|
Camino Francés 2011
Från Logroño till Leon i påsktid.
När Binta från Korea och jag står utanför benedikthärbärget i Leon klockan halv tio vår sista kväll tillsammans med de andra pilgrimerna, har vi inte långt till tårarna. Vi två ska bege oss till busstationen för färd hemåt. Alla andra ska gå in till nunnorna i klostret för kvällsvespern. Så fel det känns. Så utan avslut.
Nej, det är inte roligt att behöva lämna caminon innan man kommit fram till Santiago de Compostela, men ibland har man bara inte tiden. Den här vandringen mitt i Camino Francés började så här :
Jag tar bussen till Skavsta halv sex på morgonen till skärtorsdagen. Flyget går klockan åtta och klockan elva landar jag i Biarritz.
När jag kommer ut från flygplatsen står två män och diskuterar sin förestående vandring med en bunt papper i handen, utdrag från min hemsida! Rolig start på det här äventyret minsann.
Tio minuters bussresa (buss C direkt utanför flygplatsen) tar mig till Gare Biarritz där jag tar tåget till Irun, en resa på fyrtio minuter. Härifrån avgår Estellesa-bussen kvart i fyra och tre timmar senare är jag framme i Logroño, starten för vandringen som alltså ska ta mig de dryga trettio milen till Leon.
I Logroño visar det sig att alla härbärgen i stan är fulla. Det är ju påsk, gubevars.
Efter en stund med bibehållit lugn, jag vet ju av erfarenhet att saker och ting brukar lösa sig till det bästa på caminon, hamnar jag utanför santiagokyrkan där man i en av sina lokaler upplåter golvplats till pilgrimer som vill övernatta. Men även här är det fullt, alla madrasser har tagit slut. Just som jag funderar på vad nästa steg ska bli, förbarmar en ung man sig över mig och erbjuder mig att sova i en av de två sängarna i prästens rum!
Det finns dock ett litet krux, säger den unge mannen. Den som ska sova i andra sängen är en man. No problem, säger jag skrattande. Vi pilgrimer är ju vana vid att dela rum med både män och kvinnor. Incidenten är ju ändå lite rolig. Hur ofta i livet tackar man ja till att dela rum med en vilt främmande karl som man inte ens sett! Nu är det är väl så pilrgimslivet ser ut. Man känner sig fullkomligt trygg i varandras sällskap. Det hela är helt och hållet avsexualiserat. Det låter lite banalt men faktum är att man känner sig som systrar och bröder, som en enda stor familj. Och handlar därefter, man hjälps åt.
Så småningom kommer min rumskamrat Glenn som är från Perth i Australien. Han började sin vandring i St Jean Pied de Port, varifrån han redan första dagen gick fem mil! Han hade fått höra att vandringen över Pyrenéerna skulle vara svår, att man skulle bli tvungen att gå hela tre mil utan möjlighet till övernattning. Glenn tyckte det hela var ’a walk in the park’ och fortsatte av bara farten i ytterligare två mil!
 
Naturligtvis är jag tvungen att gå ut och kolla lite på påskprocessionerna i stan. Det är nu tredje gången jag hamnar i påskveckan i Spanien. De är de vanliga strutarna och ku klux klan- kostymerna. Jag tar en sallad på en bar och går sedan hem och lägger mig strax efter tio-blecket, oerhört förväntansfull inför morgondagen.
Dag 1: Logroño – Ventosa, 20 km
Jag börjar min vandring först klockan åtta efter att jag fått mig en croissant och lite juice i en bar. På väg ut ur stan möter jag Peter från Irland som jag senare under dagen ska slå följe med en stund efter att han kommit ifatt mig där jag står och fotograferar dimman över ett fält.
Strax innan Peter och jag kommer in i staden Navarett, passerar vi ruinerna från det gamla pilgrimshärbärget St Juan de Acre. I Navarett delar Peter med sig av sin yoghurt och sina croissants som han tagit ifrån fruktostbordet på hotellet i Logroño. Han råkade ju också ut för det där med fulla härbärgen igår. Han och tre andra pilgrimer tog in på hotell. Peter fick dela rum med en kvinna. Nu undrar han om jag tycker att det är fel av honom att inte berätta om detta för sin fru där hemma. Jag har ingen åsikt men kan konstatera att det nog inte är så lätt att förstå det här fenomenet med bröder och systrar och brist på attraktion…
Om eftermiddagen säger jag till Peter att gå i förväg eftersom jag vill jag ha en stund för mig själv. Jag går i den röda myllan i Rioja-land, vinodlingarna ligger tätt. De påminner mig lite om vandringen jag gjorde för ett halvår sedan på Camino Portugués. Innan jag kommer fram till härbärget i Ventosa bjuder mig Alltet en av sina vackrare regnbågar och jag passar på att skicka ut en signal om god vandringstur i etern.
Den här gången har jag bestämt mig för att försöka vara lite förståndig, gå ut försiktigt de första vandringsdagarna. Följaktligen blir det bara tjugo kilometer idag.
På härbärget San Saturnino, dyrast längs hela leden med sina €8.50, är det full rulle i det lilla köket. Olika nationaliteter äter i lag vid olika tider. Först ut är holländarna, med Johan och hans dotter Julie i spetsen. Sedan är det vår tur, Peter, några amerikanskor och australiensare och så jag då. Ljudnivån är oerhört hög.
Men först har många av oss varit i den lokala kyrkan och övervarat långfredagens mässa. Jodå, även i år får jag kyssa Kristi fötter. Nattvarden tar jag inte i katolska kyrkor, men jag brukar ändå gå fram och lägga höger hand över hjärtat vilket är en signal till prästen att jag vill bli välsignad. Den gesten förstår inte den här prästen, han stoppar glatt oblaten i mun på mig och så var det med det.
På vägen tillbaka till härbärget vill Peter gå in på den lokala baren. Jag följer med en liten stund men får snart nog. Skräniga barer rimmar väldigt illa med den pilgrimsstämning jag är i.
Innan jag slocknar för natten ber Peter att jag ska väcka honom i den arla morgonstund jag tänkt ge mig av i. Jag gillar inte den pressen. Var och en har sin camino att gå. Jag är ensamvandrare.
