pilgrimsinfo.se © 2011 

Jag har vandrat de åttio milen mellan St Jean Pied de Port och Santiago de Compostela vid tre olika tillfällen, i helt 'fel' ordning. Hoppas ändå att du ska få en viss behållning av denna sammanställning av de tre olika bloggarna.

Saint Jean Pied de Port till Logroño, oktober 2011

Jag går hemifrån halv fyra på morgonen, tiiiiidigt. Boardingen i Skavsta börjar  tio över sex. Jag har tur, jag får tre säten för mig själv och kan lägga mig ner och sova hela vägen till Biarritz!

Vi landar  kvart över nio och jag har alltså gott om tid på mig att ta mig den korta biten till Bayonne där jag har tänkt ta tåget strax före tolv till SJPP. Detta tåg tar en timma och tjugo minuter och tanken är att jag ska gå till pilgrimskontoret, skriva in mig och sedan börja min vandring. Jag hade tänkt gå de första tio kilometrarna till härbärget i Orisson. Så blir det nu inte. Det här tåget går nämligen bara lördagar och måndagar nu på hösten.

Det finns förmodligen en mening i allt. Nu får jag vänta till tre på eftermiddagen. Lite uppgivet går jag ut ur stationsbyggnaden och där står Cyril, en irländsk man som ska vandra för första gången. Han har nyss sålt sitt företag, barnen är utflugna och nu har han ett helt oskrivet kapitel framför sig i sitt femtiofemåriga liv. Han är på inget sätt troende, annars träffar man många katoliker som vandrar av religiösa skäl från just Irland. Cyril är här för att testa hur friheten känns. Låta håret och skägget växa. Vandra så många dagar man vill,  kanske trettio mil, kanske hela sträckan till Santiago de Compostela.

Vi bestämmer oss för att strosa runt i stan i det vackra solskenet. Men först vill jag kika in i kyrkan mitt emot järnvägsstationen. Det är ju söndag. Cyril tvekar lite men följer sedan med. Prästen framför altaret leder församlingen i någon slags popsång med rörelsemönster, mycket underhållande. När mässan är över bjuds vi på vin, juice och chips. Prästen kommer fram och pratar lite med oss. Jag ber att han ska välsigna mig. Även om jag inte tillhör den här kyrkan känns det alltid skönt att inför en ny pilgrimsvandring få en handpåläggning och lite styrka från ovan, så att säga. Till min förvåning hör jag Cyril be om samma behandling.

Vi går över centralbron och kommer in i gamla Bayonne, en fin liten stad. Vi letar oss fram till katedralen och hittar ett mysigt litet creperi där vi beställer mörka creps med mat på, det vill säga ägg, sallad och champinjoner. Snart har timmarna gått och det blir dags att sätta sig på tåget till St Jean pied de Port, den klassiska starten för el Camino Francés.

När vi kommer fram går vi direkt till pilgrimskontoret och registrerar oss. Jag får lov att använda pilgrimspasset jag skaffade mig när jag gick mellan Logroño och Leon i våras. Cyril får betala två euro för sitt nya pass. Folket som jobbar på kontoret är oerhört vänliga, de tar god tid på sig att förklara hur man ska ta sig över Pyrenéerna, hur man ska undvika att gå fel, var vattenfontänerna finns och så vidare.

Vi blir tilldelade ett härbärge lite längre upp på gatan, alldeles bredvid Jakobsporten, passande nog. Vårt rum för sex personer delar vi med några unga spanjorer som jag sedan inte ska se igen förrän jag kommer till mitt mål, Logroño.

Saint Jean Pied de Port heter Donibane Garazi på baskiska, ett språk som är levande på båda sidor av Pyrenéerna. Staden som är huvudsäte för regionen Basse Navarre i franska Baskien, är upptagen på Unescos världsarvslista. Cyril och  jag strosar runt i denna lilla pittoreska stad och tittar på alla vackra hus. Känslan av liten alp-ort är påfallande. Efter att ha provgått en bit på vägen som leder ut ur stan, jag har bestämt mig för att komma iväg så fort som möjligt i morgon bitti vilket innebär en stunds gående i mörker, sätter Cyril och jag oss på en restaurang och intar vad som för mig ska bli den sista riktiga restaurang -måltiden på den här resan.

Dag 1: St Jean Pied de Port - Roncevalles,25 km (+7 km stigning till 1450 möh)

Den här sträckan är egentligen lite för lång att gå så här första dagen på caminon, men det känns som man inte har något val. Jag hade ju som sagt velat starta igår eftermiddags, om nu det där tåget hade gått som jag tänkt mig. Min tanke var alltså att jag skulle vandra tio kilometer och övernatta på härbärget i Orisson. Man ska ju över Pyrenéerna och det är på sina ställen rätt brant, speciellt just de första tio kilometerna. Med stigningen på cirka trettonhundra meter blir det de facto en mer än trettio kilometer lång vandring. Därför har jag bestämt mig för två saker, dels att ta riktigt god tid på mig och vila ofta, dels att ta av mig skorna och lufta fötterna så fort tillfälle ges. Efteråt hör jag att andra gått över berget på cirka nio timmar, själv tar jag tolv timmar på mig.

Jag ger mig av tio i sju med ficklampan i högsta hugg, som vanligt överlycklig över att få vara tillbaka på caminon igen med tio härligt fria dagar framför mig. Cyril har jag lämnat bakom mig. Jag vill inte vandra tillsammans med någon annan, framför allt vill jag ha de här underbara morgontimmarna helt för mig själv.

Jag går via Rue de la Citadelle, över floden Nive och ut genom stadsporten vid Porte d’Espagne. Äntligen på väg.

Det tar mig nästan tre timmar att ta mig de tio kilometerna till Orisson. På vägen passerar jag den lilla byn Huntto och hade jag bara tänkt på att här också finns härbärgen hade jag vandrat hit igår även om jag kom fram relativt sent till St Jean Pied de Port. Hit är det dryga fem kilometer och det hade varit skönt att vara ute på caminon vid starten idag.

En säng på härbärget i Orisson kostar trettiotvå euro per natt. Då ingår i och för sig middag och frukost men dessa måltider kan inte väljas bort. Vill man ligga i ett av tälten som är uppsatta på baksidan av härbärget kostar det tjugofem euro per person. Hutlöst dyrt, men kanske värt det om man inte vill ta sig hela vägen till Roncevalles första dagen. Dessutom kostar en coca cola och en ostmacka sex euro vilket är det absolut högsta pris jag någonsin sett på caminon. Kan eventuellt försvaras med att det här lilla härbärget ligger relativt långt från civilisationen och att det väl kostar en del att transportera varor hit.

Medan jag sitter och käkar min dyra macka dyker Cyril upp, glad att vara på väg. Han hade funderat på att inte vandra den här vägen, route Napoleon som alltså går rakt över Pyrenéerna, utan i stället ta vägen via Valcarlos. Han är glad nu att han gjort det här valet även om vägen hit upp varit väldigt brant. Det är en strålande dag. Här uppifrån där solen lyser från en klarblå himmel, vi är nu uppe på cirka sjuhundrafemtio meter över havet, ser man dimman ligga i sjok över dalen.

Efter det här stoppet slår Cyril följe med mig. Det är lite svårt att berätta för en som vandrar för första gången att man helst vill gå för sig själv.

Vid korset några kilometer efter Pic d’Orisson stannar Cyril och lägger ner en av tre symboler han har med från sitt gamla företag. Den här caminon ska göra honom fri från gammal stress och gamla laster är det tänkt. Jag går lite i förväg så han får ha sin lilla procedur för sig själv.

Strax efter detta passerar vi gränsen till Spanien. Eftersom det här är en gångpassage finns inga skyltar som talar om att vi nu är i Spanien, men väl en som säger Navarra.

Vi kommer upp till högsta punkten, Col de Lepoeder, 1450 meter över havet och tar en riktigt lång paus i den gassande solen.

Ifrån passet går det sedan brant nerför. Det gäller att inte slita ut fötter och knän nu, själv sicksackar jag mig nerför. Cyril har det svårt och ber mig lämna honom och gå i förväg. Jag bestämmer mig för att hålla koll på klockan när jag kommer fram till Roncevalles. Det är nu nästan mörkt och det gäller att inte gå vilse den sista biten genom skogen. Har Cyril inte kommit ner från berget inom rimlig tid får jag nog be någon slags patrull gå upp och hämta honom.

Jag började alltså min vandring den här långa dagen i mörker. Jag gick genom dimma och kom upp på berget där solen lyste från en klarblå himmel. Innan jag kommer fram till Roncevalles har mörkret börja lägga sig igen. Det har varit en makalös dag!

Jag får stå i kö för att checka in på det gamla Augustine-klostret i Roncevalles. Här finns hundratjugo sängar och så många var vi väl ändå inte som gick över Pyrenéerna… Men, men, hit har inte bara kommit pilgrimer som gått över berget, här finns också de som ska starta sin vandring på den här sidan berget.

Klockan är halv åtta på kvällen och klockan åtta hålls inne i klosterkyrkan en pilgrimsmässa som jag inte vill missa. Det sägs i guideböckerna att om man vill äta på någon av de två restaurangerna som finns i den lilla byn ska man reservera bord i förväg. Jag är vrålhungrig. Det enda jag ätit idag är mackan i Orisson och en liten chokladkaka jag haft med mig hemifrån. Det var ett stort misstag att inte ha införskaffat färdkost. Jag skyller på att det var söndag igår och allt var stängt. Men, jag vet ju det sen gammalt, man måste alltid ha något ätbart i trunken för alla eventualiteters skull. Hungrig som en varg som sagt. Som det är nu skulle jag alltså behöva boka bord till efter mässan, det blir för sent.

Nu har jag tur för i anslutning till köket finns en automat man kan trycka ut mat ur som kan värmas i en mikro. Jag slänger i mig en varm pastarätt och skyndar mig till kyrkan.

När det blir dags för nattvarden i kyrkan säger prästen på flera olika språk att bara katoliker får delta. Övriga ska han välsigna efter nattvarden. Jag blir inte upprörd över det här. Jag känner ju till att just nattvarden har olika symboliska värden för katoliker och protestanter.

Det blir väldigt fint när ett kanske femtiotal pilgrimer kallas fram för att bli välsignade. Ljuset i kyrkan dimmas, prästen sträcker ut sina händer mot oss och läser sina böner på flera olika språk. Det är något magiskt över det hela. Det känns bra.

Just som orgeln brakar loss i ett sista crescendo slår sig en fullkomligt utpumpad Cyril ner bredvid mig och tar mig ur den magiska bubblan.

Väl tillbaka på härbärget passar jag på att sätta mig en stund i en stol gjord för fotmassage. Två euro och mina stackars fötter som fått gå alldeles för långt och alldeles för brant idag får lite belöning.

Sovsalen är indelad i ett slags fyramans-kupéer. Jag har fått mig en bädd tilldelad, men också ett bra tips. Kolla de högsta säng-numren i sovsalen, i den sektionen kan det om man har tur vara tomt och man kan alltså få sova mer ostört. Det är klart att jag lyder de rådet.

Dag 2: Roncevalles - Larrasoaña,28 km 

Halv sju tänds ljuset och klassisk musik börjar strömma ur högtalarna. Litet tidigt att bli väckt egentligen den här tiden på året eftersom solen faktiskt inte går upp förrän vid åttatiden. När jag vandrar om våren brukar jag vara den första att lämna härbärget. Nu finns det ingen anledning att stressa. Jag tar god tid på mig och låter alla andra köa till toaletten. Jag kommer ut ur klostret strax före åtta.

Efter några kilometers vandring kommer jag till Burguete där man genom diverse anslag blir påmind om att Hemingway spenderade tid i byarna i den här delen av Navarra.

I Espinal köper jag ost, bröd och juice som jag sedan äter i skogen i utkanten av byn. Ifrån toppen på Alto de Mezquiriz går det brant nerför i vacker natur. Nedförslutningen blir extra påfrestande eftersom man gjort en stenbelagd gångväg som de stackars fötterna definitivt inte tycker om.

Jag kommer ner till lilla samhället Zubiri där jag sätter mig och väntar utanför en affär som ska öppna efter siestan vid fyratiden. Det jag köper i denna affär äter jag sedan när jag kommer fram till härbärget i Larrasoaña där jag inte bara träffar på Cyril igen utan också ett väldigt glatt gäng som alla går ut och äter tillsammans och sedan kommer hem rätt högljudda och glada. Kan man bli arg på folk som är glada… nä.

Härbärget är rätt sunkigt, sovsalen är fullbelagd och ljudnivån som sagt hög, men, jag hänger min sarong som insynsskydd, kryper ner i sovsäcken, stoppar proppar i öronen och sover sen sött ända tills dagen åter börjar gry.

Dag 3: Larrasoaña – Cizur Menor,25 km (med detouren längs floden, 29 km) 

Folk är så stökiga och prassliga med diverse plastpåsar denna morgon att jag väljer att ligga kvar bakom mitt skynke och vänta tills kusten är klar. Som kompensation för denna något sena start, för andra dagen i rad dessutom, går jag sedan mer eller mindre utan avbrott ända till Pamplona, cirka tjugo kilometer bort.

Men först njuter jag en stund av fullmånen som gäckar ovanför bergen i horisonten. 

Lite senare träffar jag på mina sänggrannar, två grabbar från Pennsylvania som håller på med något som hur konstigt det än kan låta man inte ser så ofta på caminon, de stretchar...

Jag hade egentligen tänkt ta paus i Trinidad de Arre, men dit kommer jag överhuvudtaget inte eftersom man någonstans efter Zabaldika omdirigerat leden. Jag måste välja om jag ska gå längs floden eller om jag ska gå uppe i bergen. Jag frågar en spansk lokal herre vilken väg som är bäst och han föreslår den längs floden. En led som alltså inte tar mig upp till Arre och som faktiskt inte heller tar mig genom de tråkiga industriområden som alltid finns i samband med lite större städer. Men, men, det finns heller ingen stans att fika, och inte heller några bekvämlighetsinrättningar. Helt plötsligt befinner jag mig i Huarte där det finns ett härbärge men jag fortsätter följa floden Arga in till Pamplona.

I porten in till staden möter jag några av de som varit gladast och mest högljudda under natten. Jag hälsar artigt men avböjer sedan bestämt att följa med sällskapet att fika. Var och en har ju sin camino att vandra, på sitt eget sätt.

