnet håller en konstant temperatur på fyrtio grader. Staden har varit ett känt spa-område ända sedan romartiden.

Jag går in på ett café och beställer en toast. Handlar sedan upp mig på lite yoghurt och frukt som jag avnjuter i skogen utanför stan. Detta ska det visa sig blir den enda mat jag får under dagens lopp.

Leden går i skön natur, nu är det mycket väldoftande pinjeträd. Allt för snart kommer jag till skylten som leder till det hotell jag tänkt ta in på i Mosteiro. Klockan är bara två om eftermiddagen. Det känns inte okej att sluta gå alla redan. Dagen är alldeles för vacker för det.

Jag går upp till höjderna vid Pontesecures där staden Padrón nu kan ses på håll. I min eminenta guidebok läser jag att det ska finnas ett alternativt härbärge i ett munkkloster i Herbón, en liten sidotripp på cirka tre kilometer. Det kan ju vara spännande att bo på kloster som omväxling.

Vid San Xulian tar jag av mot det nya målet. Jag går och går utan att stöta på några andra pilgrimer. När jag äntligen får vittring på klostret måste jag gå runt ett jättestort område som tydligen tillhör klostret. Jag går längs en vacker vattenled, och sedan uppför. Och där ligger så äntligen klostret.

Inte en själ i sikte. Jag ringer på dörrklockan, men får inget svar. Jag stannar i kanske en halvtimma. Utan resultat. Stället verkar helt övergivet. Ingen kommer, inte ett pip hörs någonstans. Och då är det väl bara att vandra vidare igen…

Efter cirka en timmas vandring är jag framme vid härbärget i Padrón. Nu är klockan nästan sju och dagen blev betydligt längre än jag hade räknat med.

Jag går upp i den stora sovsalen där sängarna står tätt. I köket finner jag min vän femtonåriga Anna. Och alla hennes tyska vänner. Cirkus Tyskland har kommit till stan. Cirkusdirektören heter Helmut och är ledare för en slags arrangerad resetur. Dessa deltagare sitter i köket hela kvällen och äter, dricker vin och sjunger. Medan vi andra stackars pilgrimer försöker sova. När så äntligen partyt är över kommer hela gänget in i sovsalen, tänder lampor, skrattar och har sig. Under natten vaknar jag flera gånger av diverse knackningar. Jag tror först att det är någon som vill in på härbärget mitt i natten, men det visar sig att det är en av cirkusens damer som störs av snarkningar och därför knackar hårt i trägolvet för att få tyst på snarkarna. Att ALLA i sovsalen störs mer av knackningarna än av snarkningarna verkar vara oväsentligt för henne.

När jag gick och la mig låg det ingen i sängen som stod ihop med min. När jag vaknar till under natten andas någon i min nacke. Jag flyttar runt så att jag får min grannes fötter vid ansiktet i stället. Ja, ja. Det är inte alltid lätt att vara pilgrim.

Dag 9: Padron-Teo , 10 km

Jag låter cirkusen härja klart om morgonen och väntar tills precis alla försvunnit ut ur huset. I köket är det perfekt ordning. Inte en enda fläck någonstans. Alla vinflaskor prydligt uppradade i papperskorgarna. De är duktiga på det tyskarna, ordnung und recht.

På vägen in till Padrón igår möttes jag av affischer som visar hur lärjungar och en ängel eskorterar aposteln Jakob i en båt. Det där väckte min nyfikenhet. Jag vet att det sägs att det var just här i Padrón som Jakob predikade första gången när han kom till Hispania. Efter att han så småningom lidit martyrdöden i Israel lär enligt legenden hans lärjungar ha fraktat hans döda kropp tillbaka hit till stan.

På en kulle ovanför härbärget, på Monte Santiaguiño, hittar jag den plats där det påstås att Jakob höll sin första predikan på det spanska fastlandet. Här finns ett kors till minne av händelsen.

Jag går ner igen för den rätt branta kullen och går till Padróns kyrka, Igrexia Santiago. Här hittar jag det andra stora minnesmärket över Jakobs vistelse i stan, en boj med en inskription som förtäljer att det var här hans lärjungar förtöjde båten med den döde mästaren. Precis som katedralen i Santiago restes över platsen där relikerna efter Jakob hittades, restes även här en kyrka över den här speciella förtöjningspollaren.