Dag 2:Ventosa – Santo Dominga de Calzado, 30 km
Klockan halv sju ger jag mig iväg, utan att ha väckt någon. Natten har varit bullrig. Det lilla snäva rummet med tio bäddar har varit fyllt med snarkande karlar. I vestibulen hörs nu vacker gregoriansk sång, som ett reningsbad för smutsiga öron.
Den stränga hospitaleran gillar inte att jag går ut genom porten åt fel håll. Jag rekade igår kväll och vet precis vad jag gör. Jag vill undvika att starta morgonen med en brant backe uppför i stället för att ansluta till leden runt hörnet åt andra hållet. ’You are supposed to walk forward, not backward’ säger hon skarpt, Jag ignorerar kommentaren och tänker att den ursprungliga leden kanske överhuvudtaget inte gick just här…
Det är inte becksvart, man kan klart se världens konturer. I fortsättningen ska jag starta ännu tidigare. Jag älskar att gå ensam i mörker, lyssna på vacker fågelsång och så småningom se solen krypa upp över horisontlinjen. Jag ser fram emot att kunna göra det på den här leden där det finns gott om härbärgen. På andra leder jag vandrat måste man pricka in härbärgena och kan ibland därför bara gå korta dagssträckor, vilket innebär att man skulle kommit fram alldeles för tidigt om man startar innan gryningen.
Dagens vandring fortsätter i Rioja-regionen. Det är vinodlingar överallt. I horisonten skymtar höga snöklädda berg. Det är inte direkt någon sommarvärme. Men, heller varken regn eller snö.
Efter ett par timmar kommer jag fram till Nájera. Jag går över floden och hittar ett trevligt fik, beställer en god macka med äggröra och paprika och ett glas nypressad apelsinjuice. Den mycket vänlige ägaren kommer ut med ett litet paket med söta kakor till mig i ett foliepapper. Överhuvudtaget ska sägas att folk längs den här sträckan är oerhört pilgrims-vänliga.
Det är en väldigt vacker dag med nästan klarblå himmel och vackra blommande fält. Jag fortsätter genom Azofraoch vidare upp till Cirueña och nu är jag plötsligt uppe på sjuhundrafyrtio meter över havet. Jag stannar och äter lite lunch innan jag fortsätter till Santo Dominga de Calzado. Klockan har blivit halv fyra och jag har gått trettio kilometer, trots att jag skulle ta det lugnt. Det är så svårt att sluta gå…
 
Den här eftermiddagen inträffar något märkligt. Jag blir uttråkad. Trots att jag gått tre mil har jag kommit fram för tidigt. Jag vet inte riktigt vad jag ska hitta på. Jag har inte kommit in i det där behagliga pilgrimstempot ännu. Så, efter att ha installerat mig i ett rum med cirka tio bäddar med nio kvinnor och en man och tagit en varm och skön dusch, tar jag en tur på stan. Jag går till en bokhandel och kollar i den engelska sektionen. Fem böcker, fyra deckare av bland andra Camilla Läckberg, och en Hollywood chick-lit. Köper den sist nämnda och skäms lite. Men å andra sidan, vad i jösse namn ska jag göra med min tid fram tills det blir dags att sova?
Jag hade gärna besökt katedralen från elvahundra-talet, men jag gillar inte att betala för att komma in i en kyrka när man är pilgrim. Den är en principfråga känns det som.
I den här staden finns det, precis som det gjorde i Portugal, en skröna som handlar om fjäderfän, om hur hönor och tuppar får liv efter att ha legat som middagsmat på borgmästarens tallrik. Till minne av detta håller katedralen sig med två hönor som byts ut var tredje vecka.
Mitt emot katedralen ligger en Parador National, ett elegant statsägt hotell som grundades som pilgrimshärbärge på tusentalet och som verkade som sådant fram till sjuttonhundra-talet. Där går jag in en stund och super in atmosfären.
Härbärget här i Santo Dominga de Calzado drivs av en broderskappsorder, Confradía. Det kostar ingenting men man får gärna donera pengar, ’donativo’ som det heter på spanska. Härbärget kan ta emot mer än ett hundra pilgrimer. Jag tror att det är fullt ikväll. Det är folk överallt. Den stora matsalen ligger som i ett atrium och rummen i en ring runt om. I ett hörn har en man som är någon slags specialist på onda fötter, installerat sig. Han bandagerar, smörjer och plåstrar om.
Här sker någonting som jag inte upplevt tidigare och som inte är så kul för den som helst vill ha lugn och ro, men som naturligtvis är väldigt trevligt för den som deltar. En koreansk grupp ungdomar har lagat en jättepaella och bjuder in alla som vill. Det blir långbord, en massa vinflaskor och loveandpeace-tecken framför kamror. Tjo och tjim och lite skolresevarning alltså. Men det är väl kanske så här världen ska räddas, unga människor från hela världen kommer samman och umgås under trevliga omständigheter.
Själv går jag och lägger mig med den där dåliga hollywoodnovellen efter att jag slängt i mig lite konserverad tonfisk och satt öronproppar i öronen. Kanske lite sur. Men, jag ska komma att få tänka om under den här pilgrimsvandringen. Det kommer inte att bli som när jag tidigare vandrat i ensamhet. På den här leden, vid den här tidpunkten, finns ingen ensamhet att uppnå. Jag kommer att vänja mig, och jag kommer att sakna gemenskapen den dag jag når mitt mål i Leon…
Dag 3: Santo Dominga de Calzado – Beldorado, 24 km
Vaknar rätt tidigt, men när jag hör hur regnet smattrar på taket bestämmer jag mig för att ligga kvar en stund till. Dessutom sägs det ju att man inte ska gå så långt den här tredje dagen. Tjugo över sju lämnar jag hur som helst härbärget. Det duggar nu bara och jag plockar inte fram ponchon, det får bli den lätta regnjackan och regnskydd för ryggsäcken.
Jag stannar till efter halvannan timma i lilla Grañon. Dricker te och äter en bocadilla con keso, en ostmacka, i en liten lantbod tillsammans med en massa andra halvblöta pilgrimer. Det känns faktiskt lite som att vara på vintersportäventyr idag. Folk är till exempel klädda med snöskydd mot regnet mellan byxorna och kängorna.
