Del TRE

 

Camino del Norte i oktober 2013.

Från Gijon till Ribadero.

 

Så var det dags att fortsätta vandra på denna märkliga led. Egentligen har jag inte tillräckligt mycket tid den här gången men jag har bestämt mig för att det är bättre att vandra en kort bit än att inte vandra alls…

 

Jag hoppas förstås att vädret ska vara bättre nu på hösten, att det inte ska regna som det gjort mer eller mindre precis hela tiden i våras.

Den här gången väljer jag att inte flyga till Biarritz eftersom det blir så lång transport till starten i Gijon. I stället flyger jag med KLM och Iberia via Amsterdam och Madrid till Asturias flygplats där det är nära till de tre pilgrimsstäderna Ovidedo, Gijon och Avilés.

 

Vid en närmare titt på kartan ser jag att dagsetappvandringen mellan Gijon och Avilés går nästan hela vägen genom industriområden. Jag beslutar mig för att ta bussen från flygplatsen direkt till Avilés och börja min vandring därifrån. Ett gott beslut ska det visa sig när jag senare pratar med andra pilgrimer om det.

Jag tar in på stadens rätt sunkiga pilgrimshärbärge. I mitt rum finns tolv sängar, de flesta upptas av cyklande pilgrimer. Jag intar min vanliga pilgrimsmiddag i det lilla ofräscha köket, en burk bläckfisk, en tomat och lite yoghurt.

Innan jag går och lägger mig tar jag en promenad till Centro Niemeyer, stadens kulturcenter som den kände brasilianske arkitekten Oscar Niemayer ritat och som invigdes 2011. Tyvärr missar jag den Annie Leibovitz-utsällning som ska hållas här om ett par dagar och där fotografen själv kommer att medverka i anslutning till det fotopris hon ska få av prinsen av Asturien, spanske kronprins Felipe.

Jag passar också på att gå till apoteket för att köpa ett par silikonfylla tå-tutor. Den här gången ska jag försöka undvika att få de där obligatoriska svarta tånaglarna genom att ha tutor på tårna redan från första steget.

Dag 18: Aviles - Muros del Nalon

 

De gula pilgrimspilarna lyser fullkomligt med sin frånvaro på vägen ut ur Avilés. Min tyska guidebok säger i princip ingenting om hur man ska ta sig ut på leden. Så som vanligt nu för tiden går jag fel den här första vandringsdagen. Jag kommer inte till Salinas som boken säger och jag förstår inte hur det kommer sig. Jag kommer i stället ut på leden i Piedras Blancas, vilket är helt okej.

 

Det som är förvillande här i Asturien och som man måste ha järnkoll på är åt vilket håll pilgrimsmusslan är vänd. Precis tvärt emot som den är vänd i Galicien till exempel. Dessutom används här sällan de vanliga gula pilarna. Det gäller också att hålla ordning på skyltar som säger bici, det vill säga bicicleta, cykel. Efter de skyltarna ska man alltså inte gå.

Jag äter min medhavda mat på mina nya favoritplatser, busskurerna längs vägen, utmärkta ställen att stanna och på. Det finns bänkar att sitta på och man sitter i skydd för regn och vind om så behövs.

I Santiago de Monte hittar jag inte leden mot El Castillo. I stället för den kortare, mer direkta sträckan som boken visar hamnar jag i Ranon och la Arena. Men, det går bra det också och dessutom får jag nu på håll se havet. Plus de vackra husen i Indianos-stil. Ifrån den här trakten utvandrade många till Kuba varifrån en del kom tillbaka rika nog att kunna byggde dessa magnifika palats.

I Soto de Barca måste jag bestämma mig för om jag ska gå till San Esteban och det härbärget som ska finnas där. Guideboken säger att det är ett vanligt vandrarhem, alltså inte bara för pilgrimer och då säger jag nej tack. Jag tänker på teatersällskapet jag var tvungen att dela rum med en gång vid ett annat tillfälle på en annan led…

 

Jag kommer hur som helst fram till El Castillo som uppenbarligen fått sitt namn från den gamla borg från niohundratalet som finns här.

