Under kvällen kommer det en och annan pilgrim till, något jag bara registrerar när min dörr öppnas då och då där nyfikenheten slagit till. För övrigt somnar jag redan vid sextiden.

 

 

Dag 25: San Xusto - Gontán

 

Naturligtvis vaknar jag väldigt tidigt. Gatlyktan utanför mitt fönster gör att jag inte riktigt kan avgöra hur pass mörkt det är ute. Jag tycker ju om att börja dagens vandringar strax innan ljuset kommer men jag har ännu inte riktig pejling på när det här inträffar.

Bredvid härbärget hittar jag en liten affär där jag köper något att äta. Efter att jag packat klart så att jag ska kunna ge mig av i ottan, lägger jag mina värkande fötter på en kudde och sover sedan som en stock.

 

 

 

Dag 26: Gontán –Vilalba

 

De tre milen igår var naturligtvis alldeles för långt att vandra med tanke på att det bara var den anda vandringsdagen. Och den där staven skulle jag aldrig använt. Min kropp minns ju saker väldigt bra och idag ömmar handleden. Det blir stavlöst och lite lugnare tempo nu. Jag har ingen brådska.

Jag kommer till en bron Ponte Vella de Martiñan som varit en del av leden sedan sextonhundratalet. En god tonfisksallad i Goiritz och vips är jag framme vid dagens slutmål, Vilalba och klockan är bara halv två. Åh, vad jag önskar att jag var klar med de här första dagarna så att jag bara kunde gå så länge jag vill utan att behöva tänka på min stackars kropp. Jag gillar inte att komma fram så här tidigt. Vad ska man göra resten av dagen? Jag vill vara ute i naturen hela dagen, från tidig morgon till kväll. Jag går gärna trettiofem/fyrtio kilometer per dag.

 

Härbärget i Vilalba ligger cirka en kilometer ifrån själva samhället. Det är nytt, det är väldigt fräscht, och det är helt och hållet opersonligt. Men det har en stor fördel, övervåningen där sovsalarna är belägna är uppdelade på mujeres och hombres. Och då kan man kanske hoppas på en god natts sömn utan alltför mycket störande ljud.

Del FYRA

Våren 2014,

sista sträckan till Santiago

 

Det lilla mysiga härbärget som ligger precis vid brofästet, vid randen av havet, har tolv sängar. När jag stövlar in där vid niotiden på kvällen är varenda en upptagen. Jag har varit på resande fot sedan halv sju i morse. Rest via flygplatserna Paris, Barcelona och Asturias. Och så vidare med buss hit till Ribadeo. Jag är med andra ord ganska trött men inte alls på det sättet som man blir när man har vandrat en hel dag. Så, bara att ge sig in till stan för att finna sig en annan plats att sova på.

 

Två polismän stannade mig på vägen till härbärget och nu när jag går ut därifrån stannar de mig igen. Va, fanns det ingen plats? Och så beskriver de hur jag kan ta mig till en billig pension inne i stan. Hade inte suttit fel att bli körd dit. Nu kan förstås inte dessa snälla poliser veta att jag faktiskt inte har börjat vandra än. Och en pilgrim erbjuder man ju inte skjuts hur som helst.

Jag hamnar på hostal Galicia på Calle San Rocce och får mig ett helt okej singelrum för femton euros. Här finns till och med en liten teve som jag kollar lite på så här kvällen innan jag ska komma riktigt in i pilgrimsstämning.

 

Efter en liten promenad på stan där jag inhandlar frukost inför morgondagen lägger jag mig så äntligen till ro, ganska nöjd trots allt att det blev så här. Det hade nog inte känts helt rätt att komma in i det där lilla härbärgshuset och ta upp en plats när man inte har vandrat dit, mycket bättre att starta hela proceduren i morgon.

 

 

Dag 24: Ribadeo – San Xusto

 

Jag passar på att sova ut ordentligt i det tysta rummet. Först vid nioblecket ger jag mig iväg, med tyska guideboken i högsta hugg. Och den behövs nu minsann. För här inne i Ribadeo är det inte välskyltat. Efter lite ’entweder links oder rechts’, ’gerade aus’ och ’schräg links’ hittar jag så småningom den första musselpilen. Och nu, när vi är i Galicien, är skyltarna äntligen ’rättvända’. Jag förstår inte att man inte kan samordna det här. Det är förvillande att musslorna är vända åt ett håll i en region och åt ett annat håll i annan region.

 

Jag går någon timma innan jag sätter mig i en busskur i närheten av Vilela och inmundigar min första frukost för den här gången, den jättegoda fiberyoghurten och till det lite tranbärsjuice.

Än en gång lägger jag märke till arkitekturen på alla de torkskåp för majs som finns längs lederna. Med hjälp av hur dessa ser ut kan man lätt avgöra var i Spanien man är.