Pamplona, eller Iruñea som staden heter på baskiska,  är väl förmodligen mest känd för det där med springandet med tjurar, det man på spanska kallar ’Sanfermines’ och som går av stapeln andra veckan i juli varje år.  Det var ju Hemingway som gjorde fenomenet känt i sin bok Och solen har sin gång. Egentligen handlar firandet om att man ska ära helgonet Sankt Firminius, något man gjort ända sedan början av sjuttonhundra-talet.

Nu vandrar jag i de tokiga tjur-springarnas fotspår  den åttahundrafemtio meter långa sträckan mellan Plaza de Santo Domingo och tjurfäktningsarenan med hjälp av den fina karta jag fått i Pamplonas pampiga katedral.

Jag passar också på att ta en titt på café Iruña där Hemingway brukade hänga och på la Perla, hotellet där han brukade bo.

Det är hur mycket folk som helst i stan, visserligen är det bara onsdag men det är någon slags helgdag idag. Affärerna är stängda  och alla verkar lediga. I vimlet träffar jag några spanska pilgrimer jag pratat lite med tidigare. De berättar att de tänker börja vandra mitt i natten kommande natt då det är fullmåne. De erbjuder mig att följa med och naturligtvis tackar jag ja.

Alldeles i utkanten av stan tar jag en liten fikapaus och vem kommer då i fatt mig om inte Cyril som verkar vara lite sällskapssjuk. Jag ger mig av ensam och hoppas han inte ska ta det personligt.

Det är varmt idag. Mitten av oktober och tjugosju grader! Det har tydligen inte varit så här varmt i trakten sedan 1968!

Universidad Navarra ligger i utkanten av Pamplona. Nu är det ju helgdag som sagt och universitetet är stängt men annars kan man få en stämpel i pilgrimspasset här och det är tydligen viktigt för en del, de två koreanska pilgrimer jag senare möter på kvällens härbärge till exempel. De tänker gå tillbaka till universitetet för den där stämpeln imorgon bitti.

Universitetet grundades på 1950-talet av Josemaria Escrivá. Denne man helgonförklarades av påven 2002. Escrivá är också grundare till Opus Dei, den katolska organisation Dan Brown beskrev i sin bok Da Vinci-koden.

Bara några kilometer till och jag är framme i Cizur Menor. Jag fortsätter ut genom samhället med tanken att jag ska gå halvannan timma till, till nästa härbärge. Men så kommer jag ihåg… Jag ska ju månskensvandra med de andra. Och det var ju Cizur Menor vi skulle utgå från. Jag vänder alltså tillbaka. Hittar härbärget. Ett väldigt mysigt sådant med olika byggnader och en fin trädgård. Jag ser till att hamna i samma rum som de jag ska vandra med. Tyvärr ligger det rummet i anslutning till det allmänna köket där folk sitter och hänger till rätt sent. Men, men, sånt finns det ju bot för. Proppar i öronen och krypa långt ner i sovsäcken och knyta till upp till så att bara munnen blir synlig.

Dag 4: Cizur Menor – Puente la Reina,23 km

Klockan halv fyra väcker Mercedes mig. Jag har sovit med långkalsonger, sockor, långärmad tröja  och behå på mig, redo att börja vandra inom tre minuter. Det var jag det. Övriga tar tid på sig. Packar i köket utanför sovsalen, dricker kaffe. Och så när vi äntligen ska komma iväg hittar inte Monserrat sin ena gångstav. In i sovsalen igen, tända lampan och leta. 

Tio över fyra kommer vi iväg. Två spanjorskor, en italienska, en ung spanjor och så jag då. Vi har kommit överens om att inte berätta för någon annan om vårt nattliga äventyr. Vi vill inte bli för många.

Månen lyser rund och klar. Dess sken skapar till och med skuggor. Ett och annat moln sveper förbi och gör att vi stundtals får använda våra pannlampor. Vi går på led, fem tappra figurer under månens skarpa sken. Det är en magisk natt, en av highlightsen i mitt liv måste jag säga.

Vi går igenom lilla Zariquiegui där jag först tänkte övernatta igår. Därifrån bär det uppför till Alto del Perdón. Uppe på höjden blir vi stående ett tag. Det blåser kraftigt. Månen står rakt ovanför våra huvuden. I horisonten syns ljusen över Pamplona, i förgrunden ett monument som ska föreställa en pilgrimskaravan. Det rasslar nästan lite spöklikt i figurerna, som om de också var på väg till Santiago…

Vi har varit uppe på nästan åttahundra meters höjd, nu går det nerför igen. Vi har delat upp oss i två olika grupper. Iñaki, den unge spanjoren, har väldigt ont i fötterna och kan bara ta sig långsamt ner för den branta backen.

På härbärget i Uterga stannar vi för frukost, för en del av oss snarare lunch. Klockan är bara halv nio. Solen gick upp för en halvtimma sedan men vi har ju varit under vägs ett tag. Jag tar en bocadilla con keso, en ostmacka. De andra beställer stekta ägg, pommes fritt, stekt korv och VIN! Vi blir sittande ganska länge. Jag börjar bli otålig, inte för att jag har bråttom på något sätt, men jag är inte van att sitta still så här länge :-)

Ut på leden igen och vi kommer fram till Muruzabál, dagens första vägskäl, bildligt talat. Vi fyra kvinnor ska lämna leden och gå ut mot camino Aragonés för att  besöka vallfärds-kyrkan i Eunate. Stackars Iñaki kan inte tänka sig att gå en enda kilometer extra på sina ömmande fötter. Det är lite sorgligt att se honom ensam linka iväg. Han har bestämt sig för att avbryta sin vandring och bege sig hem igen till den lilla by han visade mig i horisonten första dagen när vi satt på sluttningarna av Pyrenéerna.

Den åttkantiga kyrkan i romansk stil i Eunate ligger på ett fält, in the middle of nowhere, så att säga. Man vet inte så mycket om den mer än att den är från elvahundratalet. Det finns teorier om att här funnits ett kloster. I anslutning till kyrkan har man gjort arkeologiska fynd av till exempel pilgrimssnäckor vilket förmodligen innebär att det funnits en kyrkogård här där man begravt pilgrimer som omkommit på vägen till Santiago. Andra teorier säger att kyrkan eventuellt kan ha tillhört en riddarorder.  

Det vi i första hand kommit hit för är att vi ska gå tre varv åt vardera hållet runt kyrkan, barfota eller i strumplästen, på små kantiga stenar. Detta för att få lycka på vår fortsatta pilgrimsvandring.

Nästa vägskäl inträffar i korsningen mot Obanos där vi ska återförenas med vår Camino Francés. De två spanska damerna väljer att följa landsvägen till Puenta la Reina. De är rädda att missa bussen som ska ta dem tillbaka till Pamplona där de ska ta nattåget hem till Barcelona.

Nu är det bara Cristina från Italien och jag kvar. Vi går in i Obanos. På vägen träffar vi en man som ber om hjälp med en karta. Jag tar fram min förnämliga John Brierley- kartbok och låter honom komma underfund med var han är. Han har varit i Santiago de Compostela och vänt och det är inte helt lätt att gå mot strömmen så att säga, det ska jag själv få uppleva när jag om några dagar ska vandra fram ochh tillbaka på la Meseta. 

Vi strosar sakta genom lilla samhället Obanos innan vi styr kosan mot landsbygden igen.

I Puente la Reina sätter vi oss på en bar på huvudgatan och tar varsin färskpressad apelsinjuice. Snart ansluter andra pilgrimer, de som sovit inatt men som blev störda när vi var tvungna att leta efter den där vandringsstaven…

Jag hade gärna fortsatt att gå en bit till, klockan är bara halv tre, men Cristina har rätt. Vi har redan gått mer än två mil och fick inte många timmars sömn natten som gick. Dessutom har jag upptäckt att jag har väldigt gott om tid, Jag har nästan sex dagar kvar att vandra. Och till Logroño som är mitt slutmål är det inte så långt kvar.

Vi går över bron som givit sitt namn till staden och går sedan upp för en brant backe till ett härbärge utanför stadsgränsen, Santiago Apostol. Hit har Cristina skickat en del av sin packning med taxi. Man kan göra det genom någonting som heter Jacotrans. För ett tag sedan mötte jag en annan italiensk kvinna som hade problem med sin tunga ryggsäck. Hon har bestämt sig för att skicka hela säcken varje dag med taxi. Det blir dyrt det för hon ska hela vägen till Santiago de Compostela och det kostar sju euros per dag…

De flesta andra har stannat på något av härbärgen inne i stan förstår vi när vi kommer upp för backen till  Santiago Apostol. Vi är än så länge de enda gästerna här. Det känns väldigt skönt. Jag tar en kudde och en filt och lägger mig i solen  på en bänk utanför huset. Det dröjer inte länge förrän jag somnar och när jag vaknar igen är jag rätt röd i ansiktet. Solen tar trots att det är oktober.

Cristina sover hela eftermiddagen och ända in på sena kvällskanten. Jag tar en välbehövlig dusch och passar på att tvätta både hår och kläder med hjälp av lilla tvålbiten som tillsammans med tandborste och tandkräm är det enda jag har med mig i hygienartikelväg.

Eftersom härbärget inte har något kök äter jag husets pilgrims-middag tillsammans med en äldre schweizisk herre som checkade in på pilgrimskontoret i Saint Jean samtidigt som jag. Sallad, omelett och flan, alldeles lagom.

På härbärget finns det plats för etthundra pilgrimer. Inatt blir vi totalt sex stycken. Alla är tysta och lugna. Jag sover som en stock.

Dag 5: Puente la Reina – Estella/ Ayegui,23 km

Efter att ha fått en riktigt god natts sömn ger jag mig av redan vid sjublecket om morgonen trots att solen inte kommer att gå upp förrän om nästan en timma. När jag kommer ut från härbärget känns månen fortfarande full och karlavagnen lyser klar. Jag får en stark, stark förnimmelse om varför jag är här. Jag älskar verkligen de här vackra mornarna i fullkomlig avskildhet.

Efter någon timmas vandring passerar jag Mañeru. En skylt säger mig att det ska ligga ett café ute vid landsvägen i utkanten av byn. Det gör det men det är tyvärr stängt.

Jag fortsätter några kilometer till och kommer in i den söta lilla byn Cirauqui med branta gator och smala gränder. Här finner jag en affär där jag köper lite frukost som jag sedan avnjuter i en park några minuter utanför stan.

Jag går vidare till Lorca där jag hittar Cristina sittandes utanför en bar. Jag började ju min vandring den här dagen med en sådan fantastiskt underbar känsla i kroppen, jag vill inte komma ur den bubblan, därför ser jag till att få vandra i ensamhet resten av dagen. Det är ju viktigt att man får göra sin egen camino och att man faktiskt inte behöver ta hänsyn till andra när det gäller den sociala biten. Oftast funkar det här bra, människor brukar förstå de gånger man vill vara ifred.

I Villatuerta hittar jag äntligen ett apotek som är öppet. Jag glömde fot-kräm hemma och har nu gått rätt många dagar utan sådan. Jag hittar en bänk invid Ianztu-floden där jag slår mig ner för att äntligen få smort in mina fötter som trots allt befinner sig i gott skick. Det är en varm och härlig dag och eftersom jag som sagt inte har bråttom, lägger jag mig ner på bänken en stund och läser min bok, en för övrigt mycket fascinerande historia som heter ’En gåtfull vänskap’ skriven av Yoko Ogawa.

I Estella går jag till turistbyrån för att kolla diverse tåg- och busstider. Om allt går väl kommer jag alltså att ha ett vist antal dagar till godo när jag anländer Logroño. Jag har ännu inte bestämt vad jag ska göra med dessa dagar.

Så här efteråt vet jag att jag borde ha stannat i Estella som tydligen är en riktigt trevlig stad om man bara beger sig utanför själva pilgrimsleden. Jag går rakt igenom stan och går till grannbyn, Ayegui, där jag har blivit rekommenderad ställets härbärge. Jag tror inte mina ögon när jag kommer fram. Hur i jösse namn kan man rekommendera ett sådant ställe? Ändå stannar jag.

Härbärget inryms i källaren på ortens sporthall. Under kvällen får jag både se en flick-handbollsmatch och en match mellan fyra herrar i en baskisk sport kallad pelota.

Varför stannar jag då här, i en unken källarlokal? Jo, dels är det aldrig roligt att behöva gå bakåt på caminon, dels finns här en helt fantastisk hospitalero, alltså härbärgsvärd, en tysk herre som bott många år i Sverige. Peter, som han heter, berättar för mig att han inte arbetat för pengar på tretton år. Han bor och volontär-jobbar här större delen av året och vandrar återstoden fram och tillbaka till Santiago de Compostela två gånger per år. En mycket varm och intressant man!

Min middag avnjuter jag i halvmörkret utanför sporthalls-entrén. Det är en sällsamt varm och skön kväll och jag stannar ute så länge som möjligt för att slippa krypa till kojs i den trista salen.

Dag 6: Estella/ Ayegui - Sansol, 30 km

Så fort jag vaknar hoppar jag i kläderna och ger mig av. Klockan är bara sju, igen. Peter, den vänlige hospitaleron, har berättat för mig om vinfontänen som finns cirka femton minuters gångväg längre fram på caminon vid Monasterio Irache. När jag kommer dit är det för mörkt för att se något. Jag hoppar över det där och tänker att vem behöver vin innan solen gått upp…

Utanför lilla Azqueta sätter jag mig på en bänk och lyssnar på fåglarna medan jag intar min medhavda frukost.

I Villamayor de Monjardín finns ett härbärge en bit upp för några trappor. Jag går dit för att ta mig en välförtjänt cola. Där sitter Cristina och äter frukost och snart kommer även Cyril. Cristina och jag tar sällskap därifrån.

Vi går några timmar i ett relativt platt landskap med majsfält och vinodlingar på båda sidor vägen innan vi kommer fram till Los Arcos. Under vår vandring blir vi passerade av Cyril. Han är idag inne i ett riktigt pilgrims-mood. Han liksom marscherar fram i takt med den keltiska musik han lyssnar till. Munnen går nästan runt huvudet på honom i ett stort smil. Han nickar bara och går förnöjt vidare. En sådan skön bubbla han är inne i!