Jag går till Muros del Nalon och där får jag min belöning i form av fina pension la Flor, tjugofem euros för ett sovrum plus vardagsrum, finemang. Här äter jag på tallrik min middag som jag inhandlat på den intilliggande supermercadon. Och så tar jag mig ett långt skönt bad. För visst känns det i kroppen att det här var första vandringsdagen.

Dag 19: Muros del Nalon – Soto de Luiña

 

Asfalten utanför pensionatet är blöt, det har regnat i natt men nu är det okej som väl är. Jag vill INTE ha någon upprepning av i våras!

 

Svårt att hitta igen. Har inte riktigt fattat att man måste gå upp i stan och förbi kyrkan där för att komma vidare. Men så är det. Det är fantastiskt fint väder idag, soligt och varmt. Helt otroligt egentligen att det kan vara tjugofem grader i slutet av oktober!

I lilla staden El Pitu passerar jag pampiga artonhundratalspalatset Palacio Selgas som har en muséedel med konstverk av bland andra Goya och el Greco.

I trakten kring El Pitu håller man på att bygga en ny etapp av motorvägen. Det blir en del omdirigeringar och ibland kan det vara riktigt svårt att hitta.

Efter en brant nygjord nedförsbacke kommer jag till ett Sideria där jag sätter mig i solen och beställer en nypressad apelsinjuice, inte cider.J I varje större samhälle i den här delen av Spanien finns sådana här ”siderier”. Här följer ett utdrag från about.com där fenomenet beskrivs:

 

’Cider-or what we now call "hard cider" in reference to fermented apple juice was the American drink of choice among the first colonists from England, but cider was supplanted by beer as German immigrants arrived and improved the beer brewing techniques and production.

 

While the first ciders were probably being produced by ancient Egyptian and Byzantine Civilizations--Pliny mentions apple wine as the typical drink of the Estrabon region--cider production in Spain was probably modest and personal until 1629 when apple trees from America were introduced into Spain and production increased. Then production took a hit after the Spanish Civil War, when production and consumption was prohibited by Franco and apple orchards were abandoned as people looked for industrial work. Production boomed again in the eighties, and today you can drink Natural Cider directly from the "kupelas" (big barrels, usually of chestnut) between January and April or May, when the cider is bottled. In summer, just look for a sign that says "Sideria" and plunk yourself down at a table and order a sidra.

 

In Spain, the production of natural "hard" ciders takes place mostly in the north: Asturias, Galicia and Basque country. The climate here is ideal for apple growing; mild, wet summers and mild winters.’

Jag passar på att ta av mig kängorna en stund, den vänstra långtån har ett väl invant gammalt minne i sig, det gör sig påmint minsann. Minnet i vänstertån tycks ligga och vila lugnt i sin lilla tå-tuta än så länge.

Jag kommer fram tidigt till härbärget i den gamla skolan i Soto de Luiña. Lika sunkigt som vanligt, riktigt otrevliga madrasser som jag täcker över med mina båda tunna saronger innan jag lägger ut min sovsäck. Det är faktiskt väldigt dålig standard på härbärgena på den här leden, med några få undantag. Men, atmosfären är det inget fel på. Jag kryper ner i säcken mitt på blanka eftermiddagen och läser lite i boken jag har laddat ner till min läsplatta oh lyssnar lite på musik i mina hörlurar. Övriga pilgrimer tycks respektera att jag vill vara för mig själv och ingen tänder ens lampan i rummet på hela kvällen. Vad underbart!

Hospitaleron är dock inte likadant sinnad. Han kommer in under eftermiddagen och kommenderar alla kängor ut ur rummet å det snaraste. Dessutom ska alla vi pilgrimer omedelbums sätta oss vid det stora bordet utomhus och lyssna på när han går igenom morgondagens vandring. Ett sådant auktoritärt beteende känner inte jag för idag, så jag ligger demonstrativt kvar i min säck. Freedom!

