pilgrimsinfo.se©2014

En vandring i tysthet

 

 

 

 

 

 

Camino del Norte i oktober 2012.

Från Hendaye till Santender.

 

 

Klockan tolv står jag där på Jakobsbron på gränsen mellan Frankrike och Spanien, mellan Hendaye och Irun. Precis som jag önskade mig när jag åkte härifrån i maj i år efter att ha vandrat på Camino Francés för ja, kanske femtielfte gången…

Jag har haft en ganska lång väg hit. Jag gick hemifrån halv fyra i morse för att ta bussen till Skavsta tio över fyra. 6.40 gick flyget som landade 9.45 i Biarritz. Ja och sedan gick jag bara rakt ut ur flygplatsbyggnaden, tog till vänster, gick till rondellen utanför grindarna och följde sedan skyltarna till Biarritz Gare, det vill säga järnvägsstationen cirka två kilometer bort. Tåget till Hendaye där Camino del Norte startar gick 11.31 och här står jag alltså nu, redo att börja vandra på en för mig ny väg till Santiago de Compostela, en som går genom små kuststäder, på klippiga bergssluttningar, genom gröna ängar, barrika skogar och faktiskt även på stränder. Camino del Norte here I come!

 

Dag 1: Hendaye – Pasai Donibabe (Hendaye - Oiartzun, 14 km)

Vad jag först och främst lär mig denna vackra förmiddag är två saker: följ inte slaviskt de gula pilarna utan att dubbelkolla ordentligt ifall det finns olika alternativ, lyssna inte på söndagsberusade gubbar utanför pubar. Dessa två i kombination gör att jag börjar min vandring helt åt fel håll. Det tar en lång stund och flera kilometer innan jag förstår att jag i stället för att gå ut till kusten har börjat vandra på leden som heter Camino de Santiago Vasco del Interior, även kallad Tunnel-leden, alltså inlandsleden som går fån Irun till Burgos.

Men innan detta sker ser jag till att få mitt pilgrimspass i en kyrka i Irun, knappa halvtimmens vandring från Hundaye, där söndagens högmässa just ska påbörjas. Jag blir hänvisad till sakristian som ligger alldeles till höger om altaret i kyrkan. På vägen in dit, med min kappsäck på ryggen och med hela församlingens blick riktad mot mig, springer jag rakt in i famnen på den präst som ska hålla dagens gudstjänst. Väl inne i sakristian får jag mitt pass och blir än en gång hänvisad till den led som ska föra mig åt fel håll.

Det är alltså väldigt viktigt att hålla koll på alla skyltar i Irun. För att komma till kusten måste man gå efter den som pekar mot Hondarriba, alltså INTE följa den gula pil man i vanliga fall alltid rättar sig efter.

Ja, vad ska jag göra nu när jag gått så många kilometer åt fel håll? Att gå tillbaka till Irun känns absolut inte som ett alternativ. Jag sätter mig ner på en stubbe vid ett vägskäl, äter en bit medhavd choklad och funderar. Jo, det blir bäst att fortsätta en stund till, till en by som heter Oiartzun.

Det är förvisso en mycket vacker väg jag vandrar på men det känns lite… Tja, meningen med det här får jag väl veta så småningom.

I Oiartzun hittar jag en öppen turistinformation, trots att det är söndag. I det vänliga ubemötandet jag här får ingår en fantastisk liten guidebok på engelska: The northern ways to Santiago, ett välbehövligt komplement till min tyska Rothers Wanderführer tror jag.

Eftersom min kropp vandrat tillräckligt idag, jag har trots allt gått cirka sexton kilometer och mitt huvud vill till den rätta leden så fort som möjligt, blir det en fjorton euros och cirka sex kilometers taxiresa till Pasai Donibane. På turistbyrån här berättar man att enda härbärget i stan är stängt för säsongen och man manar mig vidare till San Sebastian.

Att vandra i ytterligare tre timmar är förstås en omöjlighet med tanke på att jag knappt sov en blund natten som gick. I stan finns inga hotell. Prekärt dilemma alltså. Men, men, medan jag sätter mig och tittar lite på fiskargubbarna i hamnen får jag napp (hihi). Jag erbjuds ett fint litet fräscht rum mitt vid stadens piazza för tjugofem euro. Hur bra som helst.(Mannen som erbjuder de här rummen finns i baren bredvid turistbyrån.)

Lite kuriosa. Turistbyrån i Pasai ligger i ett hus som en kort tid 1843 beboddes av Victor Hugo. I boken Los Pirineos där Hugo berättar om Alperna och Pyrenéerna beskriver han också staden Pasai som han hittade av en slump när han gav sig ut på vandring från San Sebastian. Victor Hugo har intresserat mig sedan den dag jag fann honom vara ett av de tre viktigaste helgonen inom den vietnamesiska religionen Cao Dai, en mycket fascinerande historia…

Trots att jag egentligen är förfärligt trött lägger jag mig på sängen och planerar i detalj hur min fortsatta vandring ska se ut. Jag är dålig på att planera i förväg. Jag räknar ut hur många kilometer jag måste gå per dag för att komma fram till Santender, cirka trettio mils vandring bort. Jag har nu elva dagar på mig innan flyget ska ta mig åter till Sverige från Biarritz.

Med en sista titt ut över den lilla vackra stadens takåsar släcker jag så lampan och lägger mitt trötta pilgrimshuvud på kudden och somnar lycklig i vissheten att den här dagen ska vara den enda då jag tappar fokus och går åt fel håll.

 

 

Dag 2: Pasai Donibabe – Orio, 24 km

För att ta sig vidare från Pasai måste man ta en liten båt över till andra sidan fjorden, till Pasai San Pedro, en tur på bara cirka fem minuter. Jag tar den båt som går tjugo över sju och börjar när jag kommer över på andra sidan min vandring i mörker. Att vandra så här sent på hösten innebär att man inte hinner lika långt som under en vårvandring eftersom dagsljuset är så begränsat.

Vägen till San Sebastian är otroligt vacker. Det känns som jag hittat LEDEN. Inget som distraherar. Inget som stör mitt beslut att vandra i tysthet. Alla möjligheter att få tänka sina tankar utan att bli avbruten. Och en fin blandning av berg och hav med dofter av salt och sött och sol blandat med dimma. Jag är redan lyrisk.

Strax innan San Sebstian passerar jag en skylt som pockar på min uppmärksamhet. Medan jag stannar och fotograferar kommer Serah mot mig och frågar om han kan få bjuda på en kopp te. Jag avböjer eftersom jag just haft en fikapaus. Serah vill gärna prata en stund och bjuder i stället på ett gott äpple tagit direkt från ett av äppelträden i trädgården som omger ett vackert hus med vad som ser ut som ett café. Han berättar att huset fungerar som härbärge för trötta pilgrimer som inte orkar fortsätta fram till San Sebastian. Detta är inte officiellt, men plats finns alltså.

Serah berättar vidare om den organisation han tillhör, The Twelve Tribes, ett spirituellt sällskap som finns på olika ställen i världen och som lever tillsammans i en slags storfamilj. (Mer om detta finns på www.twelvetribes.org)

I San Sebastian går jag längs havet, först längs Playa Zuriola, sedan längs den berömda Playa de la Concha. Det är varmt, cirka tjugofem grader och folk badar.

För många, många år sedan var jag i den här staden. Jag tyckte den var jättekonstig. Förmodligen hade det att göra med det baskiska, det här var när ETA, (Euskadi ta Askatasuna, baskiska för Baskerlandet och friheten) som hade som mål att skapa en självständig baskisk stat av spanska och franska provinser i Pyrenéerna, var som aktivast. Nu fascineras jag av stadens skönhet. Det slår mig att det är något alldeles speciellt med städer som ligger vid vackra stränder, Honolulu, Miami Beach, Rio etc. Jag gör en mental anteckning om att jag kanske inte alls behöver åka till Latinamerika för att plugga spanska, San Sebastian borde duga riktig bra!

På vägen till Orio där jag ska slå läger för natten, vandrar jag högt över havet genom härligt doftande barrskog och på gröna ängar.

I Orio hittar jag ett litet fint privat härbärge. Jag går ner i byn som ligger i starkt kuperad terräng och handlar lite mat som jag sedan avnjuter i min ensamhet vid ett stort fönster med utsikt mot den vackra dalen nedanför.

Innan natten kommer har tre andra pilgrimer checkat in. Jag väljer att inte prata med någon av dem. Än så länge går det alltså bra det här löftet jag gett mig själv att inte prata i onödan.

 

Dag 3: Orio - Debo, 30 km

Det här ska faktiskt bli en av de längsta sträcker jag kommer att gå under denna vandring. Jag har planerat att gå flera långa sträckor, men mer än drygt tre mil hinner man inte gå på en dag i höstljuset. Och några fyrafem kilometer i timmen går det inte att gå här med alla branta backar man ska upp och ner i.

Jag går de sju kilometerna till Zarautz i ganska rask takt då det inte är så kulligt just här. I sista backen ner till stan möter jag en nyvaken australiensare som just klivit ur sin bil som han sovit i vid väggrenen. Han håller på att förbereda dagens första surftur. Brädan har han med sig i bilen. Denne aussi-man är den första av en mängd surfers jag kommer att stöta på varje gång jag kommer till ett stycke hav de närmaste dagarna.

   

I slutet av den vackra strandpromenaden i Zarautz sätter jag mig på en bänk och äter min frukost. Mellan den här staden och nästa, Getaria, går man i cirka tre kilometer på en gångväg alldeles ovanför havet. Mycket vackert. Tyvärr blir jag tilltalad av en man som tycker att jag behöver lite sällskap jag som vandrar ensam. Jag försöker förklara att det är därför jag valt att gå just den här leden, för att få vandra ensam och tyst. Han lyssnar inte utan fortsätter mala på och till slut säger jag vänligt men bestämt till honom att jag ska ta en paus och att jag sedan vill 'anda sola', det vill säga fortsätta i ensamhet. Hasta luego. Att det skulle vara så svårt att fatta.

Idag är det också varmt, tjugofyratjugofem grader. Och det är fuktigt. Det känns som jag svettats ända sedan jag kom till Spanien.

Strax efter Getaria kommer jag till Zumaia. Också här har man en jättefin strand.

Vägen efter Zumaia går in i landet, snart vandrar jag bland kor och getter. Jag lägger mig ner en stund på en åker och pustar ut, luftar fötterna och äter lite. Men det blir inte så lång paus, det hinner jag inte med idag när ska gå så långt.