Jag har nu bara dryga tjugo kilometer till Santiago och skulle naturligtvis klara av denna sträcka på en dag. Men, jag har fortfarande gott om tid och jag vill helst komma in i Santiago om förmiddagen, innan pilgrimsmässan börjar. Alltså bestämmer jag mig för att idag bara vandra till härbärget i Teo, tio kilometer bort.

Jag vandrar på i sakta lunk. Stannar till på ett café där leden korsar N-550. Jag beställer ett stort glas nypressad apelsinjuice och passar på att snacka lite fotboll med ställets gentlemän.

Jag kommer fram tidigt till härbärget i Teo, jag är först på plats. Skönt, då kan jag i lugn och ro tvätta lite och hänga ut på tork i solen och sedan gå en liten rekognoseringstur. Imorgon tänker jag starta i mörker och då gäller det att veta exakt var de gula pilarna finns…

Jag hittar ett café i den lilla byn, beställer lite ägg och tomater och går sedan hem och lägger mig redan klockan åtta. Några få andra pilgrimer har anlänt. Men det är tysta och hänsynstagande. Ett idealiskt ställe alltså. Ju färre människor, desto större hänsyn tar man till varandra.

Dag 10: Teo-Santiago de Compostela , 12 km

Klockan är sju och trettiofyra. Det är mörkt, stjärnklart, friskt och underbart. Jag känner att jag haft alldeles för få sådana här tidiga mornar på den här caminon.

Jag vet precis hur jag ska gå, det var tur att jag kollade upp det igår. Hade det varit ljust skulle jag givit mig direkt in i skogen alldeles utanför härbärget. Nu går jag i stället längs vägen, upp genom byn där jag fotograferar ett av de äldsta korsen i Galicien, och går sedan vidare in i skogen därifrån. Det doftar ljuvligt. Och är väldigt mörkt.

Jag får stålsätta mig. Intala mig att det bara är att dyka rakt in i mörkret. Sätta ena foten framför den andra som vanligt. Förr eller senare blir det ju ljusare. Man blir stark av att våga gå i mörker.

Jag kommer in en helt annat väg än jag gjort förr till Santiago. Det doftar pinje och eukalyptus nästan hela vägen fram till stan.

Lyckligt anländ kommer jag in på gatorna runt katedralen. Jag kan knappt ta mig fram! Hela stan är fylld av folk. Eftersom det är heligt år i år vill alla till katedralen för att gå igenom den speciella port som bara är öppen ett sådant här år. Ett år då Jakobs namnsdag inträffar på en söndag.

Innan jag går till katedralen för pilgrimsmässan letar jag upp det fina gamla pensionatet jag alltid bor på. Jag har tur som får mig ett rum ut mot det lilla torget nedanför, precis så som jag vill ha det. Med tanke på situationen i stan borde jag naturligtvis ha bokat i förväg. Hon påpekar förstås det, pensionatets värdinna. 

Jag får stå rätt länge i den långa kön till jakobsporten, den där mycket speciella porten. Jag träffar Anna och hennes mamma i kön. Jag får höra att man kan önska sig något för sig själv eller någon annan när man går igenom porten. Jag gör det när jag kommer fram. Blundar, koncentrerar mig, och önskar. Det känns faktiskt väldigt speciellt det här. 

Det finns inte en sittplats i hela kyrkan, knappt ens en ståplats. Jag sätter mig på golvet, lutad mot en pelare. Det kallas pilgrimsmässa men huvuddelen av församlingen är inte pilgrimer. I vanliga fall kan man komma in i katedralen direkt från leden, med sin ryggsäck. Inte nu. Ryggsäckar måste checkas in utanför. Det är vakter överallt. Bevakningen av katedralen känns rigorös. Inte så trivsamt. 

Jag är hur som helst väldigt glad att jag fick vandra till Santiago de Compostela just i år, Año Santo Jacobeo. När det här året är slut kommer jakobsdörren inte att öppnas igen förrän 2021!

pilgrimsinfo © 2010 • Privacy Policy • Terms of Use