Dag 20: Soto de Luiña – Villademoros

 

Det finns två jättekonstiga skyltar i den här stan. Först en som visar åt vilka håll cyklisterna respektive vandrarna ska gå, sedan en som visar in i skogen. Båda dessa skyltar är helt onödiga. Cyklisterna och vandrarnas väg möts igen efter sjuttiofem meter. Vägen som leder in i skogen kommer tillbaka till huvudvägen efter hundra meter och det enda som hänt är att man blivit blöt om fötterna av det höga gräset. Hur tänktes det här egentligen?

Ja överhuvudtaget lämnar skyltningen längs den här leden en hel del övrigt att önska. Vad sägs om det här till exempel?

Morgonfikat intar jag på ett café i den ort som 1992 blev vald till Asturiens vackraste by, Novellana. Det finns väldigt många vackra hus i den här byn vid kusten.

Det är skönt på caféet, härliga bluesrytmer rinner ur högtalarna. Jag tar en rejäl paus, ute småregnar det, något det kommer att fortsätta göra hela dagen.

 

Jag borde läsa min tyska guidebok lite noggrannare. Där står det nämligen under Anmerkungen:Bis Cadavero alle Abzweige recht ignorieren, dett vill säga man ska ignorerar alla skyltar som visar till vänster. Nu gör inte jag det utan hamnar i stället på en liten avstickare ner till havet, något som känns helt meningslöst.

Vägen är inte ens framkomlig och lilla obemärkta havsviken kommer jag inte fram till. Det är egentligen inget konstigt med att jag hamnar här, det var tre pilar som visade ner hit, det konstiga är VARFÖR? Jag tycker den här pilgrimsleden bara blir konstigare och konstigare. Jag kan inte för mitt liv föreställa mig att pilgrimer vandrat så här knasigt i förfluten tid. Vad vill de som satt upp de här pilarna egentligen undrar jag än en gång? Jag får veta vid ett senare tillfälle att den där auktoritäre hospitaleron igår berättade att det var helt okej att ta den här turen ner hit. Jösses!

En sak är säker, på den här leden kan man inte odelat lita på de gula pilar som satts upp, man måste dubbelkolla varenda pil för att inte riskera att komma fel, inte så pilgrimslugnt precis…

 

Jag kommer upp igen från havet vid järnvägsstationen i Tablizo. Sedan följer jag bara vägen och ignorerar alla gula pilar.

 

I Santa Marina får jag mig en grön té hos en trevlig barista. Under den här vandringen har jag bestämt mig för att inte dricka cocacola när jag behöver piggas upp, det finns grönt té överallt i Spanien, det har jag bara inte tänkt på tidigare.

I Cadavedo kollar jag det trista härbärget där och går sedan vidare till den största belöningen under de här vandringsdagarna – Casa Carin i grannorten Villademoro och den vänlige värden Samuel där. Det här är en nytt urfräscht komplex där en säng i ett rum med anslutande snyyyyggt vardagsrum med kök och med teve, wifi och till och med egen tvättmaskin bara kostar tjugo euros. Synd att det regnar just idag annars hade jag väldigt gärna satt mig i gräset i en av de moderna vilstolarna. I dessa vackra omgivningar känns det som jag skulle kunnat stanna i ett par dagar om omständigheterna varit annorlunda.

Dag 21: Villademoros – Villapedre

 

Jag vaknar tidigt och ger mig av i mörkret. Jag bestämmer mig för att vandra längs landsvägen så att jag inte ska missa några pilar. Jag hittar en öppen bensinmack och köper mig en Bifrutas, en favoritdryck som i affärer bara säljs i trepack vilket är lite onödigt tungt att gå och bära på. Drycken som är en blandning av juice och mjölk mättar tills vidare. Jag är rätt hungrig eftersom jag inte fick i mig så mycket mat igår. Det fanns inte någon mataffär i närheten av Casa Carin. Visserligen erbjöd sig vänlige Samuel att köra mig till en mercado eller eventuellt restaurang men de blev aldrig av.