I Los Arcos slår vi oss ner på huvudtorget på en servering alldeles framför stadens stolthet,  den vackra 1100-tals-kyrkan. Cristina går till det  söta lilla privata härbärget, Casa de la Abuela, för att ta reda på packningen hon skickat dit. Hon hade egentligen tänkt stanna i Los Arcos men bestämmer sig för att vandra en bit till. Hon skickar nu sitt extra bagage till Logroño som också är hennes slutdestination för den här vandringen.

Jag hade gärna vandrat ensam resten av dagen, men ibland är det svårt att säga ifrån. Jag tycker att jag inte kan fokusera på naturen och nuet på samma sätt när jag går med någon annan. Det blir ju nästan alltid så, så fort man är två personer har man en tendens att börja prata. Jag gillar alltså egentligen inte det. Prata kan jag göra när jag kommer fram och har gått klart för dagen. Under den här vandringen känns det som detta är en av läxorna jag ska lära mig, att på ett bra sätt vara tydlig och visa vad jag innerst inne vill.

Mellan Los Arcos och Sansol där vi kommer att övernatta, känns det nästan som att gå på Mesetan utanför Burgos. Det är öppna landskap och raka stigar.

I Torres del Rio finns ett par olika härbärgen, ett av dem relativt stort. Cristina och jag väljer att stanna i lilla byn innan Torres, Sansol. Lilla, lilla härbärget här tar bara emot fjorton pilgrimer. När vi knackar på dörren är det ingen som öppnar. Cristina tar fram telefonen och ringer numret som står på dörren och snart har vi checkats in. Cristina går på lokala baren och jag lägger mig på min säng, sätter Mozart i öronen och återvänder till min fina bok tills det blir dags för tortilla och sallad som vår hospitalera lagat åt oss till middag.

Strax efter tio på kvällen, då jag sovit en bra stund, bultar det på dörren. Någon ropar på spanska att vi ska öppna. Jag är för trött att bry mig, dörren en trappa ner är låst. Jag vänder mig om och fortsätter sova. Cristina som tydligen har propparna långt in i öronen hör ingenting. Hon är dessutom eventuellt lite sur, på mig. Jag har än en gång sagt till henne att jag vill vandra morgondagens första timmar i ensamhet. Cristina gillar att vandra i sällskap.

Dag 7: Sansol – Logroño,23 km

Efter det där bultandet på vår port satte jag också proppar i öronen. Jag sover hårt och när jag vaknar är det ljust, klockan är åtta och Cristina har redan gett sig iväg. Jag är ute på leden på nolltid. Jag fotograferar den uppgående solen i olika vinklar och köper frukost i Torres del Rio.

Jag vandra genom vinodlings-landskap och kommer så småningom till staden Viana där jag hittar en kyrka som har öppet för högmässa, det är söndag nu igen. Viana som är den sista staden innan man kommer in i regionen Rioja har alltid varit en viktig stad på pilgrimsvägen till Santiago. Faktum är att Spaniens kronprins Felipe bland många titlar också har titeln Prinsen of Viana. Staden är också känd för att Cesar Borgia, son till påven Alexander, avslutade sina dagar här i början av femtonhundra-talet.

Strax innan gränsen mellan Navarra och Rioja passerar jag Pantano de las Cañas, en fågeltät sjö och ett naturreservat.

Ja, sedan är det lite industriområde-promenad och så har jag gått klart. Jag har kommit fram till Logroño, staden där jag startade min vandring i april i år. I och med detta har jag nu äntligen gått hela den åttio mil långa sträckan från Saint Jean Pied de Port till Santiago de Compostela, om än i olika etapper och med lite andra vandrings-stråk in emellan.

När klockan är kvart i fyra kommer jag fram till det kommunala härbärget, det som var fullt när jag var här sist vilket gjorde att jag fick bo i Sankt Jakobskyrka i stället. Utanför härbärget träffar jag ett gäng spanjorer som jag känner igen ifrån Saint Jean. Vi checkade in på pilgrimsbyrån samtidigt och nu känns det helt rätt att kramas lite och fotograferas tillsammans med dem. Cirkeln är sluten.

Innan jag går in i härbärget där jag tänkt övernatta, beger jag mig till busstationen i utkanten av stan för att kolla tider för transporten till Burgos. Ja, jag har bestämt mig för att i stället för att åka upp till Irun som jag först tänkt och där påbörja en vandring en bit på Camino Norte, ta bussen till Burgos och gå några dagar på la Meseta, en sträcka som jag njöt ofantligt av när jag gick där i april.

På busstationen får jag veta att det går en buss om en halvtimma. Jag köper biljett. Det finns inget att be för. Jag behöver inte säga adjö till någon. De jag mött längs vägen och som jag vill ha kontakt med i framtiden har jag e-mail adresser till. Avsked är bara jobbiga i vilket fall som helst.

Två timmar senare kliver jag av bussen i Burgos. Jag tar mig till det stora fina kommunala härbärget ett stenkast från katedralen, betalar fyra euros, lämnar ryggsäcken i receptionen och beger mig i all hast till katedralen för kvällsmässa, det är fortfarande söndag. Sist jag var i stan var katedralen stängd. Nu får jag tillfälle att njuta av de fantasiska målningar som finns där medan prästen förkunnar sitt budskap.

Härbärget har nästan åttio sängplatser. Det märks knappt eftersom sovsalarna på de olika våningarna även här är inredda som tågkupéer. Jag somnar med ett leende på läpparna, lycklig över att ha nått fram till mitt slutmål för den här gången, lycklig över att ha fått vandra varje dag i strålande solsken och mycket lycklig över att få ett par bonusdagar på de öppna landskapen på la Meseta!

Logroño till Leon i påsktid, 2011

När Binta från Korea och jag står utanför benedikthärbärget i Leon klockan halv tio vår sista kväll tillsammans med de andra pilgrimerna, har vi inte långt till tårarna. Vi två ska bege oss till busstationen för färd hemåt. Alla andra ska gå in till nunnorna i klostret för kvällsvespern. Så fel det känns. Så utan avslut.

Nej, det är inte roligt att behöva lämna caminon innan man kommit fram till Santiago de Compostela, men ibland har man bara inte tiden. Den här vandringen mitt i Camino Francés började så här:

Jag tar bussen till Skavsta halv sex på morgonen till skärtorsdagen. Flyget går klockan åtta och klockan elva landar jag i Biarritz.

När jag kommer ut från flygplatsen står två män och diskuterar sin förestående vandring med en bunt papper i handen, utdrag från min hemsida! Rolig start på det här äventyret minsann.

Tio minuters bussresa (buss C direkt utanför flygplatsen) tar mig till Gare Biarritz där jag tar tåget till Irun, en resa på fyrtio minuter. Härifrån avgår Estellesa-bussen kvart i fyra och tre timmar senare är jag framme i Logroño, starten för vandringen som alltså ska ta mig de dryga trettio milen till Leon.

I  Logroño visar det sig att alla härbärgen i stan är fulla. Det är ju påsk, gubevars.

Efter en stund med bibehållit lugn, jag vet ju av erfarenhet att saker och ting brukar lösa sig till det bästa på caminon, hamnar jag utanför santiagokyrkan där man i en av sina lokaler upplåter golvplats till pilgrimer som vill övernatta. Men även här är det fullt, alla madrasser har tagit slut. Just som jag funderar på vad nästa steg ska bli, förbarmar en ung man sig över mig och erbjuder mig att sova i en av de två sängarna i prästens rum!

Det finns dock ett litet krux, säger den unge mannen. Den som ska sova i andra sängen är en man. No problem, säger jag skrattande. Vi pilgrimer är ju vana vid att dela rum med både män och kvinnor. Incidenten är ju ändå lite rolig. Hur ofta i livet tackar man ja till att dela rum med en vilt främmande karl som man inte ens sett! Nu är det är väl så pilrgimslivet ser ut. Man känner sig fullkomligt trygg i varandras sällskap. Det hela är helt och hållet avsexualiserat. Det låter lite banalt men faktum är att man känner sig som systrar och bröder, som en enda stor familj. Och handlar därefter, man hjälps åt.

Så småningom kommer min rumskamrat Glenn som är från Perth i Australien. Han började sin vandring i St Jean Pied de Port, varifrån han redan första dagen gick fem mil! Han hade fått höra att vandringen över Pyrenéerna skulle vara svår, att man skulle bli tvungen att gå hela tre mil utan möjlighet till övernattning. Glenn tyckte det hela var ’a walk in the park’ och fortsatte av bara farten i ytterligare två mil!

Naturligtvis är jag tvungen att gå ut och kolla lite på påskprocessionerna i stan. Det är nu tredje gången jag hamnar i påskveckan i Spanien. De är de vanliga strutarna och ku klux klan- kostymerna. Jag tar en sallad på en bar och går sedan hem och lägger mig strax efter tio-blecket, oerhört förväntansfull inför morgondagen.     

Dag 1: Logroño – Ventosa, 20 km

Jag börjar min vandring först klockan åtta efter att jag fått mig en croissant och lite juice i en bar. På väg ut ur stan möter jag Peter från Irland som jag senare under dagen ska slå följe med en stund efter att han kommit ifatt mig där jag står och fotograferar dimman över ett fält.

Strax innan Peter och jag  kommer in i staden Navarett, passerar vi ruinerna från det gamla pilgrimshärbärget  St Juan de Acre. I  Navarett delar Peter med sig av sin yoghurt och sina croissants som han tagit ifrån fruktostbordet på hotellet i Logroño. Han råkade ju också ut för det där med fulla härbärgen igår. Han och tre andra pilgrimer tog in på hotell. Peter fick dela rum med en kvinna. Nu undrar han om jag tycker att det är fel av honom att inte berätta om detta för sin fru där hemma. Jag har ingen åsikt men kan konstatera att det nog inte är så lätt att förstå det här fenomenet med bröder och systrar och brist på attraktion…

Om eftermiddagen säger jag till Peter att gå i förväg eftersom jag vill jag ha en stund för mig själv. Jag går i den röda myllan i Rioja-land, vinodlingarna ligger tätt. De påminner mig lite om vandringen jag gjorde för ett halvår sedan på Camino Portugués. Innan jag kommer fram till härbärget i Ventosa bjuder mig Alltet en av sina vackrare regnbågar och jag passar på att skicka ut en signal om god vandringstur i etern.

Den här gången har jag bestämt mig för att försöka vara lite förståndig, gå ut försiktigt de första vandringsdagarna. Följaktligen blir det bara tjugo kilometer idag.

På härbärget San Saturnino, dyrast längs hela leden med sina €8.50, är det full rulle i det lilla köket. Olika nationaliteter äter i lag vid olika tider. Först ut är holländarna, med Johan och hans dotter Julie i spetsen. Sedan är det vår tur, Peter, några amerikanskor och australiensare och så jag då. Ljudnivån är oerhört hög.

Men först har många av oss varit i den lokala kyrkan och övervarat långfredagens mässa. Jodå, även i år får jag kyssa Kristi fötter. Nattvarden tar jag inte i katolska kyrkor, men jag brukar ändå gå fram och lägga höger hand över hjärtat vilket är en signal till prästen att jag vill bli välsignad. Den gesten förstår inte den här prästen, han stoppar glatt oblaten i mun på mig och så var det med det.

På vägen tillbaka till härbärget vill Peter gå in på den lokala baren. Jag följer med en liten stund men får snart nog. Skräniga barer rimmar väldigt illa med den pilgrimsstämning jag är i.

Innan jag slocknar för natten ber Peter att jag ska väcka honom i den arla morgonstund jag tänkt ge mig av i. Jag gillar inte den pressen. Var och en har sin camino att gå. Jag är ensamvandrare.

Dag 2:Ventosa – Santo Dominga de Calzado, 30 km

Klockan halv sju ger jag mig iväg, utan att ha väckt någon. Natten har varit bullrig. Det lilla snäva rummet med tio bäddar har varit fyllt med snarkande karlar. I vestibulen hörs nu vacker gregoriansk sång, som ett reningsbad för smutsiga öron.

Den stränga hospitaleran gillar inte att jag går ut genom porten åt fel håll. Jag rekade igår kväll och vet precis vad jag gör. Jag vill undvika att starta morgonen med en brant backe uppför i stället för att ansluta till leden runt hörnet åt andra hållet. ’You are supposed to walk forward, not backward’ säger hon skarpt, Jag ignorerar kommentaren och tänker att den ursprungliga leden kanske överhuvudtaget inte gick just här…

Det är inte becksvart, man kan klart se världens konturer. I fortsättningen ska jag starta ännu tidigare. Jag älskar att gå ensam i mörker, lyssna på vacker fågelsång och så småningom se solen krypa upp över horisontlinjen. Jag ser fram emot att kunna göra det på den här leden där det finns gott om härbärgen. På andra leder jag vandrat måste man pricka in härbärgena och kan ibland därför bara gå korta dagssträckor, vilket innebär att man skulle kommit fram alldeles för tidigt om man startar innan gryningen.

Dagens vandring fortsätter i Rioja-regionen. Det är vinodlingar överallt. I horisonten skymtar höga snöklädda berg. Det är inte direkt någon sommarvärme. Men, heller varken regn eller snö.

Efter ett par timmar kommer jag fram till Nájera. Jag går över floden och hittar ett trevligt fik, beställer en god macka med äggröra och paprika och ett glas nypressad apelsinjuice. Den mycket vänlige ägaren kommer ut med ett litet paket med söta kakor till mig i ett foliepapper. Överhuvudtaget ska sägas att folk längs den här sträckan är oerhört pilgrims-vänliga.

Det är en väldigt vacker dag med nästan klarblå himmel och vackra blommande fält. Jag fortsätter genom Azofraoch vidare upp till Cirueña och nu är jag plötsligt uppe på sjuhundrafyrtio meter över havet. Jag stannar och äter lite lunch innan jag fortsätter till Santo Dominga de Calzado. Klockan har blivit halv fyra och jag har gått trettio kilometer, trots att jag skulle ta det lugnt. Det är så svårt att sluta gå…

Den här eftermiddagen inträffar något märkligt. Jag blir uttråkad. Trots att jag gått tre mil har jag kommit fram för tidigt. Jag vet inte riktigt vad jag ska hitta på. Jag har inte kommit in i det där behagliga pilgrimstempot ännu. Så, efter att ha installerat mig i ett rum med cirka tio bäddar med nio kvinnor och en man och tagit en varm och skön dusch, tar jag en tur på stan. Jag går till en bokhandel och kollar i den engelska sektionen. Fem böcker, fyra deckare av bland andra Camilla Läckberg, och en Hollywood chick-lit. Köper den sist nämnda och skäms lite. Men å andra sidan, vad i jösse namn ska jag göra med min tid fram tills det blir dags att sova?