Det är en skön vandringsdag, inte för kallt, inte för varmt. Och framför allt, inget regn. Tunga mörka moln hänger över mig hela dagen, men avger ingenting.

 

I Vilar sätter jag mig på ett trevligt landsvägsfik, Casa Domingo och beställer stekta ägg med ljuvliga solmogna tomater, att sköljas ned med grönt te. Jag är så glad att jag kommit på att jag kan dricka te så att jag slipper cocacola, jag tror man ska passa sig för drycker som har hemliga recept .

 

Jag går genom en frisk eukalyptusskog. Det är lugnt och skönt och inte en enda annan pilgrim i sikte. Det gäller att njuta av den här friden de dagar jag har på mig innan jag så småningom ska komma in på den franska leden och jakten på en säng lär börja.

Mitt mål för dagen är härbärget i Gondan, en vandring på cirka 18 kilometer, en sträcka jag tycker är lämplig så här första vandringsdagen. Men, när jag kommer dit är det till min förvåning stängt. Märkligt med tanke på att det är mer eller mindre mitt i vandringssäsongen. Jag kikar in genom köksfönstret, och ja, det ser inte direkt igenbommat ut. Märkligt. I min guidebok står det ’Schlüssel in Steinhaus’ alldeles efter härbärget. Innan jag hunnit dit möter jag en man som upplyser mig om att jag måste gå ytterligare några kilometer för att komma fram till nästa härbärge, i San Xusto.

Härbärget i San Xusto är inte omnämnt i guideboken trots att det är ett av de kommunala. Det visar sig hursomhelst vara ett väldigt fräscht och fint ställe, visserligen inget kök och inte ens en hospitalero som kan bistå med en stämpel i pilgrimspasset, men vad gör det när man hittar en guldskatt i form av ett eget rum med en dörr som går att stänga. Ska jag få ytterligare en natt utan öronproppar, vilken lyx! Jag har lite grejer i min kappsäck som gör att jag inte behöver gå ut och leta efter mat. Jag lägger mig i sängen, bläddrar i min guidebok och gör upp en preliminär skiss på hur många kilometer jag ska gå per dag och var jag ska övernatta.

Exakt klockan sex står jag ute på leden. Det är mörkt. Jag går längs landsvägen, vilket är ganska skönt med tanke på hur viktigt det är att jag hittar pilarna som ska visa mig vägen.

 

OM jag skulle gått och ut för att hitta ett matställe igår ser jag i guideboken att det finns ett sådant här i San Xusto, mitt i byn, på en bar som heter Bar A Curvo. Baren ligger bara ett stenkast från härbärget och ligger mycket riktigt precis i en kurva.

 

Idag ligger korna ner, okej, då blir det regn…

Jag stannar till i Vilanova de Laurenzá. På ett av ortens fik stuvar jag om bagaget lite och njuter av en nypressad apelsinjuice. Innan jag vandrar vidare tar jag mig en titt på klosterkyrkan Santa Maria som barockarkitekten Fernanco Casas y Novoa sägs ha övat på innan han gav sig på den vackra fasaden till katedralen i Santiago de Compostela.

Väl ute i den väldoftande eukalyptusskogen hittar jag en bra sten att duka upp min frukost på. Jag älskar att äta ute i naturen!

 

Nu märks det att man är i Galicien, skifferlandskapet framför andra. De många vackra stenhusen och stentrapporna avlöser varandra i byarna jag passerar.

I biskopsstaden Mondoñedo tar jag mig till kyrktorget, Praza de Catedral, där jag tror att jag ska finna en trevlig servering. Det har nämligen blivit dags för lite te. Och visst, mitt framför den vackra gamla katedralen som började byggas redan år 1219, hittar jag ett härligt ställe. Här sitter redan två pilgrimer, en som jag känner igen som en av de som stack in huvudet i mitt rum igår kväll. Vi blir sittandes någon timma här, mumsandes på underbara körsbär som inhandlats i ett marknadsstånd på torget, stadens kommersiella nav skulle jag tro.

När det blir dags att vandra vidare undrar en av pilgrimerna om inte jag vill låna en av hans stavar, det ska tydligen bli väldigt brant i fortsättningen av dagen. Jag tackar lite tveksamt ja, jag är livrädd att jag ska få problem med muskelfästet i min ena arm, något jag hade den allra första gången jag pilgrimsvandrade för åtta år sedan. Men, men, bara jag tänker på att hela tiden skifta staven från en hand till den andra ska det nog gå bra.

 

Vägen upp till A Xesta går nästan käpprakt uppåt. Från 120 meter överhavet till över femhundra på några timmar. Det är vackert men ack så mycket uppför, och ack så jobbigt. Jag får stor användning av den där staven.

