Mina matintag gör jag idag i diverse torra busskurer och faktiskt en gång på en skolgård under ett tak jag hittar där. En gång stannar jag till på ett fik, i Liendo, för att byta till torra kläder. Innehållet i min ryggsäck har jag lyckats hålla torrt. Dels har jag ett skydd på själva säcken, dels täcker ju min poncho både mig och ryggsäcken.

 

Snart ligger Laredo framför mig. Innan jag tar de många trapporna ner till gamla stan, här finns inga finurliga hissar som de de hade i staden Debo, stannar jag och blickar ut över stan. Två par framför mig gör samma sak.

Jag checkar in på hotellet och får ett jättefint rum för bara trettiosju euros. Efter ett härligt bad går jag barfota ut i mina for att alla mina tre par sockor är dyngsura.

 

När jag kommer tillbaka lånar jag en hårtork som jag försöker blåsa torr alla mina blöta persedlar med. Kängorna stoppar jag fulla med tidningspapper. Oj, vilken blöt dag det har varit! Och på lugna, tysta gatan utanför fortsätter det att regna, och regna och regna.

Dag 9: Laredo -Güemes, 29 km

Jag går den fyra kilometer långa, regnvåta strandpromenaden med raska steg efter en god natts sömn. I slutet av detta stråk går jag ut på själva stranden och finner här den båt som ska ta mig över till halvön Santoña varifrån leden sedan fortsätter längs kusten till staden Noja. Mitt mål för dagen är Güemes och ett fantastiskt härbärge som jag vet ska finnas där.

Dag 10: Güemes - Santender

 

Det här är min sista vandringsdag, en dag då jag ska komma att gå fel hela tiden. Och då är ju cirkeln sluten eftersom jag ju startade den här vandringen med att till och med gå på fel led. J

 

Det börjar redan när jag går ut från härbärget. Jag är på väg ner för åkern jag kom upp ifrån i igår i tron att jag ska återansluta till vägen där nere, när någon från härbärget ropar mig tillbaka och visar att jag ska gå ut på vägen till vänster i stället. Jag gör så. Och sedan får jag i princip gissa mig till resten. För idag är det en vandringsdag helt utan de trygga gula pilarna.

 

Jag har rätt dåligt lokalsinne så jag får försöka ta kartan i guideboken till hjälp. Den tyska texten kan jag överhuvudtaget inte följa idag, den är jättesnurrig. Jag önskar faktiskt att John Brierley som gjort så fantastiska böcker för både Camino Francés och Camino Portugués ville ge ut en om den här leden också.

 

Hur som helst, jag går i riktning Galizando, så långt är jag med. När jag kommer dit finns det skyltar som pekar på stränder åt olika håll och det är nu man måste fokusera ordentligt som Ernesto påpekade igår…

Camino del Norte i oktober 2012.

Så här kom jag till starten:

Jag tog bussen till Skavsta tio över fyra. 6.40 gick flyget som landade 9.45 i Biarritz. Sedan gick jag bara rakt ut ur flygplatsbyggnaden, tog till vänster, gick till rondellen utanför grindarna och följde sedan skyltarna till Biarritz Gare, det vill säga järnvägsstationen cirka två kilometer bort. Tåget till Hendaye där Camino del Norte startar gick 11.31. Klockan tolv står jag där på Jakobsbron på gränsen mellan Frankrike och Spanien, mellan Hendaye och Irun, precis som jag önskade mig när jag åkte härifrån i maj i år. Nu är jag redo att börja vandra en för mig ny väg till Santiago de Compostela, en som går genom små kuststäder, på klippiga bergssluttningar, genom gröna ängar, barrika skogar och faktiskt även på stränder.

 

Dag 1: Hendaye – Pasai Donibabe

 

Vad jag först och främst lär mig denna vackra förmiddag är två saker: följ inte slaviskt de gula pilarna utan att dubbelkolla ordentligt ifall det finns olika alternativ, lyssna inte på söndagsberusade gubbar utanför pubar. Dessa två i kombination gör att jag börjar min vandring helt åt fel håll. Det tar en lång stund och flera kilometer innan jag förstår att jag i stället för att gå ut till kusten har börjat vandra på leden som heter Camino de Santiago Vasco del Interior, även kallad Tunnel-leden, alltså inlandsleden som går fån Irun till Burgos.

Men innan detta sker ser jag till att få mitt pilgrimspass i en kyrka i Irun, knappa halvtimmens vandring från Hundaye, där söndagens högmässa just ska påbörjas. Jag blir hänvisad till sakristian som ligger alldeles till höger om altaret i kyrkan. På vägen in dit, med min kappsäck på ryggen och med hela församlingens blick riktad mot mig, springer jag rakt in i famnen på den präst som ska hålla dagens gudstjänst. Väl inne i sakristian får jag mitt pass och blir än en gång hänvisad till den led som ska föra mig åt fel håll.

Det är alltså väldigt viktigt att hålla koll på alla skyltar i Irun. För att komma till kusten måste man gå efter den som pekar mot Hondarriba, alltså INTE följa den gula pil man i vanliga fall alltid rättar sig efter.

Ja, vad ska jag göra nu när jag gått så många kilometer åt fel håll? Att gå tillbaka till Irun känns absolut inte som ett alternativ. Jag sätter mig ner på en stubbe vid ett vägskäl, äter en bit medhavd choklad och funderar. Jo, det blir bäst att fortsätta en stund till, till en by som heter Oiartzun.

Det är förvisso en mycket vacker väg jag vandrar på men det känns lite… Tja, meningen med det här får jag väl veta så småningom.

I Oiartzun hittar jag en öppen turistinformation, trots att det är söndag. I det vänliga ubemötandet jag här får ingår en fantastisk liten guidebok på engelska: The northern ways to Santiago, ett välbehövligt komplement till min tyska Rothers Wanderführer tror jag.

Eftersom min kropp vandrat tillräckligt idag, jag har trots allt gått cirka sexton kilometer och mitt huvud vill till den rätta leden så fort som möjligt, blir det en fjorton euros och cirka sex kilometers taxiresa till Pasai Donibane. På turistbyrån här berättar man att enda härbärget i stan är stängt för säsongen och man manar mig vidare till San Sebastian.

Att vandra i ytterligare tre timmar är förstås en omöjlighet med tanke på att jag knappt sov en blund natten som gick. I stan finns inga hotell. Prekärt dilemma alltså. Men, men, medan jag sätter mig och tittar lite på fiskargubbarna i hamnen får jag napp (hihi). Jag erbjuds ett fint litet fräscht rum mitt vid stadens piazza för tjugofem euro. Hur bra som helst. (Mannen som erbjuder de här rummen finns i baren bredvid turistbyrån.)