Jag går igenom Itziar och kommer så småningom till några väldigt branta backar som ska föra mig ner till Deba där det ska finnas två härbärgen och där jag tänkt välja det som ligger nere vid havet i själva stan. Det är så brant nerför att jag väljer att småspringa. Det går faktiskt lättare så. Jag vet att det ena härbärget ska ligga mitt emot sportpalatset i en av de branta nedförsbackarna. Jag ser inte härbärget. Jag sprintar förbi, fullt upptagen med att hålla rätt på mina skenande fötter.

Stan ligger nu utbredd nedanför mig. Jag ska komma att stöta på fler sådana här städer som man kommer in i lite ifrån ovan så att säga. Just den här stan, Deba, har en väldigt finurlig inrättning. Man kan åka hiss ner till centrum! Och det gör jag förstås med mina stackars fötter som fått jobba så hårt idag med att bromsa i nedförsbackarna.

Två hissar och så är jag nere vid havet. Jag letar mig fram till Röda Korset där härbärget ska ligga. Och visst gör det det. Fast dörren, ja den är låst och på den finns en lapp fatsklistrad med information om varför.

Vill jag bo på härbärge inatt så måste jag alltså ta två hissar upp igen och sedan baxa mig upp för backen till det där sportpalatset. Nej. Jag tror inte det. Det får bli något annat.

Jag frågar en dam jag möter på gatan om hon känner till om det finns något pensionat i stan. Hon hjälper mig och ger mig sedan en varm kram. Så rart.

Pensionatet ligger mellan havet och järnvägen. Här går de lokala tågen mellan Bilbao och San Sebastian. Ofta. Högljutt. Och nästan hela natten.

Ska jag nu bo på ett fyrtio euros pensionat så ska jag också passa på att ha det lite bekvämt. Jag tar ett långt härligt bad, tvättar håret i fint schampo och går sedan i solnedgången och sätter mig på en strandbar i närheten där jag  blickar ut över havet medan jag njuter en nypressad apelsinjuice och en bit tortilla español.

Det har varit en lång men härlig dag med en fin blandning av havsutsikt och väldoftande skog med sköna mjuka stigar att vandra på. Det har också varit väääldigt brant.

 

Dag 4: Debo - Zenarruza, 32 km

Jag lämnar mitt lilla pensionatsrum redan vid sjutiden efter en natt då jag inte fått mången blund i ögonen på grund av den täta tågtrafiken.

Det här ska det visa sig kommer att bli den tuffaste av mina vandringsdagar på den norra leden. Det blir dessutom hela trettiotvå kilometer vilket också blir den längsta sträckan. 

Jag kommer strax ut ur stan och går upp i skogen. Att vandra ensam i mörker är en intressant upplevelse. Jag brukar alltid försöka göra det någon gång under mina vandringar. Det är förstås en stark utmaning för en som varit vansinnigt mörkrädd.

Det gäller nu att rikta ficklampan både rakt ner, för att se var man sätter sina fötter, och rakt fram, för att vara beredd på eventuella hinder i vägen. Ibland lyser jag även bakåt ett ögonblick för att vara säker på att ingen följer efter mig. Det gäller också att tala lugnt till sig själv för att undvika att drabbas av panik. Jag kan ju inte stå där som fastväxt i mörkret.

Det som är så spännande med de här mörkervandringarna tror jag är att de är lite som livet självt. Det gäller att veta exakt var man är, inte hänga sig fast för mycket i det förgågna och inte heller titta för långt in i framtiden, gör man det kanske man inte alls vill gå vidare.

Just den här mörka morgonen får jag ovanligt mycket spindelnät i ansiktet, någonting jag finner vara positivt. Det bör ju innebära att ingen gått här före mig…

Varför förstår jag inte men helt plötsligt har jag gått fel. Och det beror inte på mörkret. Vis av erfarenhet tar jag inte ett steg i mörker utan att veta exakt var jag har de gula pilarna. Nej, det här felsteget har skett någonstans under ljusa förmiddagen.

I stället för att komma upp till något som heter Ermita del Calvario och därifrån vandra över bergen mot Olatz är jag plötsligt på väg ner för berget igen, till staden Matriku och det var ju inte alls meningen. Som kompensation handlar jag upp mig på lite färskt bröd och juice och beger mig sedan landsvägen de cirka tvåtre kilometerna till Olatz.

Det är nu dags att lämna havet för några dagar och vandra inåt landet.

När jag kommer upp i skogen ovanför Olatz känner jag plötsligt kaffedoften. Och visst, bara en stund senare stöter jag på två tyska par jag sett i ögonvrån vid tidigare tillfällen. De stannar mig nu och vill prata lite. Tycker att jag verkar vara i väldigt bra form, undrar om jag möjligtvis är maratonlöpare också… Det här nämner jag bara för att visa hur relativt allting är i livet.

De här framför allt damerna i sextioårsåldern är imponerade av mig, själv är jag mäkta imponerad av den unga kvinna jag lite senare möter på leden, kommandes emot mig. Donna från Vancouver tror sig ha glömt sin iPhone vid en av de två vattenposter som finns längs leden idag. Hon är nu på väg tillbaka dit. Hon berättar för mig att hon, ensam, sov under bar himmel i skogen utanför Olatz natten som gick. Det är beundransvärt! (Av en annan pilgrim fick jag sedan veta att Donna fick tillbaka sin telefon, en lokal man stod och vaktade den i vetskap om att ägaren säkert skulle komma tillbaka J)

Det finns alltså två ställen på den härsträckan mellan Deba och Markina som jag nu är på väg till i första hand, där man kan fylla på sin vattenflaska, jag missar båda. Som tur är har jag tillräckligt med vatten med mig. Jag hade däremot gärna satt mig på ett café en stund för att vila fötterna och för att tanka med lite juice eller kanske en kall cola, men något café finns inte att tillgå, det är bara skog överallt.

De sista fyra kilometerna ner till Markina-Xemein är det så brant att jag faktiskt stundtals tvingas gå baklänges!

Precis i början av Markina-Xemein ligger den fantastiska kyrkan Ermita de San Miguel de Arretxinaga där altaret är byggt som ett stenålders megalitiskt monument.

Det ska bli ett kuriosa-inslag idag också. Jag kommer till den lilla byn Bolibar varifrån den store latinamerikanske hjälten Simon Bolivar härstammar. Det var ju han som befriade länder som Peru, Bolivia. Venezuela med flera. Om Bolivars bedrifter kan man få information på museet som är inrymt i ett hus som sägs ha bebotts av hans anfäder.

 

Från Bolibar är det sedan inte så värst långt till det ställe jag ämnar övernatta på och som jag har hört ska ligga i alldeles otroligt vackra omgivningar, Monasterio de Zenaruzza. Men, det tar sina dryga två timmar för nu är det going upupup…

Jag har läst mig till att det ska finnas nio bäddar på klostret i Zenaruzza och hoppas på att de inte alla ska vara upptagna. När jag anländer alldeles sjöblöt efter de sista uppförsbackarnas hårda kamp verkar jag dock vara först på plats, trots att klockan redan är sex.

Jag hittar en telefon på en vägg vid ingången, lyfter luren och får besked om att vänta en halvtimma så ska det komma en munk och öppna åt mig. Under denna väntan anländer tre svettiga cyklister och så småningom en vandrande pilgrim till. Inalles blir vi alltså fem personer som ska dela det lilla rummet med de nio bäddarna i anslutning till klosterkyrkan.

Vi blir inbjudna att övervara munkarnas vesper, kvällssång i kyrkan, vilket några av oss gladeligen tackar ja till. Efter vespern serveras vi en gemensam måltid i vårt lilla rum, en gråfärgad grötliknande sak som cyklisterna ratar tillförmån för sin medhavda speckmat.

 

Dag 5:Zenarruza -Eskerika, 28 km

Allt jag hade på mig igår är fortfarande fuktigt när jag lämnar klostret. Rummet jag sovit i har tjocka stenväggar, att hänga upp kläder på tork gjorde ingen som helst nytta. Fuktigt alltså på grund av att jag slet så i mitt anletes svett i alla backar.

Idag säger planeringen jag gjorde första kvällen att jag ska gå trettioåtta kilometer. Det vet jag ju nu att det är en omöjlighet med tanke på ljuset och alla branta backar. Alltså måste jag tänka om lite om. Men det får vänta tills jag hittar mig en bekväm stol i Gernika som jag bör komma fram till någon gång i eftermiddagen.

Under förmiddagen fortsätter jag gå i kuperad terräng. Det är faktiskt delvis rätt svårvandrat. Mycket sten på leden och eftersom det fortfarande är fukt i luften kan det ibland bli rejält halt. Det gäller att välja var man ska sätta ner sina fötter, att fokusera. Man får ta hjälp av det som finns till buds, buskar och trädgrenar att hålla sig. Lite som det är i själva livet igen alltså.

Jag gillar inte att gå med stavar efter att jag första gången jag vandrade gick vissa sträckor med en stav och efter det fick inflammation i en axel och hade ont i tio månader innan jag till slut blev tvungen att ta en kortisonspruta. Nu hade det dock verkligen suttit fint med lite stavhjälp.

Jag intar min frukost i en liten kyrka längs vägen, Ermita de Santiago Apostol, lugnt och skönt. Jag filosoferar en stund över något så enkelt som en näsduk. Jag är så tacksam att jag köpt mig en rätt stor, tunn herrnäsduk. Den har kommit väl till pass den här gången, både att torka svetten och spindelnät ur ansiktet med. Faktum är att jag härom morgonen inte bara fick nätet i ansiktet, jag fick hela spindeln!

Det är en varm och vacker dag idag. Igen! Jag vandrar igenom lantliga miljöer med gamla blomstersmyckade hus, vackra pepparfrukter som hänger på tork. Och så förstås en hel del djur, inte minst stora kraftiga baggar fastkjedjade i sina horn. En hel del vackra vilda blommor bjuder naturen också på även om det är rätt sent på året. Ibland är terrängen nästan oigenomträngbar. Det märks att det inte är så mycket folk som går här.

Och så kommer jag till Gernika där jag sätter mig på ett fik mitt i stan för att göra en omplanering av min vandring innan jag beger mig på lite sightseeing i den stad som inspirerade Piccaso till sitt mästerverk Guernika. (Gernika är den basksiska stavningen på staden.)

Hade det inte varit för Pablo Picassos målning som han lär ha påbörjat bara fem dagar efter att staden totalbombats, hade Gernika och vad som utspelade sig där en sen eftermiddag i april 1937 förmodligen fallit i glömska.

Guerncia kommer för alltid att vara symbolen för militärt övervåld eftersom det här var första gången i västerländsk modern historia som en ickemilitär, oförsvarad och rent civil stad utsattes för förstörande och demoraliserande terrorbombning från luften, ett brutalt förspel till andra världskriget.

