dag försöker jag hålla mig på landsvägen igen, vilket går bra till att börja med. Jag stannar till vid den gamla kyrkan i Priesca, grundad år niohundratjugoett!

Del TVÅ

 

Camino del Norte i april 2013.

Från Santender till Gijon.

 

 

Det här stycket kommer att handla en hel del om huruvida glaset är halvtomt eller halvfullt. Det vill säga, det gäller att bestämma sig för hur man ska förhålla sig till de lite negativa saker som ibland kan ske under dessa fantastiska pilgrimsvandringar.

 

Redan i Stockholm, innan jag kommer till flygplatsen, ska jag bli tvungen att ta ställning till det där halvtomma eller halvfulla glaset. Den här gången har jag bestämt mig för att åka till Skavsta kvällen innan och ta in på hotell, egentligen en förträfflig idé eftersom ju flygen går så tidigt om mornarna. Jag kollar tidtabellen för flygbussarna på nätet och bestämmer mig för att åka rätt sent, jag ska ju ändå bara sova på hotellet.

 

Jag står där med min biljett i handen, ingen buss. Tiden går. Till slut förstår jag att något gått snett. Jag går in i hallen. Jodå, sista bussen gick klockan nitton, nu är den tjugoett! Ska jag behöva gå hem igen? Jag som redan betalat hotellrummet! Glaset är definitivt halvtomt nu.

 

Jag rusar in i SJs biljetthall. I absolut sista minuten kommer jag med sista tåget till Nyköping där jag sedan får en buss till Skavsta. Glaset halvfullt.

Jag äter frukost på hotellet innan jag går tvärs över gatan och in avgångshallen på flygplatsen. Än en gång har jag tur ombord på flyget till Biarritz, jag får tre platser för mig själv och kan sträcka ut mig och sova ända tills vi tar mark i Frankrike. Väl framme och jag går rakt ut ur ankomsthallen och promenerar de få kilometrarna till tågstationen i Biarritz. Jag äter en lätt lunch på den mysiga lilla restaurangen mitt emot järnvägsstationen.

 

Sist slutade jag ju min vandring i Santander och det är dit jag nu återvänder medelst tåg och buss (tåg Biarritz – Irun: 12.48 - 13.21, €8; ALSA-buss Irun - Santander 13.45 – 17.00, €17). Jag sover nästan hela vägen dit också.

Väl framme i Santander tar jag in på stadens enda pilgrimshärbärge på Calle Ruamayor, ”nahe Katedrale”, som det står i min tyska guidebok. Katedralen är förstås inte svår att hitta men ingången till härbärget går jag förbi både en och två gånger innan jag kommer rätt.

Jag promenerar runt i stan i bara t-shirten i den behagliga tjugofyragradiga värmen i ett par timmar. SEN händer det. Temperaturen sjunker plötsligt drastiskt! Och från och med nu kommer det sällan att vara över sex/åtta grader. Det kommer att regna under nästan hela min vandring och solen kommer inte att visa sig förrän jag sitter på tåget på vägen tillbaka till Biarritz!

Dag 11: Santender – Santillana del Mar

 

Min första morgon på denna nya pilgrims-etapp vaknar jag av diverse ljud,det är sängar som knarrar, plastpåsar som låter och inte minst pannlampor som lyser mig rakt i ögonen där jag för ovanlighets skull ligger i en överslaf. Och jag kommer ihåg nu, ska man bo på härbärgen så är det bäst att ge sig av först av alla för att undvika alla ljud…

 

Den här dagen ska bli en riktig halvtomt-glas-dag. Det börjar med att jag går käpprätt åt fel håll! Jag brukar skryta med att jag sällan går fel eftersom jag i princip alltid har stenkoll på de gula pilarna, det är ju lättare när man går ensam och inte tappar fokus genom att gå och prata med någon. Men, just den här första dagen blir det precis som det blev förra gångens första dag, jag går många kilometer fel innan jag upptäcker det. Jag SER och FÖLJER verkligen pilarna men de visar än en gång inte den väg jag ska gå. Eftersom det regnar vill jag inte ta upp min guidebok utan jag förlitar mig helt och hållet på pilarna. Utan att jag har en aning om hur det gått till befinner jag mig på en plats som heter Orunia, åtta kilometer åt fel håll!