 

Lite kuriosa. Turistbyrån i Pasai ligger i ett hus som en kort tid 1843 beboddes av Victor Hugo. I boken Los Pirineos där Hugo berättar om Alperna och Pyrenéerna beskriver han också staden Pasai som han hittade av en slump när han gav sig ut på vandring från San Sebastian. Victor Hugo har intresserat mig sedan den dag jag fann honom vara ett av de tre viktigaste helgonen inom den vietnamesiska religionen Cao Dai, en mycket fascinerande historia…

Trots att jag egentligen är förfärligt trött lägger jag mig på sängen och planerar i detalj hur min fortsatta vandring ska se ut. Jag är dålig på att planera i förväg. Jag räknar ut hur många kilometer jag måste gå per dag för att komma fram till Santender, cirka trettio mils vandring bort. Jag har nu elva dagar på mig innan flyget ska ta mig åter till Sverige från Biarritz.

Med en sista titt ut över den lilla vackra stadens takåsar släcker jag så lampan och lägger mitt trötta pilgrimshuvud på kudden och somnar lycklig i vissheten att den här dagen ska vara den enda då jag tappar fokus och går åt fel håll.

 

Dag 2: Pasai Donibabe – Orio

 

För att ta sig vidare från Pasai måste man ta en liten båt över till andra sidan fjorden, till Pasai San Pedro, en tur på bara cirka fem minuter. Jag tar den båt som går tjugo över sju och börjar när jag kommer över på andra sidan min vandring i mörker. Att vandra så här sent på hösten innebär att man inte hinner lika långt som under en vårvandring eftersom dagsljuset är så begränsat.

 

Vägen till San Sebastian är otroligt vacker. Det känns som jag hittat LEDEN. Inget som distraherar. Inget som stör mitt beslut att vandra i tysthet. Alla möjligheter att få tänka sina tankar utan att bli avbruten. Och en fin blandning av berg och hav med dofter av salt och sött och sol blandat med dimma. Jag är redan lyrisk.

Strax innan San Sebstian passerar jag en skylt som pockar på min uppmärksamhet. Medan jag stannar och fotograferar kommer Serah mot mig och frågar om han kan få bjuda på en kopp te. Jag avböjer eftersom jag just haft en fikapaus. Serah vill gärna prata en stund och bjuder i stället på ett gott äpple tagit direkt från ett av äppelträden i trädgården som omger ett vackert hus med vad som ser ut som ett café. Han berättar att huset fungerar som härbärge för trötta pilgrimer som inte orkar fortsätta fram till San Sebastian. Detta är inte officiellt, men plats finns alltså.

Serah berättar vidare om den organisation han tillhör, The Twelve Tribes, ett spirituellt sällskap som finns på olika ställen i världen och som lever tillsammans i en slags storfamilj. (Mer om detta finns på www.twelvetribes.org)

 

I San Sebastian går jag längs havet, först längs Playa Zuriola, sedan längs den berömda Playa de la Concha. Det är varmt, cirka tjugofem grader och folk badar.

För många, många år sedan var jag i den här staden. Jag tyckte den var jättekonstig. Förmodligen hade det att göra med det baskiska, det här var när ETA, (Euskadi ta Askatasuna, baskiska för Baskerlandet och friheten) som hade som mål att skapa en självständig baskisk stat av spanska och franska provinser i Pyrenéerna, var som aktivast. Nu fascineras jag av stadens skönhet. Det slår mig att det är något alldeles speciellt med städer som ligger vid vackra stränder, Honolulu, Miami Beach, Rio etc. Jag gör en mental anteckning om att jag kanske inte alls behöver åka till Latinamerika för att plugga spanska, San Sebastian borde duga riktig bra!

På vägen till Orio där jag ska slå läger för natten, vandrar jag högt över havet genom härligt doftande barrskog och på gröna ängar.

I Orio hittar jag ett litet fint privat härbärge. Jag går ner i byn som ligger i starkt kuperad terräng och handlar lite mat som jag sedan avnjuter i min ensamhet vid ett stort fönster med utsikt mot den vackra dalen nedanför.

 

Innan natten kommer har tre andra pilgrimer checkat in. Jag väljer att inte prata med någon av dem. Än så länge går det alltså bra det här löftet jag gett mig själv att inte prata i onödan.

 

Dag 3: Orio - Debo,

 

Det här ska faktiskt bli en av de längsta sträcker jag kommer att gå under denna vandring. Jag har planerat att gå flera långa sträckor, men mer än drygt tre mil hinner man inte gå på en dag i höstljuset. Och några fyrafem kilometer i timmen går det inte att gå här med alla branta backar man ska upp och ner i.

 

Jag går de sju kilometerna till Zarautz i ganska rask takt då det inte är så kulligt just här. I sista backen ner till stan möter jag en nyvaken australiensare som just klivit ur sin bil som han sovit i vid väggrenen. Han håller på att förbereda dagens första surftur. Brädan har han med sig i bilen. Denne aussi-man är den första av en mängd surfers jag kommer att stöta på varje gång jag kommer till ett stycke hav de närmaste dagarna.

 

I slutet av den vackra strandpromenaden i Zarautz sätter jag mig på en bänk och äter min frukost. Mellan den här staden och nästa, Getaria, går man i cirka tre kilometer på en gångväg alldeles ovanför havet. Mycket vackert. Tyvärr blir jag tilltalad av en man som tycker att jag behöver lite sällskap jag som vandrar ensam. Jag försöker förklara att det är därför jag valt att gå just den här leden, för att få vandra ensam och tyst. Han lyssnar inte utan fortsätter mala på och till slut säger jag vänligt men bestämt till honom att jag ska ta en paus och att jag sedan vill 'anda sola', det vill säga fortsätta i ensamhet. Hasta luego. Att det skulle vara så svårt att fatta.

Idag är det också varmt, tjugofyratjugofem grader. Och det är fuktigt. Det känns som jag svettats ända sedan jag kom till Spanien.

Vägen efter Zumaia går in i landet, snart vandrar jag bland kor och getter. Jag lägger mig ner en stund på en åker och pustar ut, luftar fötterna och äter lite. Men det blir inte så lång paus, det hinner jag inte med idag när ska gå så långt.

