Jag går till turistbyrån i Salamanca för att få lite information om leden. Och blir hur besviken som helst. Det finns ingen.

Ute är det fortfarande mörkt, men fullmånen lyser upp så pass att jag inte behöver använda ficklampa. Jag möter den svala och sköna morgonen iklädd förutom de vanliga vandringspersedlarna, vantar, pannband och långkalsonger.

Requejo ska jag ha mitt hem i natt. Här finns ett härbärge. Men när jag öppnar dörren dit har den spanske pilgrimen från igår redan checkat in. Jag känner att jag inte orkar vara ensam med honom en natt till och lyssna på hans snarkningar. Härbärget har heller ingen värme och inga filtar och det avgör saken. Det får bli det där hotellet som jag såg nere i byn.

Jag prutar lite med en äldre rätt svårflirtad dam och får till slut ett fint litet rum med en grandlit och spetsgardiner till ett rimligt pris. Jag kränger av mig kängorna och lovar mina stackars tår att vara lite snällare mot dem i fortsättningen. Jag tar ett hett bad som jag vältrar mig läänge i, bor man nu på hotell för en gång skull så. Sedan tar jag på mig mina lätta, fula, ljusblå foppatofflor och går ut och letar upp en affär.

"Jag vandrar uppe på höga kullar där jag stannar upp och spejar runt i 360 grader.

Inte en människa, inte en by i sikte."

pilgrimsinfo.se

Via de la Plata-leden påsken 2009

 Från Salamanca till Santiago de Compostela.

Det ska sägas på en gång. Till den här leden gäller det att komma väl förberedd. Gör man inte det finns det risk för att man får sova ute i det fria, det är nämligen långt mellan härbärgena.

Det är påsken 2009. Eftersom jag blev så fascinerad av påskfirandet i Leon förra året, flyger jag den här gången ner till Salamanca för att än en gång ta del av detta märkliga fenomen.

Jag hade tänkt stanna ett par dagar, men när dag nummer två kommer kan jag inte längre bärga mig. Jag måste ut på caminon!

Nu ligger ju Salamanca på Via de la Plata- leden, men för min del blir det lite för många mil att gå till Santiago härifrån. jag hade tänkt mig cirka trettio mil, en tillräckligt lång sträcka för att hinna både rensa hjärnan och bli lagom euforisk.

Tanken på att bara vandra rakt ut i det blå utan att ha en aning om hur långt det är till nästa övernattningsställe är inte tilltalande, men det kommer att lösa sig.

Jag tar en buss några mil norrut. Och sen sätter jag igång att gå.

Jag går och går tills jag kommer till ett ställe som jag har ett hum om att man kan övernatta på. Härbärget här visar sig vara stängt, men jag har tur för vid den stängda porten träffar jag en annan pilgrim, en man som redan gått sjuttio mil! Från starten av leden i Sevilla. Mannen har bra information om härbärgen på några lösa lappar som jag får skriva av. Dessa anteckningar blir i huvudsak vad jag sedan går efter under mina dryga trettio mil. Än en gång visar det sig alltså att allt man behöver kommer till en när man vandrar caminon…

Jag travar på till nästa by, Cernadilla. Vid infarten till byn står min nye pilgrimsvän med en nyckel i handen. Vi följs åt till byns härbärge. Det ska visa sig att han och jag blir de enda övernattarna. Det ska också visa sig att det ingen restaurang finns i byn, ingen mercado, ingen mat. Men vi löser det, sjuttiomilavandraren och jag. Det ligger två kokta potatisar vid diskbänken, han har en bit bröd, jag har en liten bit ritters mörka med hasselnötter. Vatten finns i kökskranen. Vi delar allt broderligt. Belåtna brer vi sedan ut våra sovsäckar på varsin brits och lägger oss att sova. Klockan kanske bara är nio, vilket är bra. Då kan jag komma iväg tidigt på min första heldag på caminon.

Jag får inte någon lång stunds sammanhängande sömn. Gubben snarkar något förfärligt och jag har glömt att plocka fram öronpropparna. Två saker som kommer att upprepas under hela vandringen har jag alltså redan det här första dygnet fått erfara; det gäller att ha öronproppar i beredskap och man får se till att alltid ha något ätbart i trunken.

Dag 1: Cernadilla - Requejo

Kvart i sju gör gubben sin morgontoalett och jag passar på att kliva i kläderna, packa ihop sovsäcken och ge mig iväg. Utan vidare åthävor.