Jag hade gärna besökt katedralen från elvahundra-talet, men jag gillar inte att betala för att komma in i en kyrka när man är pilgrim. Den är en principfråga känns det som.

I den här staden finns det, precis som det gjorde i Portugal, en skröna som handlar om fjäderfän, om hur hönor och tuppar får liv efter att ha legat som middagsmat på borgmästarens tallrik. Till minne av detta håller katedralen sig med två hönor som byts ut var tredje vecka.

Mitt emot katedralen ligger en Parador National, ett elegant statsägt hotell som grundades som pilgrimshärbärge på tusentalet och som verkade som sådant fram till sjuttonhundra-talet. Där går jag in en stund och super in atmosfären.    

Härbärget här i Santo Dominga de Calzado drivs av en broderskappsorder, Confradía. Det kostar ingenting men man får gärna donera pengar, ’donativo’ som det heter på spanska. Härbärget kan ta emot mer än ett hundra pilgrimer. Jag tror att det är fullt ikväll. Det är folk överallt. Den stora matsalen ligger som i ett atrium och rummen i en ring runt om. I ett hörn har en man som är någon slags specialist på onda fötter, installerat sig. Han bandagerar, smörjer och plåstrar om. 

Här sker någonting som jag inte upplevt tidigare och som inte är så kul för den som helst vill ha lugn och ro, men som naturligtvis är väldigt trevligt för den som deltar. En koreansk grupp ungdomar har lagat en jättepaella och bjuder in alla som vill. Det blir långbord, en massa vinflaskor och loveandpeace-tecken framför kamror. Tjo och tjim och lite skolresevarning alltså. Men det är väl kanske så här världen ska räddas, unga människor från hela världen kommer samman och umgås under trevliga omständigheter.

Själv går jag och lägger mig med den där dåliga hollywoodnovellen efter att jag slängt i mig lite konserverad tonfisk och satt öronproppar i öronen. Kanske lite sur. Men, jag ska komma att få tänka om under den här pilgrimsvandringen. Det kommer inte att bli som när jag tidigare vandrat i ensamhet. På den här leden, vid den här tidpunkten, finns ingen ensamhet att uppnå. Jag kommer att vänja mig, och jag kommer att sakna gemenskapen den dag jag når mitt mål i Leon

Dag 3: Santo Dominga de Calzado – Beldorado, 24 km 

Vaknar rätt tidigt, men när jag hör hur regnet smattrar på taket bestämmer jag mig för att ligga kvar en stund till. Dessutom sägs det ju att man inte ska gå så långt den här tredje dagen. Tjugo över sju lämnar jag hur som helst härbärget. Det duggar nu bara och jag plockar inte fram ponchon, det får bli den lätta regnjackan och regnskydd för ryggsäcken.

Jag stannar till efter halvannan timma i lilla Grañon. Dricker te och äter en bocadilla con keso, en ostmacka, i en liten lantbod tillsammans med en massa andra halvblöta pilgrimer. Det känns faktiskt lite som att vara på vintersportäventyr idag. Folk är till exempel klädda med snöskydd mot regnet mellan byxorna och kängorna.

Strax innan Redecilla del Camino lämnar jag Rioja bakom mig och kommer in i Castilla y Leon. Här ska jag nu vistas tills jag kommer fram till Leon som ju är mitt slutmål.

Vid infarten till Redecilla hittar jag en bra turistbyrå. Jag går in här för att fråga om de har den där speciella, fina lilla Castilla y Leonlilla-guideboken jag fått tidigare när jag gått igenom den här delen av Spanien. Den finns, men inte på engelska. Jag väljer ett tyskt exemplar som jag så småningom ger bort till någon som bättre behöver den. Jag är ju egentligen väldigt nöjd med de förnäma John Brierley- guideböcker jag har med mig.

Ett par kilometer utanför stan, i Castildelgado, går jag in på ett café för att vila mig lite från regnet. Här träffar jag på holländske Johan och hans dotter igen. Jag slår mig ner vid deras bord och vi blir sedan sittandes i flera timmar med intressanta diskussioner om livet medan regnet därutanför fortsätter ösa ner. 

Jag vandrar sedan i cirka tio kilometer innan jag kommer fram till Beldorado.  Många av ungdomarna från gårdagens party finns här. En ung amerikanska kommer frysande ner från sovsalen och mer eller mindre beordrar hospitaleron att servera henne vin, pronto, en lite ovanlig pilgrimsbild…

Jag slår mig i slang med ett norskt äldre par som har varit lika caminofierade som jag själv men som nu bestämt sig för att de vandrat klart. Frun var klar för flera år sedan och har nu i stället börjat cykla i etapper från södra till norra Norge. Maken ville gå en gång till, och då blev det riktigt ordentligt. De har nu gått Via de la Plata från Sevilla i södra Spanien till Astorga i norr och så vidare på vår led baklänges så att säga. Deras mål är Logroño varifrån de ska flyga hem, då har de gått en sträcka på över hundra mil!

Jag får mig en säng högst upp i huset vilket är bra, men tyvärr är det bara spanska påsk-vandrare här. Det innebär att de kommer in i salen fem över tio (härbärgena stänger portarna klockan tio), de skrattar, pratar högt och springer runt och fotograferar varandra så att blixtarna smattrar. Jag gör en mental notering om att nu får det vara slut på de här påskvandringarna för min del. Kulturskillnaden mellan dessa spanska påskvandrare och oss nordbor är för stor. Vi som vill börja vandra innan solen gått upp är oftast i säng redan vid niotiden på kvällen. De stör oss på kvällarna, och vi stör förstås dem på mornarna. Under dagtid går det däremot alldeles utmärkt, då är vi alla glada pilgrimer på väg.

Dag 4: Beldorado - Atapuerca,30 km 

Jag ger mig av redan kvart över sex. Jag vill komma bort från alla människor och allt snarkande.

Den här dagen går det uppför, ifrån åttahundra meter över havet till som högst elvahundrasextio. Jag stannar för frukost i Espinosa, fikar i Villafranca, och stannar till vid panoramautsikten vid Mojapan där jag egentligen inte ser så mycket eftersom det är rätt dimmigt.

Härifrån går det sedan upp och ner som en bergochdalbana upp till toppen vid Carnero. Den här biten är lite ansträngande men jag blir distraherad, för ur dimman kommer plötsligt koreanen Hui. Och jag får annat att tänka på.

Hui och jag ramlar rakt in i samtalsämnen man kanske inte skulle ha tagit upp så här direkt med en vilt främmande människa om man varit på någon annan plats på jorden. Men, det här el Camino och här kan vad som helst hända i kommunikationen med andra människor. När vi flera timmar senare skiljs åt vid klostret i San Juan de Ortega känns det som vi känt varandra väldigt länge.

Jag hade gärna övernattat på klostret i San Juan de Ortega, men det är för tidigt på dagen och jag har inte gått tillräckligt långt. Jag tar dock en fikapaus efter att jag sagt adjö till Hui.

Vidare till Agés där det finns tre härbärgen och där jag förstår att många stannar. Jag trivs inte alls i den här byn, det är alldeles för turistiskt. Folk från de privata härbärgena står ute på gatan och försöker fånga kunder med olika erbjudanden.

Jag vandrar vidare. Mot Atapuerca. Längs vägen förkunnar stora skyltar att här gjordes 1994 utgrävningar där man fann rester av en åttahundratusen år gammal homo antecessor, föregångaren till både homo sapiens och neandertalaren. Atapuerca är en av världens viktigaste utgrävningsområden och finns uppsatt på UNESCOs världsarvslista.

Hade det här varit vid ett annat tillfälle hade jag gärna besökt museet här. Nu går jag i stället vidare in till byn. Jag hittar det kommunala härbärget nere vid gatan. Det verkar rätt fullt. Eftersom jag vid det här laget är lite trött på att dela rum med en massa folk, letar jag upp byns privata härbärge, La Hutte, som ligger en bit up i backen, nedanför kyrkan.

Det tar lite tid att hitta härbärget, jag går faktiskt förbi ett par gånger. Det visar sig att det ligger i anslutning till ett litet hotell, Casa Rural. Jag får mig i alla fall en säng för en femma och blir väldigt glatt överraskad när jag upptäcker att ingen annan checkat in. Kan jag ha sån tur att jag ska få sova helt ensam i natt?

Jag reder mig min bädd och förbereder mig på att få en lugn kväll med min bok. Och så öppnas dörren, och Maria tittar in. Och vi blir vänner i ett och ett halvt dygn. Vi börjar vår vänskap med att äta middag tillsammans inne i restaurangen i hotellet vägg i vägg. När vi sedan går tillbaka in i sovsalen är där svinkallt och vi tänder en brasa i kökets lilla kamin och släpar sedan in en extrasäng till Maria och bäddar åt mig i soffan och så ligger vi där och pratar och pratar medan vi lyssnar till sprakandet i kaminen. Sen sover jag riktigt gott, äntligen.

Dag 5: Atapuerca – Tarjados, 32 km 

Så fort vi kommer utanför härbärgsdörren säger Maria och jag i munnen på varandra att det är fritt fram att gå i vilken takt man vill och att vi absolut inte behöver gå tillsammans. Och så gör vi det ändå. Ända till Burgos som är Marias slutmål för den här gången. 

Strax utanför Atapuerca bär det iväg uppför. Vi går längs med ett avspärrat militärområde som jag misstänker har att göra med de berömda utgrävningarna. I den brantaste uppförsbacken passerar vi en fårskock som står helt tysta och bara glor.

Det är aningens ansträngande att knata upp tilll Matagrande som ligger på över tusen meter över havet, men man får sin belöning. Det är väldigt vackert här, ja nästan sakralt. Maria är inne i sin egen värld, hon känner att den här platsen är betydelsefull, säger att hon nu vet varför hon var tvungen att komma tillbaka till caminon som hon abrupt lämnade sist.

Vi passerar det kommunala härbärget i Cardeñuela. Vidare till fiket i Orbaneja dit alla dagens vandrare anländer under den dryga timma Maria och jag spenderar där. Det blir full rulle. Spanjorerna som har med sig fickplunta bjuder laget runt. När just det här gänget sedan vandrar vidare råkar de glömma pluntan. Katastrof förstås. Men, Maria och jag räddar situationen genom att ta den med oss. Det dröjer inte länge innan vi möter en springare som med andan i halsen med tacksamhet tar emot den dyrbara gåvan.

I Castañares fikar Maria och jag igen. Den här kvinnan dricker både dubbel-te och dubbel-kaffe och gärna två av varje åt gången. Men så vandrar hon raskt också.  

Efter stoppet är det bara tråkig vandring genom industriområden hela vägen fram till Burgos.

Vi går längs Rio Arlanzón in till gamla stan i Burgos. Vi går förbi en massa vackra hus. Burgos är en stad jag också gärna kan ta mig en titt på vid ett annat tillfälle. Vi passerar den vackra byggnaden som är det kommunala härbärget med sjuttiofem sängar, Casa del Cubo. Här kommer troligtvis de flesta av våra pilgrimsvänner att övernatta. 

Vi fortsätter till katedralen, Catedral de Santa Maria, som tyvärr just har stängt för siesta. Kyrkan började byggas 1221. Jag hade gärna också sett palatset Casa del Cordón där Ferdinand och Isabella lär ha tagit emot Christofer Columbus när han kom tillbaka från sin andra resa till den nya världen. Men, men sightseeing ligger i en annan tid. Nu ska jag få mig en bit att äta, säga adjö till Maria och sedan så fort som möjligt bege mig ut ur stan. Jag gillar helt enkelt inte att vara i stora städer när jag vandrar. Det är naturen och det naturliga som lockar.

Jag vandrar iväg med en ensamhetskänsla, det känns faktiskt tomt. Jag börjar så smått förstå att det finns en viss tjusning i att stöta på samma människor om och om igen. Jag har hittills under mina vandringar varit så inställd på att gå i ensamhet och i tysthet, den här leden inbjuder till något annat.

Jag går ut ur stan genom en park med vackra blommande kastanjeträd. I ett par timmar vandrar jag sedan utan att möta en enda pilgrim, och det är helt unikt för den här leden. Hitintills har det varit som att vandra på en autostrada. Undrar just vart alla tagit vägen. Visst, många stannade säkert för natten i Burgos. Men finns de fler än Maria som gått klart här, som åker hem härifrån? En del kanske tar bussen till Leon för att slippa gå raksträckan på Mesetan. Jag har faktiskt hört att folk gör så. Personligen är det just den sträckan jag ser mest fram emot.

Jag hade tänkt övernatta på kommunala härbäget i Villabilla, men, jag hittar inte dit. Det har någonting att göra med min i övrigt alldeles utmärkta guidebok (av John Brierly). I den står det att Villabilla ligger på andra sidan järnvägen. Leden tar mig över järnvägen, inget Villabilla. Det är först när jag gått en bra bit på den där andra sidan jag ser samhället snett bakom mig. Och, tillbaka, ja, det går man ju helst inte.

Så, det är alltså bara att traska vidare mot byn Tarjados. Hit anländer jag först vid sextiden på kvällen. Jag blir emottagen av en mycket älskvärd hospitalero som bjuder på te och kex. Härbärget är litet och mysigt, har bara fjorton sängar. Det finns inget fungerande kök och på så sätt slipper man ju de där vin-sorliga tillställningarna folk hitintills varit så förtjusta i. Jag öppnar en medhavd burk bläckfisk som jag får äta med kniv eftersom det är det enda redskap som finns tillgängligt.

Jag känner igen en del av de anda pilgrimerna. Strax innan åtta kommer dock en helt ny bekantskap, sjuttonårige Brage från Danmark. Han är ensam ute på sin åttiomilavandring. Idag har han gått fem mil. Det dröjer inte lång stund innan han ligger utsträckt raklång på sängen och sover som en stock.