När jag väl får fram kartan ser jag att något hände strax efter Boo de Pielagos. Jag följde alltså pilarna men borde ha dubbelkollat i guideboken. Den som satt upp dessa pilar tycker tydligen att man ska ta en omväg till Orunia. Åtta kilometer är TVÅ timmars vandring, det hade jag gärna klarat mig utan just den här första dagen! Jag blir så sur när jag upptäcker misstaget att jag tackar ja när en vänlig man som jag frågor om vägen erbjuder sig att skjutsa mig tillbaka till leden. Jag åker med honom de fyra kilometerna fram till Requejada.

 

Då ordningen alltså är något så när återställd traskar jag på i tio kilometer tills jag kommer till staden med det märkliga namnet Santillana del Mar, märkligt därför att staden varken är speciellt helig (santa), platt (llana) eller ligger vid havet (del Mar). I själva verket syftar namnet på Santa Juliana (Santa Illana) vars kvarlämnor finns i en av stadens gamla kyrkor.

Det här är en riktigt vacker gammal medeltida stad med kullerstensgator och flera byggnader från elvahundratalet. Det staden dock är allra mest känd för är dess närhet till Altamiragrottan, grottmålningarnas sixtinska kapell. Grottan där de fjorton tusen år gamla målningarna föreställande bland annat bisonoxar finns upptagen på Unescos världsarvslista och naturligtvis skulle jag gärna utforskat den lite närmare om tid funnits.

Bakom stadens museum finner jag det lilla fina pilgrimshärbärget jag ska bo på. Härbärget har separata rum för mujeres och hombres och det gillar jag. Jag blir helt ensam i kvinnoavdelningen vilken innebär att jag kommer få en natt utan öronproppar, yes! Jag dukar upp min lilla middag på fönsterbrädan och njuter av fullmånenes sken där utanför.

Dag 12: Santillana del Mar – San Vincentede Barquera

 

Jag ger mig av i en mycket tidig morgonstund. Månen lyser upp min väg genom de tomma gatorna. På väg ut ur stan passerar jag ett femstjärnigt hotell där porten står öppen. Jag som älskar gamla fina hotell kan inte låta bli att kika in. Nattportiern blir glad över att få prata bort en stund. Trots att klockan bara är kvart över sex ger han mig en rundtur i de allmänna utrymmena.

Korna ligger ner i hagarna när jag kommer ut på landsbygden, vilket torde tyda på att det blir regn idag. Och hagel, ska det visa sig. Men jag är förberedd. Jag tar på mig mina benregnskydd innan regnet kommer, de som ska se till att inte vätan kryper upp längs benen. Och ponchon som täcker både mig och ryggsäcken.

Vägen löper längs kusten där dalar och ängar nästan går samman med havet som slår mot klipporna. Kyrktornen i Cigüenza och i Cóbreses dyker upp längs vägen som levande vägvisare. I Comillas intar jag dagens lunch, en härlig fisksoffa med mustigt grönt te till, väldigt passande en sådan här dag när termometern bara står på sex grader!

Jag går sedan i rätt långsam takt i regnet genom naturparken Oyambre med sina nästan sextusen hektar skyddat land av högt ekologiskt värde. Parken leder fram till ännu en gammal medeltida stad, San Vincente de la Barquera, denna vandringsdags slutmål och också den sista staden i regionen Kantabrien. I morgon ska jag vandra in i Asturien.

Jag går över den två kilometer långa Puente de la Maza och söker mig fram till stadens pilgrimshärbärge som är inrymt i en källarlokal med en garageliknande ingång. Jag känner direkt när jag kommer in att jag inte gillar atmosfären här, jag kan inte riktigt sätta fingret på varför. Hursomhelst får jag mig en intressant pratstund med Claudia från Tyskland som med hjälp av en vän tar sig fram på leden i en permobil, en fantastiskt inspirerande historia.