När solen kommer smygande befinner jag mig i en gammal ruinby. Jag tar lite bilder och upptäcker när jag tittar på dem i efterhand att det nog är lite Rembrantvarning på dem.

Den här min första heldag på Via de la Plata går jag hela trettiofem kilometer, vilket förstås är alldeles för mycket. Jag borde ju veta bättre med tanke på hur det gick sist (fem svarta tånaglar). Men det är så svårt att stanna när man väl börjat gå!

Jag går i fred och ro hela dagen. Jag ser inte en pilgrim, och knappt någon annan heller. Allt känns bra. Visst ger sig ett par tånaglar till känna, men jag väljer att negligera dem. Ryggsäcken sitter utmärkt. Det är andra gången jag vandrar med min North Face gjord för smala kvinnoaxlar. Den här gången har jag varit såå noga med packningen. Allt för att slippa gå till posten för avlastning. Jag har inte ens en hårborste med mig, än mindre schampo. Jag har en halv tvålbit som ska räcka till såväl hårtvätt, kroppstvätt som klädtvätt. Jag har till och med klämt ut mer än hälften av tandkrämstubens innehåll för att packningen ska bli så lätt som möjligt. I klädväg har jag naturligtvis bara det absolut nödvändigaste.

Jag köper en burk bläckfisk, en burk vita sparrisknoppar, en tomat, en persikojuice och en halv baguette. Tillbaka på hotellrummet dukar jag upp delikatesserna på sängen och lägger mig sedan ner och sätter på teven där jag fastnar i någon slags spansk deckare. Väldigt o-pilgrimskt, men så somnar jag också mitt i alltihop och sover som en nyvaggad tills dagen åter gryr.

Dag 2: Requejo - Lubian

Idag går jag ut i ett lite lugnare tempo. Jag har räknat ut att jag kanske egentligen har lite för många dagar på mig eftersom jag alltså lämnade Salamanca tidigare än beräknat. Nu får jag antingen gå kortare dagssträckor, eller så får jag fortsätta gå mot kusten när jag kommer till Santiago. Vi får se.

Den svårflirtade hotellägarinnan har tydligen sovit gott inatt för när jag ska lämna tillbaka rumsnyckeln, bjuder hon in mig till sin salong där hon dukat fram colacao (någon slags kakao), muffins och skorpor. I gengäld får jag spetsa öronen och anstränga mig för att lyssna till en redogörelse för den enda utlandsresan hon företaget, den som gick till Kuba, och allt berättas på spanska.

Ute på vägen igen. Idag kommer jag till den högsta punkten på hela Via de la Plata, 1350 m ö h, och jag märker det knappt. Den här dagen är terrängen väldigt varierad. Det går upp, och det går ner. Och det är stundom väldigt blött. Plötsligt är vägen helt vattenfylld och det finns inte en chans att gå vidare.

Jag letar mig upp genom åkarna till landsvägen och kommer så småningom in i en by. I de här flera hundra år gamla byarna som det finns ganska gott om i denna delen av Spanien, verkar det som om det bara finns ungkarlar kvar. Många gånger buttra män som har långt till ett leende.

-Anda sola? Går du ensam? Den tandlöse gamle mannen blänger surt på mig där han står lutad mot sin högaffel. Si, si, es mejor, det är bättre så, svarar jag och ger honom ett brett leende som inte besvaras.

Anda sola. Jag suger en stund på orden. Kanske är frågan inte helt obefogad. Hur bra är det egentligen att vandra runt ensam i en sådan här terräng? Tänk om jag skulle halka på de hala bergsformationerna som finns här och var. Jag skulle kunna bli liggande rätt länge med ett brutet ben innan någon hittade mig. Jag har faktiskt inte sett en enda människa på leden de två dagar jag nu avverkat.

Jag får kolla upp att nödnumret till polisen är det samma här i Spanien som det är hemma, 112. Sedan det gäller att se till att mobilen är laddad. Man behöver ju för den skull inte nödvändigtvis ha den påslagen. Jag är så ofantligt ointresserad av teknisk utrustning när jag vandrar. Jag vill helst inte ha någon som helst kontakt. Jag vill bara gå och gå och sväva i det blå.

När det börjar se lite torrare ut lämnar jag landsvägen och återförenas med leden. Det är en otroligt vacker natur i de här trakterna runt Padornelo.