Dag 6: Tarjados – Castrojeriz,31 km 

Det här var den bästa natten hittills. Folk sov tyst och fint. Det var bara unge Brage som någon gång under natten mitt i sin djupa sömn förkunnade att han frös. Men så la han sig ju också raklång i sängen utan att krypa ner i sovsäcken.

Jag kommer iväg tidigt om morgonen. Andra som också vill starta tidigt har smugit sig ut ur sovsalen för att inte väcka de som vill sova. Precis som det ska vara alltså. Härligt.

Nu har jag Mesetan framför mig. Oh, vad det ska bli spännande!

Jag går ett par kilometer till Rabe de las Calsados där jag stannar till på ett fik för en juice. Caféägaren, den vänlige mannen, ger mig en amulett i form av en madonnafigur från det intilliggande klostret. En lyckobringare för vägen.

Sen! Bär det iväg ut på Mesetan! En underbart vacker dag. Jag vandrar under en klarblå himmel på niohundrafemtio meters höjd. Och har en sådan sällsam tur att jag får vandra helt ensam i detta fantastiska öppna landskap. Vilket halleluja-moment! Den sista biten ner mot det gamla kända pilgrimsstoppet i Hornillos flyger jag fram. Jag känner mig så fri och lycklig. Happia!

Jag stannar till en stund i Hornillos. Och hade sedan väldigt gärna fortsatt dagen som den startade, i ensamhet på de vackra vägarna bland majsfälten på Mesetan. Men, men. Medan jag sitter där på ett café kommer unge Brage förbi och när jag sedan går ut ur byn väntar han i en vägkrök och frågar om jag vill dela en apelsin med honom och vem kan väl motstå en sådan trevlig invit. Vi tar sedan sällskap i tolv kilometer medan vi sjunger gamla Beatles- och Bob Dylan sånger och pratar om gamla böcker och filmer och jag förundras över att två med så stor åldersskillnad kan ha så många gemensamma referensramar.

Det blåser ganska friskt uppe på högplatån. Vi går i motvind. Luften känns ren och uppfriskande. Jag stannar förundrat upp då och då och studerar småfåglarnas försök att flyga framåt. De lyckas oftast inte i den starka vinden. De står helt still. Efter en stund ger de upp, låter vinden bära dem bakåt, och tar sedan sats för ett nytt försök. Mycket fascinerande.

Brage och jag skiljs åt i Hontanas, ett ålderdomligt ord för fontän. Vattnet i fontänen utanför kyrkan här i byn sägs vara mycket hälsosamt. Brage vandrar alltså vidare och jag ska inte komma att se honom igen. Däremot dyker koreanen Hue upp igen vid mitt lunchbord. Honom har jag inte sett på ett par dagar nu. Han berättar att han gått för sig själv och gråtit hela eftermiddagen efter det vi skiljdes åt sist. Det var tydligen en knut som löstes upp efter vårt samtal. Han blev förvånad över vattenfallet som öppnades i honom. Han hade inte gråtit sedan har var liten. Jag ler och gratulerar honom. Det är ju just sådana här saker man kan komma fram till under en lyckad camino ;-)  

Hontanas är en fin gammal by där många pilgrimer stannar för natten. Själv fortsätter jag efter en mysig lunchstund i solen med en god tonfisksallad.

Jag går vidare till San Anton där det ska finnas ett municipalt härbärge vid de gamla klosterruinerna. Men, inte heller detta härbärge kan jag finna så jag travar vidare mot Castrojeriz.

På vägen in till stan ser jag på avstånd en borg högt uppe på en kulle och jag tänker att kände man någon här skulle man kunna få skjuts dit och upp och som belöning säkert få en fantastisk utsikt.

Jag kommer fram till staden och går rakt igenom den till andra änden där det ska finnas ett stort kommunalt härbärge. Längs vägen passerar jag ett litet mysigt hotell och tänker att i en annan tid skulle jag gärna tagit in här.

Det kommunala härbärget är fullt, jag är ju lite sent ute idag. Jag får tipset att gå tillbaka till början av staden där det finns en campingplats med rum. På vägen dit går jag än en gång förbi det där lilla mysiga hotellet och innan jag vet ordet av har jag checkat in där, lämnat in min tvätt, bokat bord till aftonens middag, och, satt mig i ägarens bil för att få en privat guidning i den gamla borgen ovanför stan. På hans initiativ dessutom. Så kan det gå när man skickar ut önskningar i etern.  

På kvällen äter jag middag med en norrman som gått och blivit kär under caminon. Han berättar att han i sitt liv blivit kär vid tre olika tillfällen, första gången när han var tio, andra gången när han träffade sin fru som han fortfarande är gift med, och så nu då. Kvinnan som är föremål för hans låga har åkt hem, de vandrade tillsammans i sex dagar. Kärleken, helt och hållet platonisk, uppstod under de här vandrings-dagarna. Norrmannen följde henne till bussen när hon skulle ge sig iväg. Han grät. Och nu vill han inte träffa henne igen, någonsin. Han ska gå klart sin vandring, hela vägen till Santiago, sedan ska han åka hem till sin fru och i sitt hjärta bevara den platoniska kärlek till kvinnan han mötte på caminon för evigt. Så kan det också gå...

Dag 7: Castrojeriz – Población de Campos, 30 km 

Klockan är sju. Jag lämnar Castrojariz och den underbara Mestean bakom mig. Just när solen är på väg upp påbörjar jag vandringen uppför det brantaste partiet under hela den här vandringen. Det är en otroligt vacker morgon. Men tolv procents stigning är ingen lek. Tack och lov har man gjort en bred asfalterad väg, vilket gör att kängorna får ett bra grepp och jag kan sicksacka mig upp för backen.

När jag når toppen vid Alto de Mostelares är jag uppe på niohundra meters höjd. Och sedan går det nerför. Nu är det arton procents lutning och nerför är egentligen svårare att gå än uppför…

Vid Fuente del Piojo, där jag fyller jag på min vattenflaska, har man satt upp ett litet stånd där man säljer kaffe och frukt. Och gör reklam för ett privat härbärge längre fram i Fromista.

Strax kommer jag till härbärget i St Nicolás och här ska jag absolut övernatta en annan gång. Härbärget som drivs av ett italienskt brödrasällskap inryms i en liten kyrka från tolvhundratalet. Sängarna står längs väggarna på andra sidan altaret och middagsbord är placerade mitt i kyrkan. Den gemensamma middagen föregås av fot-tvagning och avnjuts till levande ljus eftersom här ingen el finns. På morgonen väcks man av gregoriansk sång. Jag längtar redan!

Vid Rio Pisuerga gick förr gränsen mellan kungadömena Kastilien och Leon. Idag möts provinserna Burgos och Palencia här. Jag går över den gamla romanska bron Puente de Itero och kommer så fram till Itero de la Vega.

Eftersom jag inget mysigt ställe hittar att fika på köper jag i stället upp mig på lite matnyttigt i ortens supermercado. Att jag inte passar på att leta upp en bekvämlighetsinrättning får jag sedan ångra i två timmar. Jag får nästan springa fram till Boadilla del Camino, visserligen på vackra tusenåriga gamla vägar men utan några som helst buskage eller annat som kan lösa mitt problem.

Någon kilometer utanför Itero de la Vega passerar jag en märkligt fenomen som jag trots mitt prekära tillstånd tar mig tid att fråga en lokal bonde om. I horisonten skymtar en liten miniby med små söta hus som ser ut som vore de gjorde för Snövit och de sju dvärgarna. Bonden förklarar att dessa ”bodegas” ägs av traktens vinodlare och alltså bara är till för att förvara vin i.

I Boadilla del Camino skulle man också med glädje kunnat övernatta. Speciellt på det fina privata härbärget ’Albergue En el Camino’ som jag hittar efter att först ha kastat mig in i första bästa bars toabås.

I trädgården till det mysiga härbärget ligger pilgrimer och solar. Själv sätter jag mig i solen utanför baren och beställer lite stekta ägg och cola. Jag har ont i en hälsena. Jag har haft det i ett par dagar nu, men negligerat det. Hälen är rejält svullen. En man som jag mött då och då går och hämtar is i en plastpåse för att kyla ner hälen med. Jag blir sittande på detta härliga ställe i halvannan timma. När jag sedan ska betala har någon redan tagit notan. Ja, ja sånt kan också ske :-)

Jag vandrar vidare mot Fromista. Jag går längs Canal de Castilla, en tjugo mil lång kanal som byggdes på sjuttonhundratalet för att transportera säd ut till Atlantenkusten i norr och idag framför allt används till bevattning av jordbruksfälten i regionen.

Jag tar en liten dryckespaus i Fromista, där än en gång någon annan betalar, och går sedan fyra kilometer till, till Población de Campos. Den där ispåläggningen av min häl gjorde underverk. Eftermiddagen går som en dans.

På lilla härbärget i Población blir vi allt som allt fyra personer. Det är ju så att folk oftast följer guideböckernas föreslagna dagsetapper och på så vis samlas alla mer eller mindre på samma ställen. Vill man undvika detta och den stress det innebär att skynda fram för att komma i tid innan det blir fullt, gäller det att söka upp mindre ställen, med andra ord att vara i o-fas med böckernas etappförslag.

Jag delar min middagsstund med ett danskt par som bara vandrar cirka tio kilometer om dagen eftersom de har lite svårt att gå. Efter middagen ger frun mig quigong-masage och energi för min onda häl. Jag blir både tacksam och rörd över denna fina gest.

Idag var en sådan dag då jag fick ta emot i stället för att ge, som jag nog gjort tidigare. Två gånger under dagens lopp har alltså någon annan betalat för mig, jag har fått massage och avslutningsvis får jag lite kvällslektyr, en häfte med Spaniens historia.

Jag kryper till kojs, mycket nöjd med min dag.

Dag 8: Población de Campo – Caldadilla de la Cueza, 31 km

Idag har jag gett mig själv i uppgift att hitta ett bra ställe att sätta mig på för att se på teve. Det kan ju låta lite märkligt, men det är så att prins William av Storbritannien gifter sig  och jag som är barnsligt förtjust i pompa och ståt vill inte missa tilldragelsen som börjar klockan elva idag. Min tanke är att jag ska vara i staden Carrión de los Condes innan tio och där försöka få mig ett hotellrum för några timmar eller så länge sändningen från bröllopet varar. Jag måste alltså börja min vandring tidigt idag.

Igår gick åttio procent av leden på naturlig mark. Idag ska jag vandra på en bit som kallas ”pilgrimsautostradan”, långa, långa raksträckor på välskötta gångbanor längs med huvudvägen. Detta är ett av de två alternativ som finns efter Población de Campo. Om jag inte skulle skyndat till den där teven hade jag nog valt det andra alternativet som går längs Rio Ucieza, en stig i fin terräng en bit bort från allfarvägen.

Jag vandrar i mörker under cirka en timmas tid. I Villarmentero de Campos där jag tänkt stanna för frukost har affärerna inte öppnat än. Men jag har tur, jag träffar en tjej som kör ut bröd från det lokala bageriet i denna arla morgonstund och som ine har något emot att sälja lite färska frallor till mig.

Det går fort att vandra på de här raksträckorna. Efter tre och en halv timma har jag kommit fram till Carrión de los Condes, en sträcka på cirka sexton kilometer och då är mötet med bagarflickan inräknat. Klockan är nu bara halv tio.

Jag handlar i supermercadon i stan för att ha lite att mumsa på framför teven. Jag frågar sedan runt på några små hotell om möjligheten att få hyra ett rum med teve för ett par timmar. Men se det går inte. Helt omöjligt. Fullt pris ska de vara, typ tjugosju euro, och det vill jag inte kosta på William. Så, jag lämnar stan, och kommer strax till San Zoilo, ett magnifikt gammalt kloster, nu omgjort till hotell och museum. Och här i den fina terassbaren finns det förstås en jättebra teve. Som sagts många gånger nu, det man önskar sig på caminon kommer till en… 

Från halv elva till ett sitter jag så och super in alla intryck från det pampiga bröllopet, nästan ensam i baren. Mycket nöjd med allt utom de förfärliga  spanska kommentatorerna som inte är tysta en enda sekund, med undantag av den lilla, lilla stund det tar för William och Kate att säga Ja.

När tevesändningen från bröllopet i England är över ska jag gå lite drygt sjutton kilometer till Caldadilla del la Cueza. Längs vägen finns ingenting annat än ett par rastplatser. Det gäller att ha fika med sig. Och vatten förstås! Inte minst en sådan här varm dag.

Jag går två timmar i rask takt på den spikraka Via Aquitana, en väg romarna byggde för att frakta guld till Bordeaux från gruvorna i Astorga. Jag tar en paus och sätter mig och äter av godsakerna jag köpte på supermercadon, jag kunde ju knappast göra det framför teven i den där baren. Det blir baguette med kycklingpålägg, yoghurt, vindruvor och mangojuice, hur smarrigt som helst.

Jag har väldigt ont i min häl idag. Den enda fontän som finns på den här riktigt långa sträckan har inte drickbart vatten, men den funkar bra att svalka ömma hälar i.

Vid nästa rastplats har jag så ont att jag måste lägga mig ner och vila en stund. Med hjälp av en koffeintablett jag har med i reserv ifall orken skulle tryta, jag dricker inte kaffe och här finns inte en cola i sikte, tar jag mig sedan i rask takt den sista halvannan timman till härbärget i Caldadilla.

Det här var en riktigt jobbig eftermiddag. Inte bara har jag haft ont, jag har inte heller haft tillräckligt mycket vatten med mig och solen har gassat. Det var dessutom kanske onödigt att gå så långt på den onda foten. Men jag är vid gott mod  i vilket fall som helst.

Härbärget i Caldadilla de la Cueza är stort. I två våningar finns cirka åttio bäddar. Folk sträcker ut sig runt poolen, det har varit jobbigt för fler än mig tror jag. Det finns till och med de som badar även om vattnet är lite väl kallt.

Jag går till det intilliggande hostalet och äter en tortilla francés, potatisomelett. Jag lägger mig sedan i en nederslaf, omgärdad av äldre herrar som snart ska komma att snarka ikapp.