Jag upptäcker nu att jag helt missat att förbereda mig inför den här vandringen. Tjugo mil har känts som en barnlek, något man kan klara av på en eftermiddag ungefär. Naturligtvis är det inte så. Naturligtvis måsta man gå sig igenom de tre första dagarna då gamla minnen gör sig påminda, tånaglarna som svider när de än en gång luckras upp i nagelbandet, trots tåtutorna av silikon, ryggen, höfterna, knäna, fötterna, ja allt som värker. NU på denna dag tvås eftermiddag är jag så slut att jag är beredd att ge upp. Första bästa bil som kommer förbi och jag kommer lägga mig framför den och tvinga mig till skjuts.

Som väl är går eftermiddagens led inte på landsvägen och följaktligen kommer det inga bilar, jag vill verkligen gå varenda steg på den här leden till Santiago. När jag äntligen når Gontán där jag ämnar stanna för natten, har klockan hunnit bli halv sju och jag har varit på väg i mer än tolv timmar.

Härbärget i Gontán är ljust och fräscht med sovsal på övervåningen. Sängarna står i kupéstil, dvs fyra och fyra i små alkover vilket förstås gör att man känner sig lite mer avskild även om själva salen är stor. Jag har tur som får mig en nederslaf utan någon ovanför mig trots att jag anländer så sent. Nu är det ju inte så många pilgrimer längs den här leden men här är trots allt ganska fullt. Det är många cyklister.

Jag ger mig iväg vid sjutiden. Det blir en skön vandringsdag på mjuka fina stigar i eukalyptusskogar. På ett ställe ser dock skogen helt död ut vilket förbryllar mig. Någon kilometer längre bort får jag svaret, här har man kalhuggit och tydliga spår av eukalyptusträd syns. Det är alltså så man gör, man dödar träden först innan man röjer mark.

Det är en härlig förmiddag. Jag visslar lite med koltrastarna. Det är intressant. Jag kör alltid en speciell slinga som en del kan härma perfekt och andra inte alls. Slutsatsen måste alltså bli att koltrastar är precis som vi, en del är musikaliska, andra inte. Men hör bra gör de. Jag kan nästan viskvissla och ändå få svar. Och så kan jag slå fast att nya kalvar i hagen är väldigt nyfikna. Lite kosserakossera och de kan tänka sig lämna mamma för en stund.

Jag hittar en fin rastplats vid en vattenkälla. Perfekt för frukoststunden. Lite senare där leden korsar landsvägen vid Martiñan dricker jag te och dagens färskpressade juice, zumo de naranja natural. Och så passar jag på att vila fötterna som inte är så pigga idag efter den långa vandringen igår.

Vi är tre personer som anländer ungefär samtidigt. Vi får vänta på hospitaleron som tydligen ska komma från intilliggande brandkåren och låsa upp. Damen i sällskapet, en trevlig österrikiska, berättar hur det går till när man väntar. Man ställer sin ryggsäck i turordning för incheckningen. Det har tyska vandrare lärt henne. Vi skrattar gott åt detta, den tredje personen som är från Spanien, ja faktiskt från Santiago de Compostela, och jag. Och jag tänker, nej, det här var sista gången jag kommer fram så här tidigt. Jag vägrar stå i dylika köer.

 

Sekunden efter att vi blivit insläppta börjar regnet vräka ner. Vilket flax!

 

Sovsalen för kvinnor är stor och jag räknar kallt med att jag kan ockupera både över- och underslafen. Jag tvättar lite, vilket är väldigt dålig timing med tanke på regnet, det kommer inte att hinna torka, och lägger mig sedan vid ett stort ljust fönster på överslafen och läser lite medan jag lyssnar på regnet därute. Så småningom dyker den ena pilgrimen efter den andra upp. Totalt dränkta av allt regn, men vid gott mod. De flesta av dessa kvinnor har vandrat länge nu.

 

När regnet avtar under eftermiddagen ger jag mig iväg in till stan för att handla lite. Jag får härliga körsbär och gott färskt bröd.

 

Mina rumskamrater har alla gått iväg till närmsta bar, jag ser dem genom fönstret på min väg tillbaka till härbärget. För mig är det här ju en tyst vandring så det passar mig utmärkt att avnjuta min lilla middag i enskildhet och sedan krypa ner i soväcken i underslafen och törna in för natten.

 

 

 

 

Dag 27: Vilalba – Miraz

 

Jag vaknar tidigt. Alla andra sover. Jag ger mig iväg direkt. Jag älskar de här ensamma morgonstunderna på leden, att få vandra ensam i en tvåtre timmar innan stavgångarna hinner ikapp en.

 

Det är en vacker morgon. Rödlätta moln dansar över himlavalvet. Jag passerar fallfärdiga, åldriga stenhus som sätter igång fantasin. Vem bodde här? Vem brukade spana ut genom de där fönstren? Jag går genom gamla gårdar där vedpinnar och kvistar ligger fint staplade på hög.