Hela vägen till Lubian där jag ska stanna för natten, är det väldigt lantligt. Jag stretar på en sista backe uppåt, och så, framme. Härbärget ligger precis vid infarten till den lilla staden, eller snarare byn. En skylt på väggen säger att nyckeln finns hos en dam lite längre ner på gatan. Jag går dit och får veta att dörren till härbärget är öppen, jag behöver bara ta i lite.

Det lilla härbärget är fint och rent och i två våningar. Jag installerar mig i en hörnsäng på övervåningen och kastar ut en önskan i etern om att få vara ensam inatt.

Jag tar en promenad för att titta på alla vackra gamla stenhus. Det moderna torget mitt i byn skvallrar om eu-pengar tagna ur någon slags glesbygdsfond.

Jag är också på jakt efter en supermercado. Så här kan jag inte gå runt utan att ha tillgång till mat. Visserligen är jag nästan aldrig hungrig, men man måste ju ha näring för att orka gå.

Jag hittar en säger en och en affär, och den är stängd! Jag tar en lov till i byn. Och går sedan tillbaka och sätter mig uppgiven utanför mercadon. Och se! Ett fönster öppnas och en man frågar om jag vill handla. Vips har han slagit upp portarna till affären. Än en gång får jag alltså uppleva att allt jag behöver på dessa underbara pilgrimsleder kommer till mig.

Jag köper upp mig på lite bläckfisk, sparris, tomater, bröd, nötter och salladsblad, och faktiskt även jordgubbar. Jag går tillbaka till mitt härbärget för att duka upp. Just när jag kommer fram står det en man och läser på lappen som säger var man kan hämta nyckeln.

Herbert var en sådan där egen företagare som jobbade minst tretton timmar om dagen tills hjärtat en dag högg till och han fick sig en tankeställare. Resultatet blev att han sålde företaget, la om hela sitt liv, och började vandra.

Jag häpnar lite när herbert packar upp och gör i ordning sin bädd för natten. Han har galgar med sig! Och så en flaska rödvin som han delar med sig själv medan han pratar och pratar och pratar, tills det blir dags att säga godnatt.

-Om du går upp tidigt så stör inte mig, säger Herbert och lägger sig på rygg och börjar omedelbart snarka.

Dag 3: Lubian - A Gudina

Jag lämnar oftast härbärgena tidigast av alla på mornarna. För att inte väcka de andra tar jag min sovsäck, min ryggsäck och mina skor och smyger ut ur det mörka rummet. Jag går inte ens på toaletten. Jag packar utanför i skenet av min ficklampa.

Här kommer nu den roligaste incidensen på hela den här resan.

Jag sover inte bra. Herbert snarkar idogt hela natten. Eller snarare halva...

Jag tittar på mitt armbandsur. Den visar 7.08. Bra! Då kan jag äntligen kliva upp och dra på mig vandringskängorna. Det känns som om jag varit på besök i herberts privata hem. Jag behöver komma ut på vägarna igen för att hämta hem mig själv.

Jag smyger ut ur rummet, går ner till undervåningen, packar, smörjer in fötterna, och så iväg.

Det är mörkt när jag kommer ut. Månen som fortfarande är rätt full, lyser till en början upp lite men jag får snart ta fram min ficklampa. Jag går genom den ödsliga byn. Vägen leder neråt. Det slår mig att det faktiskt är svårt att se de gula pilarna när det inte är dagsljus. Nu finns det väl ingen anledning att man inte ska gå rakt fram på byvägen.

Jag kommer ut på en väg som leder upp till motorvägen, vilket ju måste vara fel. Jag går tillbaka, hittar en annan väg och går där tills jag ser en skylt. Jag riktar min ficklampa mot skylten och får se att där står 'a la frontiera de Portugal', till portugisiska gränsen. Helt fel håll. Jag letar fram ett litet kartblad jag har i min packning och just som jag riktar ficklampan mot kartan råkar skenet hamna på klockan jag har fastsatt på ryggsäcken. Hon står på 4.22. Vad har hänt?!

Först fattar jag ingenting. Men när jag sedan lägger ihop två och två börjar det klarna. Normalt sett borde det ha ljusnat vid det här laget och fåglarna borde ha satt igång att sjunga. Det är alltså sant. Klockan är tjugo över fyra. Mitt i natten!