Det finns ingen möjlighet för mig att tillreda min mat här själv. Värden försöker övertala mig att jag ska äta tillsammans med de andra den meny han serverar. Jag äter inte kött och det han i stället tänker erbjuda är inte alls prisvärt så jag avstår och går i stället och lägger mig. Värden har tydligen svårt att ta det där. Han kommer in stup i kvarten i sovsalen för att kolla att jag inte ångrat mig. Jag drar sovsäcken över huvudet och låtsas sova. Tänk att det ska vara så svårt att få lov att göra som man själv vill…

Dag 13: San Vincentede Barquera – Penduales

 

Jag smyger ut i den arla morgonstunden. Slipper skriva gästbok och höra tjat om frukostar och kaffe.

Jag lämnar St Vincente via den kortare av de två broar som leder till och från stadens gamla stadsdel. Vägen går nu i inlandet med en blandning av sluttande gröna ängar och kalkstensberg. Det är en kall morgon. Bergen i horisonten är vitpudrade av nyfallen snö.

I den lilla byn Bustio lämnar jag Kantabrien bakom mig och går nu över gränsen till Asturien. På grund av sitt läge och sin topografi var den här regionen aldrig en del av det islamiska Spanien. Istället utgjorde den kärnan i den lilla kristna enklaven Kungadömet Asturien. Av den anledningen har sedan trettonhundratalet Spaniens tronarvinge alltid haft titeln Prins av Asturien och just nu tillhör alltså titeln kronprins Felipe.

Jag kommer till det intressanta lilla samhället Colombres. Här ligger ett museum med det märkliga namnet Archivo de Indianos. Detta är ett emigrantmuseum som beskriver Spaniens koloniala historia. Här berättas både om de spanska emigranterna som for till de erövrade länderna på framförallt den amerikanska kontinenten, men också om de välbeställda hemvändarna, de som kom tillbaka runt förra sekelskiftet med enorma rikedomar, de som kom att kallas Indianos.

Jag ska på min vandring genom Asturien komma att se en hel del storslagna hus som dessa Indianos uppfört. Nästan alltid finns det skyltar utanför husen som beskriver husets historia.

 

För att komma till nästa härbärge skulle jag ha behövt gå fyrtiotvå kilometer idag och det är naturligtvis på tok för mycket. Jag har inga planer på var jag ska stanna för natten men när jag kommer till den pyttelilla orten Pendules står Flor från Mexiko där mitt i byn. Jag tar in på hennes fina privata lilla härbärge Casa Flor och får mig en säng i ett rum med sju bäddar. I det här rummet stannar jag sedan från eftermiddagen till nästa morgon. Regnet därute får helt enkelt sköta sig självt nu en stund. Som väl är har jag med mig en bra bok och här vid min säng finns en lyx jag inte är van vid, en sänglampa. Jag kan alltså läsa tills ögonen går i kors om jag vill.

 

Dag 14: Penduela – Nueva

 

Flor bjuder på te och muffins när jag vaknar. Hon har tänt ett ljus på altaret till sin tunga jungfrumaria-staty som hon släpat med sig på båten ända hemifrån Mexiko. Jag känner för den här kvinnan, jag gillar hennes positiva energi. Jag kysser henne adios på båda kinderna och får en välsignelse tillbaka och det känns bra. Kanske blir jag hellre välsignad av vanliga medkännande människor än de som gör det för att det ingår i deras yrken, ja, jag vet inte…

Idag har jag tur och otur. Regnet hänger över mig hela dagen men jag går ändå torr. Jag vandrar längs havet och det är mycket vackert om dock lite farligt på sina håll. Jag ska gå igenom ett område med så kallade Bufones, urgröpta hålor i kalkstensberget som havet vid högvatten med stor kraft pressar sitt vatten genom så att upp till tjugo meter höga vattenstrålar uppstår. När jag går igenom detta område där stora varningsskyltar finns uppsatta, är havet alldeles lugnt och jag kan ta mig igenom helt torrskodd. Så långt det som är bra.

På en plats som heter Andrín försöker jag hitta den övre vägen till Cue. Det är omöjligt, inga gula pilar visar vägen. Jag frågar en man som står i samtal utanför sin bil. Jodå, han kan köra mig dit om jag vill. NEJ! Jag är ju pilgrim och vill vandra! Attans också att det ska vara så svårt! Efter att första ha tackat nej ångrar jag mig och går tillbaka till mannen. Det känns som jag inte har något val. Jag hittar ju ingen led!