Eftersom det ser ut som grusvägen längre in mot kusten är upplyst av gatlyktor lämnar jag landsvägen och går mot den. Bara för att finna att lyktornas sken inte längre lyser när jag kommer dit. Det är riktigt mörkt här, men jag är inte rädd. Spindelväven jag får i ansiktet betyder i alla fall att ingen annan än jag går här nu. Och snart blir det förstås ljust.

På ett lansvägshotell i Carnero äter jag en härlig äggbrunch innan jag fortsätter runt hörnet av huset där leden fortsätter. Vägen slingrar sig uppåt. Det är delvis riktigt brant. Jag tar hjälp av en stavpinne jag hittar längs vägen.

 

För ovanligthets skull stöter jag på en av de spanska pilgrimer jag bott på samma vandrarhem som strax innan vi kommer fram till Barcia.

Innan Luarca ligger La Argentina, ett fint gammalt hotell i Indianos-stil.

Jag närmar mig Luarca ovanifrån. Den här gamla handelsstaden ligger väldigt vackert runt en uformad hamn. Det är rätt brant att komma ner till centrum och förstås ganska tufft att ta sig ut ur stan uppför åt andra hållet. Jag stannar dock i stan ett tag, sätter mig på ett café och insuper miljön. Jag går också in på stans bibliotek för att kolla internet, något som är helt fruktlöst då internetanslutningen är segast någonsin, men det är bara bra. Jag har egentligen ingen lust alls att vara uppkopplad när jag är ute och vandrar. Jag har inte med min iphone, jag har med hjälp av en liten adeptor flyttat över chippet till min gamla lilla Nokia som jag bara använder i nödfall.

På biblan träffar jag en fransman som varnar mig för det härbärge jag är på väg till i Piñera. Det ligger precis vid motorvägen och fransmannen blev väldigt besvärad av både trafikljud och diverse myggor när han övernattade där.

 

Jag går nu på Camino Real de Santiago där jag passerar ruinerna av den gamla Santiagokyrka från niohundratalet.

Nu är det än en gång omdirigering på hög nivå på grund av det där motorvägsbygget. Jag går på en nygjord grusväg HÖGT ovanför all aktivitet. Det är ganska läckert, jag kan se dem där nere men jag tror inte att de ser mig. Jag lyssnar på musik och kan inte låta bli att stanna en stund och dansa lite.

Efter de här blir det svårt. Pilarna lyser åter med sin frånvaro. Någon vänlig själ som vandrat här tidigare har ritat en pil i gruset.

Men värst är ändå den sträcka jag måste gå emot strömmen av mötande trafik, här finns nästan inget utrymme alls.

När jag kommer till ett stort väghotell i orten med det olustiga namnet Otur funderar jag på att stanna här för natten men inser snart att den tunga lastbilstrafiken på motorvägen alldeles bredvid hotellet kommer att göra min nattsömn orolig. Jag fortsätter gå.

 

I den lilla byn Villapedre hittar jag två små hotell. Jag tar in på det ena, El Pinar, och blir här enda gästen för natten. Jag får det som jag tror är hotellets finaste rum, ett hörnrum med utsikt både mot havet och mot bergen, allt för tjugofem euro. Jag sätter mig i solen på altanen i solnedgången och pustar ut och får sedan en tyst och riktigt god natts sömn i ledens skönaste säng.

Dag 22: Villapedre – La Caridad

 

Jag vaknar till en strålande dag, väl utvilad efter nästan elva timmars sömn! Jag går ner i byn och tar en té innan jag sedan i sakta mak ger mig iväg. Idag känns det inte som jag har någon brådska. Jag struntar i planering och mål. Känslan idag är verkligen att det är ’vägen’ som är själva målet. Jag är så glad när jag får vara ute på leden igen. Jag blir faktiskt väldigt uttråkad av att stanna upp, av att komma fram, av att behöva sova. Jag skulle kunna vandra dygnet runt om det gick tror jag! Och jag är så glad när solen lyser likt en spotlight på den vackra världen.