Jag går under mäktiga motorvägar och slås än en gång av vilka otroliga vägbyggen det finns i den här kuperade delen av Spanien.

Jag stannar till på ett café i Alba. Sätter mig ute i den relativt svala morgonluften. Och tänker. För att få allt att gå ihop borde jag vandra till Baamonde idag, tjugotre kilometer. Men här kommer kruxet, etappen imorgon är egentligen 41 kilometer och det är alldeles för långt så här i början av vandringen. Det finns ett härbärge längs den sträckan, i Miraz, men dit är det bara femton kilometer från Baamonde. Det går inte, jag vill inte gå bara femton kilometer! Jaja, det får bli som det blir.

 

Vidare genom det vackra landskapet. Jag passerar bland annat Casanovas och spekulerar över vem som gett upphov till ett sådant namn. Minns jag rätt finns det en sådan ort även på leden Via de la Plata. Här och där ser jag dekaler med ’Modificacion do Camiño’ och förstår att man velat ändra ledens gång. Vilket alltid föranleder protester. Leder måsta naturligtvis ledas om då och då under historiens gång. Jag tror ju till exempel inte att jag gått i Heliga Birgittas exakta fotspår.

Jag är framme i Baamonde redan klockan halv ett. Utanför härbärget sitter en pilgrim och väntar på att det ska öppna. Han frågar mig om jag också ska stanna här. Jag har inget svar. Det enda jag vet just nu är att jag vill ha stekta ägg och solmogna tomater.

Det finns tre cafeterior här. Ingen har stekta ägg. Bara bocadillas. Och smörgåsar på vitt bröd vill inte jag ha. Ah, jag klarar mig en stund till. Jag har lite småttochgott i kappsäcken. Men, nu är goda råd dyra. Vad ska jag göra med resten av dagen?

 

Plötsligt öppnar himlen sig i ett lokalt störtregn. Och då vet jag. Inte en sådan där lång eftermiddag till på ett härbärge. Och en till i morgon då om jag nu bara ska gå femton kilometer. Mitt upp i allt det här kör en tom taxi fram. Från ingenstans dyker den upp. Som om det var just jag som hade beställt den. Jag tar min ryggsäck och springer rakt in i taxin medan regnet öser ner. ’Kör mig till leden ut i skogen’ säger jag till taxichauffören. Och på så vis kapar jag åtta kilometer på den här turen. Vilket blir alldeles, alldeles perfekt.

Sex kilometer innan härbärget i Miraz hittar jag ett förtjusande litet café mitt ute i skogen. Jag är så glad att mitt problem nu är löst att jag firar med att beställa en bit Tarta de Santiago, den så typiska galiciska mandelkakan som jag normalt sett brukar vänta med tills jag anlänt till Santiago.

 

Jag kommer fram till härbärget i Miraz halv fyra på eftermiddagen och har då inalles vandrat 31 kilometer. Hade det här varit en dag lite längre fram hade jag naturligtvis kunnat vandra de där åtta kilometrarna jag åkte taxi också. Men så här på tredje dagen hade det varit vansinnigt. Då hade fötterna inte hållit för resten av vandringen.

Jag lägger mig till rätta i sängen som står så bra precis nedanför ett fönster, för en stund vila. Och ångrar mig omedelbart. I sängen bredvid ligger nämligen en man som i sin tupplur utstöter ljud från alla kroppens gömslen och vrår. Tyvärr finns det inga andra nederslafar så jag får väl stoppa in öronpropparna extra långt inatt.

 

Det här härbärget drivs av ett det brittiska Confraternity of Saint James. Det kostar åtta euro att bo här även om man kallar det ’donativo’, det vill säga ett frivilligt bidrag.

Jag går ut en stund mellan skurarna som nu även nått den här trakten. Jag lyckades ju genom min taximanöver förbli torr. Jag går in på ortens enda bar och beställer en agua con gas, kolsyrat vatten, för ovanlighets skull. Och för en annan ovanlighets skull pratar jag lite med ett par andra pilgrimer som sitter här. John, som jag tidigare under dagen sett vandra i ett par vanliga Converse och med en relativt liten ryggsäck, är från Salt lake City i Utah. Jag kan inte låta bli att fråga om han per automatik då är mormon. Det är han inte. Däremot spelar han rugby i Utah Rugby team som tydligen är USAs bästa lag och i det laget där de flesta kommer från söderhavsöarna, är nästan alla mormoner. Intressant. Men vad gör han då här på just den här leden? Jo, hans college i USA har ett utbytesprogram med ett spanskt college. Han är i landet i en månad för att lära sig spanska. Just nu har han ett fyradagars lov från skolan som han utnyttjar till att vandra till Santiago.