I en halv sekund överväger jag att fortsätta vandra. Men så slår förnuftet till. Eftersom det inte finns någon väg som leder dit jag ska, finns det bara ett alternativ. jag måste gå tillbaka till härbärget.

Vägen tillbaka känns tung. Det är alldeles becksvart nu eftersom månen försvunnit. Jag skulle kunna få panik och bli mörkrädd, men jag röstar emot det och börjar i stället sjunga för mig själv för att skapa mod. Jag kommer tillbaka till härbärget klockan fem. Jag har varit ute och nattvandrat i nästan en och en halv timma.

Jag kan inte förmå mig till att gå upp på andra våningen igen. Jag lägger mig på soffan i köket, kryper ner i min sovsäck.

Klockan åtta kommer Herbert ner för att äta sin frukost. Han styr runt och håller på i en hel timma. Jag låtsas sova. Jag är inte beredd att svara på frågor.

Till kvällen möter jag honom igen, på nästa härbärge. Han är mer eller mindre i upplösningstillståndet. Vad var det som hände? Varför hade jag gått ner och lagt mig i köket? Var det något han sa? Något han gjorde?

Jag kommer alltså iväg ovanligt sent den här dagen. Klockan är nästan halv tio när herbert äntligen är på betryggande avstånd. Jag stannar vid utkanten av byn och tar en bild av ortsnamnet, Lubian, en by jag sent ska glömma.

I backen, på väg ner mot motorvägen, ser jag den gula pilen. Det var alltså här jag skulle ha tagit av.

Vägen slingrar sig genom skogen och upp i bergen. Dagen bjuder på några otroligt vackra vyer. Jag ser råddjur skutta på på stigen framför mig, skällandes som hundar. Av andra pilgrimer får jag senare på kvällen veta att man också sett varg i trakten.

På härbärget i A Gudina är det rätt mycket folk när jag kommer fram, mest cyklister. Och så Herbert då som sagt. Det är första gången jag inte sover ensam eller i sällskap av en enstaka herre. Jag pratar lite med en vacker man och hans flickvän. Hon cyklade ensam i mer än sjuttio mil innan pojkvännen slöt upp. Får man inte ont i rumpan av att cykla så långt? Nej då.

Alla försöker få med mig ut och äta. Jag vill inte. Jag vill vara ensam. Jag har ett otroligt stort ensamhetsbehov den här gången. Jag vill helst inte prata med någon. Jag vill bara vara i den där sköna altet-bubblan helt för mig själv. Jag tror att det är något i mitt inre som vill komma ut och berätta något för mig. Jag tror detta bara kan ske om jag är i enskildhet.

Dag 4: A Gudina- Laza

Kvart över sju ger jag mig av. Som vanligt i mörker och som vanligt först av alla. Det blir åter en dag med fantastiska vyer. Den här leden är nog om möjligt ännu vackrare än den franska leden. Jag vandrar uppe på höga kullar där jag stannar upp och spejar runt i 360 grader. Inte en människa, inte en by i sikte.

Dagen innehåller alla typer av väderlek. Det är regn, det är dimma, det är sol. Och det snöar! När det snöar som värst kommer mina cykelvänner från igår. De är genomdränkta men ser inte ledsna ut för det. Och det är inte jag heller där jag travar på i min poncho.

Jag har nu kommit in i Galicien, och det märks. Plötsligt är det koskit överallt. Jag går genom öde bondbyar. Trots koskiten känns luften frisk. Jag tar djupa andetag. Det doftar pinje.

Jag kommer fram till Laza vid femtiden på eftermiddagen. Jag får leta runt ett tag innan jag äntligen hittar nyckeln till byns moderna härbärge. Det här är det första i en rad som har nästan identisk inredning. Nyckeln finns på ambulanscentralen.

Den här natten skulle jag verkligen, verkligen vilja ha ett rum för mig själv. Imorgon är det nämligen min födelsedag. Jag försöker förklara det för ambulanspersonalen. Men nej, kommer det fler pilgrimer så måste vi bo i samma rum. Det har med uppvärmningen att göra.

Det kommer två pilgrimer till, Herbert och en annan herre. De här två karlarna konstaterar att värmen inte fungerar i det rum vi är hopfösta i. Det är kallt och vi har alla frusit en del under dagen i det skiftande vädret.