Dag 9: Caldadilla de la Cueza – Calzada de Coto, 25 km

Det blir en orolig sömn. Jag vaknar vid något som jag tror är sjutiden. Lite förvånad kanske att alla fortfarande sover, men jag tänker inte närmare på det utan samlar ihop mina pinaler, går ut och sätter mig på en bänk och packar. Det är mörkt men relativt stjärnlart.

Av erfarenhet lyssnar jag noga ut i mörkret, inga ljud av fåglar, alltså kan klockan inte vara så mycket som jag trott. Jag kollar igen. Kvart över fem! Och vad ska jag göra då? Ja, in till snarkarna vill jag inte gå igen. Det får bli landsvägen tills det ljusnar lite.

Jag går nästan mitt i vägen. Skulle det komma en bil ser jag det på långt håll, det är bara raksträckor här. I horisonten ser jag några konstiga ljus blinka. Jag kan inte för mitt liv komma underfund med vad det kan vara. Lite spooky faktiskt. Kan det vara en trafikolycka, eller en flygplats? Eller varför inte ett UFO? Man vet ju aldrig med den här caminon…

Det märkliga ljusfenomenet visar sig komma från några vindkraftverk uppe på en kulle. Inte så lätt att gissa sig till i mörkret.

Det är fortfarande inte ljust när jag kommer till Terradillos de Templarios. Jag går rakt igenom den lilla byn där det finns ett relativt stort härbärge och där tempelriddarna en gång huserade med uppgift att beskydda pilgrimer på väg till Santiago.

Alldeles innan jag kommer fram till en annan gammal temepelby, San Nicolás del Real Camino, går jag och funderar lite på det födelsedagskalas jag just haft. Jag tänker på det vackra silversmycket jag fick. Och så börjar tankarna vandra. Till ett annat ovanligt hängsmycke jag fick en gång för rätt länge sen, ett jadehalsband som en grupp resenärer jag hade hand om på Nya Zeeland gav mig i avskedspresent. Det var länge sedan jag använde det där smycket. Undrar just vart det tagit vägen?

Jag har  vandrat några timmar nu trots att klockan bara är nio. Nu behöver jag vila lite. Jag börjar med att gå in på toaletten för att byta kläder på caféet mitt i lilla San Nicolás. Det har blivit betydligt varmare nu än när jag startade imorse. När jag kommer ut har ett sällskap slagit sig ner för att äta frukost. Jag hör att den ena damen bryter på någonting som kan vara svenska. Jag frågar henne om det möjligtvis är så. Det här är första gången jag träffar på någon hemifrån. Damen stirrar på mig och jag undrar om jag gjort bort mig.

Det visar sig att just den här kvinnan, Marianne, var en av de som gav mig det där smycket i Nya Zeeland den där gången för länge sedan!

Till saken hör att jag hade tänkt stanna i Moratinos, för ett par kilometer sen, och äta frukost  men eftersom det redan satt så mycket folk där kände jag starkt att jag ville dra vidare. Hade jag inte gjort det hade jag alltså inte fått uppleva detta märkliga sammanträffande…

Marianne och hennes sällskap går så småningom vidare. De ska övernatta i Sahagún, inte så långt härifrån.

Jag tar god tid på mig på det lilla caféet i San Nicolás. Jag har bestämt mig för att inte överanstränga foten idag.

Någon kilometer utanför San Nicolás kommer jag in i provinsen León. Den första lite större staden i den här provinsen är Sahagún med knappa tretusen invånare. Ända fram till artonhundratalet var benediktklostret här det viktigaste i hela Spanien. Idag finns bara några få rester av klostret bevarat.

Det allra första jag gör när jag kommer in i stan är att slå mig ner på ett café. Det är jag inte ensam om, här sitter redan ett femtontal pilgrimer och efter en stund kommer även Marianne förbi. Hon och hennes sällskap har tagit in på ett relativt nytt  härbärge precis i början av stan, Viatoris.  

Jag strosar runt i stan en stund på egen hand, besöker bland annat det rätt mysiga torget Plaza Mayor och tittar på en del byggnader gjorda i så kallad ”mudéjar” -stil, en byggnadsstil i tegel som på elvahundratalet utvecklades just här i Sahagún där det också var ont om sten. Den här stilen är en blandning av moriskt och romanskt och jag kommer att stöta på den igen. Men nu, ut på landsbygden igen, där jag trivs allra bäst. Jag sätter mig vid bron över floden Cea i utkanten av stan och smörjer in mina fötter. Hälen är vid god vigör idag.

Nu har jag ett beslut att fatta. Lite längre fram finns två leder att välja på. Dessa möts först i Mansilla de la Mulas, mer än trettio kilometer ifrån vägkorsningen i  Calzada de  Cotto.

Det ena alternativet innefattar att man går en anlagd gångbana längs motorvägen via bland annat El Burgo Ranero varifrån det är tretton kilometer utan några som helst faciliteter. Väljer jag det här alternativet måste jag idag vandra i ytterligare två och en halv timma.

Den andra leden går genom Calzada de Cotto ut på den gamla romerska vägen Via Trajana. Härifrån fortsätter den till Calzadilla de los Hermanillos. De båda lederna möts sedan kort i Reliegos för att slutligen förenas i Mansilla de la Mulas.Väljer jag det här alternativet kan jag övernatta på härbärget i Calzada de Cotto som bara ligger en timmas väg härifrån.

Valet kan tyckas enkelt med tanke på att jag ska ta det lite lugnt idag, men jag måste ta i beaktande att jag i så fall imorgon får gå en sträcka på mer än två mil där det inte finns någonting överhuvudtaget.

Efter lite funderande har jag min plan klar och jag väljer att idag vandra den där timman till Calzada de Cotto där jag tar in på härbärget inrymt i en pytteliten stuga med tjugofyra tätt stående sängar i två små rum. Det är till att börja med helt okej. I mitt rum är vi bara två personer, tills… tio militärer ifrån Belfast anländer. Snälla pojkar, rätt tysta, inte en enda av dem snarkar till exempel. 

Dag 10: Calzada de Coto – Mansillas de las Molinas, 34 km

De snälla militärpojkarna tänder ljuset klockan halv sex och man kan inte låta bli att tycka att de kanske skulle ta in på något annat ställe än ett piglrimshärbärge… Jag står inte ut med att ligga och titta på hur de håller på med sin packning så jag tar min sovsäck, lämnar rummet, packar ihop ute i det fria och ger mig iväg.

Och här kommer det smarta drag jag räknade ut igår. Jag går tillbaka till vägkorsningen vid motorvägen och tar in på det andra alternativets led. På så vis slipper jag inte bara att bli omsprungen av militärer, jag lär dessutom få vandra helt ostört och i ensamhet större delen av dagen eftersom jag på så här vis kommer helt i o-fas med precis alla andra.

Tre timmars relativt snabb solovandring och jag är i El Burgo Ranero. Jag har haft en härlig morgon och nu belönar jag mig med en härlig frukost, toast och colacao, det vill säga varm choklad. Och det behövs, för det är rätt blött och rått ute idag. Det kom en del regn i går eftermiddag, faktum är att det började regna i samma sekund jag stack in huvudet på gårdagens härbärge.

Man kan se på skydden som satts för portarna till husen i byarna att det har regnat mycket.

Ja, sedan kommer då de tretton kilometrarna utan stopp på vägen till Reliegos. Det klarar jag också på tre timmar, en ganska tråkig och enahanda väg. Väl framme stannar jag på ett café i två och en halv timma. Regnet har nämligen börjat vräka ner och jag har ingen brådska att komma fram till Mansillas de las Molinas.

Jag äter lunch och slår mig i slang med trevliga och söta Bitna från Korea. Det är anmärkningsvärt hur många koreaner det är som vandrar till Santiago den här gången. Jag frågar Bitna om det. Hon förklarar att det delvis förstås beror på att det finns många katoliker i Korea, men framför allt är det Paulo Coelho och hans bok Pilgrimsresan som inspirerat. Coelho är tydligen hur stor som helst i Korea.

Efter det långa uppehållet tar Bitna och jag sällskap till Mansillas de las Molinas. Vi drar på oss våra regnponchos som står emot vilken störtskur som helst. Strax innan las Molinas kommer Xiana, en kvinna från Galicien som jag bott på samma vandrarhem som flera gånger för ganska många dagar sedan. Det blir ett glatt återseende.

Alla tre checkar vi så in på kommunala härbärget i Manisllas de las Molinas som fått sitt namn av den häst- och mulåsnehandel som försiggått här ända sedan niohundratalet. Staden omgärdas av en mur gjord i samma stil som byggnaderna i Sahagún.

Bitna och jag sätter oss sedan på en restaurang för kvällens middag. Och vem kommer då in på scenen om inte norrmannen som var så kär sist jag såg honom på det där hotellet i Castrojariz. Det blir en mycket trevlig middag, den sista på caminon för den här gången för Bitna och mig. När vi kommer fram till Leon imorgon har vi gått klart. Norrmannen däremot ska ju fortsätta vandra hela vägen till Santiago.

Dag 11: Mansillas de las Molinas - León, 19 km

Efter en riktigt god natts sömn med Bitna i slafen ovanför mig, beger jag mig iväg på min sista dags vandring. Jag har avböjt sällskap. Morgontimmarna på caminon är näst intill heliga för mig. 

Innan jag kommer fram till Archahueja sätter jag mig på en rastplats och äter min medhavda frukost. I själva byn tar jag sedan ett glas färskpressad apelsinjuice och passar på att byta till lite svalare kläder.

Vid bron som leder över motorvägen möter jag japanen Teppe som jag sedan tar sällskap med de återstående fyra kilometerna till León.

León som är en fantastiskt vacker stad förtjänar en helt egen resa. Staden grundades av romerska legioner redan år 68. Fram till trehundratalet var den sedan romarnas militära huvudort i den här delen av världen. Så småningom blev staden huvudsäte för kungadömet León och Asturia. Idag finns här en massa sevärdheter, inte minst katedralen som lär vara det vackraste exemplet i hela Spanien på tidig gotik.

När Teppe och jag kommer in i stan går vi en liten tur innan vi tar oss till härbärget i benediktinklostret Santa Maria del Carbajalas, en riktig pilgrimsdröm där man för en gång skull har separata sovsalar för män och kvinnor och som jag med värme kommer ihåg från den gång jag började min vandring här.

Xiana från Galicien är redan här, likaså svenska Marianne, snart kommer även Bitna.

Bitna och jag vandrar runt ytterligare lite i stan innan vi går till buss- och tågstationen för att boka biljetter. På vägen möter vi de glada militärgossarna från Belfast. Jag får en avskedkyss på kinden av en av de unga männen, han som jag kallat Harry eftersom det finns en viss likhet med prinsen av Storbrittanien. 

Jag äter en sen lunch och hänger sedan på härbärget tills det blir dags för avsked. Alla andra ska gå in till nunnorna i klostret, bara Bitna och jag ska ge oss iväg i kvällningen. Det känns så sorgligt. Jag som tycker om att vandra ensam har under de här sista dagarna blivit riktigt fäst vid många av mina pilgrimssystrar och bröder. Avskedet blir jobbigt.

Jag följer Bitna till hennes buss. Hon ska resa hela natten till Barcelona varifrån hon ska flyga hem till Seoul. Jag tar in på ett sjabbigt järnvägshotell för natten. Mitt tåg till Madrid går mycket tidigt imorgon bitti. En sista tanke mal i mitt huvud innan jag somnar, jag ska snart vara tillbaka på caminon igen!          

Leon till Santiago de Compostela, påsken 2008

Flyget från Skavsta till Santander går den här gången via Frankfurt. Jag kommer fram till Santander tio i ett. Det tar tio minuter med flygbuss in till stan och det här hade varit perfekt timing för att ta bussen till Ovideo kvart i två för att därifrån forsätta till Leon. Nu blir det inte så. Alla bussar är nämligen fulla. Det är "Semana Santa" i Spanien, den heliga påskveckan, och alla ska hem!

Jag blir tipsad om ett tåg som går via Palencia. Centralstationen ligger som väl är alldeles intill busstationen. Jag springer allt vad tyglarna håller och hinner precis med 14-tåget. Två och en halv timma senare är jag i Palencia och en timma senare hamnar jag där jag ska, i Leon. Klockan har hunnit bli halv sju på kvällen och äntligen kan jag pusta ut. Tror jag...

Naturligtvis är alla härbärgen också fulla. Leon med sin stora katedral är en stad som många vill fira påsk i. Jag försöker mig först på Albergue municipal men får veta att härbärget just den här veckan används till vanligt vandrarhem. Härbärge nummer två har inte öppnat för säsongen. Till slut hamnar jag hos nunnorna vid Placa Gotica i gamla stan, ett väldigt bra alternativ ska det visa sig.

Men allra först blir jag nästan ihjälskrämd! I precis samma ögonblick som jag ska gå in genom porten till klostret kommer hundratals människor klädda i svarta kåpor där enbart ögonen syns emot mig! Männen bär stora bårar mellan sig med olika statyer av en lidande Jesus. Och jag tänker att Herre Gud, det är ju bara onsdag, hur ska detta sluta?

Detta märkliga skådespel håller på till långt in på natten och gör att nattsömnen inte blir så god som jag hoppats på. Dessutom, så här första natten har man inte hunnit vänja sig vid alla snarkningar än... Men, men, kommer väl propparna in i öronen så löser det ju sig.

Innan jag  kryper till kojs passar jag på att gå in i klosteravdelningen för att delta i nunnornas vesper, det vill säga kvällsandakt, för att låta mig välsignas inför färden.

Dag 1 - 36 km; Hospital de Orbigo - Murias de Rechivaldo

Eftersom jag inte fick mången blund i ögonen under natten sover jag ända fram till åtta om morgonen. Tanken är nu att jag ska ta nio-bussen tillHospital de Orbigo där min vandring ska starta, jag har nämligen hört att sträckan dit inte är så kul... Men, bussen? Nej den går förstås inte, Semana Santa... 

Apostlahästarna tar mig till utkanten av stan. Där får jag så lift den sista biten till bron i Orbigo med en präst. Så passande.

Jag går över den vackra gamla bron och sedan slutar jag inte gå förrän jag tio dagar senare är framme i Santiago de Compostela...

Cirka femton kilometers vandring och jag är i Astorga. Här är det mycket uppför och ryggsäcken känns tung. Nu igen? Jag som verkligen tänkt på vartenda hekto jag packat...