Picassos originalmålning finns numera på Museo Reina Sofía i Madrid. I Gernika finns en kopia i form av en muralmålning. Överhuvudtaget ser man mycket målningar och olika handmålade banderoller med fredsmotiv uppsatta i stan. Det KÄNNS verkligen att gå runt i den här staden!

Min nya planering säger att jag ska ta mig till Esterika idag där det lär finnas ett bra privat härbärge. Enligt information på Gernikas turistbyrå (där jag för övrigt köpte ett mycket intressant litet häfte om stadens historia) ska det bara var åtta kilometer till Esterika. Det är det nu inte, snarare elva och väldigt mycket uppför och väldigt segt.

På väg ut ur Gernika passerar jag den berömda hundraåriga eken utanför Casa de Juntas där representanter för autonomiska regionen Baskiens olika provinser håller sina möten. Baskien heter Euskadi på baskiska och har en egen flagga som man ser överallt.

Efter att ha vandrat i ett par timmar är jag nästan säker på att jag gått vilse. Jag ser inga gula pilar och jag kommer ju aldrig fram! Jag börjar förtvivla lite nu, det är ju i princip aldrig några andra pilgrimer man kan rådfråga längs den här leden, och just nu inga byar med folk i heller. Till slut får jag i alla fall tag på en dam som påtar i sin trädgård utanför sitt lilla hus mitt i obygden. Hon förklarar att jag inte gått fel och beskriver exakt hur jag ska fortsätta min vandring mot Esterika.

Sista sträckan ser jag på håll ett helt gäng får ledda av en stor bagge och jag undrar hur jag ska kunna ta mig förbi dem utan att blodvite uppstår, men när jag kommer närmare ser jag att baggen är kedjan och att övriga familjemedlemmar makar på sig för att lämna plats på vägen.

En backe upp, till vänster, lite backe ner och voilà. Jag är framme!

Iñaki, en mycket sympatisk man som berättar att han själv byggt det fina härbärget men för övrigt inte pratar i onödan, välkomnar mig. Tre pilgrimer dyker så småningom upp. Jag sätter mig vid ett av borden i allrummet, stoppar lite klassisk musik i öronen, skriver lite i min dagbok och så har både dagen och kvällen gått utan att jag behövt prata och jag kan gå och lägga mig i en skön ny säng.

 

 

Dag 6: Eskerika - Bilbao, 28km

Igår hotade tunga regnmoln i horisonten. Idag är de över mig. I arla morgonstunden när jag går genom skogen är det dock lugnt. Det är först någon timma senare när jag når Goikolexea som det brakar loss. I lilla staden Larrabetzu regnar det så mycket att jag måste ta en paus. På ett fik mitt i stan beställer jag lite energimat, ägg och härliga solmogna spanska tomater.

   

 

På den obligatoriska teven uppe i takkanten är det direktsändning från Madrid, man firar Fiesta Nacional, nationaldagen, eller Día de la Hispanidad som man valt att kalla den nu för tiden. Det är den tolfte oktober idag.

INGEN i lokalen är intresserad, alla vänder ryggen mot teven. Jag försöker ställa frågor. Hur gammal är kung Juan Carlos nu till exempel. Svaret jag får är, vi är basker, inte spanjorer, och vi gillar inte spansk monarki.

Jag får veta att det i Baskien finns flera kommuner som inte deltar i den här spanska helgdagen, att allt där är öppet som vanligt. Jag får också veta att många kommuner i Baskien över huvud taget vägrar hissa den spanska flaggan. Det är tydligt att det är just på grund av sådana här känslor som man officiellet döpt om dagen till Día de la Hispanidad, spanskhetens dag, en dag man firar till minne av Cristobal Colons ilandsstigning i Amerika. Vid närmare eftertanke presenterade sig även en av munkarna i klostret där jag bodde härom natten som bask och inte som spanjor när vi alla talade om vilka länder vi kommer ifrån. Mycket intressant.

På med stora regnponchon igen och vidare mot Zamuido. Den här dagen är det mest landsvägsvandring som gäller, jag ignorerar alla gula pilar som pekar in mot skogen. Att gå på blöta, leriga stigar i de branta backarna som först går uppför och sedan utför på vägen till Bilbao känns helt enkelt för farligt idag, även om jag nu har en hopfällbar vandringsstav som jag fick med mig när jag lämnade härbärget i Eskerik i morse.

Bilbao, som heter Bilbo på baskiska, är huvudstad i baskiska provinsen Biscaya. Staden kallas även Botxo, ett ord som syftar på den gryta staden ligger i omgiven av flera olika berg. Ett av dessa berg är Monte Avril som nu blir den sista branta utmaningen på min väg ner till stan.

Hade det varet en solig dag hade jag haft en fantastisk vy där jag kommer in uppifrån bergen. Nu ligger regnmolnen som en tjock dimma.

Alldeles vid stadsgränsen går jag förbi baskernas viktigaste kyrka, Basilica de Begoña. Härifrån leder en mycket vacker trappväg ner till stora Jakobskatedralen som har en intressant pilgrimsport.

 

Bilbao är kanske den stad i Spanien som har förändrats mest under det här nya milleniet. Jag var här strax efter att Guggenheim-museet invigts, det var rätt sunkigt här på den tiden. Nu är det en fantastiskt fin stad med en massa nya moderna monument och bra infrastruktur med både tunnelbana och spårväg. Man har också förvandlat stadens flodbanker till fina rekreationsområden.

Min tanke är att jag ska ta mig till turistinformationen för att få veta vilka härbärgen som kommer att vara öppna de närmaste dagarna.

Att hitta turistinformationen är lättare sagt en gjort. Jag går två varv runt Arriaga-teatern innan jag hittar rätt dörr. Och en skylt som talar om att man håller stängt idag med anledning av helgdagen. Okej.

 

 

Det finns inga härbärgen inne i de gamla stadsdelarna. Ett par privata ställen ligger utanför stan och man måste åka spårvagn eller ta bussen dit. Jag gör inte det utan tar in på pensionat Mendez mitt i stan, tjugofem euro för ett pyttelitet rum, jag lägger på tio och får ett härligt rum med balkong och utsikt.

  

Jag brukar inte äta så mycket när jag vandrar. Jag äter lite och ofta men sällan på restaurang. Nu i Bilbao skulle jag kunna tänkt mig att göra det som omväxling. Men nej det går nu inte, restaurangerna är stängda. Inga supermercados är heller öppna så det får bli det vanliga, fisk på konservburk, yoghurt och bröd, nu inhandlat i en liten kinesisk lokalaffär.

Det blir öronproppar i natt även om jag bor ensam i mitt rum. Utanför firar folk helgdagen, högljutt. Och i rummet mitt emot passar en man på att öva på sin saxofon till långt inpå natten. I korridoren utanför mitt rum är den en ständig trafik natten igenom.

 

 

Dag 7: La Arena – Castro Urdiales, 21 km

Idag tar jag sovmorgon. Det behövs efter allt oväsen i natt. Jag har legat och lurat lite på morgonkvisten. Det finns inga härbärgen nu förrän man kommer till Castro Urdiales, vilket är två dagars vandring härifrån. Det är en hel dags vandring ut ur Bilbao och dess förorter, vandringar som brukar vara väldigt tröttsamma och ointressanta. Alltså har jag bestämt mig för att ta tunnelbanan till förorten Portugalete och därifrån vidare med buss ut till kusten vid La Arena. Jag längtar tillbaka till havet igen som jag nu inte sett sen jag var i Deba.

Sagt och gjort. Det hela tar bara en knapp timma. Jag borde förstås ha stannat lite längre i Portugalete, det inser jag i efterhand. Här finns nämligen en mycket ovanlig bro, Puente de Vizcaya, världens äldsta transportbro, invigd 1893, ritad av den baskiske arkitekten  Alberto de Palacio, en av Gustav Eiffels elever. Bron är sedan 2006 upptagen på UNESCOs världsarvlista.

Den där bussen som ska ta mig till La Arena från Portugalete är det ingen riktigt som vet var den går ifrån. Jag får många olika förslag, jag frågar till och med polisen men kommer inte på rätt spår förrän jag gått in i en annan buss och frågat busschauffören där. Buss nummer 3335 ska det vara, ingenting annat.

Vy från bussfönstret

Jag sitter en stund och spejar ut över Atlanten när jag kommer fram till La Arena innan jag beger mig iväg. Det är sjutton grader i vattnet och folk surfar med våtdräkten på.

 

Guideboken säger att man ska gå via stranden här i La Arena, korsa en bro och följa kusten till ett ställe som heter Ontón. Just idag går nu inte detta eftersom bron är avstängd för reparation. Jag får ta en omväg på cirka fyra kilometer för att komma ut till kusten igen vid Pobeña. Den här omvägen är lite lömsk eftersom det är dåligt skyltat. Vid ett tillfälle är jag på väg att ta en brant backe upp till motorvägen. Som väl är gör en bilist som kommer förbi mig uppmärksam på mitt misstag genom att tuta och gestikulera vilt.

 

I Pobeña tar en brant förstås, vad annat, trappa mig upp till en platå där en otroligt vacker gångväg tar vid. Det här är en av de bästa sträckorna på hela vandringen. Det doftar underbart, luften känns frisk och havet nedanför dånar som ljuvaste musik. Det känns som vart enda jobbigt steg de sista dagarna var värt att ta för ynnetsen att få komma hit! För så är det, det VAR jobbigt att gå hela dagen i regnet och det var jobbigt i de där otaliga upp- och nerförsbackarna innan dess.

  

 

Någonstans på den här sträckan lämnar jag det intressanta Baskien bakom mig och kommer in i ytterligare en autonom region, Kantabrien.

I Ontoñ finns det plötsligt två valmöjligheter. Jag står villrådig en stund innan en kvinna ropar till mig från ett öppet fönster i ett hus. De flesta går häråt, säger hon och pekar mot landsvägen.

 

Jag hittar en passus i min tyska guidebok där man rekommenderar inlandsvägen, vilket är sju kilometer längre att gå och förmodligen mycket fridfullare, men jag väljer ändå landsvägen som går längs kusten till en ort som heter Mioño

I Mioño ska man se sig om ordentligt för här finns än en gång olika alternativ. Precis vid skylten som jag fotograferat, leder en trappa neråt och det här alternativet blir otroligt bra.

Jag går på gröna ängar och vackra gångstigar längs havet fram till de fina nybyggda tomma husen i utkanten av Castro Urdiales. Jag får gå ganska länge innan jag kommer in i själva stan som ligger fantastiskt vackert beläget vid havet.