 

 

 

Dag 28: Miraz - Sobrado dos Monxes

 

Bästa öronpropparna borgar trots min ljudliga granne för en riktigt god natts sömn. Uppochhoppa. Ut från härbärget första av alla, klockan kvart över sex. Och vilken belöning jag får!

Ett stycke utanför Miraz kommer jag in i ett egenartat hedlandskap där enorma granitklippor ligger nedbäddade i marken. Jag går i princip baklänges för att inte missa det fantastiska skådespelet när himlens molntussar färgas röda av den uppgående solen. Och alldeles, alldeles ensam är jag. Vilken underbar upplevelse!

På det lilla caféet i Roxico finns inte mycket att välja på, och det som finns, ja det är dyrast hitintills längs den här leden. Men hon är rar den lilla gumman som driver stället. Nu har flera andra pilgrimer hunnit ifatt mig, bland annat mannen som gav mig sin ena stav häromdagen. Vi har sedan dess hållit någorlunda jämn takt. Han slänger i sig sin cocacola, dar på sig sin regnponcho och hastar sedan vidare i det duggregn som nu börjat strila. I Marcela får jag så äntligen de ägg jag längtat länge efter nu, men tyvärr inga tomater.

Leden går ett kort stycke parallellt med den nyasfalterade landsvägen och här tror jag bestämt att någon tänkt till. Bredvid vägen har man nämligen lagt en grusväg, perfekt för slitna pilgrimsfötter.

 

Nästan helt obemärkt kommer jag så upp till den högsta punkten på den här leden, Marco das Pias, 709 meter över havet. Lite te i Muradelo och så är det inte långt kvar till klostret i Sobrado dos Monxes, något jag ser fram emot. Det är lite speciellt att bo kloster. Just det här klostret grundades redan 952! De äldsta delarna som finns kvar idag är från tolvhundratalet. Inte bara härbärgerar man pilgrimer, klostret är också ett museum.

Jag kommer fram till den lilla staden redan klockan tre på eftermiddagen och klostret öppnar inte förrän halv fem. Det har nu börjat regna riktigt ordentligt och jag hade gärna tagit en varm dusch. Men, jag får väl tåla mig, kanske gå in i stan och ta en kopp varm choklad. Jag smyger dock först runt en stund, hör röster inifrån och knackar på den stora porten som till min stora glädje öppnas av en annan pilgrim som jag sett tidigare under dagen.

 

Jag slänger av mig kängorna redan på tröskeln in till sovsalen som har metertjocka stenväggar. Det här ser bra ut.

Strax före fem kommer hospitaleron in i salen med nyanlända pilgrimer. Han predikar, talar om att så och så här gör man, precis som ingen av oss varit i en sovsal förut. Jag känner mig inte alls välkommen, trist karl. Och värre blir det faktiskt. Jag har bestämt mig för att delta i munkarnas vesper som vi är inbjudna till. Jag tror att jag på så vis ska få möjlighet att se den gamla vackra kyrkan, men icke. Kvällsbönen hålls i en modernt renoverad del av klostret. Munkarna som vi inte sett en skymt av under eftermiddagen tågar in på led, en del väldigt unga, andra väldigt gamla. Ett gemensamt har dem, alla gäspar. Och ingen ger oss stackars pilgrimer ett enda ögonkast. Jag gillar inte det. Jag vill att de ska ta in oss i gemenskapen. Varför gör de inte det?

 

Ett av fönstren står öppet och därute hör jag vacker fågelsång och jag tänker; det är naturligtvis där ute man ska vara, i själva hjärtat av skapelsen. Bor Gud någonstans är det väl där och inte bland de här trökiga gäspande munkarna. Jag smyger ut. Solen har kommit fram, det är en underbar kväll och jag är så glad att jag får hitta saliggörelse på mitt alldeles egna sätt.

Dag 29: Sobrado dos Monxes - Arzúa

 

Pannlampa? Tänker inte folk på att ljuset de har i pannan sveper runt i hela salen så fort de rör sig? Att det lyser andra rakt in i ögonen. Pannlampor kommer till bra användning när man vandrar på mörka stigar. Men här, ååh. Ja, det är så här jag vaknar idag. Dagen då min led ska förena sig med Camino Francés. Dagen då jag än en gång ska checka in på ett härbärge i Arzúa. Jag bestämmer mig för att ta det lugnt i dag. Att njuta av tystnaden på den här leden. Snart kommer det att vara fullt av folk överallt.

 

Det är en fin vandring idag också. Det regnar inte längre och skogen doftar gott. Jag stannar för morgontéet i As Corredoiras och vandrar sedan vidare till Boimorto där jag frågar efter de där härliga gula stekta äggen och de solmogna saftiga tomaterna på fyra olika ställen, till ingen nytta. Jaja, det går bra utan också.