Strax innan Redecilla del Camino lämnar jag Rioja bakom mig och kommer in i Castilla y Leon. Här ska jag nu vistas tills jag kommer fram till Leon som ju är mitt slutmål.
Vid infarten till Redecilla hittar jag en bra turistbyrå. Jag går in här för att fråga om de har den där speciella, fina lilla Castilla y Leonlilla-guideboken jag fått tidigare när jag gått igenom den här delen av Spanien. Den finns, men inte på engelska. Jag väljer ett tyskt exemplar som jag så småningom ger bort till någon som bättre behöver den. Jag är ju egentligen väldigt nöjd med de förnäma John Brierley- guideböcker jag har med mig.
Ett par kilometer utanför stan, i Castildelgado, går jag in på ett café för att vila mig lite från regnet. Här träffar jag på holländske Johan och hans dotter igen. Jag slår mig ner vid deras bord och vi blir sedan sittandes i flera timmar med intressanta diskussioner om livet medan regnet därutanför fortsätter ösa ner.
Jag vandrar sedan i cirka tio kilometer innan jag kommer fram till Beldorado. Många av ungdomarna från gårdagens party finns här. En ung amerikanska kommer frysande ner från sovsalen och mer eller mindre beordrar hospitaleron att servera henne vin, pronto, en lite ovanlig pilgrimsbild…
Jag slår mig i slang med ett norskt äldre par som har varit lika caminofierade som jag själv men som nu bestämt sig för att de vandrat klart. Frun var klar för flera år sedan och har nu i stället börjat cykla i etapper från södra till norra Norge. Maken ville gå en gång till, och då blev det riktigt ordentligt. De har nu gått Via de la Plata från Sevilla i södra Spanien till Astorga i norr och så vidare på vår led baklänges så att säga. Deras mål är Logroño varifrån de ska flyga hem, då har de gått en sträcka på över hundra mil!
Jag får mig en säng högst upp i huset vilket är bra, men tyvärr är det bara spanska påsk-vandrare här. Det innebär att de kommer in i salen fem över tio (härbärgena stänger portarna klockan tio), de skrattar, pratar högt och springer runt och fotograferar varandra så att blixtarna smattrar. Jag gör en mental notering om att nu får det vara slut på de här påskvandringarna för min del. Kulturskillnaden mellan dessa spanska påskvandrare och oss nordbor är för stor. Vi som vill börja vandra innan solen gått upp är oftast i säng redan vid niotiden på kvällen. De stör oss på kvällarna, och vi stör förstås dem på mornarna. Under dagtid går det däremot alldeles utmärkt, då är vi alla glada pilgrimer på väg.
Dag 4: Beldorado - Atapuerca,30 km
Jag ger mig av redan kvart över sex. Jag vill komma bort från alla människor och allt snarkande.
Den här dagen går det uppför, ifrån åttahundra meter över havet till som högst elvahundrasextio. Jag stannar för frukost i Espinosa, fikar i Villafranca, och stannar till vid panoramautsikten vid Mojapan där jag egentligen inte ser så mycket eftersom det är rätt dimmigt.
 
Härifrån går det sedan upp och ner som en bergochdalbana upp till toppen vid Carnero. Den här biten är lite ansträngande men jag blir distraherad, för ur dimman kommer plötsligt koreanen Hui. Och jag får annat att tänka på.
Hui och jag ramlar rakt in i samtalsämnen man kanske inte skulle ha tagit upp så här direkt med en vilt främmande människa om man varit på någon annan plats på jorden. Men, det här el Camino och här kan vad som helst hända i kommunikationen med andra människor. När vi flera timmar senare skiljs åt vid klostret i San Juan de Ortega känns det som vi känt varandra väldigt länge.
Jag hade gärna övernattat på klostret i San Juan de Ortega, men det är för tidigt på dagen och jag har inte gått tillräckligt långt. Jag tar dock en fikapaus efter att jag sagt adjö till Hui.
Vidare till Agés där det finns tre härbärgen och där jag förstår att många stannar. Jag trivs inte alls i den här byn, det är alldeles för turistiskt. Folk från de privata härbärgena står ute på gatan och försöker fånga kunder med olika erbjudanden.
Jag vandrar vidare. Mot Atapuerca. Längs vägen förkunnar stora skyltar att här gjordes 1994 utgrävningar där man fann rester av en åttahundratusen år gammal homo antecessor, föregångaren till både homo sapiens och neandertalaren. Atapuerca är en av världens viktigaste utgrävningsområden och finns uppsatt på UNESCOs världsarvslista.
Hade det här varit vid ett annat tillfälle hade jag gärna besökt museet här. Nu går jag i stället vidare in till byn. Jag hittar det kommunala härbärget nere vid gatan. Det verkar rätt fullt. Eftersom jag vid det här laget är lite trött på att dela rum med en massa folk, letar jag upp byns privata härbärge, La Hutte, som ligger en bit up i backen, nedanför kyrkan.
Det tar lite tid att hitta härbärget, jag går faktiskt förbi ett par gånger. Det visar sig att det ligger i anslutning till ett litet hotell, Casa Rural. Jag får mig i alla fall en säng för en femma och blir väldigt glatt överraskad när jag upptäcker att ingen annan checkat in. Kan jag ha sån tur att jag ska få sova helt ensam i natt?
Jag reder mig min bädd och förbereder mig på att få en lugn kväll med min bok. Och så öppnas dörren, och Maria tittar in. Och vi blir vänner i ett och ett halvt dygn. Vi börjar vår vänskap med att äta middag tillsammans inne i restaurangen i hotellet vägg i vägg. När vi sedan går tillbaka in i sovsalen är där svinkallt och vi tänder en brasa i kökets lilla kamin och släpar sedan in en extrasäng till Maria och bäddar åt mig i soffan och så ligger vi där och pratar och pratar medan vi lyssnar till sprakandet i kaminen. Sen sover jag riktigt gott, äntligen.
Dag 5: Atapuerca – Tarjados, 32 km
Så fort vi kommer utanför härbärgsdörren säger Maria och jag i munnen på varandra att det är fritt fram att gå i vilken takt man vill och att vi absolut inte behöver gå tillsammans. Och så gör vi det ändå. Ända till Burgos som är Marias slutmål för den här gången.