 

Jag hittar turistinformationen, kanske en av de vackrare arbetsplatser jag sett med stora fönster som vetter ut mot stranden och havet. Och jo då, hon som arbetar här är mycket nöjd och tycker att det är värt besväret att pendla hit två timmar varje dag till och från Santender där hon bor.  

 

Stadens kommunala härbärge är för ovanlighetens skull öppet och ligger en bit utanför stan. Jag köper lite mat på vägen dit. Det är en konstig känsla det där att handla och känna att man är på väg hem för att äta, trots att man inte har en aning om hur det nya hemmet ens ser ut…

 

När jag kommer fram står han där och hälsar välkommen, Kungen av Spaniens alla härbärgen. Han vill veta var jag är ifrån, hur långt jag har gått idag, hur långt jag ska gå och förstås vad jag heter. Allt detta frågar han i en enda mening innan jag ens hunnit upp för trappan till härbärget.

Man stöter på de här små kungarna på nästan varje vandring. Förra gången var han korean, gången dessförinnan brasilianare och nu är han tysk. De är de här killarna som gått längst, högst, flest gånger och som har sett allt. I de fall de är européer har de oftast vandrat ända hemifrån farstubron, superpilgrimen med andra ord.

Naturligtvis vill de väl, de förstår jag. Vill att alla ska vara med i gemenskapen, vill att man äter och dricker vin tillsammans, ja, i princip vill de att alla ska vara som en enda stor lycklig pilgrimsfamilj. Och det är väl kanske trevligt, men nu är ju jag här för att vara med mig själv, för att tanka ny energi och sådana här kungar vet jag av erfarenhet att de kan ta en hel del av den där nytankade energin.

Så, jag ursäktar mig, säger att jag är trött, tar min mat och sätter mig ensam på en bänk utanför härbärget. Och går sedan direkt och lägger mig med min sarong upphängd runt sängen, utan att ens duscha. Jag klarar bara inte den här typen av samvaro idag.

Jag ligger i sängen bakom skynket och läser. Han kommer in i sovsalen då och då, frågar om jag inte vill ha lite mat, trots att han sett att jag redan ätit, frågar om han ska fixa lite te till mig. Jag ler vänligt, tittar honom inte i ögonen och säger tack, men nej tack. Det hålls hov där ute i köket ända till ettiden på natten, då smyger han in till sin säng, granne med min, och det var väl en väldig tur att jag fick hängt upp den där sarongen. J


 

Dag 8: Castro Urdiale - Laredo , 27 km

När jag vaknar tar jag min kappsäck och försöker smyga iväg utan att någon ska höra mig. Tandborstning och dylikt får anstå tills vidare, jag vill bara ut härifrån. Jag gillar inte energierna här, eller rättare sagt, jag vet precis vad det handlar om, det är den där mannen som spökar. Jag är säker på att han gav sig katten på att han skulle få ta del av MIN energi.

Trots att han gick och la sig sist av alla sitter han nu leende i köket som jag måste passera på min väg ut och undrar om jag inte vill ha en kopp kaffe innan jag ger mig väg. No thank you, och buen camino, säger jag lugnt och tittar ner i golvet medan jag öppnar dörren och går min väg.

Jag lär mig en ny sak av den här märkliga situationen; att vara positiv, som denne man ju onekligen är, kan ibland bli negativt när det blir för mycket och är felriktat.

Idag har jag tänkt mig att vandra till staden Laredo.

Jag går ut ur Castro Urdiales och kommer strax ut på landsbygden med diverse inhägnader för kor och getter. Det är delvis väldigt stenigt. Snart är jag dock tillbaka vid havet och här är det lättgånget ända fram till orten Islares som precis som alla andra små städer längs kusten har en fin sandstrand och där surfarna är i full färd ute i böljorna.

Mörka moln tornar upp sig igen och det dröjer inte länge förrän regnet öser ner. Jag är lite ofokuserad idag och glömmer en viktig detalj. Okoncentrationen har naturligtvis att göra med upplevelsen i härbärget, en del av min energi förvann nog där trots allt.

Det jag har glömt är att ta på mig de regnskydd jag brukar ha mellan kängorna och byxorna och som gör att mina boots inte blir så förfärligt blöta och att vätan inte kryper upp på byxbenen. Nu är jag dyngsur ända upp på låren och kängorna känns som de kippar.  

På grund av regnet väljer jag åter att gå längs landsvägen. Guideboken säger samma sak som igår, den rekommenderar att man går inlandsvägen via Otañes. Och det hade jag gärna gjort om det varit soligt och torrt. Fördelen med landsvägen är nu precis som igår förutom att den inte är så hal, att den går längs kusten.

Mina matintag gör jag idag i diverse torra busskurer och faktiskt en gång på en skolgård under ett tak jag hittar där. En gång stannar jag till på ett fik, i Liendo, för att byta till torra kläder. Innehållet i min ryggsäck har jag lyckats hålla torrt. Dels har jag ett skydd på själva säcken, dels täcker ju min poncho både mig och ryggsäcken.

Snart ligger Laredo framför mig. Innan jag tar de många trapporna ner till gamla stan, här finns inga finurliga hissar som de de hade i staden Debo, stannar jag och blickar ut över stan. Två par framför mig gör samma sak.

Alla fyra står och pekar och säger i munnen på varandra att där nere ligger stan, någonting som ju är helt uppenbart för alla som kan se. Jag får mig en sådan där filosofisk funderare igen: Tänk om alla de ord vi säger i en livstid är räknade, om vi bara har ett begränsat antal ord vi kan säga i ett liv, tänk vad onödiga sådana här självklara kommentarer blir då, vilket slöseri med ord. Ja, jag vet, man blir lite nördig när man vandrar tyst i flera dagar…

 

Väl nere i Laredo travar jag runt en lång stund och letar, först efter ett härbärge, som ska visa sig vara stängt, sedan efter ett pensionat. Jag hittar ett enda men här vill de inga gäster ha för bara en natt. Jag är blöt, trött och något desperat men skärper mig och tänker att det här kommer att lösa sig, på ett eller annat sätt. Jag bestämmer mig för att gå ut ur gamla stan och söka mig till leden vid stranden.

Och se, något kvarter upp från stranden hittar jag ett pangställe, ett helt perfekt litet hotell för en dag som denna.

 

Jag checkar in på hotellet och får ett jättefint rum för bara trettiosju euros. Efter ett härligt bad går jag barfota ut i mina foppatofflor för att finna mig lite mat. Barfota därför att alla mina tre par sockor är dyngsura.

När jag kommer tillbaka lånar jag en hårtork som jag försöker blåsa torr alla mina blöta persedlar med. Kängorna stoppar jag fulla med tidningspapper. Oj, vilken blöt dag det har varit! Och på lugna, tysta gatan utanför fortsätter det att regna, och regna och regna.

 

Dag 9: Laredo -Güemes, 29 km

Jag går den fyra kilometer långa, regnvåta strandpromenaden med raska steg efter en god natts sömn. I slutet av detta stråk går jag ut på själva stranden och finner här den båt som ska ta mig över till halvön Santoña varifrån leden sedan fortsätter längs kusten till staden Noja. Mitt mål för dagen är Güemes och ett fantastiskt härbärge som jag vet ska finnas där.

Det finns två rutter att välja på för att komma till Güemes, båda rekommenderas i guideboken. Den ena går i inlandet via orter som Colindres och Gama, den andra går ungefär halva sträckan längs havet innan den viker av in i landet, och det är den sistnämnda jag väljer.

Båten kommer in till stranden just som jag närmar mig. Här finns ingen pir eller dylikt, en brygga läggs ut rakt i sanden. Det blir en kort men härlig överfart, med ett nästan romantiskt skimmer över havet så här i morgonljuset.

     

Väl framme i Santoña hittar jag äntligen ett ställe där jag kan köpa frimärken och skaffa mig ett kuvert. Det känns som det alltid är söndag eller någon slags helgdag när jag är ute och vandrar och kommer in i städer där jag tänkt uträtta ärenden. Nu postar jag äntligen broschyrer och annat som jag samlat på mig och som är en väldigt onödig vikt att gå och släpa på.

När jag är klar med det här sätter jag mig på ett café en stund för nu har det börjat regna igen. Medan jag sitter här kommer det in en del ensamma äldre herrar för att ta sig en hutt. När jag ska ge mig iväg ber jag en av dessa män hjälpa mig med min poncho som brukar trilskas när den ska över ryggsäcken. Mannen ser ganska luggsliten ut men spricker upp i ett varmt leende när han får på mig ponchon på rätt köl.

Jag går längs den långa Avenida de Berria och passerar en jättestor fängelseanläggning.

När jag kommer fram till Berria-stranden pekar den gula pilen rakt upp för berget. Utan att tänka mig för beger jag mig uppåt och NU börjar mardrömmen...

Bergsstigen går brantare och brantare uppför. Det är glashalt efter allt regnande. Det finns inga buskar eller träd att hålla sig i. Tar jag ett enda snedsteg kommer jag att ramla nerför branten, rakt ner i havet. Det är långt dit ner, och brant, jag kommer att slå mig fördärvad!

Jag är oerhört höjdrädd, jag har haft mardrömmar om sådant här i åratal. I drömmen när jag inte kan komma vidare, brukar jag kasta mig utför stupen. Jag kämpar med mig själv nu, försöka låta bli att titta på havet där nere, fokuserar bara på var jag ska sätta ner foten härnäst, var det är MÖJLIGT att sätta ner foten. Jag sväljer paniken. Jag FÅR inte låta den ta mig nu. Jag kan inte vända om, jag står mitt i den här smeten, jag MÅSTE vidare!

Hade det inte varit för vandringsstaven jag fick med mig häromdagen hade det här ALDRIG gått! En riktig Conquer Your Fear-upplevelse!

 

När jag äntligen kommer ner för berget, ner till en annan strand, sätter jag mig på en sten och försöker smälta vad jag varit med om. Vad hade hänt om jag hade ramlat och skadat mig? Hade någon hittat mig? Jo, visst har jag mobilen med mig men tänk om jag inte haft ork att använda den…

Just som jag sitter i de här funderingarna kommer två spanska tjejer ner för berget och ser lika tagna ut som jag. Vi skrattar tillsammans en stund och så går vi vidare, de för sig och jag för mig.

Jag går sedan direkt på den vackra stranden i nästan två timmar, en härlig vandring. Regnet öser inte längre ner. I horisonten ligger en regnbåge spänd över havet. Jag tar det som ett affirmativt tecken, YES, du övervann den där mardrömmen!

På väg in i mot moderna staden Noja passerar jag en lekplats helt täckt av diverse graffiti, undrar om det var planerat så? I vilket fall som helst är det riktigt snyggt.