På landsbygden utanför Boimorto, i Sendelle, ligger en liten kyrka ifrån elvahundratalet. Här inne lär det finnas muralmålningar av stort ikonografiskt värde. Jag hade gärna sett dem, men trots att en skylt klart och tydligt talar om öppettiderna är kyrkan stängd. Jag sätter mig ändå utanför och passar på att fika lite. Jag ska bara vandra tjugotvå kilometer idag och jag har alltså väldigt gott om tid på mig eftersom jag i vanlig ordning var ute på leden tidigt i morse.

 

Nu står det inte länge på förrän jag kommer in i Arzúa och friden tar slut, så att säga. Det blir en fullkomlig kulturchock faktiskt. Ungefär som att komma till St Tropéz när man suttit ensam i en liten stuga i skogen i en vecka. Det är pilgrimer precis överallt. Jag går på måfå längs huvudgatan och tittar på alla härbärgsskyltar. Och det är klart, här där två leder möts behövs det naturligtvis sängplatser.

Jag hittar det kommunala härbärge jag bodde på när jag vandrade här för sex år sedan. Jag minns att den ena salen var fylld med spanska ungdomar och att vi pilgrimer fick flytta över till en sal med enkelsängar. Där hamnar jag nu. I sista sängen, sedan är det completo. Ett helt nytt fenomen för mig på den här vandringen där härbärgena oftast inte ens varit kvartsfulla.

 

Jag tar en tur i stan. Det är ett rätt märkligt fenomen det där att vi pilgrimer gärna tar en kvällspromenad innan vi går och lägger oss, trots alla kilometer vi vandrat tidigare under dagen. Jag sticker in huvudet i den öppna kyrkan bredvid härbärget. Och slås helt plötsligt av en sak jag aldrig tidigare tänkt på när jag ser en staty av broder Jakob, mannen som är själva anledningen till alla de här pilgrimslederna. Varför är HAN pilgrimsklädd?

 

 

Dag 30: Arzúa – Monte do Gozo

 

Det blev inte någon särdeles skön natts sömn, men det hade jag inte heller räknat med med tanke på alla de människor jag skulle dela rum med. Det har slagits i dörrar och jag tror folk har pratat hela natten. Jag kan inte få på mig kläder och kängor fort nog när jag vaknar.

 

Den bristfälliga sömnen till trots ska det här bli bästa vandringsdagen. En sådan där dag när fötterna inte längre ömmar, när det känns som de är ett med kängorna, och kängorna är ett med marken. Jag ska komma att flyga fram ända tills den starka eftermiddagssolen till slut drar ner mitt tempo. Kan det ha att göra med energin alla människor utstrålar? Det är många glada här som gått mer än sjuttio mil nu.

Jag får en härlig start, ensam på leden i mörker och sedan en vacker soluppgång med dimman i ett bälte i horisonten. Så småningom kommer de riktiga snabbvandrarna ifatt mig. Eftersom solen går upp bakom oss vänder jag mig om då och då för att inte missa något och stannar gärna om solen står i en gynnsam position. De som snabbgår tycks inte bry sig. Jag kan tycka att det är lite märkligt med tanke på det fantastiska gratisskådespel naturen bjuder på.

Jag går igenom en liten by med gamla stenhus som varsamt renoverats till sitt ursprungsskick. Oh, vad det gör mig glad. Ett fallfärdigt gammalt hus är en ledsam syn, det är som dess själ gråter.

Det märks nu att vi börjar närma oss Santiago. Och att folk har vandrat så länge att dopaminet flödar fritt. Någon har roat sig med att skriva ordet ’Kärlek’ på varje pilgrimsstolpe. En annan har skrivit utdrag ur Lennons’ Imagine’ på soptunnorna längs leden. Ytterligare en har skrivit kärleksförklaringar till sin medvandrare. Det har också börjat dyka upp så kallade merchandise-shops längs vägen. Man kränger teeshirts, vandringsstavar, pilgrimssnäckor och så vidare.

Jag stannar till i orten Salseda för lite juice och andhämtning, det går ju fort idag. Och det har börjat bli riktigt varmt nu. Solens starka strålar letar sig in bland skogens alla bladverk och bildar vackra mönster. Naturen är på sitt allra mest fotogeniska humör idag.

Det blir naturligtvis mer och mer folk på leden ju längre dagen lider. Jag ser lite ovanliga saker, en som går med en laptop under armen, en som lutad mot ett träd står och läser sin guidebok.

Jag kommer fram till en rastplats jag minns från när jag gick här den allra första gången 2006. Jag lägger mig ner på samma bänk som då och vilar en stund.

2006

2014

I Santa Irene ser jag att man öppnat ett och annat nytt härbärge sedan jag gick här sist. Den här orten kan man ifrån Camino del Norte nå direkt ifrån Boimortoutan utan att gå via Arzúa.