Jag går ut ur stan och fortsätter den vackra raksträckan fram till Murias de Rechivaldo där jag tar in på ett privat härbärge som jag bott på tidigare och som jag tyckte mycket om då. Nu är det kallt! Ägarna säger att de inte har råd att elda. Märkligt. Jag fryser och har ont. Jag har naturligtvis gått alldeles för långt idag, trots att jag vet att man ska starta mjukt. Men det är ju så roligt att vara tillbaka på caminon!

Jag har i alla fall turen att träffa på en ängel i form av spanska Anna som masserar och smörjer in mina stackars värkande ben.

Dag 2 -18 km; Murias de rechivaldo - Rabanal del camino

Jag vaknar i dåligt skick. Jag har ont ont ont och kommer i princip att få hasa mig fram till Rabanal. Det är inte kul at behöva gå en sån här kort sträcka men jag har inget val. En tröst är att det är ganska lätt vandring idag även om Rabanal ligger på över tusen meters höjd. Imorgon bär det av uppet i bergen till Camino Francés allra högsta punkt och ska jag klara det måste jag vila större delen av den här dagen.

Rabanal tar jag in på privata härbärget "Nuestra Senora del Pilar" där jag också bott tidigare och som har en såå trevlig och omtänksam personal. Jag tar ett fotbad med hjälp av det saltpaket jag fått i byns minimarket där man rekommenderar mig att göra den här proceduren varje kväll. (Vilket jag också gör återstoden av vandringen. Jag har fått inflammationen  i nagelfästena på fem tår.)

Jag vilar hela eftermiddagen men när kvällen kommer måste jag bara ut igen. Det är långfredag och jag vill absolut inte missa kvällens kyrkobegivenhet.

I kyrkan hamnar jag bredvid en irländsk präst med världens största fötter. Detta nämner jag därför att jag senare ska komma att följa hans fotspår. I snön!

De märkliga påskritualerna fortsätter... Prästen tar ner en träfigur föreställande Jesus på korset från väggen. Han lägger den mot altarringen, och så får församlingsborna gå fram och kyssa figurens fötter!

Dag 3 - 20 km; Rabanal - Riego de Ambros

Idag börjar jag med en ny slags frukost som passar väldigt bra för årstiden, varm choklad med toast och marmelad. Jag känner mig relativt utvilad och fötterna känns faktiskt ganska okej. Jag tror att jag ska kunna gå långt idag. Men då har jag förstå ingen aning om vilket spratt den kära väderleken ska komma att spela oss arma vandrare...

När jag går ut genom porten till härbärget i Rabanal börjar det regna. Ganska  kraftigt. Efter några kilometers vandring har regnet övergått i snö! Det blir till och med snöstorm uppe i bergen!

Snön bara vräker ner. Det här lär vara ett av de vackrare partierna på caminon. Jag ser nästan ingenting. Faktum är att jag stundvis går med slutna ögon, snön piskar rakt in i ansiktet på mig.

Vindtät jacka har jag som väl är, men andas gör den inte upptäcker jag när jag stannar för att värma mig på ett fik i Foncebadon. Allt under jackan är sjöblött. 

På fiket sitter en massa andra frusna, blöta pilgrimer. Alla dricker varm choklad. Först när den värsta stormen bedarrat ger vi oss av igen. De flesta med blöta vantar och våta skor. Plastpåsar är plötsligt hårdvaluta. De som har turen att äga ett par sådana virar dessa runt fötterna innan de drar på sig sina kängor igen.

Två kilometer utanför Foncebadon finns ett av de viktigaste monumenten på hela den här caminon, La Cruz de Ferro.  Inte bara är den här platsen med sina mer än femtonhundra meter över havet den högsta punkten på leden, detta är också här man ska lägga av sig sina gamla bördor i form av en sten man tagit med hemifrån. Monumentet som består av en träpelare krönt av ett enkelt järnkors står på en hög av stenar som pilgrimmer i århundraden släpat hit.

Jag la en sten vid korset förra gången jag var här. Nu ser jag det knappt på grund av snöstormen.  

Efter att ha pulsat fram i sjuåtta centimeter djupsnö hela förmiddagen känns det bra att kliva in i den varma pilgrimsrestaurangen i el Acebo och festa på en rykande het fisksoppa. Trevligt sällskap får jag också. Irländska prästen och hans lilla grupp sitter runt det stora bordet alldeles innanför entrén.

Det fortsätter snöa hela dagen. Man ser inte pilarna längre. Jag har dock kommit på ett knep. Jag går i irländska prästens stora fotspår, allt medan jag går och nynnar för mig själv "Har du tagit prästens sko, prästens sko, prästens sko, svara ja eller nej."

Eventuellt hade jag kunnat gå lite längre idag, men jag vill så gärna bo på privata alberguet vid pilgrimernas vattenkälla i Riego de Ambros, ett mysigt ställe där man bor två eller fyra personer i små kupéer. Mysigt på hösten när det är varmt, ja! Nu är det iskallt. Trots att det snöar ute hela natten har man ingen värme i stenhuset! Varför i hela fridens namn är de här privatägda härbärgena överhuvudtaget öppna?

I huset finns bara två personer till, en mor och en son från Nordnorge. De tar sig varsin rejäl hutt innan de törnar in. Det skulle man nog gjort. Själv somnar jag fullt påklädd i min sovsäck med fyra filtar över mig. Så fort näsan råkar sticka ut under natten håller jag på att frysa ihjäl. Och det här utsätter man sig frivilligt för! 

Dag fyra - 37 km; Riego de Ambros - Villafranca

Det är förstås alldeles för kallt att ligga och dra sig. Så fort jag slår upp mina blå ger jag mig iväg.

Det känns varmare utomhus än i stenhuset. Klockan är tjugo över sex och snön ligger som ett vitt täcke på marken. Tusentals stjärnor täcker himlavalvet. Fullmånen hänger över takåsarna. Det är en fullkomligt magisk morgon.

Jag låter månen lysa upp vägen framför mig när jag vandrar ner genom ravinen till Molinaseca. Jag vet att prästen och hans entourage skulle övernatta här. Jag kikar in genom dörren till härbärget som ännu inte är öppet. Men nej, det verkar som om jag är den enda som är ute så här tidigt.

Jag har sett fram emot att få sätta mig på torget i Ponferrada och ta det lite lugnt, äta frukost och kanske besöka katedralen, det är ju påskdagen idag. Jag går förbi den gamla riddarborgen men sedan, innan jag vet ordet av, har jag gått rakt igenom hela staden. Hur gick det till? 

I utkanten av stan stöter jag på tyskarna Chris och Julia som jag träffade för första gången i köket i Rabanal häromdagen. Jag går och småpratar lite med dem innan jag stannar för frukost i Columbrianos. Jag har vandrat på tom mage i hela fyra timmar.

Camponaraya går jag in i byns moderna kyrka för att ta del av påskdagens ritualer. Här är det inte så mycket dramatik, mer vanlig nattvardsgång. När jag kommer ut ur kyrkan händer det dock saker. Jag får vara med när Chris som är katolik bryter sin fasta. Han  har "fastat" i fyrtio dagar, det vill säga han har inte ätit godis!

Jag hade tänkt övernatta i Cacabelos, men där är härbärget inte öppet för säsongen än. Jag får fortsätta till nästa ställe vilket blir två timmar till, totalt elva timmar idag! Det var inte bra för fötterna det.

Sista biten slår jag följe med mina nya vänner från Tyskland. Äntligen framme på kommunala härbärget i Villafranca lyckas vi få ett rum för oss själva, snarkfritt... Innan det blir sovdags tar vi oss mödosamt ner till byn där vi äter en utsökt middag som avslutas med att Chris får en chokladbit till!

Dag 5 - 25 km; Villafranca - la Faba

Den här morgonen tar jag det väldigt lugnt. Jag är utvilad och mår bra. Det var underbart att sova utan öronproppar. Jag strosar runt i stan och köper frukt och lite annat, till exempel en väldigt god mörk chokladkaka med hasselnötter som jag fått smak på. Till och med godare än "Ritters".

När jag så sent som vid tioblecket ger mig av ut ur stan, möter jag Julia och Chris. Även om jag kan vandra med andra pilgrimer någon kortare sträcka då och då, vill jag alltid börja dagen ensam. Men nu är det alltså så att vi tre går i ungefär samma takt ut ur stan och därför blir det naturligt att vi följs åt. Vi går och går och går, en väldigt tråkig sträcka längs bilvägen. Värst är Portela med sina stora långtradarfik.

Vi vandrar tillsammans till Ruitelan där vi kommit överens om att stanna. Jag känner verkligen av att jag gick långt igår och det vore skönt att vandra kort idag.

Vi checkar in på det privata härbärget. Och så händer något märkligt. Vi blir väldigt arrogant bemötta. Jag känner att jag bara vill ut härifrån. Även om vi redan fått stämplar i våra pilgrimspass öppnar jag dörren och går min väg.  

Chris och Julia kommer strax efter. Och så går vi tillsammans upp för den otroligt långa, smala och sega backe till la Faba. Där blir vi varmt välkomnade, precis som det ska vara. Vilken lättnad!

På detta härbärge, som drivs av en tysk camino-förening, har bara två andra pilgrimer checkat in. Det är rent, det är snyggt och det finns till och med en öppen eldstad där en brasa sprakar hemtrevligt. 

Efter att ha tagit mitt dagliga fotbad går jag och lägger mig utan mat. Mina tår mår inte bra. Julia, som studerar medicin, påpekar att det var fler tyska soldater som dog av fotrelaterade problem under första världskriget än av skottskador... Det gör inte saken bättre.

Dag 6 - 14 km; la Faba - Alto do Poio/ Triacastela

När jag vaknar tidigt denna morgon vet jag att jag måste ta itu med mina tår om jag ska kunna ta mig ända till Santiago de Compostela.

Jag ger mig iväg i mörkret redan halv sju. Det är fullt med snö överallt och svårt att ta sig fram. Jag stretar på mot trettonhundra meters höjd och O Cebreiro. Uppe på berget ovanför la Faba ser jag solen gå upp. Ännu en gudomlig morgon.

Det tar mig två timmar att pulsa fram i snön de fem kilometerna mellan la Faba och OCebreiro.

Julia och Chris hinner ifatt mig. Tillsammans går vi in i O Cebreiro där vi vilar ut och frukosterar på den gamla krog som tillhör det härbärge som funnits här för pilgrimer ända sedan tusentalet. Och jovisst, det blir varm choklad, flera liter.

Efter ett långt uppehåll som bland annat innefattar ett besök i den anrika, mer än tolvhundra år gamla Mariakyrkan, ger jag mig iväg igen, mot Triacastela och doktorn som jag vet finns där.

På min väg ut ur O Cebreiro konstaterar jag att de gamla keltiska pallozer byn är så känd för, gör sig betydligt bättre i solsken.

I utkanten av den lilla byn blir jag stående. Var är vägen som leder upp i skogen? Det finns ingen skylt, inte ett fotspår, allt är vitt vitt vitt. Några pilgrimer som kommer bakom mig väljer att gå ner till stora vägen för att följa den. Det vill inte jag. Jag vill absolut gå genom skogen. Jag kommer ju ihåg hur vackert det var!

Efter en stund kommer en ung man gående i rask takt åt mitt håll. Han hälsar glatt och fortsätter sedan upp mot skogen. Bra. Jag följer honom.

Det tar timmar att gå genom skogen. Jag har hela tiden den unge mannens tioitvå-fotspår framför mig. Men ingen kommer bakom mig. Det gäller alltså att hålla sig på benen och inte ramla och skada sig.

Vandringen genom skogen går på tusen meters höjd. Jag ska upp till 1337 meter över havet, till Alto do Poio. Sista biten upp kryper jag nästan fram. Fötterna ömmar, dimman ligger tät och snön faller.

Äntligen uppe. Jag släpar mig in i restaurangen som ligger precis vid körbanan. En brasa sprakar välkomnande. Jag slår mig ner och beställer en välförtjänt het soppa. Efter måltiden ber jag värdinnan ringa på en taxi till mig. Det här duger inte längre. Jag kan inte ta ett steg till.

Tolv kilometer i nerförslutning och jag är i Triacastela. Taxin stannar utanför doktorns port. Ingen hemma. Okej, då får det bli apoteket.

Apotekaren lyfter inte ett ögonbryn när jag visar mina tår. Hon har förstås sett allt förut. Lite antiinflammatorisk salva och några tåhättor med silikon på insidan och jag  ska jag vara på fötterna igen, det lovar hon. Min vandring till Santiago kanske kan fortsätta trots allt...

Taxin tar mig till det kommunla vandrarhemmet, en byggnad i tegel med vackra blå fönsterluckor och dörrar. Sist jag var i byn bodde jag på det privata härbärget uppe vid stora vägen. Det var okej där, men jag minns en sur hospitalera som inte gillade att man använde tvättmaskinen utan att fråga henne till råds.

Jag får en säng i ett rum som närmast ser ut som en båthytt. Två sängar på varje sida. Jag ber att man inte ska släppa in någon annan i rummet efterom jag vill dela det med Chris och Julias.

I väntan på mina vänner tar jag på mig mina lättvikts-foppatofflor och går till den gamla pilgrimskyrkan i byn. Här är det till att börja med iskallt, men så fort den underbara prästen Párroco Augusto Losada López hälsar oss välkomna kommer värmen. En makalöst vänlig man som börjar sin pilgrimspredikan med att be oss inte resa oss upp under gudstjänsten eftersom vi behöver vila våra stackars vandringsfötter. Mitt i prick alltså. 

Temat för kvällen är el Camino de Santiagos humana och själsliga dimensioner. Efter att ha pratat en stund i detta ämne ber prästen om hjälp att läsa pilgrimens bön på olika språk. Jag erbjuder mig att läsa på norska eftersom en svensk text inte finns.

Det är en fantastisk känsla att stå framför statyn av aposteln Jakob och läsa pilgrimsbönen. Det blir ett minne för livet.

Efteråt får jag en stor varm kram av prästen som välsignar mig och kysser min panna. Jag tror nog att det vänder nu. Jag kommer säkert att flyga fram resten av vägen...