 

Jag går tvärs över Nojas långsmala huvudtorg och kommer till en supermercado där jag köper lite smått och gott som jag sedan sätter mig i vestibulen bland barnens förströelseredskap och avnjuter.

Leden tar mig ut på fält och åkrar innan jag kommer fram till San Miguel de Meruelo där jag går rakt in i samhället i stället för att fortsätta följa de gula pilarna. De två systrarna som jag träffade tidigare idag visslar på håll för att få min uppmärksamhet. De menar att jag gått fel, jag tecknar tillbaka att det finns olika alternativ att gå härifrån. (De går via Bareyo och ska komma fram till härbärget halv annan timma efter mig.)

Jag går längs en fin, otrafikerad liten väg genom Valle de Meruelo. Nu känns livet underbart. Det har slutat regna och de doftar friskt och skönt. Småtrallande stegar jag på mot Güemes med lite god musik i öronen.

Härbärget ligger i Barrio Gargollo, en bit utanför Güemes. Den sista biten går jag uppför en åker där en ko lugnt betraktar mina ansträngningar.

Att komma till härbärget La Cabana del Abuelo Pueto är faktiskt lite som att komma hem. Jag blir mottagen med ett glas vatten vilket förstås sitter bra med tanke på sista backen upp. Jag får välja ett rum där jag ännu så länge är den enda pilgrimen.

Jag hänger ut mina våta kläder på tork i solen, äter lite frukt och lägger mig sedan i den sköna sängen och sover en stund tills jag blir väckt av de två systrarna jag träffade tidigare idag och som jag nu ska dela rum med.

 

Ernesto Bustio, en underbar man i vitt skägg och med vitt långt hår, står bakom detta fina härbärge. Hans historia får vi ta del av efter middagen som vi, ett tjugotal pilgrimer, bjuds på. Ernesto som i grunden är präst har under många år rest runt i världen, framför allt i utvecklingsländer. Hans fina fotgografier hänger på väggarna runt om i samlingslokalen vi befinner oss i. Härbärget startade han efter att själv ha vandrat till Santiago de Compostela. Det kostar ingenting att bo här men alla lämnar gladeligen en donation, pengar som Ernesto ser till kommer människor i tredje världen till nytta. Alla som arbetar här gör det ideellt.

Efter att en man ifrån byn berättat Ernestos historia, på spanska med en spanskamerikansk pilgrim som översättare, tar Ernesto själv över och beskriver de olika vägar man kan gå för att komma till Santander härifrån. Det är viktigt att veta vilken strand man är på, avslutar han. Och DET är en sanning som jag verkligen ska bli varse imorgon.

  

Dag 10: Güemes - Santender, 16 km

Det här är min sista vandringsdag, en dag då jag ska komma att gå fel hela tiden. Och då är ju cirkeln sluten eftersom jag ju startade den här vandringen med att till och med gå på fel led. J

Det börjar redan när jag går ut från härbärget. Jag är på väg ner för åkern jag kom upp ifrån i igår i tron att jag ska återansluta till vägen där nere, när någon från härbärget ropar mig tillbaka och visar att jag ska gå ut på vägen till vänster i stället. Jag gör så. Och sedan får jag i princip gissa mig till resten. För idag är det en vandringsdag helt utan de trygga gula pilarna.

Jag har rätt dåligt lokalsinne så jag får försöka ta kartan i guideboken till hjälp. Den tyska texten kan jag överhuvudtaget inte följa idag, den är jättesnurrig. Jag önskar faktiskt att John Brierley som gjort så fantastiska böcker för både Camino Francés och Camino Portugués ville ge ut en om den här leden också.

Hur som helst, jag går i riktning Galizando, så långt är jag med. När jag kommer dit finns det skyltar som pekar på stränder åt olika håll och det är nu man måste fokusera ordentligt som Ernesto påpekade igår…

  

Jag gör helt enkelt ett tankefel och går mot stränderna i Loredo och Somo i stället för att gå direkt ut till kusten här, det vill säga följa skyltarna som säger Playas de Galizano och Langre. Jag går ganska länge åt fel håll innan jag upptäckeer mitt misstag.

Som väl är är lokalbefolkning ganska snäll längs den här leden och när jag nu ställer mig vid sidan av vägen i en uppgiven pose stannar snart en man och frågar om han kan hjälpa till. Jag har både ryggsäcken och ponchon på mig när jag baxar mig sidledes in i baksätet på hans bil, en rolig syn skulle jag tro. Mannen kör mig till östra delen av Playa de Langre och jag är äntligen på rätt spår.

Jag går på en stig ovanför stranden. Det här är en fantastisk sträcka. Lanskapet är bedövande vackert och jag känner mig euforisk. Jag är helt ensam här, havet dånar och luften är fylld av väldoftande små regndroppar. Jag ställer mig och skriker ut min lycka över havet.

Efter Playa de Langre fortsätter leden upp på en bergskant som går parallellet med havet. Och nu kommer jag ner på jorden igen. Det är väldigt halt idag också. Ska jag verkligen ge mig upp här? Nej, inte med tanke på upplevelsen jag hade igår. Det är synd, visst, men kanske jag kan starta min nästa vandring här, gå om den här sträckan alltså.

Jag väljer att gå upp på landsvägen i stället. Innan jag kommer in i Loredo finner jag en liten skogsväg som tar mig tillbaka till havet, fortfarande har jag inte sett en enda gul pil idag. Jag vandrar sedan en hel timma i sanden på Playa Somo och nu kommer euforin tillbaka och jag känner hur kär jag är i själva livet.

 

I slutet av stranden blir jag tvungen att försöka läsa guideboken minutiöst för att komma underfund med hur jag ska komma till färjeläget där det ska finnas en båt som går direkt till Santander. Och nu funkar det; ”I slutet av stranden ligger några bruna radhus, efter det sista huset, gå upp till vänster, passera en staty av en tjock kvinna och gå rakt fram tills du ser färjeläget.”

Som väl är står det några andra pilgrimer och väntar på båten, annars hade jag inte hittat rätt här heller…

Det är mäktigt att närma sig Santander så här från havet. Båtfärden tar en dryg halvtimma och när jag kliver av båten är min vandring tyvärr slut för den här gången.

Ja, sedan tar jag tåget tillbaka till Bilbao vilket tar två och en halv timma. Därifrån hade jag tänkt åka lokaltåg till San Sebastian, tåget som störde min sömn den där natten i Deba, men när jag får veta att det ska ta tre timmar väljer jag i stället att åka buss i bara dryga timman. För att komma till busstationen åker jag spårvagn till San Mamés i riktning La Casilla, en trevlig sträcka som bland annat tar mig förbi Guggenheimmuséet.

I San Sebastian är jag framme vid halvåttatiden på kvällen. Jag finner mig ett mycket fräscht och tyst rum på pensionat San Martin mitt i stan. Jag tar en lätt kvällspromenad i min nya favoritstad, vänta nu, favoritstad efter Santiago de Compostela förstås!

Jag har sedan en hel dag till mitt förfogande. Ett tag hade jag tänkt att jag skulle vandra den där delen jag missade på grund av att jag gick fel första dagen, det hade jag hunnit nu, men jag känner mig faktiskt inte på pilgrimshumör längre. I stället utnyttjar jag den lediga dagen till att strosa runt ytterligare lite i San Sebastian innan jag tar tåget till Irun för att åter gå över Jakobsbron, tillbaka till Hendaye där allt startade för elva dagar sedan.

Min sista natt i Spanien hade jag tänkt sova på det där mysiga hotellet jag hittade här i Hendaye efter min förra vandring men det visar sig tyvärr att det stängt för säsongen. Och då vill jag inte vara kvar i Hendaye utan tar tåget till Biarritz där jag tar in på ett snabbköpsliknande fönsterlöst hotell precis i sista rondellen innan flygplatsen varifrån jag ska flyga i morgon förmiddag.

 

Lite reflektioner i efterhand:

Jag förstår nu att det inte var meningen att jag skulle vandra längs kusten den där första dagen när jag kom till Spanien. Det hade varit alldeles för jobbigt att ta sig upp på över femhundra meters höjd och alldeles för långt. Om man absolut vill börja vandra direkt när man har kommit fram till Hundaye bör man inte gå längre än till härbärget i Hondaribbia. Därifrån kan man sedan vandra till Pasai Donibane, alternativt San Sebastian dag två.

Camino del Norte är väldigt annorlunda i förhållande till Camino Francés. Till att börja med måste man kunna lite spanska, det är inte många som pratar engelska i de här trakterna. Vidare kan man just den här årstiden gå i total enskildhet om man så vill. Det är alltså ett utmärkt tillfälle att prova på att gå i tysthet.

Det är stundtals otroligt vackert. Men, jag måste också säga att pilgrimskänslan inte är riktigt lika stark som den är på Camino Francés, det här känns faktiskt mer som en äventyrsvandring. Vi får se vad jag tycker om resten av sträckan så småningom. J

 

 

 

Camino del Norte i april 2013.

Från Santender till Gijon.

 

 

 

 

Det här stycket kommer att handla en hel del om huruvida glaset är halvtomt eller halvfullt. Det vill säga, det gäller att bestämma sig för hur man ska förhålla sig till de lite negativa saker som ibland kan ske under dessa fantastiska pilgrimsvandringar.

Redan i Stockholm, innan jag kommer till flygplatsen, ska jag bli tvungen att ta ställning till det där halvtomma eller halvfulla glaset. Den här gången har jag bestämt mig för att åka till Skavsta kvällen innan och ta in på hotell, egentligen en förträfflig idé eftersom ju flygen går så tidigt om mornarna. Jag kollar tidtabellen för flygbussarna på nätet och bestämmer mig för att åka rätt sent, jag ska ju ändå bara sova på hotellet.

Jag står där med min biljett i handen, ingen buss. Tiden går. Till slut förstår jag att något gått snett. Jag går in i hallen. Jodå, sista bussen gick klockan nitton, nu är den tjugoett! Ska jag behöva gå hem igen? Jag som redan betalat hotellrummet! Glaset är definitivt halvtomt nu.

Jag rusar in i SJs biljetthall. I absolut sista minuten kommer jag med sista tåget till Nyköping där jag sedan får en buss till Skavsta. Glaset halvfullt.

Jag äter frukost på hotellet innan jag går tvärs över gatan och in avgångshallen på flygplatsen. Än en gång har jag tur ombord på flyget till Biarritz, jag får tre platser för mig själv och kan sträcka ut mig och sova ända tills vi tar mark i Frankrike. Väl framme och jag går rakt ut ur ankomsthallen och promenerar de få kilometrarna till tågstationen i Biarritz. Jag äter en lätt lunch på den mysiga lilla restaurangen mitt emot järnvägsstationen.