Karlarna konstaterar alltså att det är kallt, och nöjer sig med det. Jag tar på mig mina blöta kläder och travar ner till ambulanscentret och säger att nu får de minsann komma och fixa värmen. De låter mig följa med i ambulansen på vägen tillbaka. Det har börjat störtregna. Det tar en timma innan elementet är fixat. Ja, sedan håller det i fem minuter efter att de försvunnit, och jag ger upp och paltar på mig allt jag har av torra kläder och krypa ner i sovsäcken.

Dag 5: Laza - Vilard de Barrio

Jag ligger blick stilla i min säng och låtsas sova när dagen gryr. Jag vill helst inte dela min födelsedag med någon om det går att undvika.

Mina båda rumskamrater visar ingen hänsyn. Det är ett ganska vanligt fenomen på härbärgena. Är klockan över ett visst klockslag så tänder man lampan, man pratar högt, man springer ut och in

De båda männen håller på i en och en halv timma! Så när de äntligen är klara, släcker de ljuset och stänger dörren. Då först! 

Det regnar och haglar mest hela dagen. Nu gör inte det så mycket. Jag vandrar genom ett fantastiskt berglandskap där jag förundras över all skiffer och marmor som finns i marken. Och just idag, vilket sammanträffande!, är naturen full av vackra födelsedagsblomster.

Det är mycket uppför. Så småningom kommer jag upp till den lilla byn Albuergia där jag hittar en liten mysig kaffestuga. Jag slår mig ner och hänger upp mina våta persedlar framför den öppna brasan. Jag är faktiskt väldigt våt. Ponchon jag inhandlade i stockholm innan jag åkte är inte vattentät. Medan jag väntar på att kläderna ska torka njuter jag av den fina musik innehavaren bjuder på. Sköna gamla sånger jag inte hört på länge. Jag passar också på att bjuda mig själv på födelsedagstårta, Tarta de Santiago, ett så passande namn!

På väggarna i kaffestugan hänger hundratals pilgrimssnäckor som pilgrimer skrivit sina namn i. Jag får en tom snäcka som jag glatt skriver dagens datum i , den sextonde april, my birthday.

Ute på leden igen måste jag mestadels hålla mig till landsvägen. Leden är full av vatten. Men jag går också uppe i bergen, där jag bugar och tackar alla vackra blommor som står uppradade till min ära.

Vilard de Barrio tar jag in på ännu ett modernt standard-designat härbärge. Jag har en fantasisk tur för just idag är jag den enda gästen. Jag får äta min bläckfisk i lugn och ro. Jag dricker en kopp te och kryper sedan till kojs med en bok som jag ligger och läser ända fram till midnatt. Inatt får jag sova utan öronproppar. Jag sänder ut en tacksamhetens tanke i etern. Det har varit en alldeles utmärkt födelsedag.

Dag 6: Vilard de Barrio – Xuncheria

Jag vaknar sent vilket är helt okej. Jag har som sagt alldeles för lång tid på mig den här gången. Jag har nu bestämt mig för att inte fortsätta ut till kusten efter Santiago. Jag ska gå kortare sträckor i stället. Egentligen gillar jag inte det, jag vill verkligen vandra hela dagarna, komma fram till härbärget hungrig och trött. Nu är det som det är. Jag har räknat ut exakt hur många kilometer jag kan gå varje dag för att komma fram i lagom tid till santiago. Idag blir det tyvärr bara fjorton kilometer.

Jag går i maklig takt på spikrak väg, helt ensam. Lite regn och lite hagel igen. En del granna berg, men de storslagna bergen som gör den här leden så speciell, verkar det vara slut på nu.

Jag sitter en stund i solen i en liten by och torkar. Och sedan kommer jag alldeles för snabbt fram till mitt nya härbärge, en mycket modern konstruktion i rostig metall utanförXuncheria.

Jag är ensam först men sedan ramlar den ene efter den andre in. En spanjor som verkar springa maratonlopp de hundra milen mellan Sevilla och Santiago, en fransman med långt vitt hår, ett österrikiskt par. Jag sätter Mozart i öronen och somnar ifrån deras prat. När jag vaknar igen går jag in till stan. Jag handlar och går sedan till en kyrka som har kvällsmässa.

Dag 7: Xuncheria – Ourense

När väckarklockan ringer kvart i sju är jag den enda som inte vaknar. Jag har nämligen kvar propparna i öronen. Det känns lite pinsamt att jag väckt de andra, men de får ju nu en chans att komma iväg tidigt. Själv smyger jag diskret iväg medan andra gör sina toalett- och frukostbestyr.