Strax utanför Atapuerca bär det iväg uppför. Vi går längs med ett avspärrat militärområde som jag misstänker har att göra med de berömda utgrävningarna. I den brantaste uppförsbacken passerar vi en fårskock som står helt tysta och bara glor.
 
Det är aningens ansträngande att knata upp tilll Matagrande som ligger på över tusen meter över havet, men man får sin belöning. Det är väldigt vackert här, ja nästan sakralt. Maria är inne i sin egen värld, hon känner att den här platsen är betydelsefull, säger att hon nu vet varför hon var tvungen att komma tillbaka till caminon som hon abrupt lämnade sist.
Vi passerar det kommunala härbärget i Cardeñuela. Vidare till fiket i Orbaneja dit alla dagens vandrare anländer under den dryga timma Maria och jag spenderar där. Det blir full rulle. Spanjorerna som har med sig fickplunta bjuder laget runt. När just det här gänget sedan vandrar vidare råkar de glömma pluntan. Katastrof förstås. Men, Maria och jag räddar situationen genom att ta den med oss. Det dröjer inte länge innan vi möter en springare som med andan i halsen med tacksamhet tar emot den dyrbara gåvan.
 
I Castañares fikar Maria och jag igen. Den här kvinnan dricker både dubbel-te och dubbel-kaffe och gärna två av varje åt gången. Men så vandrar hon raskt också.
Efter stoppet är det bara tråkig vandring genom industriområden hela vägen fram till Burgos.
Vi går längs Rio Arlanzón in till gamla stan i Burgos. Vi går förbi en massa vackra hus. Burgos är en stad jag också gärna kan ta mig en titt på vid ett annat tillfälle. Vi passerar den vackra byggnaden som är det kommunala härbärget med sjuttiofem sängar, Casa del Cubo. Här kommer troligtvis de flesta av våra pilgrimsvänner att övernatta.
 
Vi fortsätter till katedralen, Catedral de Santa Maria, som tyvärr just har stängt för siesta. Kyrkan började byggas 1221. Jag hade gärna också sett palatset Casa del Cordón där Ferdinand och Isabella lär ha tagit emot Christofer Columbus när han kom tillbaka från sin andra resa till den nya världen. Men, men sightseeing ligger i en annan tid. Nu ska jag få mig en bit att äta, säga adjö till Maria och sedan så fort som möjligt bege mig ut ur stan. Jag gillar helt enkelt inte att vara i stora städer när jag vandrar. Det är naturen och det naturliga som lockar.
Jag vandrar iväg med en ensamhetskänsla, det känns faktiskt tomt. Jag börjar så smått förstå att det finns en viss tjusning i att stöta på samma människor om och om igen. Jag har hittills under mina vandringar varit så inställd på att gå i ensamhet och i tysthet, den här leden inbjuder till något annat.
Jag går ut ur stan genom en park med vackra blommande kastanjeträd. I ett par timmar vandrar jag sedan utan att möta en enda pilgrim, och det är helt unikt för den här leden. Hitintills har det varit som att vandra på en autostrada. Undrar just vart alla tagit vägen. Visst, många stannade säkert för natten i Burgos. Men finns de fler än Maria som gått klart här, som åker hem härifrån? En del kanske tar bussen till Leon för att slippa gå raksträckan på Mesetan. Jag har faktiskt hört att folk gör så. Personligen är det just den sträckan jag ser mest fram emot.
Jag hade tänkt övernatta på kommunala härbäget i Villabilla, men, jag hittar inte dit. Det har någonting att göra med min i övrigt alldeles utmärkta guidebok (av John Brierly). I den står det att Villabilla ligger på andra sidan järnvägen. Leden tar mig över järnvägen, inget Villabilla. Det är först när jag gått en bra bit på den där andra sidan jag ser samhället snett bakom mig. Och, tillbaka, ja, det går man ju helst inte.
Så, det är alltså bara att traska vidare mot byn Tarjados. Hit anländer jag först vid sextiden på kvällen. Jag blir emottagen av en mycket älskvärd hospitalero som bjuder på te och kex. Härbärget är litet och mysigt, har bara fjorton sängar. Det finns inget fungerande kök och på så sätt slipper man ju de där vin-sorliga tillställningarna folk hitintills varit så förtjusta i. Jag öppnar en medhavd burk bläckfisk som jag får äta med kniv eftersom det är det enda redskap som finns tillgängligt.
 
Jag känner igen en del av de anda pilgrimerna. Strax innan åtta kommer dock en helt ny bekantskap, sjuttonårige Brage från Danmark. Han är ensam ute på sin åttiomilavandring. Idag har han gått fem mil. Det dröjer inte lång stund innan han ligger utsträckt raklång på sängen och sover som en stock.
Dag 6: Tarjados – Castrojeriz,31 km
Det här var den bästa natten hittills. Folk sov tyst och fint. Det var bara unge Brage som någon gång under natten mitt i sin djupa sömn förkunnade att han frös. Men så la han sig ju också raklång i sängen utan att krypa ner i sovsäcken.
Jag kommer iväg tidigt om morgonen. Andra som också vill starta tidigt har smugit sig ut ur sovsalen för att inte väcka de som vill sova. Precis som det ska vara alltså. Härligt.
Nu har jag Mesetan framför mig. Oh, vad det ska bli spännande!
Jag går ett par kilometer till Rabe de las Calsados där jag stannar till på ett fik för en juice. Caféägaren, den vänlige mannen, ger mig en amulett i form av en madonnafigur från det intilliggande klostret. En lyckobringare för vägen.
Sen! Bär det iväg ut på Mesetan! En underbart vacker dag. Jag vandrar under en klarblå himmel på niohundrafemtio meters höjd. Och har en sådan sällsam tur att jag får vandra helt ensam i detta fantastiska öppna landskap. Vilket halleluja-moment! Den sista biten ner mot det gamla kända pilgrimsstoppet i Hornillos flyger jag fram. Jag känner mig så fri och lycklig. Happia!