Tillbaka på härbärget och man har gett bort sängarna i mitt rum till några skolungdomar som just anlänt. Det är många spanska skolklasser ute och vandrar så här i påsktider. Ganska fantastiskt egentligen att man tar sitt kulturarv på så stort allvar.

Alltså ingen Chris och Julia. Jag går ner till det privata härbärget och finner dem där. Julia har säckat ihop. Sista biten ner till Triacastela blev hon tvungen att lifta eftersom benen inte bar henn längre.

Det här blir sista gången jag träffar mina tyska vänner. Hädanefter ska vi komma helt i ofas.

Dag 7 -  24 km; Triacastela - Barbadelo

Jag lämnar mina sovande tonåringar till rumskamrater halv sju om morgonen. Som vanligt är det mörkt ute. Det snöar inte så här pass långt ner i dalen där vi befinner oss på cirka sexhundra meters höjd. Skönt.

Jag går den långa huvudgatan genom byn och kommer ut till det vägkors där jag minns att jag blev stående förra gången. Då hade jag inte en aning om varför vägen delade sig eller vilket håll jag skulle gå åt. Den gången valde jag Samos, vilket skulle visa sig vara ett bra val eftersom jag där fick se det fantastiska gamla klostret som anses vara ett av de äldsta i västvärlden och som går tillbaka ända till femhundratalet.

Den här gången går jag till höger ut ur Triacastela. Jag vill se hur vägen via San Xil ser ut.

Det regnar och det är blött precis överallt. Jag går genom gamla byar med stenhus som kanske är tusen år gamla.

Kanske borde jag stanna i Sarria och inte gå så långt idag. Jag vill ju egentligen vara snäll mot mina tår. Men jag kan tydligen inte sluta gå. Jag stannar inte förrän jag kommer till ett ställe jag bott på tidigare och där jag trivdes bra, Barbadelo.

Jag kommer fram redan vid tretiden på eftermiddagen. Och finner att jag är den  enda gästen på stället. Bra. Då kan jag tvätta lite, packa om, skriva, vila, kanske läsa en stund. Och äta en bit... Fast det skulle jag nog tänkt på tidigare för här finns ingenting att få. Inga affärer, och den lilla byns restaurang där jag åt sist öppnar inte förrän halv nio i kväll..

Jag behöver bara tänka tanken på något att äta så sker miraklet. I min packning hittar jag fem granola-bars! Bara så där utan vidare. Jag har inte köpt dem. Jag har inte fått dem. De ligger där bara i en påse från ett ställe jag aldrig varit på. Vem var det som sa att man inte behöver bekymra sig om sin timliga välfärd längs caminon? Att allt man vill och behöver kommer till en. Jaja...

Dag 8 - 40 km; Barbadelo - Palais de Rei

Man kan undra vad som händer i mitt arma huvud den här dagen. Varför jag vandrar i mer än tretton timmar? Fyrtio kilometer i spöregn! Vad ska det vara bra för?

Jag börjar redan sex om morgonen. Detta innebär att jag får gå den första timman i totalt mörker. Men med hjälp av en ficklampa förstås. Den som jag förra gången  hittade långt in i skogen just när jag behövde den som bäst. Förstås.

Kanske är det för att det regnar precis hela dagen som jag inte vill sluta gå. Det är en märklig känsla det där att gå med huvudet inneslutet i en regnkapuschong. Det är nästan som att sitta i ett litet hus och lyssna på när regnet smattrar på taket...

Vätan kryper upp längs benen. Och jag bara går på. Går och går.

Jag kommer till Portomarin där man måste ta sig över en lång bro för att komma fram till stan. Den här gången går jag inte upp för trappan som pilarna visar utan följer bilvägen genom en rondell och vidare in mot gamla stan.

Så här glad var jag när jag tog igen mig i solen på trappan upp till Portomarin 2006.

Jag söker upp stadens postkontor. Jag har nämligen bestämt mig för att göra min packning lite lättare. Jag plockar ur allt som inte är absolut nödvändigt att bära på och lägger det i en liten box, att skickas till Sverige. Schampo, balsam, hårborste, hudkräm, tvättmedel ryker. En liten tvålbit som får tjäna som alltiallo behåller jag.

Innan jag lämnar stan inhandlar jag några chokladkakor, lite yoghurt, bröd och juice som jag sedan stannar längs vägen och inmundigar.

Ja sedan fortsätter jag att gå och gå. Som en annan Forrest Gump. Jag möter nästan inte en enda människa på hela dagen.

Jag borde förstås ha stannat i Hospital da Cruz där det ser trevligt och bra ut, men någonting driver mig att gå mer än tio kilometer till.

När jag framåt kvällen närmar mig Palais de Rei stannar några cyklister mig och frågar hur jag mår. De påstår att jag raglar fram. Okej okej, det är väl dags att stanna.

Jag stapplar in på det moderna härbärget alldeles innan man kommer in i stadskärnan till Palais de Rey. Jag öppnar dörren till sovsalen. Och vill vända om igen. 

På varenda en av fyrtioatalet sängar sitter en spansk skolunge. Jag går ut i receptionen och frågar hur långt det är till nästa ställe. Där ute regnar det fortfarande. Mina ben känns som stockar. Jag inser att jag inget val har. Jag måste stanna.

Folk har spänt linor mellan sina sängar där de hängt upp blöta kläder och skor. Doften är inte den bästa och  ljudnivån är hög.

Jag behöver förstås mat och måste alltså ge mig ut igen. Hundrafemtio meter bort ligger en restaurang. Det känns oövervinnerligt. Men jag klarar det.

Tillbaka på härbärget vrider jag ur mina kläder och tömmer mina kängor på vatten. Det finns ingenstans att hänga något som helst. Alla element och alla tvättlinor är upptagna. Jag lutar kängorna mot den enda säng som inte är upptagen och kryper sedan ner i min sovsäck, sticker proppar i öronen, och somnar som den slagna hjälte jag är. Fyrtio kilometer i störtregn!

Dag 9 - 29 km; Palais de Rei - Arzua

Jag kostar på mig att ta sovmorgon. I ärlighetens namn ska sägas att jag är väldigt tveksam till hur det ska gå att vandra idag efter det jag utsatte min stackars kropp för igår. Men men, jag drar på mig mina dyngblöta kängor efter att ha virat in fötterna i toalettpapper. Där jag sedan intar min frukost har detta vita papper smulats ner till ett pulver och jag skäms lite över den oreda jag ställer till med. Café-innehavaren är dock snäll och erbjuder mig tidningspapper att vira runt fötterna. Detta hjälper och snart är jag ganska torrskodd igen.

Idag har det klarnat upp. Äntligen kan jag höja blicken och njuta av naturen igen.

En bit utanför Palais de Rey går jag förbi härbärget i Ponte Campana. Jag vet att jag när jag gick här sist tänkte att jag gärna skulle velat bo här. Det kanske var mitt undermedvetna som försökte styra mig hit när jag gick så långt igår... Nu är härbärget i vilket fall som helst inte öppet för säsongen ännu.

Ribadiso de Baxio funderar jag på att stanna. Härbärget här ligger vackert vid vattnet. Men, jag ser skolklasser och vandrar vidare.

Kvart över fem kliver jag över tröskeln till det gamla vackra härbärget i Arzua. Eller rättare sagt, blir indragen av en framsträckt hand som tillhör John som jag stötte på en av mina första dagar på leden. Denne man har vandrat ända ifrån Belgien. För åttonde gången! Han går till Santiago de Compostela, tar in på bästa hotellet där i tre nätter, och går sedan tillbaka hem igen. Att han har fru och sex barn hemma kanske hör till saken...

Jag hittar mig en fin säng med utsikt över den vackra lilla stadens torg. Jag går ut och köper lite goda ostar, bröd och frukt för att äta på rummet. Och så kommer jag tillbaka och möts av skolklasser. Igen!

Hospitaleran på härbärget känner tydligen medlidande med oss pilgrimer som gått långt. Hon öppnar en oanvänd sal och låter oss sova där. Där ligger jag sedan och lyssnar en stund på Johns jämna snarkningar innan jag sätter proppar i öronen och somnar.

Dag 10 - 35 km; Arzua - Monte do Gozo

Den tionde dagen hade jag ursprungligen räknat med att vara framme vid mitt mål. Då hade jag förstås räknat med att mina fötter skulle vara lika fläckfria som de var förra gången.

Idag går jag egentligen också alldeles för långt. Jag är under vägs i elva timmar. Jag kunde kanske ha nöjt mig med att gå till Arca, men dit är det bara tjugotvå kilometer och det blir för kort. Tiden börjar krympa nu.

Jag bestämmer mig för att gå till härbärget i Lavacolla och övernatta där. Innan jag kommer fram dit passerar jag Santiagos flygplats. En märklig känsla.

Jag får tårar i ögonen när jag tänker på att jag nästan är framme och på hur hårt det varit den här gången. Tårarna är dock även glädjetårar. Det är en sällsam känsla att närma sig Santiago de Compostela!

Efter flygplatsen kommer jag upp till rondellen där jag stöter på den första santiagomarkeringen. Med sprucken röst skriker jag rakt ut i det blå, Viva santiago! Viva el camino! Viva la vida!

När jag kommer fram till Lavacolla råkar jag ut för det fenomen jag nu stött på ganska ofta, härbärget har inte öppnat för säsongen ännu. Här tar jag slut. Jag linkar in på första bästa kafé och sparkar av mig kängorna innan jag beställer en varm choklad. Jag får syn på skylten som säger att man inte får ta av sig skorna, försent.

Mina fötter skriker i uppror. Men jag måste ju fortsätta. Jag haltar fram längs vägen när jag möter John. Han är i prima form och tänker gå in till Santiago ikväll. Vill jag möjligtvis bo på finhotellet med honom? Gubbe!

Jag vill inte anlända till Santiago i det skick jag är i just nu. Jag minns hur underbart det vara förra gången. Jag vill gärna uppleva det igen, utvilad. Jag får försöka ta mig till Monte do Gozo och övernatta där. Fem kilometer till bara. Please!

Förra gången jag gick här hann jag inte stanna och titta på det storslagna monumentet på kullen ovanför Monte do Gozo eftersom jag hade bråttom ner till Santiago de Compostela och högmässan där. Nu har jag tid, fast kanske inte ork.

Jag snubblar bildligt talat in på mastodonthärbärget i Monte do Gozo. Jag checkar in i ett fräscht rum för åtta. Tre damer är vi som ska sova här. De andra två är från Brasilien och har gått den portugisiska leden.

Jag går in i duschområdet. Och blir sittande på en bänk en meter från själva duschkabinen, i kanske en hel timma. Jag är så slut. Och så glad. Snart är jag ju framme!

Dag 11 - 5 km; Monte do gozo- Santiago de Compostela

Så är den stora dagen inne då jag äntligen ska nå mitt mål. Santiago here I come!

Jag smyger mig ut i natten när klockan står på sex. Jag vill ha gott om tid på mig denna underbara morgon. Jag vill gå i sakta mak på slingriga vägar fram till den gamla stadsdelen och katedralen.

Jag njuter av fåglarnas morgonsång. Jag hälsar solen där den sakta kommer krypande upp över horisonten. Jag är på ett strålande humör. Jag mår bra igen. Det tycks som om mina stackars fötter alltid kommer igen efter en god natts sömn.

Vid infarten till det urabana Santiago, i stadesdelen San Lázaro, stannar jag till vid Puerto del Peregrino för att beundra monumentet över pilgrimer som gått här före mig. Heliga Birgitta till exempel.

Pilgrimsvandringen till Sankt Jakobs grav var hennes första. Det var på väg hem från den här staden hon fick sin första uppenbarelse, den som gjorde att hon bestämde sig för att grunda Vadstena kloster. Jojo, går man fram och tillbaka ända från Sverige är det nog inte så konstigt att man får så storvulna planer. En äkta hero var hon den kvinnan, inte tu tal om annat.

Även den här gången förvånas jag över att det är så lång väg man måste gå inne i själva staden innan man kommer fram till den historiska delen där katedralen ligger. Men, men, ett gathörn till, och jag är frammeeeee!

Klockan har bara hunnit bli halv åtta. Jag går in i den fantastiska katedralen som jag längtat till nästan varenda dag sedan jag var här för ett och ett halv år sedan.

Läs mer om min första vandring till Santiago de Compostela i mitt reportage i  Amelia Adamos

Jag stannar i katedralen hela förmiddagen. Jag sitter mig igenom två och en halv mässor. Mellan dessa går jag till pilgrimsbyrån för att få mitt diplom och för att rapportera att jag anlänt. Detta sista innebär att prästen under högmässan läser upp att en svenska som startade i Leon nu kommit fram till Santigao de Compostela. Jag är djupt rörd.

I kön för att ta nattvarden känner jag igen en kvinna som låg i en av sängarna bredvid min på ett härbärge längs vägen. Hon är nu insvept i den brasilianska flaggan. Tårarna strömmar ner för hennes kinder. Och för mina... 

På eftermiddagen tar jag in på ett litet hotell vid det mysiga lilla torget i närheten av katedralen. Jag får ett rum på översta våningen med en säng som är vänd mot balkongen. Här kan jag ligga och se på himlen ocxh höra kyrkklockorna dåna. Men först ska jag ta ett bad. Jag har nämligen ett badkar!

På kvällen går jag och ställer mig i kön till restaurangen på lyxhotellet Dos Reis Católicos, världens äldsta hotell.

Ja restaurang och restaurang. Saken är den att när några katolska munkar med hjälp av kung Ferdinand och drottning Isabella grundade hotellet 1499, var det för att man skulle husera pilgrimer som vandrat till Santiago här. När byggnaden senare gjordes om till att bli en så kallad Parador, ett statligt drivet hotell inrymt i en kulturhistorisk byggnad, var man tvungen att behålla dekretet om att ta hand om pilgrimer. Det är alltså därför man varje dag bjuder ett visst antal pilgrimer på frukost, lunch eller middag i en matsal i anslutning till restaurangens kök.

Jag har tur när jag kommer till kön. Det är nio personer framför mig. Man tar emot exakt tio stycken. Jag får dela en underbar middag med några glada ungdomar från Valencia. En mycket fin avslutning på en fantastisk, om än något ansträngande vandring!

En av mina favoritbilder från vandringen. KÄRLEK!

pilgrimsinfo © 2011  • Privacy Policy • Terms of Use