Jag sätter mig i busskuren i solen utanför Villaoril och intar min frukost. Och då har jag verkligen förtjänat det, jag har nämligen fått en rätt tuff stund innan jag kommer fram hit. På något sätt ha jag missat övergången över järnvägen som går parallellt med landsvägen.

Enligt guideboken ska man någonstans gå över järnvägsbanan utan att använda sig av någon officiell övergång. Jag följer bara markeringarna som än en gång leder käpprätt fel. Jag går över åkrar, korsar en gammal järnvägsbro, vilket jag alltså inte ska, kommer in i en skog, ser landsvägen och skylten till byn jag ska in i, Villaoril, men jag kan inte komma dit! Jag tar ett varv till, tror mig se någon annans fotspår i det höga ängsgräset, men kommer snart underfund med att det är mina egna fotspår jag går i, i en cirkel.

Jag fattar verkligen ingenting. Till slut väljer jag det enda vettiga alternativ jag kan komma på - jag får hoppa över en bäck och in i ett taggigt busksnår för att kunna ta mig upp på landsvägen.

Jag tvekar inte, det finns inget att be för, jag kan ju inte gå runt här i cirklar hela dagen. Jag bitter ihop, tar ett jätteskutt, plurrar med ena foten, drar mig upp på andra sidan bäcken med hjälp av en riktigt taggig lianliknande gren, får taggar i både kläder och händer, vadar genom halvmeter högt gräs och YES! Jag klarar det. Den här delvandringens absolut svåraste passage.

Efter Villaoril hittar jag markeringarna igen. Gud, vad skönt det skulle vara att bara få gå som man gör på de flesta andra leder, sätta ena foten framför den andra och se de gula pilarna på avstånd utan att behöva försöka tyda tyska guideböcker och konstiga vägmarkeringar. Men, på kuppen lär jag mig i alla fall en del tyska ord som jag inte kunde tidigare; überqueren, übersteigen die Gleise, Pfad, Wiese, schräg rechts… und so weiter.

Jag går genom La Colorada till lilla vackra orten Navia där jag hittar ett fint gammalt café i jugendstil. Efter eftermiddagens obligatoriska apelsinjuice, sätter jag mig en stund ute i solen. Och nu får jag inte vara tyst längre. En man frågar hur det går – que tal? Jag försöker göra tummen upp bara för att slippa prata, men mannen har bestämt sig, han flyttar från sin stol och sätter sig bredvid mig och börjar prata med ord som far som skjutna ur en kulspruta ur munnen på honom och med händer som hela tiden viftar framför mitt ansikte. Han säger sitt namn och jag tänker, vad i jösse namn ska jag fylla mitt lilla huvud med denna information för, jag kommer ju förmodligen aldrig mer att se denne man.

 

Efter en stund ler jag vänligt till avsked och beger mig vidare. Jag handlar lite och går sedan över bron som leder till El Esprin. Det är en ljuvlig vandringsdag där leden slingrar sig fram genom vackra landskap.

Dagens slutmål, härbärget i La Caridad, dyker upp först när klockan blivit halv fem på eftermiddagen, trots att det bara var tjugo kilometer att gå idag.

Så fort jag kommer in på härbärget sker det märkliga att man nummer två för dagen presenterar sig med sitt namn. Marcus från Tyskland berättar för mig att han hört att vi svenskar är kända för att vi vill ha en viss disatans till den person vi pratar med, av respekt har han hört, och vad tycker jag om det?

Det här härbärget är för en gång skull nytt och väldigt fräscht. Jag får mig en säng i ett hörn med fönster på båda sidorna, hur bra som helst. Flera pilgrimer erbjuder mig middagssällskap och jag säger som vanligt, tack, men nej tack, jag är ju ute på en tyst vandring. I stället kalasar jag på min fisk/tomat/sparris/bröd-måltid som jag varit uppe i stan och inhandlat.