Jag stannar till en stund i Hornillos. Och hade sedan väldigt gärna fortsatt dagen som den startade, i ensamhet på de vackra vägarna bland majsfälten på Mesetan. Men, men. Medan jag sitter där på ett café kommer unge Brage förbi och när jag sedan går ut ur byn väntar han i en vägkrök och frågar om jag vill dela en apelsin med honom och vem kan väl motstå en sådan trevlig invit. Vi tar sedan sällskap i tolv kilometer medan vi sjunger gamla Beatles- och Bob Dylan sånger och pratar om gamla böcker och filmer och jag förundras över att två med så stor åldersskillnad kan ha så många gemensamma referensramar.
Det blåser ganska friskt uppe på högplatån. Vi går i motvind. Luften känns ren och uppfriskande. Jag stannar förundrat upp då och då och studerar småfåglarnas försök att flyga framåt. De lyckas oftast inte i den starka vinden. De står helt still. Efter en stund ger de upp, låter vinden bära dem bakåt, och tar sedan sats för ett nytt försök. Mycket fascinerande.
Brage och jag skiljs åt i Hontanas, ett ålderdomligt ord för fontän. Vattnet i fontänen utanför kyrkan här i byn sägs vara mycket hälsosamt. Brage vandrar alltså vidare och jag ska inte komma att se honom igen. Däremot dyker koreanen Hue upp igen vid mitt lunchbord. Honom har jag inte sett på ett par dagar nu. Han berättar att han gått för sig själv och gråtit hela eftermiddagen efter det vi skiljdes åt sist. Det var tydligen en knut som löstes upp efter vårt samtal. Han blev förvånad över vattenfallet som öppnades i honom. Han hade inte gråtit sedan har var liten. Jag ler och gratulerar honom. Det är ju just sådana här saker man kan komma fram till under en lyckad camino ;-)
Hontanas är en fin gammal by där många pilgrimer stannar för natten. Själv fortsätter jag efter en mysig lunchstund i solen med en god tonfisksallad.
Jag går vidare till San Anton där det ska finnas ett municipalt härbärge vid de gamla klosterruinerna. Men, inte heller detta härbärge kan jag finna så jag travar vidare mot Castrojeriz.
På vägen in till stan ser jag på avstånd en borg högt uppe på en kulle och jag tänker att kände man någon här skulle man kunna få skjuts dit upp och som belöning säkert få en fantastisk utsikt.
Jag kommer fram till staden och går rakt igenom den till andra änden där det ska finnas ett stort kommunalt härbärge. Längs vägen passerar jag ett litet mysigt hotell och tänker att i en annan tid skulle jag gärna tagit in här.
Det kommunala härbärget är fullt, jag är ju lite sent ute idag. Jag får tipset att gå tillbaka till början av staden där det finns en campingplats med rum. På vägen dit går jag än en gång förbi det där lilla mysiga hotellet och innan jag vet ordet av har jag checkat in där, lämnat in min tvätt, bokat bord till aftonens middag, och, satt mig i ägarens bil för att få en privat guidning i den gamla borgen ovanför stan. På hans initiativ dessutom. Så kan det gå när man skickar ut önskningar i etern.
På kvällen äter jag middag med en norrman som gått och blivit kär under caminon. Han berättar att han i sitt liv blivit kär vid tre olika tillfällen, första gången när han var tio, andra gången när han träffade sin fru som han fortfarande är gift med, och så nu då. Kvinnan som är föremål för hans låga har åkt hem, de vandrade tillsammans i sex dagar. Kärleken, helt och hållet platonisk, uppstod under de här vandrings-dagarna. Norrmannen följde henne till bussen när hon skulle ge sig iväg. Han grät. Och nu vill han inte träffa henne igen, någonsin. Han ska gå klart sin vandring, hela vägen till Santiago, sedan ska han åka hem till sin fru och i sitt hjärta bevara den platoniska kärlek till kvinnan han mötte på caminon för evigt. Så kan det också gå...
Dag 7: Castrojeriz – Población de Campos, 30 km
Klockan är sju. Jag lämnar Castrojariz och den underbara Mestean bakom mig. Just när solen är på väg upp påbörjar jag vandringen uppför det brantaste partiet under hela den här vandringen. Det är en otroligt vacker morgon. Men tolv procents stigning är ingen lek. Tack och lov har man gjort en bred asfalterad väg, vilket gör att kängorna får ett bra grepp och jag kan sicksacka mig upp för backen.
När jag når toppen vid Alto de Mostelares är jag uppe på niohundra meters höjd. Och sedan går det nerför. Nu är det arton procents lutning och nerför är egentligen svårare att gå än uppför…
Vid Fuente del Piojo, där jag fyller på min vattenflaska, har man satt upp ett litet stånd där man säljer kaffe och frukt. Och gör reklam för ett privat härbärge längre fram i Fromista.
Strax kommer jag till härbärget i St Nicolás och här ska jag absolut övernatta en annan gång. Härbärget som drivs av ett italienskt brödrasällskap inryms i en liten kyrka från tolvhundratalet. Sängarna står längs väggarna på andra sidan altaret och middagsbord är placerade mitt i kyrkan. Den gemensamma middagen föregås av fot-tvagning och avnjuts till levande ljus eftersom här ingen el finns. På morgonen väcks man av gregoriansk sång. Jag längtar redan!
 
Vid Rio Pisuerga gick förr gränsen mellan kungadömena Kastilien och Leon. Idag möts provinserna Burgos och Palencia här. Jag går över den gamla romanska bron Puente de Itero och kommer så fram till Itero de la Vega.
Eftersom jag inget mysigt ställe hittar att fika på köper jag i stället upp mig på lite matnyttigt i ortens supermercado. Att jag inte passar på att leta upp en bekvämlighetsinrättning får jag sedan ångra i två timmar. Jag får nästan springa fram till Boadilla del Camino, visserligen på vackra tusenåriga gamla vägar men utan några som helst buskage eller annat jag kan dölja mig bakom för att få löst mitt problem.
Någon kilometer utanför Itero de la Vega passerar jag en märkligt fenomen som jag trots mitt prekära tillstånd tar mig tid att fråga en lokal bonde om. I horisonten skymtar en liten miniby med små söta hus som ser ut som vore de gjorde för Snövit och de sju dvärgarna. Bonden förklarar att dessa ”bodegas” ägs av traktens vinodlare och alltså bara är till för att förvara vin i.