Sist slutade jag ju min vandring i Santander och det är dit jag nu återvänder medelst tåg och buss (tåg Biarritz – Irun: 12.48 - 13.21, €8; ALSA-buss Irun - Santander 13.45 – 17.00, €17). Jag sover nästan hela vägen dit också.

                                         

Väl framme i Santander tar jag in på stadens enda pilgrimshärbärge på Calle Ruamayor, ”nahe Katedrale”, som det står i min tyska guidebok. Katedralen är förstås inte svår att hitta men ingången till härbärget går jag förbi både en och två gånger innan jag kommer rätt.

                        

Jag promenerar runt i stan i bara t-shirten i den behagliga tjugofyragradiga värmen i ett par timmar. SEN händer det. Temperaturen sjunker plötsligt drastiskt! Och från och med nu kommer det sällan att vara över sex/åtta grader. Det kommer att regna under nästan hela min vandring och solen kommer inte att visa sig förrän jag sitter på tåget på vägen tillbaka till Biarritz!

Dag 11: Santender – Santillana del Mar

Min första morgon på denna nya pilgrims-etapp vaknar jag av diverse ljud, det är sängar som knarrar, plastpåsar som låter och inte minst pannlampor som lyser mig rakt i ögonen där jag för ovanlighets skull ligger i en överslaf. Och jag kommer ihåg nu, ska man bo på härbärgen så är det bäst att ge sig av först av alla för att undvika alla ljud…

Den här dagen ska bli en riktig halvtomt-glas-dag. Det börjar med att jag går käpprätt åt fel håll! Jag brukar skryta med att jag sällan går fel eftersom jag i princip alltid har stenkoll på de gula pilarna, det är ju lättare när man går ensam och inte tappar fokus genom att gå och prata med någon. Men, just den här första dagen blir det precis som det blev förra gångens första dag, jag går många kilometer fel innan jag upptäcker det. Jag SER och FÖLJER verkligen pilarna men de visar än en gång inte den väg jag ska gå. Eftersom det regnar vill jag inte ta upp min guidebok utan jag förlitar mig helt och hållet på pilarna. Utan att jag har en aning om hur det gått till befinner jag mig på en plats som heter Orunia, åtta kilometer åt fel håll!

                                               

                                              

När jag väl får fram kartan ser jag att något hände strax efter Boo de Pielagos. Jag följde alltså pilarna men borde ha dubbelkollat i guideboken. Den som satt upp dessa pilar tycker tydligen att man ska ta en omväg till Orunia. Åtta kilometer är TVÅ timmars vandring, det hade jag gärna klarat mig utan just den här första dagen! Jag blir så sur när jag upptäcker misstaget att jag tackar ja när en vänlig man som jag frågor om vägen erbjuder sig att skjutsa mig tillbaka till leden. Jag åker med honom de fyra kilometerna fram till Requejada.

                                              

Då ordningen alltså är något så när återställd traskar jag på i tio kilometer tills jag kommer till staden med det märkliga namnet Santillana del Mar, märkligt därför att staden varken är speciellt helig (santa), platt (llana) eller ligger vid havet (del Mar).  I själva verket syftar namnet på Santa Juliana (Santa Illana) vars kvarlämnor finns i en av stadens gamla kyrkor.

                                               

Det här är en riktigt vacker gammal medeltida stad med kullerstensgator och flera byggnader från elvahundratalet. Det staden dock är allra mest känd för är dess närhet till Altamiragrottan, grottmålningarnas sixtinska kapell. Grottan där de fjorton tusen år gamla målningarna föreställande bland annat bisonoxar finns upptagen på Unescos världsarvslista och naturligtvis skulle jag gärna utforskat den lite närmare om tid funnits.

                            

                            

                            

Bakom stadens museum finner jag det lilla fina pilgrimshärbärget jag ska bo på. Härbärget har separata rum för mujeres och hombres och det gillar jag. Jag blir helt ensam i kvinnoavdelningen vilken innebär att jag kommer få en natt utan öronproppar, yes! Jag dukar upp min lilla middag på fönsterbrädan och njuter av fullmånenes sken där utanför.

                             

                              

 

Dag 12: Santillana del Mar – San Vincentede Barquera

Jag ger mig av i en mycket tidig morgonstund. Månen lyser upp min väg genom de tomma gatorna. På väg ut ur stan passerar jag ett femstjärnigt hotell där porten står öppen. Jag som älskar gamla fina hotell kan inte låta bli att kika in. Nattportiern blir glad över att få prata bort en stund. Trots att klockan bara är kvart över sex ger han mig en rundtur i de allmänna utrymmena. 

                               

Korna ligger ner i hagarna när jag kommer ut på landsbygden, vilket torde tyda på att det blir regn idag. Och hagel, ska det visa sig. Men jag är förberedd. Jag tar på mig mina benregnskydd innan regnet kommer, de som ska se till att inte vätan kryper upp längs benen. Och ponchon som täcker både mig och ryggsäcken.

                             

                             

                             

                             

                             

Vägen löper längs kusten där dalar och ängar nästan går samman med havet som slår mot klipporna. Kyrktornen i Cigüenza och i Cóbreses dyker upp längs vägen som levande vägvisare. I Comillas intar jag dagens lunch, en härlig fisksoffa med mustigt grönt te till, väldigt passande en sådan här dag när termometern bara står på sex grader!  

                             

                              

Jag går sedan i rätt långsam takt i regnet genom naturparken Oyambre med sina nästan sextusen hektar skyddat land av högt ekologiskt värde. Parken leder fram till ännu en gammal medeltida stad, San Vincente de la Barquera, denna vandringsdags slutmål och också den sista staden i regionen Kantabrien. I morgon ska jag vandra in i Asturien.

                             

Jag går över den två kilometer långa Puente de la Maza och söker mig fram till stadens pilgrimshärbärge som är inrymt i en källarlokal med en garageliknande ingång. Jag känner direkt när jag kommer in att jag inte gillar atmosfären här, jag kan inte riktigt sätta fingret på varför. Hursomhelst får jag mig en intressant pratstund med Claudia från Tyskland som med hjälp av en vän tar sig fram på leden i en permobil, en fantastiskt inspirerande historia.

                                  

Det finns ingen möjlighet för mig att tillreda min mat här själv. Värden försöker övertala mig att jag ska äta tillsammans med de andra den meny han serverar. Jag äter inte kött och det han i stället tänker erbjuda är inte alls prisvärt så jag avstår och går i stället och lägger mig. Värden har tydligen svårt att ta det där. Han kommer in stup i kvarten i sovsalen för att kolla att jag inte ångrat mig. Jag drar sovsäcken över huvudet och låtsas sova. Tänk att det ska vara så svårt att få lov att göra som man själv vill…

Dag 13: San Vincentede Barquera – Penduales

Jag smyger ut i den arla morgonstunden. Slipper skriva gästbok och höra tjat om frukostar och kaffe.

                                  

                           

Jag lämnar St Vincente via den kortare av de två broar som leder till och från stadens gamla stadsdel. Vägen går nu i inlandet med en blandning av sluttande gröna ängar och kalkstensberg. Det är en kall morgon. Bergen i horisonten är vitpudrade av nyfallen snö.

                           

I den lilla byn Bustio lämnar jag Kantabrien bakom mig och går nu över gränsen till Asturien. På grund av sitt läge och sin topografi var den här regionen aldrig en del av det islamiska Spanien.  Istället utgjorde den kärnan i den lilla kristna enklaven Kungadömet Asturien. Av den anledningen har sedan trettonhundratalet Spaniens tronarvinge alltid haft titeln Prins av Asturien och just nu tillhör alltså titeln kronprins Felipe.

                          

                          

Jag kommer till det intressanta lilla samhället Colombres. Här ligger ett museum med det märkliga namnet Archivo de Indianos. Detta är ett emigrantmuseum som beskriver Spaniens koloniala historia. Här berättas både om de spanska emigranterna som for till de erövrade länderna på framförallt den amerikanska kontinenten, men också om de välbeställda hemvändarna, de som kom tillbaka runt förra sekelskiftet med enorma rikedomar, de som kom att kallas Indianos.

                           

                          

Jag ska på min vandring genom Asturien komma att se en hel del storslagna hus som dessa Indianos uppfört. Nästan alltid finns det skyltar utanför husen som beskriver husets historia.

                           

För att komma till nästa härbärge skulle jag ha behövt gå fyrtiotvå kilometer idag och det är naturligtvis på tok för mycket. Jag har inga planer på var jag ska stanna för natten men när jag kommer till den pyttelilla orten Pendules står Flor från Mexiko där mitt i byn. Jag tar in på hennes fina privata lilla härbärge Casa Flor och får mig en säng i ett rum med sju bäddar. I det här rummet stannar jag sedan från eftermiddagen till nästa morgon. Regnet därute får helt enkelt sköta sig självt nu en stund. Som väl är har jag med mig en bra bok och här vid min säng finns en lyx jag inte är van vid, en sänglampa. Jag kan alltså läsa tills ögonen går i kors om jag vill.

                          

Dag 14: Penduela – Nueva

Flor bjuder på te och muffins när jag vaknar. Hon har tänt ett ljus på altaret till sin tunga jungfrumaria-staty som hon släpat med sig på båten ända hemifrån Mexiko. Jag känner för den här kvinnan, jag gillar hennes positiva energi. Jag kysser henne adios på båda kinderna och får en välsignelse tillbaka och det känns bra. Kanske blir jag hellre välsignad av vanliga medkännande människor än de som gör det för att det ingår i deras yrken, ja, jag vet inte…

                          

Idag har jag tur och otur. Regnet hänger över mig hela dagen men jag går ändå torr. Jag vandrar längs havet och det är mycket vackert om dock lite farligt på sina håll. Jag ska gå igenom ett område med så kallade Bufones, urgröpta hålor i kalkstensberget som havet vid högvatten med stor kraft pressar sitt vatten genom så att upp till tjugo meter höga vattenstrålar uppstår. När jag går igenom detta område där stora varningsskyltar finns uppsatta, är havet alldeles lugnt och jag kan ta mig igenom helt torrskodd. Så långt det som är bra.

                          

                           

                          

På en plats som heter Andrín försöker jag hitta den övre vägen till Cue. Det är omöjligt, inga gula pilar visar vägen. Jag frågar en man som står i samtal utanför sin bil. Jodå, han kan köra mig dit om jag vill. NEJ! Jag är ju pilgrim och vill vandra! Attans också att det ska vara så svårt! Efter att första ha tackat nej ångrar jag mig och går tillbaka till mannen. Det känns som jag inte har något val. Jag hittar ju ingen led!