 

Mannen är hur som helst vänligheten själv och kör mig halvannan kilometer så att jag sedan kan vandra den sista biten in till Llanes, Spaniens kanske största filmstad. I denna vackra trakt mellan bergskedjan los Pico de Europa och Biscayabukten har en hel drös spanska filmer spelats in, och det märks överallt i stan. Här finns också flera hus byggda i den spektakulära Indianos-stilen, inte minst stadens casino.

Väl ute ur stan går jag på vackra vägar längs havet och över gröna ängar där korna betar fridfullt. Ibland går leden läskigt nära randen på bergssluttningarna ner mot havet men jag håller vis av tidigare erfarenhet tungan rätt i munnen.

Jag går runt en liten vik och kommer till Celorio där jag hade hoppats på fika, lite zumo naranja natural, färskpressad apelsinjuice. Men, inget är öppet. Jag fortsätter till Barru där jag sätter mig på en stol vid en tom campingplats och mumsar på en medhavd apelsin och lite bröd. Det är ödsligt längs leden må jag säga, och faktiskt väldigt lite pilgrimskt. Jag tänker på det norska par jag mötte i en affär i Llanes. Vi kom överens om att den här leden är mer som ’å gå på tur’.

Jag fortsätter till Niembru där jag tänkt mig något slags boende, men nej, nada. Några kilometer utanför stan finns det ett, mitt i obyggden, men det är förstås stängt. En man stannar sin bil och säger att jag inte ska gå till Posada, det är fea där säger han, fult. Jag är alltså på väg åt det hållet, en avstickare från leden, ett ställe jag fått för mig att jag ska kunna hitta ett boende på. Någonstans måste jag ju kunna ta in snart. Mina fötter behöver vila.

 

Jag tar av från vägen till Posada och går upp i en eukalyptusskog. Så småningom kommer jag fram till Navas. I den här byn finns det ett litet hotell, men det är fullbokat. En kilometer till och jag kommer till ett privat härbärge i Villahormes. Visserligen träffar jag på en föreståndarinna men ska jag bo här får jag punga ut med fem gånger tio euros. En bädd kostar alltså tio euros och hon öppnar bara för minst fem personer. Tack, men nej tack.

 

Vidare genom skogen i två och en halv kilometer till och jag kommer till Nueve. Nu har klockan hunnit bli halv nio på kvällen och jag har varit igång i tretton timmar! Jag går in till stan men hittar ingenting som är öppet. Jag går tillbaka en bit och hittar till slut ett litet pensionat där jag får ett stort rum med ett badrum med badkar! Vilken lycka!

Dag 15: Nueva – Ribadesella

 

Regnet står som spön i backen när jag vaknar. Jag drar på mig ponchon och beger mig till puben där en frukost som ingår i priset serveras, té och två skivor vitt rostat bröd med marmelad. Nåja.

Jag bestämmer mig för att ta en paus idag. Jag behöver torka upp och vila lite efter den långa marschen igår. I den här lilla orten vill jag dock inte stanna. Jag åker rälsbuss i tjugo minuter och hamnar i Ribadesella, en jättefin liten hamnstad där kronprinsessan Letizia spenderat sina somrar som barn. I stan finns en chokladaffär med prinsessans namn och med en indikation på att hon ibland fortfarande kommer hit och köper sin choklad.

Och när vi nu ända är inne på kapitlet kungligheter, i dag kröns kung Willem Alexander av Nederländerna och då kan jag ju lika gärna passa på att titta på det på min lilla teve i mitt jättefina rum på hotell Patiño medan jag njuter av lite jordgubbar, ost, juice och annat smått och gott. Något måste jag ju hitta på så jag inte blir uttråkad. Oh, vad jag är värd denna break!

 

Jag känner mig faktiskt så pass nere på grund av allt regn att jag efter kröningen tar på mig regnkläder igen och går en sväng till stadens bibliotek för att kolla om det finns någon möjlighet att ta sig hem tidigare än beräknat. Jodå, Ryanair flyger hem på torsdag. Jag försöker boka men efter att två gånger fått error-markering tar jag signalen, du fullföljer planen att gå hela vägen till Gijon. Okej. Jag ÄR en warrior!

 

Dag 16: Ribadesella - Colunga

 

Jag är redo. Nu har jag bestämt mig för att det här SKA bli bra. Jag ska vara tålmodig idag. Jag går längs plaskblöta gator längs Playa de Santa Marina där jag passerar många vackra hus i Indianos-stil.