I Boadilla del Camino skulle man också med glädje kunnat övernatta. Speciellt på det fina privata härbärget ’Albergue en el Camino’ som jag hittar efter att jag äntligen fått ta tag i mitt akuta problem.
I trädgården till det mysiga härbärget ligger pilgrimer och solar. Själv sätter jag mig i solen utanför baren och beställer lite stekta ägg och cola. Jag har ont i en hälsena. Jag har haft det i ett par dagar nu, men negligerat det. Hälen är rejält svullen. En man som jag mött då och då går och hämtar is i en plastpåse för att kyla ner hälen med. Jag blir sittande på detta härliga ställe i halvannan timma. När jag sedan ska betala har någon redan tagit notan :)
Jag vandrar vidare mot Fromista. Jag går längs Canal de Castilla, en tjugo mil lång kanal som byggdes på sjuttonhundratalet för att transportera säd ut till Atlantenkusten i norr och idag framför allt används till bevattning av jordbruksfälten i regionen.
Jag tar en liten dryckespaus i Fromista, där än en gång någon annan betalar, det är tydligen en sådan dag idag. Sedan går jag fyra kilometer till, till Población de Campos. Den där ispåläggningen av min häl gjorde underverk. Eftermiddagen går som en dans.
På lilla härbärget i Población blir vi allt som allt fyra personer. Det är ju så att folk oftast följer guideböckernas föreslagna dagsetapper och på så vis samlas alla mer eller mindre på samma ställen. Vill man undvika detta och den stress det innebär att skynda fram för att komma i tid innan det blir fullt, gäller det att söka upp mindre ställen, med andra ord att vara i o-fas med böckernas etappförslag.
Jag delar min middagsstund med ett danskt par som bara vandrar cirka tio kilometer om dagen eftersom de har lite svårt att gå. Efter middagen ger frun mig quigong-masage och energi för min onda häl. Jag blir både tacksam och rörd över denna fina gest.
Idag var en sådan dag då jag fick ta emot i stället för att ge, som jag nog gjort tidigare. Två gånger under dagens lopp har alltså någon annan betalat för mig, jag har fått massage och avslutningsvis får jag lite kvällslektyr, en häfte med Spaniens historia.
Jag kryper till kojs, mycket nöjd med min dag.
Dag 8: Población de Campo – Caldadilla de la Cueza, 31 km
Idag har jag gett mig själv i uppgift att hitta ett bra ställe att sätta mig på för att se på teve. Det kan ju låta lite märkligt, men det är så att prins William av Storbritannien gifter sig och jag som är barnsligt förtjust i pompa och ståt vill inte missa tilldragelsen som börjar klockan elva idag. Min tanke är att jag ska vara i staden Carrión de los Condes innan tio och där försöka få mig ett hotellrum för några timmar eller så länge sändningen från bröllopet varar. Jag måste alltså börja min vandring tidigt idag.
Igår gick åttio procent av leden på naturlig mark. Idag ska jag vandra på en bit som kallas ”pilgrimsautostradan”, långa, långa raksträckor på välskötta gångbanor längs med huvudvägen. Detta är ett av de två alternativ som finns efter Población de Campo. Om jag inte skulle skyndat till den där teven hade jag nog valt det andra alternativet som går längs Rio Ucieza, en stig i fin terräng en bit bort från allfarvägen.
Jag vandrar i mörker under cirka en timmas tid. I Villarmentero de Campos där jag tänkt stanna för frukost har affärerna inte öppnat än. Men jag har tur, jag träffar en tjej som kör ut bröd från det lokala bageriet i denna arla morgonstund och som ine har något emot att sälja lite färska frallor till mig.
Det går fort att vandra på de här raksträckorna. Efter tre och en halv timma har jag kommit fram till Carrión de los Condes, en sträcka på cirka sexton kilometer och då är mötet med bagarflickan inräknat. Klockan är nu bara halv tio.
Jag handlar i supermercadon i stan för att ha lite att mumsa på framför teven. Jag frågar sedan runt på några små hotell om möjligheten att få hyra ett rum med teve för ett par timmar. Men se det går inte. Helt omöjligt. Fullt pris ska de vara, typ tjugosju euro, och det vill jag inte kosta på William. Så, jag lämnar stan, och kommer strax till San Zoilo, ett magnifikt gammalt kloster, nu omgjort till hotell och museum. Och här i den fina terassbaren finns det förstås en jättebra teve. Som sagts många gånger nu, det man önskar sig på caminon kommer till en…
Från halv elva till ett sitter jag så och super in alla intryck från det pampiga bröllopet, nästan ensam i baren. Mycket nöjd med allt utom de förfärliga spanska kommentatorerna som inte är tysta en enda sekund, med undantag av den lilla, lilla stund det tar för William och Kate att säga Ja.
När tevesändningen från bröllopet i England är över ska jag gå lite drygt sjutton kilometer till Caldadilla del la Cueza. Längs vägen finns ingenting annat än ett par rastplatser. Det gäller att ha fika med sig. Och vatten förstås! Inte minst en sådan här varm dag.
 
Jag går två timmar i rask takt på den spikraka Via Aquitana, en väg romarna byggde för att frakta guld till Bordeaux från gruvorna i Astorga. Jag tar en paus och sätter mig och äter av godsakerna jag köpte på supermercadon, jag kunde ju knappast göra det framför teven i den där baren. Det blir baguette med kycklingpålägg, yoghurt, vindruvor och mangojuice, hur smarrigt som helst.
Jag har väldigt ont i min häl idag. Den enda fontän som finns på den här riktigt långa sträckan har inte drickbart vatten, men den funkar bra att svalka ömma hälar i.
Vid nästa rastplats har jag så ont att jag måste lägga mig ner och vila en stund. Med hjälp av en koffeintablett jag har med i reserv ifall orken skulle tryta, jag dricker inte kaffe och här finns inte en cola i sikte, tar jag mig sedan i rask takt den sista halvannan timman till härbärget i Caldadilla.