Mannen är hur som helst vänligheten själv och kör mig halvannan kilometer så att jag sedan kan vandra den sista biten in till Llanes, Spaniens kanske största filmstad. I denna vackra trakt mellan bergskedjan los Pico de Europa och Biscayabukten har en hel drös spanska filmer spelats in, och det märks överallt i stan. Här finns också flera hus byggda i den spektakulära Indianos-stilen, inte minst stadens casino.

                                

                            

Väl ute ur stan går jag på vackra vägar längs havet och över gröna ängar där korna betar fridfullt. Ibland går leden läskigt nära randen på bergssluttningarna ner mot havet men jag håller vis av tidigare erfarenhet tungan rätt i munnen.  

                            

                             

Jag går runt en liten vik och kommer till Celorio där jag hade hoppats på fika, lite zumo naranja natural, färskpressad apelsinjuice. Men, inget är öppet. Jag fortsätter till Barru där jag sätter mig på en stol vid en tom campingplats och mumsar på en medhavd apelsin och lite bröd. Det är ödsligt längs leden må jag säga, och faktiskt väldigt lite pilgrimskt. Jag tänker på det norska par jag mötte i en affär i Llanes. Vi kom överens om att den här leden är mer som ’å gå på tur’.

                             

Jag fortsätter till Niembru där jag tänkt mig något slags boende, men nej, nada.  Några kilometer utanför stan finns det ett, mitt i obyggden, men det är förstås stängt. En man stannar sin bil och säger att jag inte ska gå till Posada, det är fea där säger han, fult.  Jag är alltså på väg åt det hållet, en avstickare från leden, ett ställe jag fått för mig att jag ska kunna hitta ett boende på. Någonstans måste jag ju kunna ta in snart. Mina fötter behöver vila.

Jag tar av från vägen till Posada och går upp i en eukalyptusskog.  Så småningom kommer jag fram till Navas. I den här byn finns det ett litet hotell, men det är fullbokat. En kilometer till och jag kommer till ett privat härbärge i Villahormes. Visserligen träffar jag på en föreståndarinna men ska jag bo här får jag punga ut med fem gånger tio euros. En bädd kostar alltså tio euros och hon öppnar bara för minst fem personer. Tack, men nej tack.

                                   

Vidare genom skogen i två och en halv kilometer till och jag kommer till Nueve. Nu har klockan hunnit bli halv nio på kvällen och jag har varit igång i tretton timmar! Jag går in till stan men hittar ingenting som är öppet. Jag går tillbaka en bit och hittar till slut ett litet pensionat där jag får ett stort rum med ett badrum med badkar! Vilken lycka!  

                              

Dag 15: Nueva – Ribadesella   

Regnet står som spön i backen när jag vaknar. Jag drar på mig ponchon och beger mig till puben där en frukost som ingår i priset serveras, té och två skivor vitt rostat bröd med marmelad. Nåja.

                               

                                

Jag bestämmer mig för att ta en paus idag. Jag behöver torka upp och vila lite efter den långa marschen igår. I den här lilla orten vill jag dock inte stanna. Jag åker rälsbuss i tjugo minuter och hamnar i Ribadesella, en jättefin liten hamnstad där kronprinsessan Letizia spenderat sina somrar som barn. I stan finns en chokladaffär med prinsessans namn och med en indikation på att hon ibland fortfarande kommer hit och köper sin choklad. 

                                       

                               

Och när vi nu ända är inne på kapitlet kungligheter, i dag kröns kung Willem Alexander av Nederländerna och då kan jag ju lika gärna passa på att titta på det på min lilla teve i mitt jättefina rum på hotell Patiño medan jag njuter av lite jordgubbar, ost, juice och annat smått och gott. Något måste jag ju hitta på så jag inte blir uttråkad. Oh, vad jag är värd denna break!

Jag känner mig faktiskt så pass nere på grund av allt regn att jag efter kröningen tar på mig regnkläder igen och går en sväng till stadens bibliotek för att kolla om det finns någon möjlighet att ta sig hem tidigare än beräknat. Jodå, Ryanair flyger hem på torsdag. Jag försöker boka men efter att två gånger fått error-markering tar jag signalen, du fullföljer planen att gå hela vägen till Gijon. Okej. Jag ÄR en warrior!

Dag 16: Ribadesella  - Colunga

Jag är redo. Nu har jag bestämt mig för att det här SKA bli bra. Jag ska vara tålmodig idag. Jag går längs plaskblöta gator längs Playa de Santa Marina där jag passerar många vackra hus i Indianos-stil.

                              

                               

                               

                              

På våta grusvägar tar jag mig sedan fram till Vega, ett litet pittoreskt samhälle vid havet. Här är nog väldigt fint om sommaren kan jag tänka, men just nu i regnet är det bara ödsligt och dystert. Jag kommer ner till Playa de la Vega och hade gärna stannat för en uppiggande cola, men, nej, allt är stängt. Jag fortsätter i regnet längs stranden och ser inte skylten som säger att jag ska ta upp till vänster. Poliserna som plötsligt dyker upp i sin bil ur tomma intet påtalar mitt misstag. Jag vandrar upp till en smal gyttjig ko-stig. Snart sjunker jag ner med hela ena kängan i gyttjan och får sedan balansera mig fram genom att försköka hoppa på stenarna som sticker upp ur vällingen.

                              

                                 

                               

Jag går igenom Caravia la Alta, Asturiens naturparadis.  Jag följer nu landsvägen, det har regnat för mycket för att man ska kunna gå på leriga stigar och skogsvägar, tyvärr.

Så småningom kommer jag än en gång ner till havet, nu vid Playa de España, där landsvägen och leden går ihop. Här lämnar jag havet för den här gången och går sedan i ösregn den relativt raka sträckan fram till Colunga.

                              

Kustvägen mellan Ribadesella och Gijon brukar kallas Costa de los Dinosaurios. Detta eftersom man här har hittat lämningar av dinosaurers. I staden Colunga finns ett dinosaurie-museum. Jag går inte dit när jag kommer fram utan letar i stället upp stadens turistbyrå. Som är stängd, vilket kan ha att göra med att det faktiskt är första maj idag.

                               

Jag sätter mig på ett café, tar av mig ponchon och märker att den nu är lika blöt på insidan som på utsidan, kängorna ska vi inte bara tala om. Jag inser att jag inte kan gå vidare idag. Jag pratar med en taxichaufför och förhör mig om vad det skulle kosta att åka till nästa härbärge. När han säger priset inser jag att jag lika gärna kan ta in på hotellet uppe i backen, Villa de Colugna, ett varmt, modernt och skönt ställe där jag inte bara får möjlighet att torka mina persedlar utan där jag också kan nyttja deras utsökta matsal.

                               

Dag 17: Colunga – Villaviciosa/Gijon

Slår upp mina blå där jag ligger trygg och varm i den sköna sängen och konstaterar att regnet står som spön i backen även idag. Torrt ska alltså åter varda vått. Jaja, jag lindar plastpåsar runt mina torra fötter innan jag sticker ner dem i kängorna och traskar iväg efter en frukost bestående av utsökt japanskt te och lite bröd med marmelad.

                               

Idag försöker jag hålla mig på landsvägen igen, vilket går bra till att börja med. Jag stannar till vid den gamla kyrkan i Priesca, grundad år niohundratjugoett!

                                

Det är när jag ska ta mig en titt på härbärget jag var på väg till igår som jag måste lämna landsvägen. Och då händer det igen. Ner i gyttjan bara. Inte en gång, två. Jag förstår varför folk använder de märkliga träskor som mannen jag möter utanför härbärget har på sig.

                               

Jag går nu mer eller mindre utan uppehåll i fyra och en halv timma. I regnet. Dyngsur. Tills jag når staden Villaviciosa, Asturiens viktigaste cider-stad, där man mitt i stan rest ett monument till äpplets ära.  

                               

Jag hinner in på turistbyrå precis innan de ska stänga. Jag frågar efter bussar till Gijon dit det är cirka tjugofem kilometer, alltså en dagsetapp. Nu är det så här, jag har gått klart för den här gången. Asturien är dränkt och jag vägrar klampa runt på fler gyttjiga ko-stigar. Jag gjorde min svåra prövovandring i tre decimeter snö på Camino Francés 2008, det räcker så. Jag får fortsätta den här vandringen till hösten.

                                

                               

                               

                                

När jag kommer fram till Gijon har det äntligen slutat regna. Jag tar in på ett trestjärnigt hotell med specialpriser för pilgrimer. Hotellet ligger precis vid den stora Gijonskylten i hamnen och har två varma element som jag kan torka mina grejer på innan jag imorgon tar rälsbussen till Bilbao för att därifrån fortsätta tillbaka till Biarritz, en hel dags färd. Jag återkommer förhoppningsvis i höst.

                                

                                

 

Camino del Norte i oktober 2013.

Från Gijon till Ribadero.

 

 

Då var det dags att fortsätta vandra på denna märkliga led. Egentligen har jag inte tillräckligt mycket tid den här gången men jag har bestämt mig för att det är bättre att vandra en kort bit än att inte vandra alls…

Jag hoppas förstås att vädret ska vara bättre nu på hösten, att det inte ska regna som det gjort mer eller mindre precis hela tiden i våras.

Den här gången väljer jag att inte flyga till Biarritz eftersom det blir så lång transport till starten i Gijon. I stället flyger jag med KLM och Iberia via Amsterdam och Madrid till Asturias flygplats där det är nära till de tre pilgrimsstäderna Ovidedo, Gijon och Avilés.

Vid en närmare titt på kartan ser jag att dagsetappvandringen mellan Gijon och Avilés går nästan hela vägen genom industriområden. Jag beslutar mig för att ta bussen från flygplatsen direkt till Avilés och börja min vandring därifrån. Ett gott beslut ska det visa sig när jag senare pratar med andra pilgrimer om det.

                              

Jag tar in på stadens rätt sunkiga pilgrimshärbärge. I mitt rum finns tolv sängar, de flesta upptas av cyklande pilgrimer. Jag intar min vanliga pilgrimsmiddag i det lilla ofräscha köket, en burk bläckfisk, en tomat och lite yoghurt.

                              

Innan jag går och lägger mig tar jag en promenad till Centro Niemeyer, stadens kulturcenter som den kände brasilianske arkitekten Oscar Niemayer ritat och som invigdes 2011.  Tyvärr missar jag den Annie Leibovitz-utsällning som ska hållas här om ett par dagar och där fotografen själv kommer att medverka i anslutning till det fotopris hon ska få av prinsen av Asturien, spanske kronprins Felipe.