Jag går igenom Itziar och kommer så småningom till några väldigt branta backar som ska föra mig ner till Deba där det ska finnas två härbärgen och där jag tänkt välja det som ligger nere vid havet i själva stan. Det är så brant nerför att jag väljer att småspringa. Det går faktiskt lättare så. Jag vet att det ena härbärget ska ligga mitt emot sportpalatset i en av de branta nedförsbackarna. Jag ser inte härbärget. Jag sprintar förbi, fullt upptagen med att hålla rätt på mina skenande fötter.

 

Stan ligger nu utbredd nedanför mig. Jag ska komma att stöta på fler sådana här städer som man kommer in i lite ifrån ovan så att säga. Just den här stan, Deba, har en väldigt finurlig inrättning. Man kan åka hiss ner till centrum! Och det gör jag förstås med mina stackars fötter som fått jobba så hårt idag med att bromsa i nedförsbackarna.

Två hissar och så är jag nere vid havet. Jag letar mig fram till Röda Korset där härbärget ska ligga. Och visst gör det det. Fast dörren, ja den är låst och på den finns en lapp fatsklistrad med information om varför.

Vill jag bo på härbärge inatt så måste jag alltså ta två hissar upp igen och sedan baxa mig upp för backen till det där sportpalatset. Nej. Jag tror inte det. Det får bli något annat.

 

Jag frågar en dam jag möter på gatan om hon känner till om det finns något pensionat i stan. Hon hjälper mig och ger mig sedan en varm kram. Så rart.

 

Pensionatet ligger mellan havet och järnvägen. Här går de lokala tågen mellan Bilbao och San Sebastian. Ofta. Högljutt. Och nästan hela natten.

 

Ska jag nu bo på ett fyrtio euros pensionat så ska jag också passa på att ha det lite bekvämt. Jag tar ett långt härligt bad, tvättar håret i fint schampo och går sedan i solnedgången och sätter mig på en strandbar i närheten där jag blickar ut över havet medan jag njuter en nypressad apelsinjuice och en bit tortilla español.

 

Det har varit en lång men härlig dag med en fin blandning av havsutsikt och väldoftande skog med sköna mjuka stigar att vandra på. Det har också varit väääldigt brant.

Dag 4: Debo - Zenarruza, 32 km

 

Jag lämnar mitt lilla pensionatsrum redan vid sjutiden efter en natt då jag inte fått mången blund i ögonen på grund av den täta tågtrafiken.

 

Det här ska det visa sig kommer att bli den tuffaste av mina vandringsdagar på den norra leden. Det blir dessutom hela trettiotvå kilometer vilket också blir den längsta sträckan.

Jag kommer strax ut ur stan och går upp i skogen. Att vandra ensam i mörker är en intressant upplevelse. Jag brukar alltid försöka göra det någon gång under mina vandringar. Det är förstås en stark utmaning för en som varit vansinnigt mörkrädd.

 

Det gäller nu att rikta ficklampan både rakt ner, för att se var man sätter sina fötter, och rakt fram, för att vara beredd på eventuella hinder i vägen. Ibland lyser jag även bakåt ett ögonblick för att vara säker på att ingen följer efter mig. Det gäller också att tala lugnt till sig själv för att undvika att drabbas av panik. Jag kan ju inte stå där som fastväxt i mörkret.

 

Det som är så spännande med de här mörkervandringarna tror jag är att de är lite som livet självt. Det gäller att veta exakt var man är, inte hänga sig fast för mycket i det förgågna och inte heller titta för långt in i framtiden, gör man det kanske man inte alls vill gå vidare.

 

Just den här mörka morgonen får jag ovanligt mycket spindelnät i ansiktet, någonting jag finner vara positivt. Det bör ju innebära att ingen gått här före mig…

 

Varför förstår jag inte men helt plötsligt har jag gått fel. Och det beror inte på mörkret. Vis av erfarenhet tar jag inte ett steg i mörker utan att veta exakt var jag har de gula pilarna. Nej, det här felsteget har skett någonstans under ljusa förmiddagen.

I stället för att komma upp till något som heter Ermita del Calvario och därifrån vandra över bergen mot Olatz är jag plötsligt på väg ner för berget igen, till staden Matriku och det var ju inte alls meningen. Som kompensation handlar jag upp mig på lite färskt bröd och juice och beger mig sedan landsvägen de cirka tvåtre kilometerna till Olatz.

 

Det är nu dags att lämna havet för några dagar och vandra inåt landet.

När jag kommer upp i skogen ovanför Olatz känner jag plötsligt kaffedoften. Och visst, bara en stund senare stöter jag på två tyska par jag sett i ögonvrån vid tidigare tillfällen. De stannar mig nu och vill prata lite. Tycker att jag verkar vara i väldigt bra form, undrar om jag möjligtvis är maratonlöpare också… Det här nämner jag bara för att visa hur relativt allting är i livet.

 

De här framför allt damerna i sextioårsåldern är imponerade av mig, själv är jag mäkta imponerad av den unga kvinna jag lite senare möter på leden, kommandes emot mig. Donna från Vancouver tror sig ha glömt sin iPhone vid en av de två vattenposter som finns längs leden idag. Hon är nu på väg tillbaka dit. Hon berättar för mig att hon, ensam, sov under bar himmel i skogen utanför Olatz natten som gick. Det är beundransvärt! (Av en annan pilgrim fick jag sedan veta att Donna fick tillbaka sin telefon, en lokal man stod och vaktade den i vetskap om att ägaren säkert skulle komma tillbaka ;))

Det finns alltså två ställen på den härsträckan mellan Deba och Markina som jag nu är på väg till i första hand, där man kan fylla på sin vattenflaska, jag missar båda. Som tur är har jag tillräckligt med vatten med mig. Jag hade däremot gärna satt mig på ett café en stund för att vila fötterna och för att tanka med lite juice eller kanske en kall cola, men något café finns inte att tillgå, det är bara skog överallt

 

De sista fyra kilometerna ner till Markina-Xemein är det så brant att jag faktiskt stundtals tvingas gå baklänges!

Precis i början av Markina-Xemein ligger den fantastiska kyrkan Ermita de San Miguel de Arretxinaga där altaret är byggt som ett stenålders megalitiskt monument.

Det ska bli ett kuriosa-inslag idag också. Jag kommer till den lilla byn Bolibar varifrån den store latinamerikanske hjälten Simon Bolivar härstammar. Det var ju han som befriade länder som Peru, Bolivia. Venezuela med flera. Om Bolivars bedrifter kan man få information på museet som är inrymt i ett hus som sägs ha bebotts av hans anfäder.