Det här var en riktigt jobbig eftermiddag. Inte bara har jag haft ont, jag har inte heller haft tillräckligt mycket vatten med mig och solen har gassat. Det var dessutom kanske onödigt att gå så långt på den onda foten. Men jag är vid gott mod i vilket fall som helst.
Härbärget i Caldadilla de la Cueza är stort. I två våningar finns cirka åttio bäddar. Folk sträcker ut sig runt poolen, det har varit jobbigt för fler än mig tror jag. Det finns till och med de som badar även om vattnet är lite väl kallt.
 
Jag går till det intilliggande hostalet och äter en tortilla francés, potatisomelett. Jag lägger mig sedan i en nederslaf, omgärdad av äldre herrar som snart ska komma att snarka ikapp.
Dag 9: Caldadilla de la Cueza – Calzada de Coto, 25 km
Det blir en orolig sömn. Jag vaknar vid något som jag tror är sjutiden. Lite förvånad kanske att alla fortfarande sover, men jag tänker inte närmare på det utan samlar ihop mina pinaler, går ut och sätter mig på en bänk och packar. Det är mörkt men relativt stjärnklart.
Av erfarenhet lyssnar jag noga ut i mörkret, inga ljud av fåglar, alltså kan klockan inte vara så mycket som jag trott. Jag kollar igen. Kvart över fem! Och vad ska jag göra då? Ja, in till snarkarna vill jag inte gå igen. Det får bli landsvägen tills det ljusnar lite.
Jag går nästan mitt i vägen. Skulle det komma en bil ser jag det på långt håll, det är bara raksträckor här. I horisonten ser jag några konstiga ljus blinka. Jag kan inte för mitt liv komma underfund med vad det kan vara. Lite spooky faktiskt. Kan det vara en trafikolycka, eller en flygplats? Eller varför inte ett UFO? Man vet ju aldrig med den här caminon…
Det märkliga ljusfenomenet visar sig komma från några vindkraftverk uppe på en kulle. Inte så lätt att gissa sig till i mörkret.
Det är fortfarande inte ljust när jag kommer till Terradillos de Templarios. Jag går rakt igenom den lilla byn där det finns ett relativt stort härbärge och där tempelriddarna en gång huserade med uppgift att beskydda pilgrimer på väg till Santiago.
Alldeles innan jag kommer fram till en annan gammal temepelby, San Nicolás del Real Camino, går jag och funderar lite på det födelsedagskalas jag just haft. Jag tänker på det vackra silversmycket jag fick. Och så börjar tankarna vandra. Till ett annat ovanligt hängsmycke jag fick en gång för rätt länge sen, ett jadehalsband som en grupp resenärer jag hade hand om på Nya Zeeland gav mig i avskedspresent. Det var länge sedan jag använde det där smycket. Undrar just vart det tagit vägen?
Jag har vandrat några timmar nu trots att klockan bara är nio, det är dags att vila lite. Jag slår mig ner på ett café mitt i lilla byn San Nicolás. När jag kommer ut från toaletten där jag passat på att plocka av mig några lager kläder har ett pilgrimssällskap anlänt för att äta frukost. Jag hör att den ena damen bryter på någonting som kan vara svenska. Jag frågar henne om det möjligtvis är så. Det här är första gången jag träffar på någon hemifrån. Damen stirrar på mig och jag undrar om jag sagt något olämpligt.
Det visar sig att just den här kvinnan, Marianne, var en av de som gav mig det där smycket i Nya Zeeland den där gången för så länge sedan!
Till saken hör att jag hade tänkt stanna i Moratinos, för ett par kilometer sen, och äta frukost men eftersom det redan satt så mycket folk där kände jag starkt att jag ville dra vidare. Hade jag inte gjort det hade jag alltså inte fått uppleva detta märkliga sammanträffande…
Marianne och hennes sällskap går så småningom vidare. De ska övernatta i Sahagún, inte så långt härifrån.
Jag tar god tid på mig på det lilla caféet i San Nicolás. Jag har bestämt mig för att inte överanstränga foten idag.
Någon kilometer utanför San Nicolás kommer jag in i provinsen León. Den första lite större staden i den här provinsen är Sahagún med knappa tretusen invånare. Ända fram till artonhundratalet var benediktklostret här det viktigaste i hela Spanien. Idag finns bara några få rester av klostret bevarat.
Det allra första jag gör när jag kommer in i stan är att slå mig ner på ett café. Det är jag inte ensam om, här sitter redan ett femtontal pilgrimer och efter en stund kommer även Marianne förbi. Hon och hennes sällskap har tagit in på ett relativt nytt härbärge precis i början av stan, Viatoris.
Jag strosar runt i stan en stund på egen hand, besöker bland annat det rätt mysiga torget Plaza Mayor och tittar på en del byggnader gjorda i så kallad ”mudéjar” -stil, en byggnadsstil i tegel som på elvahundratalet utvecklades just här i Sahagún där det också var ont om sten. Den här stilen är en blandning av moriskt och romanskt och jag kommer att stöta på den igen. Men nu, ut på landsbygden igen, där jag trivs allra bäst. Jag sätter mig vid bron över floden Cea i utkanten av stan och smörjer in mina fötter. Hälen är vid god vigör idag.
Nu har jag ett beslut att fatta. Lite längre fram finns två leder att välja på. Dessa möts först i Mansilla de la Mulas, mer än trettio kilometer ifrån vägkorsningen i Calzada de Cotto.
Det ena alternativet innefattar att man går en anlagd gångbana längs motorvägen via bland annat El Burgo Ranero varifrån det är tretton kilometer utan några som helst faciliteter. Väljer jag det här alternativet måste jag idag vandra i ytterligare två och en halv timma.
Den andra leden går genom Calzada de Cotto ut på den gamla romerska vägen Via Trajana. Härifrån fortsätter den till Calzadilla de los Hermanillos. De båda lederna möts sedan kort i Reliegos för att slutligen förenas i Mansilla de la Mulas.Väljer jag det här alternativet kan jag övernatta på härbärget i Calzada de Cotto som bara ligger en timmas väg härifrån.
Valet kan tyckas enkelt med tanke på att jag ska ta det lite lugnt idag, men jag måste ta i beaktande att jag i så fall imorgon får gå en sträcka på mer än två mil där det inte finns någonting överhuvudtaget.