Jag går nästan bara på asfalt idag. Och det känns i höfterna vill jag lova.

Ourense är en relativt stor stad, med gågata och allt. Pilgrimshärbärget, San Francisco, ligger högt uppe på kullarna. Det frestar på att ta sig dit. När jag kommer fram är det ingen där. Jag går in i ett intilliggande museum där jag får hjälp att ringa på en man som kommer och öppnar. Jag är alltså först på plats, ändå har någon lyckats ockupera de bästa sängarna i sovsalen. Mysko.

Efter en stund kommer ett gäng äldre herrar. När de anlände med tåget tidigare idag gick de direkt till härbärget för att lämpa av sina säckar. Så var det mysteriet löst.

Jag tar en tur på stan, äter en god sallad. Tillbaka på härbärget slår jag mig i slang med en ung man som varit på sjukhuset och fått salva för sina brännskador på armarna. Han har bränt sig av solen hur konstigt det än kan låta. Själv har jag ju mest sett regn och snö. killen går de hundra milen mellan sevilla occh santiago på arton dagar. Arton dagar!!! Dessutom i ett par gympadojor som det är stora hål i! Jo,jo var och en har sin camino att vandra.

Fransmannen med det långa vita håret från igår kommer in. Han undrar om jag ska följa med till de heta källorna som finns på andra sidan stan. Jag avböjer artigt. Jag vandrar inte min camino i sightseeing - syfte. Jag vill som sagt bara gå innesluten i min egen lilla bubbla.

På natten hjälper det inte att ha proppar i öronen. I vår sal är alla sängar upptagna. Det kanske ligger trettio personer här. Tjugofem snarkar. Men det är inte värst. I salen bredvid som bara är avgränsad av en halv vägg, har staden hyst in ett teatersällskap som efter att de uppträtt på teatern kommer in sent och inte vill släcka och sova innan de druckit lite vin och skrattat och pladdrat av sig.

Dag 8: Ourense - Cea

Jag är alltså inte helt utsövd när jag vaknar med ett ryck när min snabbvandrande sänggranne ger sig av med en rejäl smäll i dörren. Jag tar det lite piano. Tyvärr kan jag inte vandra så långt idag heller. Jag lämnar rummet som en av de sista. När jag kommer ner i entréhallen är den täckt av madrasser. Folk har alltså legat även här. Man kanske skulle hyst in det där teatersällskapet någon annan stans så att pilgrimerna som härbärgena är till för fått plats.

Jag går ut ur Ourense i gryningen. Det är en fantastiskt vacker morgon.

På den gamla romerska bron som leder över floden möter jag Jean Louise, fransmannen med det vita håret, och Jean Carlos, spanjoren som småspringer fram. Vi går tillsamman en stund.

Lite senare på dagen sätter jag mig ute i naturen och torkar fötterna och njuter av vacker fågelsång. Det är en strålande vacker dag.

Jag stannar en gång till, på ett vägcafé. Jag tragglar mig igenom dagens 'el Pais' och njuter av en coca cola. Cola smakar aldrig så gott som när man är ute och vandrar och verkligen har förtjänat den. Helst ska den serveras med en isbit och en skiva citron.

Det här är en riktigt bra dag. Just som jag börjat bli hungrig och jag konstaterat att det är tunnsått med matställen längs leden, träffar jag på en kvinna som står och lagar färsk bläckfisk precis vid kanten av landsvägen. Jag bjuds på ett härligt nybakat lantbröd till den nygrillade fisken.

I den den lilla fina bynCea, som uppenbarligen fått EU-pengar för att lyfta fram sin gamla brödbakar-tradition, hittar jag ett underbart härbärge som känns både gammalt och nytt på samma gång. Först är vi bara några få personer här men när jag kommer tillbaka efter att ha inhandlat lite kvällsmat, är alla de fyrtio bäddarna fyllda! En hel skolklass med unga killar har anlänt... Jag hänger upp en sarong framför min underslaf, Mozart i öronen, och så går det bra också.

Hela natten tänds och släcks ljuset med jämna mellanrum. Det är fyra äldre spanjor som troligtvis inte vill snubbla när de ska gå på toaletten. Jag ska senare lära känna de här människorna lite närmare. Ja, i princip ska jag komma att få min nattsömn förstörd av dem resten av vandringen. Mycket vänliga under dagtid är de dock.