Från Bolibar är det sedan inte så värst långt till det ställe jag ämnar övernatta på och som jag har hört ska ligga i alldeles otroligt vackra omgivningar, Monasterio de Zenaruzza. Men, det tar sina dryga två timmar för nu är det going upupup…

 

Jag har läst mig till att det ska finnas nio bäddar på klostret i Zenaruzza och hoppas på att de inte alla ska vara upptagna. När jag anländer alldeles sjöblöt efter de sista uppförsbackarnas hårda kamp verkar jag dock vara först på plats, trots att klockan redan är sex.

Jag hittar en telefon på en vägg vid ingången, lyfter luren och får besked om att vänta en halvtimma så ska det komma en munk och öppna åt mig. Under denna väntan anländer tre svettiga cyklister och så småningom en vandrande pilgrim till. Inalles blir vi alltså fem personer som ska dela det lilla rummet med de nio bäddarna i anslutning till klosterkyrkan.

 

Vi blir inbjudna att övervara munkarnas vesper, kvällssång i kyrkan, vilket några av oss gladeligen tackar ja till. Efter vespern serveras vi en gemensam måltid i vårt lilla rum, en gråfärgad grötliknande sak som cyklisterna ratar tillförmån för sin medhavda speckmat.

Dag 5:Zenarruza -Eskerika, 28 km

 

Allt jag hade på mig igår är fortfarande fuktigt när jag lämnar klostret. Rummet jag sovit i har tjocka stenväggar, att hänga upp kläder på tork gjorde ingen som helst nytta. Fuktigt alltså på grund av att jag slet så i mitt anletes svett i alla backar.

 

Idag säger planeringen jag gjorde första kvällen att jag ska gå trettioåtta kilometer. Det vet jag ju nu att det är en omöjlighet med tanke på ljuset och alla branta backar. Alltså måste jag tänka om lite om. Men det får vänta tills jag hittar mig en bekväm stol i Gernika som jag bör komma fram till någon gång i eftermiddagen.

Under förmiddagen fortsätter jag gå i kuperad terräng. Det är faktiskt delvis rätt svårvandrat. Mycket sten på leden och eftersom det fortfarande är fukt i luften kan det ibland bli rejält halt. Det gäller att välja var man ska sätta ner sina fötter, att fokusera. Man får ta hjälp av det som finns till buds, buskar och trädgrenar att hålla sig. Lite som det är i själva livet igen alltså.

Jag gillar inte att gå med stavar efter att jag första gången jag vandrade gick vissa sträckor med en stav och efter det fick inflammation i en axel och hade ont i tio månader innan jag till slut blev tvungen att ta en kortisonspruta. Nu hade det dock verkligen suttit fint med lite stavhjälp.

Jag intar min frukost i en liten kyrka längs vägen, Ermita de Santiago Apostol, lugnt och skönt. Jag filosoferar en stund över något så enkelt som en näsduk. Jag är så tacksam att jag köpt mig en rätt stor, tunn herrnäsduk. Den har kommit väl till pass den här gången, både att torka svetten och spindelnät ur ansiktet med. Faktum är att jag härom morgonen inte bara fick nätet i ansiktet, jag fick hela spindeln!

Det är en varm och vacker dag idag. Igen! Jag vandrar igenom lantliga miljöer med gamla blomstersmyckade hus, vackra pepparfrukter som hänger på tork. Och så förstås en hel del djur, inte minst stora kraftiga baggar fastkjedjade i sina horn. En hel del vackra vilda blommor bjuder naturen också på även om det är rätt sent på året. Ibland är terrängen nästan oigenomträngbar. Det märks att det inte är så mycket folk som går här.

Och så kommer jag till Gernika där jag sätter mig på ett fik mitt i stan för att göra en omplanering av min vandring innan jag beger mig på lite sightseeing i den stad som inspirerade Piccaso till sitt mästerverk Guernika. (Gernika är den basksiska stavningen på staden.)

 

Hade det inte varit för Pablo Picassos målning som han lär ha påbörjat bara fem dagar efter att staden totalbombats, hade Gernika och vad som utspelade sig där en sen eftermiddag i april 1937 förmodligen fallit i glömska.

Guerncia kommer för alltid att vara symbolen för militärt övervåld eftersom det här var första gången i västerländsk modern historia som en ickemilitär, oförsvarad och rent civil stad utsattes för förstörande och demoraliserande terrorbombning från luften, ett brutalt förspel till andra världskriget.

 

Picassos originalmålning finns numera på Museo Reina Sofía i Madrid. I Gernika finns en kopia i form av en muralmålning. Överhuvudtaget ser man mycket målningar och olika handmålade banderoller med fredsmotiv uppsatta i stan. Det KÄNNS verkligen att gå runt i den här staden!

Min nya planering säger att jag ska ta mig till Esterika idag där det lär finnas ett bra privat härbärge. Enligt information på Gernikas turistbyrå (där jag för övrigt köpte ett mycket intressant litet häfte om stadens historia) ska det bara var åtta kilometer till Esterika. Det är det nu inte, snarare elva och väldigt mycket uppför och väldigt segt.

 

På väg ut ur Gernika passerar jag den berömda hundraåriga eken utanför Casa de Juntas där representanter för autonomiska regionen Baskiens olika provinser håller sina möten. Baskien heter Euskadi på baskiska och har en egen flagga som man ser överallt.

Efter att ha vandrat i ett par timmar är jag nästan säker på att jag gått vilse. Jag ser inga gula pilar och jag kommer ju aldrig fram! Jag börjar förtvivla lite nu, det är ju i princip aldrig några andra pilgrimer man kan rådfråga längs den här leden, och just nu inga byar med folk i heller. Till slut får jag i alla fall tag på en dam som påtar i sin trädgård utanför sitt lilla hus mitt i obygden. Hon förklarar att jag inte gått fel och beskriver exakt hur jag ska fortsätta min vandring mot Esterika.

Sista sträckan ser jag på håll ett helt gäng får ledda av en stor bagge och jag undrar hur jag ska kunna ta mig förbi dem utan att blodvite uppstår, men när jag kommer närmare ser jag att baggen är kedjan och att övriga familjemedlemmar makar på sig för att lämna plats på vägen.

 

En backe upp, till vänster, lite backe ner och voilà. Jag är framme!

Iñaki, en mycket sympatisk man som berättar att han själv byggt det fina härbärget men för övrigt inte pratar i onödan, välkomnar mig. Tre pilgrimer dyker så småningom upp. Jag sätter mig vid ett av borden i allrummet, stoppar lite klassisk musik i öronen, skriver lite i min dagbok och så har både dagen och kvällen gått utan att jag behövt prata och jag kan gå och lägga mig i en skön ny säng.