Efter lite funderande har jag min plan klar och jag väljer att idag vandra den där timman till Calzada de Cotto där jag tar in på härbärget inrymt i en pytteliten stuga med tjugofyra tätt stående sängar i två små rum. Det är till att börja med helt okej. I mitt rum är vi bara två personer, tills… tio militärer ifrån Belfast anländer. Snälla pojkar, rätt tysta, inte en enda av dem snarkar till exempel.
Dag 10: Calzada de Coto – Mansillas de las Molinas, 34 km
De snälla militärpojkarna tänder ljuset klockan halv sex och man kan inte låta bli att tycka att de kanske skulle ta in på något annat ställe än ett piglrimshärbärge… Jag står inte ut med att ligga och titta på hur de håller på med sin packning så jag tar min sovsäck, lämnar rummet, packar ihop ute i det fria och ger mig iväg.
Och här kommer det smarta drag jag räknade ut igår. Jag går tillbaka till vägkorsningen vid motorvägen och tar in på det andra alternativets led. På så vis slipper jag inte bara att bli omsprungen av militärer, jag lär dessutom få vandra helt ostört och i ensamhet större delen av dagen eftersom jag på så här vis kommer helt i o-fas med precis alla andra.
Tre timmars relativt snabb solovandring och jag är i El Burgo Ranero. Jag har haft en härlig morgon och nu belönar jag mig med en härlig frukost, toast och colacao, det vill säga varm choklad. Och det behövs, för det är rätt blött och rått ute idag. Det kom en del regn i går eftermiddag, faktum är att det började regna i samma sekund jag stack in huvudet på gårdagens härbärge.
 
Man kan se på skydden som satts för portarna till husen i byarna att det har regnat mycket.
Ja, sedan kommer då de tretton kilometrarna utan stopp på vägen till Reliegos. Det klarar jag också på tre timmar, en ganska tråkig och enahanda väg. Väl framme stannar jag på ett café i två och en halv timma. Regnet har nämligen börjat vräka ner och jag har ingen brådska att komma fram till Mansillas de las Molinas.
Jag äter lunch och slår mig i slang med trevliga och söta Bitna från Korea. Det är anmärkningsvärt hur många koreaner det är som vandrar till Santiago den här gången. Jag frågar Bitna om det. Hon förklarar att det delvis förstås beror på att det finns många katoliker i Korea, men framför allt är det Paulo Coelho och hans bok Pilgrimsresan som inspirerat. Coelho är tydligen hur stor som helst i Korea.
Efter det långa uppehållet tar Bitna och jag sällskap till Mansillas de las Molinas. Vi drar på oss våra regnponchos som står emot vilken störtskur som helst. Strax innan las Molinas kommer Xiana, en kvinna från Galicien som jag bott på samma vandrarhem som flera gånger för ganska många dagar sedan. Det blir ett glatt återseende.
Alla tre checkar vi så in på kommunala härbärget i Manisllas de las Molinas som fått sitt namn av den häst- och mulåsnehandel som försiggått här ända sedan niohundratalet. Staden omgärdas av en mur gjord i samma stil som byggnaderna i Sahagún.
Bitna och jag sätter oss sedan på en restaurang för kvällens middag. Och vem kommer då in på scenen om inte norrmannen som var så kär sist jag såg honom på det där hotellet i Castrojariz. Det blir en mycket trevlig middag, den sista på caminon för den här gången för Bitna och mig. När vi kommer fram till Leon imorgon har vi gått klart. Norrmannen däremot ska fortsätta vandra hela vägen till Santiago.
Dag 11: Mansillas de las Molinas - León, 19 km
Efter en riktigt god natts sömn med Bitna i slafen ovanför mig, beger jag mig iväg på min sista dags vandring. Jag har avböjt sällskap. Morgontimmarna på caminon är näst intill heliga för mig.
Innan jag kommer fram till Archahueja sätter jag mig på en rastplats och äter min medhavda frukost. I själva byn tar jag sedan ett glas färskpressad apelsinjuice och passar på att byta till lite svalare kläder.
Vid bron som leder över motorvägen möter jag japanen Teppe som jag sedan tar sällskap med de återstående fyra kilometerna till León.
León som är en fantastiskt vacker stad förtjänar en helt egen resa. Staden grundades av romerska legioner redan år 68. Fram till trehundratalet var den sedan romarnas militära huvudort i den här delen av världen. Så småningom blev staden huvudsäte för kungadömet León och Asturia. Idag finns här en massa sevärdheter, inte minst katedralen som lär vara det vackraste exemplet på tidig gotik ji hela Spanien .
När Teppe och jag kommer in i stan går vi en liten tur innan vi tar oss till härbärget i benediktinklostret Santa Maria del Carbajalas, en riktig pilgrimsdröm där man för en gång skull har separata sovsalar för män och kvinnor och som jag med värme kommer ihåg från den gång jag började min vandring här.
Xiana från Galicien är redan här, likaså svenska Marianne, snart kommer även Bitna.
Bitna och jag vandrar runt ytterligare lite i stan innan vi går till buss- och tågstationen för att boka biljetter. På vägen möter vi de glada militärgossarna från Belfast. Jag får en avskedkyss på kinden av en av de unga männen, han som jag kallat Harry eftersom det finns en viss likhet med prinsen av Storbrittanien.
 
Jag äter en sen lunch och hänger sedan på härbärget tills det blir dags för avsked. Alla andra ska gå in till nunnorna i klostret, bara Bitna och jag ska ge oss iväg i kvällningen. Det känns så sorgligt. Jag som tycker om att vandra ensam har under de här sista dagarna blivit riktigt fäst vid många av mina pilgrimssystrar och bröder. Avskedet blir jobbigt.
Jag följer Bitna till hennes buss. Hon ska resa hela natten till Barcelona varifrån hon ska flyga hem till Seoul. Jag tar in på ett sjabbigt järnvägshotell för natten. Mitt tåg till Madrid går mycket tidigt imorgon bitti. En sista tanke mal i mitt huvud innan jag somnar, jag ska snart vara tillbaka på caminon igen!
The End
|