 

I natt sägs det att vi ska vinna en timma då vi ställer om till vintertid. Jag filosoferar en stund över detta och kommer fram till att jag väljer att ignorera fenomenet tills vidare. Om jag inget gör har jag ju varken vunnit eller förlorat någon tid.

 

 

 

Dag 23: La Caridad – Ribadeo

 

Inför den här dagen har jag förberett mig noga. Jag är trött på att gå fel och vilse. Dagens etapp är en riktig zigzagtripp och jag kan bara hoppas att den är välskyltad. För säkerhets skull har jag lusläst och strukit under i min guidebok.

Jag går i mörker igen och får möjlighet att ta vandringens kanske vackraste bilder. Men det här sker först när solen är på väg upp. Innan dess ska jag gå igenom en mörk stad och en nästan kolsvart skog. Det blåser kraftigt idag och det är faktiskt lite spöklikt när torra löv rasslar i vinden i mörka skogar. Jag fokuserar och vägrar bjuda in rädslan.

När det börjar ljusna ser jag att landskapet ser lite annorlunda ut här. Lantgårdarnas obligatoriska små hus för majstorkning har en helt egen arkitektur med små fönsterliknande gluggar.

Som majstorkshusen ser ut här

Som de sett ut tidigare

Jag förstår av alla skyltar man satt upp att det i trakten finns guld som bönderna här inte vill att man ska försöka få upp eftersom man förstås är rädd om sina betesmarker.

Äntligen kommer jag ut till havet. Det känns som en evigt sen sist. Jag fyller mina lungor med frisk havsluft.

Ett litet stycke längre bort längs kusten, innan man kommer fram till staden Tapia, ligger det lilla härbärge som jag egentligen hade tänkt ta mig till igår innan den där jagstruntariallaplaner- känslan infann sig. Nu var jag ju väldigt nöjd med det fräscha vandrarhemmet i la Caridad, det här ser rätt sunkigt ut, men herregud vilket läge! Precis vid havet med en trappa ner till stranden. Här hade man nog kunnat somna gott till havsmusik.

Jag går vidare genom Tapia och forsätter längs kusten tills jag kommer till Santa Gadia, en förnäm liten landsbygdsförort till Ribadeo med många vackra hus.

Jag vandrar längs den vackra stranden Playa de Penarredonda.

Och sedan händer det något märkligt.

 

En man utan någon som helst packning, han har bara sin jacka i handen, passerar mig på en väldigt öde sträcka av leden. Jag saktar in och försöker få ett avstånd till honom. Men, det går inte. Han går ett visst antal meter, stannar upp som för att vänta in mig, går igen, och så håller han på i någon kilometer. Jag anpassar mig först helt efter det här, vägrar passera och hoppas att någon annan pilgrim snart ska komma ifatt oss. Så sker förstås inte, det är faktiskt väldigt sällan jag stöter på andra pilgrimer längs den här leden.

 

Hursomhelst, till slut kommer jag på att mannen måste ha något slags syndrom, det verkar som han räknar sina steg innan han stannar. Jag ger till slut upp och även om jag inte har lust att stanna så gör jag det ändå när jag hittar en bänk utanför ett hus där jag hör människors röster innanför. När jag sedan går vidare funderar jag på det kloka i att ha tappat mannen ur sikte. Till att börja med hoppas jag att han nu inte ska stå bakom någon buske någonstans och hoppa fram och ropa Bu. Men sen bestämmer jag mig för att den här pilgrimsvandringen är MIN och jag bara vägrar låta något skrämma mig!

Ja, så var det dags igen. Att inte veta åt vilket håll man ska, att inte hitta några skyltar. Utanför Villadun sätter jag mig i en busskur med fin utsikt över bergen och funderar lite på hur jag ska gå. Guideboken ger mig inte någon egentligen hint, det är väldigt mycket ’gehen wir rechts, oder links’. Jag förstår mig inte riktigt på den här tyska boken, ibland är den så detaljerad att jag villar bort mig bara på grund av det, ibland händer ingenting. Men, det ska sägas, den här leden är nog inte heller den lättaste att beskriva.