Dag 6: Eskerika - Bilbao, 28km

 

Igår hotade tunga regnmoln i horisonten. Idag är de över mig. I arla morgonstunden när jag går genom skogen är det dock lugnt. Det är först någon timma senare när jag når Goikolexea som det brakar loss. I lilla staden Larrabetzu regnar det så mycket att jag måste ta en paus. På ett fik mitt i stan beställer jag lite energimat, ägg och härliga solmogna spanska tomater.

På den obligatoriska teven uppe i takkanten är det direktsändning från Madrid, man firar Fiesta Nacional, nationaldagen, eller Día de la Hispanidad som man valt att kalla den nu för tiden. Det är den tolfte oktober idag.

 

INGEN i lokalen är intresserad, alla vänder ryggen mot teven. Jag försöker ställa frågor. Hur gammal är kung Juan Carlos nu till exempel. Svaret jag får är, vi är basker, inte spanjorer, och vi gillar inte spansk monarki.

Jag får veta att det i Baskien finns flera kommuner som inte deltar i den här spanska helgdagen, att allt där är öppet som vanligt. Jag får också veta att många kommuner i Baskien över huvud taget vägrar hissa den spanska flaggan. Det är tydligt att det är just på grund av sådana här känslor som man officiellet döpt om dagen till Día de la Hispanidad, spanskhetens dag, en dag man firar till minne av Cristobal Colons ilandsstigning i Amerika. Vid närmare eftertanke presenterade sig även en av munkarna i klostret där jag bodde härom natten som bask och inte som spanjor när vi alla talade om vilka länder vi kommer ifrån. Mycket intressant.

På med stora regnponchon igen och vidare mot Zamuido. Den här dagen är det mest landsvägsvandring som gäller, jag ignorerar alla gula pilar som pekar in mot skogen. Att gå på blöta, leriga stigar i de branta backarna som först går uppför och sedan utför på vägen till Bilbao känns helt enkelt för farligt idag, även om jag nu har en hopfällbar vandringsstav som jag fick med mig när jag lämnade härbärget i Eskerik i morse.

Bilbao, som heter Bilbo på baskiska, är huvudstad i baskiska provinsen Biscaya. Staden kallas även Botxo, ett ord som syftar på den gryta staden ligger i omgiven av flera olika berg. Ett av dessa berg är Monte Avril som nu blir den sista branta utmaningen på min väg ner till stan.

Hade det varet en solig dag hade jag haft en fantastisk vy där jag kommer in uppifrån bergen. Nu ligger regnmolnen som en tjock dimma.

Alldeles vid stadsgränsen går jag förbi baskernas viktigaste kyrka, Basilica de Begoña. Härifrån leder en mycket vacker trappväg ner till stora Jakobskatedralen som har en intressant pilgrimsport.

Bilbao är kanske den stad i Spanien som har förändrats mest under det här nya milleniet. Jag var här strax efter att Guggenheim-museet invigts, det var rätt sunkigt här på den tiden. Nu är det en fantastiskt fin stad med en massa nya moderna monument och bra infrastruktur med både tunnelbana och spårväg. Man har också förvandlat stadens flodbanker till fina rekreationsområden.

Min tanke är att jag ska ta mig till turistinformationen för att få veta vilka härbärgen som kommer att vara öppna de närmaste dagarna.

 

Att hitta turistinformationen är lättare sagt en gjort. Jag går två varv runt Arriaga-teatern innan jag hittar rätt dörr. Och en skylt som talar om att man håller stängt idag med anledning av helgdagen. Okej.

Det finns inga härbärgen inne i de gamla stadsdelarna. Ett par privata ställen ligger utanför stan och man måste åka spårvagn eller ta bussen dit. Jag gör inte det utan tar in på pensionat Mendez mitt i stan, tjugofem euro för ett pyttelitet rum, jag lägger på tio och får ett härligt rum med balkong och utsikt.

Jag brukar inte äta så mycket när jag vandrar. Jag äter lite och ofta men sällan på restaurang. Nu i Bilbao skulle jag kunna tänkt mig att göra det som omväxling. Men nej det går nu inte, restaurangerna är stängda. Inga supermercados är heller öppna så det får bli det vanliga, fisk på konservburk, yoghurt och bröd, nu inhandlat i en liten kinesisk lokalaffär.

 

Det blir öronproppar i natt även om jag bor ensam i mitt rum. Utanför firar folk helgdagen, högljutt. Och i rummet mitt emot passar en man på att öva på sin saxofon till långt inpå natten. I korridoren utanför mitt rum är den en ständig trafik natten igenom.

Dag 7: La Arena – Castro Urdiales

 

Idag tar jag sovmorgon. Det behövs efter allt oväsen i natt. Jag har legat och lurat lite på morgonkvisten. Det finns inga härbärgen nu förrän man kommer till Castro Urdiales, vilket är två dagars vandring härifrån. Det är en hel dags vandring ut ur Bilbao och dess förorter, vandringar som brukar vara väldigt tröttsamma och ointressanta. Alltså har jag bestämt mig för att ta tunnelbanan till förorten Portugalete och därifrån vidare med buss ut till kusten vid La Arena. Jag längtar tillbaka till havet igen som jag nu inte sett sen jag var i Deba.

 

Sagt och gjort. Det hela tar bara en knapp timma. Jag borde förstås ha stannat lite längre i Portugalete, det inser jag i efterhand. Här finns nämligen en mycket ovanlig bro, Puente de Vizcaya, världens äldsta transportbro, invigd 1893, ritad av den baskiske arkitekten Alberto de Palacio, en av Gustav Eiffels elever. Bron är sedan 2006 upptagen på UNESCOs världsarvlista.

 

Den där bussen som ska ta mig till La Arena från Portugalete är det ingen riktigt som vet var den går ifrån. Jag får många olika förslag, jag frågar till och med polisen men kommer inte på rätt spår förrän jag gått in i en annan buss och frågat busschauffören där. Buss nummer 3335 ska det vara, ingenting annat.