Dag 9: Cea - Castro Dozon

Kvart i sju packar jag ihop mina pinaler och ger mig iväg i mörkret. Det går uppför och uppför i två timmar tills jag kommer fram till det kända cisterianska klostret iOeseira. Här hade jag sett fram emot att få besöka klostrets kyrka med anor från elvahundra-talet, enligt böckerna en av de mest perfekta exemplen på galicisk romansk stil, men tyvärr är kyrkan är stängd, detta på grund av att en av klostrets munkar kilat hädan.

Nu går det ingen större nöd på mig. Jag sätter mig i solen och njuter av en bocadilla och en kopp colacao.

Det fortsätter uppåt. Det är mycket koskit nu, men också en hel del vackert. Jag går bland annat genom buskage i gult och lila som är högre än jag själv. Det här är den andra dagen i sol. Det är inte speciellt varmt men jag kan gå utan långkallingar och vantar.

Jag kommer fram tillCastro Dozón redan halv två. Det nybyggda fina härbärget ligger på kullarna en liten bit från centrum. Jag är förstås först på plats. Jag hittar mig en fin säng, lägger mig och läser lite. När de två spanska paren anländer samlar jag snabbt som ögat ihop mina pinaler och flyttar in i rummet bredvid. Har jag nu tur kommer jag att få sova ensam inatt. Icke så. Innan dagen är till ända har hela pojkbataljonen från igår anlänt. Jag får sova till ljudet av en symfoniorkester bestående av femton snarkande karlar. Dessutom blir det den kallaste natten hittills.

Dag 10: Castro Dozon- Bandeira

En fridfull vandringsdag som börjar kvart över sju. Förutom att jag passeras av några av de snarkande vännerna från den gångna natten, går jag ensam hela dagen. I Laxe sätter jag mig ner på ett café för lite ägg, juice och cola. Jag hade kunnat stanna på härbärget här, men jag känner att arton kilometer är alldeles för kort sträcka att gå. Så jag knallar vidare, nu mot Sedilla, cirka en mil bort.

När jag kommer till Sedilla har jag egentligen gått nog för idag. Här finns inga härbärgen, man måste alltså ta in på hotell. Jag kollar runt lite, priserna är okej, tjugofem euro per natt, men det verkar som om staden är helt tom på pilgrimer, det känns väldigt konstigt och faktiskt ensamt. Så jag bestämmer mig för att fortsätta mot Bandeira där det eventuellt ska finnas ett härbärge. Tre kilometer till, uppför, åt helt fel håll.

Väl framme hittar jag inte ett enda pilgrimsspår. Härbärget verkar vara inhyst i ett campingcomplex som är stängt. Nu är jag trött. Men här kan jag ju inte stå utanför en stängd grind. Så, jag fortsätter upp för backen. Och får på håll syn på en liten stuga med folk utanför. Jag känner igen de spanska pensionärerna. Jag går ner för backen igen, tillbaka till campingplatsen, tar backen upp inne på området, och voilá, äntligen framme! 

Spanjorerna hade också upptäckt att Sedilla var ett trist ställe och därför tagit en taxi hit. I huset finns också två cyklister från Tjeckien.

Jag äter min kvällsmat och sätter mig så i solnedgången för att  lyssna till vacker fågelsång. Övriga i sällskapet åker taxi tillbaka till Sedilla för att äta middag där men framför allt titta på fotboll på teve. En av cyklisterna stannar dock med mig. Mannen kommer ifrån den del av Tjeckien som en gång hette Sudetenland. Han berättar sin historia, på tyska, och kvällen går.

Natten blir allt annat än lugn, det slås som vanligt i dörrar, pannlampor tänds och när morgonen kommer har jag bestämt mig för att vänta ut de andra för att få möjlighet till lite lugn och ro innan jag vandrar vidare.

Dag 11: Bandeira – Outeiro

Som vanligt har jag alldeles för mycket tid på mig idag. Jag går i en relativt långsam lunk tillbaka tillSedilla för att därifrån fortsätta leden genom vackra skogar mot Outeiro. Jag tar en paus vid dikesrenen och festar på yoghurt, banan och nötter. Färden forsätter sedan genom öde landskap utan hus och människor.