 

Så mycket har jag förstått att jag inte ska korsa motorvägen som ligger strax här intill. Så, jag går genom byn ut på en åker och hamnar så småningom i en återvändsgränd mitt i ett majsfält. Ok, tillbaka till byn, försöker med vägen mot Figueroa. Men nej, när jag på håll ser en tunnel som leder under motorvägen vänder jag igen, tillbaka till byn. Om någon står bakom en gardin i den här byn måste jag utgöra dagens höjdpunkt där jag vandrar fram och tillbaka på huvudgatan.

Jag påminner mig om att jag sett en liten skylt med Ribadero på. Jag går ut till höger i byn, nej här var det inte, tillbaka in i byn igen, nu med siktet inställt på det där majsfältet. Och ja, där är skylten, med en svart pil! Här har man helt och hållet glömt skylta för pilgrimer, det är helt klart. Jag kan nu bara hoppas att den här vägen ska leda mig rätt.

 

Jag kommer till en vägkorsning, ingen skylt. Här gäller det bara att gissa. Tar till vänster. Och JA det blir rätt! Kommer fram till en rondell och där står äntligen något jag känner igen från boken, ’gehe nach rechts Richtung Area de descanso´.

Och så äntligen kommer jag fram till den stora floden Eo som utgör gränsen mellan Asturien och Galicien. Jag går över den sexhundra meter långa bron över floden, Puente de los Santos, och voilà, jag är i Galicien och Ribadeo och har i och med detta vandrat klart för den här gången!

Helst av allt skulle jag vilja åka direkt hem men mitt flyg går inte förrän i övermorgon. Jag är så otroligt rastlös nu, jag vet inte vart jag ska ta vägen, vad jag ska göra med resten av min eftermiddag och kväll.

Till att börja med går jag in till centrum och stadens turistinformation, stängt. Sedan tar jag mig till utkanten av stan och FEVE tågstation. Ursprungligen hade jag tänkt åka rälsbuss härifrån imorgon tillbaka till Avilés, jag gillar verkligen de här långsamgående tågen som tar en tillbaka till de orter man gått igenom, men nu känns det som jag vill komma iväg redan idag. Det går ett tåg sent ikväll, men nej, inte komma fram så sent. Imorgon då? Nä, då är det strejk! Okej då blir det busstationen.

 

Mannen efter mig i kön är också pilgrimsvandrare. Han berättar att han bor på härbärget i stan och undrar om vi ska ta sällskap till busstationen som ligger där i närheten. Ja, det där var väl en signal så god som någon. Jag hamnar på härbärget jag också och är till och med glad för det när den värsta otåligheten lagt sig. Men först tar jag ensam en tur för att titta på det stormande havet och jag inser snart varför jag är så ultrarastlös just idag, vinden har naturligtvis påverkat mig, det har blåst riktigt hårt hela dagen.

Härbärget är riktigt mysigt. Det ligger precis vid havet och öppnar man dörren åt det hållet kan man sova riktigt gott… om det inte vore för… stormen som vill riva huset ur dess grund...mannen som tog mig hit, som snarkar sig igenom precis hela natten, ett ljud som skär rakt igenom mina öronproppar. Kan man bli arg på någon för det? Nej, naturligtvis inte. Speciellt inte när vederbörande är så rar och snäll i vaket tillstånd.

 

Nästa dag tar jag bussen till Avilés via flera av de platser jag vandrat igenom. Det är märkligt hur rörande det är att se de här platserna igen. När vi passerar en pilgrim som står längs landsvägen och läser sin guidebok och ser precis lika vilsen ut som jag själv många gånger kännt mig under den här vandringen, är det väldigt nära till tårarna.

 

Fortsättning på den här bloggen kommer förhoppningsvis till våren då jag tänkt mig vandra de återstående cirka tjugo milen till Santiago de Compostela. Tills dess - frid!

Klicka här för DEL 4