Jag sitter en stund och spejar ut över Atlanten när jag kommer fram till La Arena innan jag beger mig iväg. Det är sjutton grader i vattnet och folk surfar med våtdräkten på

Guideboken säger att man ska gå via stranden här i La Arena, korsa en bro och följa kusten till ett ställe som heter Ontón. Just idag går nu inte detta eftersom bron är avstängd för reparation. Jag får ta en omväg på cirka fyra kilometer för att komma ut till kusten igen vid Pobeña. Den här omvägen är lite lömsk eftersom det är dåligt skyltat. Vid ett tillfälle är jag på väg att ta en brant backe upp till motorvägen. Som väl är gör en bilist som kommer förbi mig uppmärksam på mitt misstag genom att tuta och gestikulera vilt.

I Pobeña tar en brant förstås, vad annat, trappa mig upp till en platå där en otroligt vacker gångväg tar vid. Det här är en av de bästa sträckorna på hela vandringen. Det doftar underbart, luften känns frisk och havet nedanför dånar som ljuvaste musik. Det känns som vart enda jobbigt steg de sista dagarna var värt att ta för ynnetsen att få komma hit! För så är det, det VAR jobbigt att gå hela dagen i regnet och det var jobbigt i de där otaliga upp- och nerförsbackarna innan dess.

Någonstans på den här sträckan lämnar jag det intressanta Baskien bakom mig och kommer in i ytterligare en autonom region, Kantabrien.

 

I Ontoñ finns det plötsligt två valmöjligheter. Jag står villrådig en stund innan en kvinna ropar till mig från ett öppet fönster i ett hus. De flesta går häråt, säger hon och pekar mot landsvägen.

Jag hittar en passus i min tyska guidebok där man rekommenderar inlandsvägen, vilket är sju kilometer längre att gå och förmodligen mycket fridfullare, men jag väljer ändå landsvägen som går längs kusten till en ort som heter Mioño.

 

I Mioño ska man se sig om ordentligt för här finns än en gång olika alternativ. Precis vid skylten som jag fotograferat, leder en trappa neråt och det här alternativet blir otroligt bra.

Jag går på gröna ängar och vackra gångstigar längs havet fram till de fina nybyggda tomma husen i utkanten av Castro Urdiales. Jag får gå ganska länge innan jag kommer in i själva stan som ligger fantastiskt vackert beläget vid havet.

Jag hittar turistinformationen, kanske en av de vackrare arbetsplatser jag sett med stora fönster som vetter ut mot stranden och havet. Och jo då, hon som arbetar här är mycket nöjd och tycker att det är värt besväret att pendla hit två timmar varje dag till och från Santender där hon bor.

Stadens kommunala härbärge är för ovanlighetens skull öppet och ligger en bit utanför stan. Jag köper lite mat på vägen dit. Det är en konstig känsla det där att handla och känna att man är på väg hem för att äta, trots att man inte har en aning om hur det nya hemmet ens ser ut…

När jag kommer fram står han där och hälsar välkommen, Kungen av Spaniens alla härbärgen. Han vill veta var jag är ifrån, hur långt jag har gått idag, hur långt jag ska gå och förstås vad jag heter. Allt detta frågar han i en enda mening innan jag ens hunnit upp för trappan till härbärget.

 

Man stöter på de här små kungarna på nästan varje vandring. Förra gången var han korean, gången dessförinnan brasilianare och nu är han tysk. De är de här killarna som gått längst, högst, flest gånger och som har sett allt. I de fall de är européer har de oftast vandrat ända hemifrån farstubron, superpilgrimen med andra ord.

 

Naturligtvis vill de väl, de förstår jag. Vill att alla ska vara med i gemenskapen, vill att man äter och dricker vin tillsammans, ja, i princip vill de att alla ska vara som en enda stor lycklig pilgrimsfamilj. Och det är väl kanske trevligt, men nu är ju jag här för att vara med mig själv, för att tanka ny energi och sådana här kungar vet jag av erfarenhet att de kan ta en hel del av den där nytankade energin.

 

Så, jag ursäktar mig, säger att jag är trött, tar min mat och sätter mig ensam på en bänk utanför härbärget. Och går sedan direkt och lägger mig med min sarong upphängd runt sängen, utan att ens duscha. Jag klarar bara inte den här typen av samvaro idag.

Jag ligger i sängen bakom skynket och läser. Han kommer in i sovsalen då och då, frågar om jag inte vill ha lite mat, trots att han sett att jag redan ätit, frågar om han ska fixa lite te till mig. Jag ler vänligt, tittar honom inte i ögonen och säger tack, men nej tack. Det hålls hov där ute i köket ända till ettiden på natten, då smyger han in till sin säng, granne med min, och det var väl en väldig tur att jag fick hängt upp den där sarongen.

Dag 8: Castro Urdiale - Laredo

 

När jag vaknar tar jag min kappsäck och försöker smyga iväg utan att någon ska höra mig. Tandborstning och dylikt får anstå tills vidare, jag vill bara ut härifrån. Jag gillar inte energierna här, eller rättare sagt, jag vet precis vad det handlar om, det är den där mannen som spökar. Jag är säker på att han gav sig katten på att han skulle få ta del av MIN energi.

 

Trots att han gick och la sig sist av alla sitter han nu leende i köket som jag måste passera på min väg ut och undrar om jag inte vill ha en kopp kaffe innan jag ger mig väg. No thank you, och buen camino, säger jag lugnt och tittar ner i golvet medan jag öppnar dörren och går min väg.

 

Jag lär mig en ny sak av den här märkliga situationen; att vara positiv, som denne man ju onekligen är, kan ibland bli negativt när det blir för mycket och är felriktat.

Idag har jag tänkt mig att vandra till staden Laredo.

Jag går ut ur Castro Urdiales och kommer strax ut på landsbygden med diverse inhägnader för kor och getter. Det är delvis väldigt stenigt. Snart är jag dock tillbaka vid havet och här är det lättgånget ända fram till orten Islares som precis som alla andra små städer längs kusten har en fin sandstrand och där surfarna är i full färd ute i böljorna.

Mörka moln tornar upp sig igen och det dröjer inte länge förrän regnet öser ner. Jag är lite ofokuserad idag och glömmer en viktig detalj. Okoncentrationen har naturligtvis att göra med upplevelsen i härbärget, en del av min energi förvann nog där trots allt.

 

Det jag har glömt är att ta på mig de regnskydd jag brukar ha mellan kängorna och byxorna och som gör att mina boots inte blir så förfärligt blöta och att vätan inte kryper upp på byxbenen. Nu är jag dyngsur ända upp på låren och kängorna känns som de kippar.