På våta grusvägar tar jag mig sedan fram till Vega, ett litet pittoreskt samhälle vid havet. Här är nog väldigt fint om sommaren kan jag tänka, men just nu i regnet är det bara ödsligt och dystert. Jag kommer ner till Playa de la Vega och hade gärna stannat för en uppiggande cola, men, nej, allt är stängt. Jag fortsätter i regnet längs stranden och ser inte skylten som säger att jag ska ta upp till vänster. Poliserna som plötsligt dyker upp i sin bil ur tomma intet påtalar mitt misstag. Jag vandrar upp till en smal gyttjig ko-stig. Snart sjunker jag ner med hela ena kängan i gyttjan och får sedan balansera mig fram genom att försköka hoppa på stenarna som sticker upp ur vällingen.

Jag går igenom Caravia la Alta, Asturiens naturparadis. Jag följer nu landsvägen, det har regnat för mycket för att man ska kunna gå på leriga stigar och skogsvägar, tyvärr.

 

Så småningom kommer jag än en gång ner till havet, nu vid Playa de España, där landsvägen och leden går ihop. Här lämnar jag havet för den här gången och går sedan i ösregn den relativt raka sträckan fram till Colunga.

Kustvägen mellan Ribadesella och Gijon brukar kallas Costa de los Dinosaurios. Detta eftersom man här har hittat lämningar av dinosaurers. I staden Colunga finns ett dinosaurie-museum. Jag går inte dit när jag kommer fram utan letar i stället upp stadens turistbyrå. Som är stängd, vilket kan ha att göra med att det faktiskt är första maj idag.

Jag sätter mig på ett café, tar av mig ponchon och märker att den nu är lika blöt på insidan som på utsidan, kängorna ska vi inte bara tala om. Jag inser att jag inte kan gå vidare idag. Jag pratar med en taxichaufför och förhör mig om vad det skulle kosta att åka till nästa härbärge. När han säger priset inser jag att jag lika gärna kan ta in på hotellet uppe i backen, Villa de Colugna, ett varmt, modernt och skönt ställe där jag inte bara får möjlighet att torka mina persedlar utan där jag också kan nyttja deras utsökta matsal.

Dag 17: Colunga – Villaviciosa/Gijon

 

Slår upp mina blå där jag ligger trygg och varm i den sköna sängen och konstaterar att regnet står som spön i backen även idag. Torrt ska alltså åter varda vått. Jaja, jag lindar plastpåsar runt mina torra fötter innan jag sticker ner dem i kängorna och traskar iväg efter en frukost bestående av utsökt japanskt te och lite bröd med marmelad.

Det är när jag ska ta mig en titt på härbärget jag var på väg till igår som jag måste lämna landsvägen. Och då händer det igen. Ner i gyttjan bara. Inte en gång, två. Jag förstår varför folk använder de märkliga träskor som mannen jag möter utanför härbärget har på fötterna.

Jag går nu mer eller mindre utan uppehåll i fyra och en halv timma. I regnet. Dyngsur. Tills jag når staden Villaviciosa, Asturiens viktigaste cider-stad, där man mitt i stan rest ett monument till äpplets ära.

Jag hinner in på turistbyrå precis innan de ska stänga. Jag frågar efter bussar till Gijon dit det är cirka tjugofem kilometer, alltså en dagsetapp. Nu är det så här, jag har gått klart för den här gången. Asturien är dränkt och jag vägrar klampa runt på fler gyttjiga ko-stigar. Jag gjorde min svåra prövovandring i tre decimeter snö på Camino Francés 2008, det räcker så. Jag får fortsätta den här vandringen till hösten.

När jag kommer fram till Gijon har det äntligen slutat regna. Jag tar in på ett trestjärnigt hotell med specialpriser för pilgrimer. Hotellet ligger precis vid den stora Gijonskylten i hamnen och har två varma element som jag kan torka mina grejer på innan jag imorgon tar rälsbussen till Bilbao för att därifrån fortsätta tillbaka till Biarritz, en hel dags färd. Jag återkommer förhoppningsvis i höst.

Tillbaka till del ETT

 

Tillbaka till Bloggar