I O Pedrouso bodde jag en gång på ett väldigt trevligt härbärge men nu är klockan bara ett på eftermiddagen och det är alldeles för tidigt att stanna. Jag hade tänkt gå igenom samhället och kanske köpa lite körsbär men hur det nu kommer sig så hamnar jag på en genväg genom skogen och kommer ut precis där samhället tar slut. Här hittar jag i alla fall ett café som har världens godaste tortilla så det blev ju också bra.

Så kommer man förbi den här märkliga platsen, Santiagos flygplats. Och det känns som man nästan är framme, fast man inte är det. Jag har inte tänkt komma in i Santiago förrän imorgon bitti.

 

Inte långt ifrån flygplatsen finns stenen som säger att man nu är inne i Santiagos kommun. Jag glömmer aldrig när jag kom hit första gången. Jag trodde att jag var nästan framme, ja, jag hade ingen guidebok den gången. Jag grät som ett barn av lycka. (HÄR kan man läsa reportaget jag skrev när jag kom hem och som publicerades något år senare.)

 

Jag har fått för mig att jag den här gången ska övernatta i Lavacolla. Men det är som vanligt för tidigt att stanna när jag kommer dit. Dessutom finns det inget härbärge här, bara småhotell. Så, jag vandrar vidare i värmen. När jag kommer upp för backen till Villamaior tar jag helt slut. Det är på tok för varmt nu. Jag sätter mig vid en garageinfart, enda stället där det finns lite skugga, tar av mig kängorna och plockar fram en apelsin.

Sen kommer Tania från Bulgarien och vi slår följe den sista biten fram till Monte do Gozo. Sällskapet gör att det går rätt fort. På härbärget i Monte do Gozo har jag bott förr. Enligt guideboken finns här 400 bäddar, vilket kan skrämma vem som helst. Men faktum är att det väldigt bra att bo här. Varje rum har åtta bäddar och har man tur placerar hospitaleron inte mer än fyra personer i varje rum. Tanja och jag ber att få ett rum med bara kvinnor. Vi anländer först och efter en stund kommer två lite äldre koreanskor som också vilade där uppe på toppen i solen i Villamaior.

Tania och jag tar en promenad för att titta på det vackra pilgrimsmonumentet som beskriver pilgrimer som för första gången får se katedralen i Santiago på håll. Sedan följs vi åt till det gemensamma köket på härbärget för att äta lite. Här sitter tretton koreaner redan och äter. Precis som jag sett så många gånger förut lagar koreanerna middag tillsammans och erbjuder alla att äta med dem. Initiativet är beundransvärt men eftersom jag inte trivs med så mycket folk så drar jag mig tillbaka till vår lilla kupé efter att först ha ätit lite av min egen matsäck. Jag är ganska trött. Det blev trettiofem kilometer idag.

 

Koreanskorna i rummet har vandrat fyra mil. Men de kan ändå inte sova. De är såå uppspelta inför morgondagen då vi ska anlända till Santaigo. De ha vandrat alla åttio milen på en gång från St Jean Pied de Port.

Dag 30: Monte do Gozo – Santiago de Compostela

 

Jag lämnar mina nya rumskamrater vid sjutiden och beger mig iväg. Jag har gjort det här några gånger nu, vandrat de sista fyra kilometrarna in till katedralen i Santiago. Det är med blandade känslor jag gör det. Lycklig över att snart vara framme förstås, men också vemodig. Nu är det slut för den här gången. Nästa gång måste jag hitta mig en nya led att vandra på…

Jag kommer till Puerto del Peregrino och monumentet över prominenta tidigare pilgrimsvandrare, den heliga Birgitta till exempel. Jag stannar där en stund för lite kontemplation.

 

Klockan åtta går jag in i katedralen och knäböjer framför Broder Jakob. Och det känns bra. Det är inte många i farten vid den här tiden. När jag går ut igen ser jag skylten, förbud att ta in ryggsäckar. Då har man alltså behållit det här förbudet som gällde det heliga året 2010, Año Santo Jacobeo, då när kyrkan var smockfull varenda dag. Nåja. Här fanns ju heller ingen som kunde kolla att förbudet efterlevdes.

 

Eftersom jag fått för mig att pilgrimsbyrån där jag ska få stämpeln i mitt pilgrimspass inte öppnar förrän nio (vilket är fel, den öppnar åtta) tar jag en liten promenad i den vackra parken i närheten av universitetet, Campus de Santiago. Stilla kan man ju inte stå medan man väntar.

Pilgrimsbyrån, Oficina de la Peregrinacion, på Rua de Vilar har ändrat utseende sen sist jag var här. Förr gick man upp ett par trappor för att få sin stämpel. Nu har man flyttat ner på markplan och köerna in hit ringlar sig ända ut på Vilargatan. I kön träffar jag den danska kvinna som låg i sängen bredvid min i Azúra. Efter att vi långt om länge fått vårar stämplar och vårt diplom går vi tillsammans med en svenska som också synts tidigare i vimlet, till ett kafé för att fira. Det känns lite som man tagit examen.