 

På grund av regnet väljer jag åter att gå längs landsvägen. Guideboken säger samma sak som igår, den rekommenderar att man går inlandsvägen via Otañes. Och det hade jag gärna gjort om det varit soligt och torrt. Fördelen med landsvägen är nu precis som igår förutom att den inte är så hal, att den går längs kusten

Alla fyra står och pekar och säger i munnen på varandra att där nere ligger stan, någonting som ju är helt uppenbart för alla som kan se. Jag får mig en sådan där filosofisk funderare igen: Tänk om alla de ord vi säger i en livstid är räknade, om vi bara har ett begränsat antal ord vi kan säga i ett liv, tänk vad onödiga sådana här självklara kommentarer blir då, vilket slöseri med ord. Ja, jag vet, man blir lite nördig när man vandrar tyst i flera dagar…

Väl nere i Laredo travar jag runt en lång stund och letar, först efter ett härbärge, som ska visa sig vara stängt, sedan efter ett pensionat. Jag hittar ett enda men här vill de inga gäster ha för bara en natt. Jag är blöt, trött och något desperat men skärper mig och tänker att det här kommer att lösa sig, på ett eller annat sätt. Jag bestämmer mig för att gå ut ur gamla stan och söka mig till leden vid stranden.

 

Och se, något kvarter upp från stranden hittar jag ett pangställe, ett helt perfekt litet hotell för en dag som denna.

Det finns två rutter att välja på för att komma till Güemes, båda rekommenderas i guideboken. Den ena går i inlandet via orter som Colindres och Gama, den andra går ungefär halva sträckan längs havet innan den viker av in i landet, och det är den sistnämnda jag väljer.

 

Båten kommer in till stranden just som jag närmar mig. Här finns ingen pir eller dylikt, en brygga läggs ut rakt i sanden. Det blir en kort men härlig överfart, med ett nästan romantiskt skimmer över havet så här i morgonljuset.

Väl framme i Santoña hittar jag äntligen ett ställe där jag kan köpa frimärken och skaffa mig ett kuvert. Det känns som det alltid är söndag eller någon slags helgdag när jag är ute och vandrar och kommer in i städer där jag tänkt uträtta ärenden. Nu postar jag äntligen broschyrer och annat som jag samlat på mig och som är en väldigt onödig vikt att gå och släpa på.

När jag är klar med det här sätter jag mig på ett café en stund för nu har det börjat regna igen. Medan jag sitter här kommer det in en del ensamma äldre herrar för att ta sig en hutt. När jag ska ge mig iväg ber jag en av dessa män hjälpa mig med min poncho som brukar trilskas när den ska över ryggsäcken. Mannen ser ganska luggsliten ut men spricker upp i ett varmt leende när han får på mig ponchon på rätt köl.

 

Jag går längs den långa Avenida de Berria och passerar en jättestor fängelseanläggning.

 

När jag kommer fram till Berria-stranden pekar den gula pilen rakt upp för berget. Utan att tänka mig för beger jag mig uppåt och NU börjar mardrömmen...

Bergsstigen går brantare och brantare uppför. Det är glashalt efter allt regnande. Det finns inga buskar eller träd att hålla sig i. Tar jag ett enda snedsteg kommer jag att ramla nerför branten, rakt ner i havet. Det är långt dit ner, och brant, jag kommer att slå mig fördärvad!

 

Jag är oerhört höjdrädd, jag har haft mardrömmar om sådant här i åratal. I drömmen när jag inte kan komma vidare, brukar jag kasta mig utför stupen. Jag kämpar med mig själv nu, försöka låta bli att titta på havet där nere, fokuserar bara på var jag ska sätta ner foten härnäst, var det är MÖJLIGT att sätta ner foten. Jag sväljer paniken. Jag FÅR inte låta den ta mig nu. Jag kan inte vända om, jag står mitt i den här smeten, jag MÅSTE vidare!

 

Hade det inte varit för vandringsstaven jag fick med mig häromdagen hade det här ALDRIG gått! En riktig Conquer Your Fear-upplevelse!

När jag äntligen kommer ner för berget, ner till en annan strand, sätter jag mig på en sten och försöker smälta vad jag varit med om. Vad hade hänt om jag hade ramlat och skadat mig? Hade någon hittat mig? Jo, visst har jag mobilen med mig men tänk om jag inte haft ork att använda den…

Just som jag sitter i de här funderingarna kommer två spanska tjejer ner för berget och ser lika tagna ut som jag. Vi skrattar tillsammans en stund och så går vi vidare, de för sig och jag för mig.

 

Jag går sedan direkt på den vackra stranden i nästan två timmar, en härlig vandring. Regnet öser inte längre ner. I horisonten ligger en regnbåge spänd över havet. Jag tar det som ett affirmativt tecken, YES, du övervann den där mardrömmen!

På väg in i mot moderna staden Noja passerar jag en lekplats helt täckt av diverse graffiti, undrar om det var planerat så? I vilket fall som helst är det riktigt snyggt

Jag går tvärs över Nojas långsmala huvudtorg och kommer till en supermercado där jag köper lite smått och gott som jag sedan sätter mig i vestibulen bland barnens förströelseredskap och avnju

 

Leden tar mig ut på fält och åkrar innan jag kommer fram till San Miguel de Meruelo där jag går rakt in i samhället i stället för att fortsätta följa de gula pilarna. De två systrarna som jag träffade tidigare idag visslar på håll för att få min uppmärksamhet. De menar att jag gått fel, jag tecknar tillbaka att det finns olika alternativ att gå härifrån. (De går via Bareyo och ska komma fram till härbärget halv annan timma efter mig.)

Jag går längs en fin, otrafikerad liten väg genom Valle de Meruelo. Nu känns livet underbart. Det har slutat regna och de doftar friskt och skönt. Småtrallande stegar jag på mot Güemes med lite god musik i öronen.

 

Härbärget ligger i Barrio Gargollo, en bit utanför Güemes. Den sista biten går jag uppför en åker där en ko lugnt betraktar mina ansträngningar.

Att komma till härbärget La Cabana del Abuelo Pueto är faktiskt lite som att komma hem. Jag blir mottagen med ett glas vatten vilket förstås sitter bra med tanke på sista backen upp. Jag får välja ett rum där jag ännu så länge är den enda pilgrimen.