Så småningom kommer det lite civilisation och jag sätter mig en stund på denna dags enda bar och festar på coca cola och croissanter. Jag passar på att torka gårdagens tvätt, behändigt fastsatt i renseln med klädnypor.

Jag är trött idag. Min energibarometer står på låg. Det gick åt en hel del energi igår i lyssnandet på tjeckens berättelse. Att dessutom varje natt bli störd i sin sömn börjar också tära på energin. För att komma igång igen och orka fortsätta drar jag i mig två color på raken. Och fem croissanter…

Och se det hjälper. När terrängen efter uppehållet blir lätt dramatisk klarar jag det galant. Man håller på med något slags tågbygge uppe i bergen och leden har letts runt på krokiga vägar.

Härbärget i Outeiro är stort och modernt med många sängar. Jag tar en lång, skön dusch, tvättar mina kläder, köper choklad och läsk i en automat och lägger mig sedan i solen och somnar. Och så kommer de fyra spanjorerna. Så snälla och söta på dagen. Så störiga på natten.

De fyra ska även här ta en taxi till närmaste stad, härbärget ligger på landsbygden utanför stan och här finns varken affärer eller kaféer. Tyvärr har jag inte haft möjlighet att handla på hela dagen, så jag får lägga mig på tom mage. Visst hade jag kunnat följa med till stan, men jag kan inte lägga mer energi på att försöka prata språk jag inte behärskar till fullo...

Innan spanjorerna försvinner för kvällen har den äldste i gänget, den pigge 78-årige Peppe som alltid ligger ett par steg före sina vänner när de vandrar, fixat en sak åt mig. Han tar mig i handen och leder mig till en dörr och viskar att här kan jag sova ostört, fri från han och hans vänners snarkande. Så rart av honom. Döm dock av min förvåning när han själv senare på kvällen kommer tassande in i rummet och lägger sig i grannsängen. Om han snarkar? Ja gissa...

Dag 12: Outeiro – Santiago de Compostela

halv sju och jag tar  som vanligt mitt pick och pack och tassar ut ur rummet för att göra mig i ordning för avfärd. Och som vanligt får jag gå en stund i mörker innan dagen vaknar. Jag går och går och går. Inga byar, inga caféer, ingen mat, men en hel del vacker natur.

Jag kommer in i Santiago de Compostela från ett helt annat håll än jag gjorde när jag gick Camino Francés, inte ifrån bergen, mer från ett platt jordbrukslandskap. Precis när jag får se min kära katedral på håll för första gången går en man ifatt mig. Han känner igen mig från något av härbärgena längs leden och verkar nu lycklig över att få sällskap in i stan. Det är inte jag. För mig är det här en av de bästa stunderna under hela vandringen, en stund som jag absolut vill njuta av i ensamhet. Jag lyckas skaka av mig honom, artigt, men bestämt.

Mitt mål är att komma fram till katedralen lagom till pilgrimsmässan som börjar klockan tolv. Jag gott om tid på mig så när jag i sista backen innan det stora katedraltorget får syn på en frisersalong slinker jag in där och får mitt hår tvättat, fönat och kammat.

Så är jag framme!

Känslan när jag än en gång träder in i den vackraste av katedralen är ljuv och underbar. Jag sätter mig på första parkett och lyssnar först på nunnan som ska leda oss pilgrimer genom den musikaliska delen av mässan och sedan på prästen som börjar sin predikan med att vara upprörd över alla turister som tycks använda kyrkan i första hand som ett museum och inte respekterar att detta är en mässa för pilgrimer.

Efter mässan går jag till pilgrimskontoret och får än en gång min ’compostelana’. Den här gången anmäler jag att jag inte vandrat caminon av religiösa skäl. Jag får därför en annan typ av diplom, ett med en pilgrimsvandrare på.

Så tar jag in på mitt favoritpensionat som ligger i en mycket gammalt hus som vetter ut mot ett litet torg i anslutning till katedralen. Jag drar undan gardinerna för att få in så mycket ljus som möjligt och lägger mig sedan på den stora breda sängen och lyssnar på dånet av klockorna i katedralen. Än en gång oändligt tacksam. För vägen. För målet. Och för att jag till slut kom på varför jag hade ett så ovanligt stort behov av att få vandra i ensamhet.

 

Ny bra guidebok om Via de la plata.

Klicka och beställ.

pilgrimsinfo.se © 2010 • Privacy Policy • Terms of Use