 

Efter den lilla fikapausen försvinner mina nyfunna vänner vidare. De ska inte till katedralen och pilgrimsmässan idag. Först ska de vandra ut till Finisterre. Jag går till katedralen. Jag vill absolut inte missa när man läser upp att en pilgrim från Sverige som vandrat från Irun nu har kommit fram till Santiago!

 

Som vanligt är det mycket folk i katedralen, och som vanligt är det en massa människor som inte är pilgrimer som tar upp plats för oss som så väl behöver sitta. Jag ser till och med turister ifrån kryssningsfartyg, de avslöjar sig genom de små runda stickers de har på sig, lappar som talar om vilken buss de tillhör.

Jag har tur för just idag ska den åttio kilo tunga rökelsekaret, el botafumeiro, svingas över våra huvuden. En osedvanligt mäktig syn.

 

Efter mässan håller jag mig kvar ett tag i katedralen, spejar efter kändisar. Och jo, jag stöter på mannen som gav mig sin stav. Jag träffar några tyskor jag bott tillsammans med. Och jag får en innerlig kram av de två äldre koreanskorna jag delade rum med igår, de som var så förväntansfulla att de inte kunde sova. Äntligen har de kommit fram efter alla kämpiga åttio mil. Tårarna strömmar ner för kinderna på dem. Jag följer med dem ut på Rua de Vilar där vi slår oss ner på ett café för att fira. Det blir mycket firande idag. Jag har inte haft den här känslan av examensdag tidigare när jag kommit fram hit. Jag ser till och med folk som tar på sig blomsterkransar och ler så där underbart lyckligt. Jag hör också folk säga ’congratulations’ till varandra.

Har man tagit examen och vill fira detta riktigt ordentligt tar man in på stadens mest iögonfallande hotell, paradoren Dos Reis Católicos. Hotellet är ett av världens äldsta. När det byggdes 1499 var det ämnat att husera just pilgrimer. Det ligger på torget Praza do Obradoiro snett över från katedralen. Jag tar nu in här för första gången. En fantastisk upplevelse.

Visserligen känner jag mig rätt ofräsch i mina lindrigt rena vandringskläder, men jag bryr inte. Jag tar ett långt härligt bubbelbad, en liten tupplur och sedan går jag till franciskanermunkarna i Convento de San Francisco, ett kloster som delvis har omvandlats till ett annat fantastiskt hotell, San Francisco Hotel Monumento. Munkarna firar att det var åttahundra år sedan den helige Franciskus vandrade till Santiago från Assisi i Italien.

Jag har varit i Assisi en gång och bott på kloster. Många av klostren där har en hotellverksamhet vid sidan av. Assisi är en fantastisk liten stad där franciskanermunkar, eller gråbröder som de också kallas, går runt i stan i sina mantlar med rep i midjan och sandaler på fötterna. För övrigt finns här också ett ganska stort birgittakloster.

 

Faktum är att det nog är på grund av helige Franciskus som jag brukar vissla med fåglarna när jag vandrar på lederna här i Spanien. När jag var i Assisi lärde jag mig att Franciskus var känd för att kunna prata med fåglar. Denne man, som naturligtvis är den man uppkallat staden i Kalifornien efter, lär ha kommit till Galicien år 1214 och det lär vara då han grundade klostret som jag nu får stå i kö till för att få det speciella pilgrimsdiplom man delar ut med anledning av jubiléet.

Mitt fönster vetter ut mot baksidan av hotellet. Jag sover med vidöppet fönster och vaknar av att fullmånen lyser mig rakt i ansiktet. Jag smyger mig in i den vackra matsalen för att njuta av en dignande bufféfrukost strax innan den officiella öppningstiden. Jag frossar på jordgubbar, mango och papaya och ger mig sedan iväg över världens lyckligaste torg, Praza do Obradoiro, och tar mig till världens lyckligaste flygbuss. Lyckligaste torget, för att här i denna arla morgonstund ligger folk redan utsträckta på stenplattorna och stirrar glädjestrålande på målet för deras långa vandring, katedralen. Lyckobuss, för att mer eller mindre alla som kommer ombord ser så lyckliga och glada ut där de med försiktig hand lägger sina ryggsäckar i bagageutrymmet som vore dessa säckar de renaste guldklimpar (eller nyfödda spädbarn)!

Så var alltså den här ganska strapatsrika vandringen längs Camino del Norte över. Jag är väldigt glad att jag gjorde den. Stundtals var den fantastiskt vacker. Jag är också glad över att jag till stor del lyckades med mitt uppsåt, att vandra helt i tysthet, något som definitivt ger vandringen ytterligare en dimension.

Tillbaka till del ETT

 

Tillbaka till Bloggar