 

Jag hänger ut mina våta kläder på tork i solen, äter lite frukt och lägger mig sedan i den sköna sängen och sover en stund tills jag blir väckt av de två systrarna jag träffade tidigare idag och som jag nu ska dela rum med

Ernesto Bustio, en underbar man i vitt skägg och med vitt långt hår, står bakom detta fina härbärge. Hans historia får vi ta del av efter middagen som vi, ett tjugotal pilgrimer, bjuds på. Ernesto som i grunden är präst har under många år rest runt i världen, framför allt i utvecklingsländer. Hans fina fotgografier hänger på väggarna runt om i samlingslokalen vi befinner oss i. Härbärget startade han efter att själv ha vandrat till Santiago de Compostela. Det kostar ingenting att bo här men alla lämnar gladeligen en donation, pengar som Ernesto ser till kommer människor i tredje världen till nytta. Alla som arbetar här gör det ideellt.

Efter att en man ifrån byn berättat Ernestos historia, på spanska med en spanskamerikansk pilgrim som översättare, tar Ernesto själv över och beskriver de olika vägar man kan gå för att komma till Santander härifrån. Det är viktigt att veta vilken strand man är på, avslutar han. Och DET är en sanning som jag verkligen ska bli varse imorgon.

Jag gör helt enkelt ett tankefel och går mot stränderna i Loredo och Somo i stället för att gå direkt ut till kusten här, det vill säga följa skyltarna som säger Playas de Galizano och Langre. Jag går ganska länge åt fel håll innan jag upptäckeer mitt misstag.

 

Som väl är är lokalbefolkning ganska snäll längs den här leden och när jag nu ställer mig vid sidan av vägen i en uppgiven pose stannar snart en man och frågar om han kan hjälpa till. Jag har både ryggsäcken och ponchon på mig när jag baxar mig sidledes in i baksätet på hans bil, en rolig syn skulle jag tro. Mannen kör mig till östra delen av Playa de Langre och jag är äntligen på rätt spår.

Jag går på en stig ovanför stranden. Det här är en fantastisk sträcka. Lanskapet är bedövande vackert och jag känner mig euforisk. Jag är helt ensam här, havet dånar och luften är fylld av väldoftande små regndroppar. Jag ställer mig och skriker ut min lycka över havet.

 

Efter Playa de Langre fortsätter leden upp på en bergskant som går parallellet med havet. Och nu kommer jag ner på jorden igen. Det är väldigt halt idag också. Ska jag verkligen ge mig upp här? Nej, inte med tanke på upplevelsen jag hade igår. Det är synd, visst, men kanske jag kan starta min nästa vandring här, gå om den här sträckan alltså.

 

Jag väljer att gå upp på landsvägen i stället. Innan jag kommer in i Loredo finner jag en liten skogsväg som tar mig tillbaka till havet, fortfarande har jag inte sett en enda gul pil idag. Jag vandrar sedan en hel timma i sanden på Playa Somo och nu kommer euforin tillbaka och jag känner hur kär jag är i själva livet.

I slutet av stranden blir jag tvungen att försöka läsa guideboken minutiöst för att komma underfund med hur jag ska komma till färjeläget där det ska finnas en båt som går direkt till Santander. Och nu funkar det; ”I slutet av stranden ligger några bruna radhus, efter det sista huset, gå upp till vänster, passera en staty av en tjock kvinna och gå rakt fram tills du ser färjeläget.”

 

Som väl är står det några andra pilgrimer och väntar på båten, annars hade jag inte hittat rätt här heller…

Det är mäktigt att närma sig Santander så här från havet. Båtfärden tar en dryg halvtimma och när jag kliver av båten är min vandring tyvärr slut för den här gången.

Ja, sedan tar jag tåget tillbaka till Bilbao vilket tar två och en halv timma. Därifrån hade jag tänkt åka lokaltåg till San Sebastian, tåget som störde min sömn den där natten i Deba, men när jag får veta att det ska ta tre timmar väljer jag i stället att åka buss i bara dryga timman. För att komma till busstationen åker jag spårvagn till San Mamés i riktning La Casilla, en trevlig sträcka som bland annat tar mig förbi Guggenheimmuséet.

 

I San Sebastian är jag framme vid halvåttatiden på kvällen. Jag finner mig ett mycket fräscht och tyst rum på pensionat San Martin mitt i stan. Jag tar en lätt kvällspromenad i min nya favoritstad, vänta nu, favoritstad efter Santiago de Compostela förstås!

 

Jag har sedan en hel dag till mitt förfogande. Ett tag hade jag tänkt att jag skulle vandra den där delen jag missade på grund av att jag gick fel första dagen, det hade jag hunnit nu, men jag känner mig faktiskt inte på pilgrimshumör längre. I stället utnyttjar jag den lediga dagen till att strosa runt ytterligare lite i San Sebastian innan jag tar tåget till Irun för att åter gå över Jakobsbron, tillbaka till Hendaye där allt startade för elva dagar sedan.

 

Min sista natt i Spanien hade jag tänkt sova på det där mysiga hotellet jag hittade här i Hendaye efter min förra vandring men det visar sig tyvärr att det stängt för säsongen. Och då vill jag inte vara kvar i Hendaye utan tar tåget till Biarritz där jag tar in på ett snabbköpsliknande fönsterlöst hotell precis i sista rondellen innan flygplatsen varifrån jag ska flyga i morgon förmiddag.

Lite reflektioner i efterhand:

 

Jag förstår nu att det inte var meningen att jag skulle vandra längs kusten den där första dagen när jag kom till Spanien. Det hade varit alldeles för jobbigt att ta sig upp på över femhundra meters höjd och alldeles för långt. Om man absolut vill börja vandra direkt när man har kommit fram till Hundaye bör man inte gå längre än till härbärget i Hondaribbia. Därifrån kan man sedan vandra till Pasai Donibane, alternativt San Sebastian dag två.

 

Camino del Norte är väldigt annorlunda i förhållande till Camino Francés. Till att börja med måste man kunna lite spanska, det är inte många som pratar engelska i de här trakterna. Vidare kan man just den här årstiden gå i total enskildhet om man så vill. Det är alltså ett utmärkt tillfälle att prova på att gå i tysthet.

 

Det är stundtals otroligt vackert. Men, jag måste också säga att pilgrimskänslan inte är riktigt lika stark som den är på Camino Francés, det här känns faktiskt mer som en äventyrsvandring. Vi får se vad jag tycker om resten av sträckan så småningom.

Jag har ju kallat den här bloggen En vandring i tysthet. Detta som ett litet experiment för att se om det är möjligt att låta bli att prata under en längre tid (utan att för den skull hänga en skylt med Tyst pilgrim runt halsen.) Hur det gick? Jovars, relativt bra, det kändes väldigt skönt men var ganska provocerande för en del...

pilgrimsinfo © 2015 • Privacy Policy • Terms of Use