                              

Jag passar också på att gå till apoteket för att köpa ett par silikonfylla tå-tutor. Den här gången ska jag försöka undvika att få de där obligatoriska svarta tånaglarna genom att ha tutor på tårna redan från första steget.

 

 

Dag 18: Aviles - Muros del Nalon

De gula pilgrimspilarna lyser fullkomligt med sin frånvaro på vägen ut ur Avilés. Min tyska guidebok säger i princip ingenting om hur man ska ta sig ut på leden. Så som vanligt nu för tiden går jag fel den här första vandringsdagen. Jag kommer inte till Salinas som boken säger och jag förstår inte hur det kommer sig. Jag kommer i stället ut på leden i Piedras Blancas, vilket är helt okej.

Det som är förvillande här i Asturien och som man måste ha järnkoll på är åt vilket håll pilgrimsmusslan är vänd. Precis tvärt emot som den är vänd i Galicien till exempel. Dessutom används här sällan de vanliga gula pilarna. Det gäller också att hålla ordning på skyltar som säger bici, det vill säga bicicleta, cykel. Efter de skyltarna ska man alltså inte gå.

 

Jag äter min medhavda mat på mina nya favoritplatser, busskurerna längs vägen, utmärkta ställen att stanna och på. Det finns bänkar att sitta på och man sitter i skydd för regn och vind om så behövs.

                               

I Santiago de Monte hittar jag inte leden mot El Castillo. I stället för den kortare, mer direkta sträckan som boken visar hamnar jag i Ranon och la Arena. Men, det går bra det också och dessutom får jag nu på håll se havet. Plus de vackra husen i Indianos-stil. Ifrån den här trakten utvandrade många till Kuba varifrån en del kom tillbaka rika nog att kunna byggde dessa magnifika palats.

                               

I Soto de Barca måste jag bestämma mig för om jag ska gå till San Esteban och det härbärget som ska finnas där. Guideboken säger att det är ett vanligt vandrarhem, alltså inte bara för pilgrimer och då säger jag nej tack. Jag tänker på teatersällskapet jag var tvungen att dela rum med en gång vid ett annat tillfälle på en annan led…

Jag kommer hur som helst fram till El Castillo som uppenbarligen fått sitt namn från den gamla borg från niohundratalet som finns här.

                               

Jag går till Muros del Nalon och där får jag min belöning i form av fina pension la Flor, tjugofem euros för ett sovrum plus vardagsrum, finemang. Här äter jag på tallrik min middag som jag inhandlat på den intilliggande supermercadon. Och så tar jag mig ett långt skönt bad. För visst känns det i kroppen att det här var första vandringsdagen.

                                       

Dag 19: Muros del Nalon – Soto de Luiña

Asfalten utanför pensionatet är blöt, det har regnat i natt men nu är det okej som väl är. Jag vill INTE ha någon upprepning av i våras!

Svårt att hitta igen. Har inte riktigt fattat att man måste gå upp i stan och förbi kyrkan där för att komma vidare. Men så är det. Det är fantastiskt fint väder idag, soligt och varmt. Helt otroligt egentligen att det kan vara tjugofem grader i slutet av oktober!

                                  

I lilla staden El Pitu passerar jag pampiga artonhundratalspalatset Palacio Selgas som har en muséedel med konstverk av bland andra Goya och el Greco. 

                                       

I trakten kring El Pitu håller man på att bygga en ny etapp av motorvägen. Det blir en del omdirigeringar och ibland kan det vara riktigt svårt att hitta.

 

Efter en brant nygjord nedförsbacke kommer jag till ett Sideria där jag sätter mig i solen och beställer en nypressad apelsinjuice, inte cider.J  I varje större samhälle i den här delen av Spanien finns sådana här ”siderier”. Här följer ett utdrag från about.com där fenomenet beskrivs:

’Cider-or what we now call "hard cider" in reference to fermented apple juice was the American drink of choice among the first colonists from England, but cider was supplanted by beer as German immigrants arrived and improved the beer brewing techniques and production.

While the first ciders were probably being produced by ancient Egyptian and Byzantine Civilizations--Pliny mentions apple wine as the typical drink of the Estrabon region--cider production in Spain was probably modest and personal until 1629 when apple trees from America were introduced into Spain and production increased. Then production took a hit after the Spanish Civil War, when production and consumption was prohibited by Franco and apple orchards were abandoned as people looked for industrial work. Production boomed again in the eighties, and today you can drink Natural Cider directly from the "kupelas" (big barrels, usually of chestnut) between January and April or May, when the cider is bottled. In summer, just look for a sign that says "Sideria" and plunk yourself down at a table and order a sidra.

In Spain, the production of natural "hard" ciders takes place mostly in the north: Asturias, Galicia and Basque country. The climate here is ideal for apple growing; mild, wet summers and mild winters.’

                                       

Jag passar på att ta av mig kängorna en stund, den vänstra långtån har ett väl invant gammalt minne i sig, det gör sig påmint minsann. Minnet i vänstertån tycks ligga och vila lugnt i sin lilla tå-tuta än så länge.

                                    

                             

Jag kommer fram tidigt till härbärget i den gamla skolan i Soto de Luiña. Lika sunkigt som vanligt, riktigt otrevliga madrasser som jag täcker över med mina båda tunna saronger innan jag lägger ut min sovsäck. Det är faktiskt väldigt dålig standard på härbärgena på den här leden, med några få undantag. Men, atmosfären är det inget fel på. Jag kryper ner i säcken mitt på blanka eftermiddagen och läser lite i boken jag har laddat ner till min läsplatta oh lyssnar lite på musik i mina hörlurar. Övriga pilgrimer tycks respektera att jag vill vara för mig själv och ingen tänder ens lampan i rummet på hela kvällen. Vad underbart respektfullt!

Hospitaleron är dock inte likadant sinnad. Han kommer in under eftermiddagen och kommenderar alla kängor ut ur rummet å det snaraste. Dessutom ska alla vi pilgrimer omedelbums sätta oss vid det stora bordet utomhus och lyssna på när han går igenom morgondagens vandring. Ett sådant auktoritärt beteende känner inte jag för idag, så jag ligger demonstrativt kvar i min säck. Freedom!

Dag 20: Soto de Luiña – Villademoros

                          

Det finns två jättekonstiga skyltar i den här stan. Först en som visar åt vilka håll cyklisterna respektive vandrarna ska gå, sedan en som visar in i skogen. Båda dessa skyltar är helt onödiga. Cyklisterna och vandrarnas väg möts igen efter sjuttiofem meter. Vägen som leder in i skogen kommer tillbaka till huvudvägen efter hundra meter och det enda som hänt är att man blivit blöt om fötterna av det höga gräset. Hur tänktes det här egentligen?  

Ja överhuvudtaget lämnar skyltningen längs den här leden en hel del  övrigt att önska. Vad sägs om det här till exempel?

                             

Morgonfikat intar jag på ett café i den ort som 1992 blev vald till Asturiens vackraste by, Novellana. Det finns väldigt många vackra hus i den här byn vid kusten.

                            

                 

Det är skönt på caféet, härliga bluesrytmer rinner ur högtalarna. Jag tar en rejäl paus, ute småregnar det, något det kommer att fortsätta göra hela dagen.

Jag borde läsa min tyska guidebok lite noggrannare. Där står det nämligen under Anmerkungen:Bis Cadavero alle Abzweige recht ignorieren, dett vill säga man ska ignorerar alla skyltar som visar till vänster. Nu gör inte jag det utan hamnar i stället på en liten avstickare ner till havet, något som känns helt meningslöst.

                                    

                            

Vägen är inte ens framkomlig och lilla obemärkta havsviken kommer jag inte  fram till. Det är egentligen inget konstigt med att jag hamnar här, det var tre pilar som visade ner hit, det konstiga är VARFÖR? Jag tycker den här pilgrimsleden bara blir konstigare och konstigare. Jag kan inte för mitt liv föreställa mig att pilgrimer vandrat så här knasigt i förfluten tid. Vad vill de som satt upp de här pilarna egentligen undrar jag än en gång? Jag får veta vid ett senare tillfälle att den där auktoritäre hospitaleron igår berättade att det var helt okej att ta den här turen ner hit. Jösses!

                             

En sak är säker, på den här leden kan man inte odelat lita på de gula pilar som satts upp, man måste dubbelkolla varenda pil för att inte riskera att komma fel, inte så pilgrimslugnt precis…

                             

Jag kommer upp igen från havet vid järnvägsstationen i Tablizo. Sedan följer jag bara vägen och ignorerar alla gula pilar.

I Santa Marina får jag mig en grön té hos en trevlig barista. Under den här vandringen har jag bestämt mig för att inte dricka cocacola när jag behöver piggas upp, det finns grönt té överallt i Spanien, det har jag bara inte tänkt på tidigare.

                              

I Cadavedo kollar jag det trista härbärget där och går sedan vidare till den största belöningen under de här vandringsdagarna – Casa Carin i grannorten Villademoro och den vänlige värden Samuel där. Det här är en nytt urfräscht komplex där en säng i ett rum med anslutande snyyyyggt vardagsrum med kök och med teve, wifi och till och med egen tvättmaskin bara kostar tjugo euros. Synd att det regnar just idag annars hade jag väldigt gärna satt mig i gräset i en av de moderna vilstolarna. I dessa vackra omgivningar känns det som jag skulle kunnat stanna i ett par dagar om omständigheterna varit annorlunda.

                             

Dag 21: Villademoros – Villapedre

Jag vaknar tidigt och ger mig av i mörkret. Jag bestämmer mig för att vandra längs landsvägen så att jag inte ska missa några pilar. Jag hittar en öppen bensinmack och köper mig en Bifrutas, en favoritdryck som i affärer bara säljs i trepack vilket är lite onödigt tungt att gå och bära på. Drycken som är en blandning av juice och mjölk mättar tills vidare. Jag är rätt hungrig eftersom jag inte fick i mig så mycket mat igår. Det fanns inte någon mataffär i närheten av Casa Carin. Visserligen erbjöd sig vänlige Samuel att köra mig till en mercado eller eventuellt restaurang men de blev aldrig av.

                                   

Eftersom det ser ut som grusvägen längre in mot kusten är upplyst av gatlyktor lämnar jag landsvägen och går mot den. Bara för att finna att lyktornas sken inte längre lyser när jag kommer dit. Det är riktigt mörkt här, men jag är inte rädd. Spindelväven jag får i ansiktet betyder i alla fall att ingen annan än jag går här nu. Och snart blir det förstås ljust.

                            

På ett lansvägshotell i Carnero äter jag en härlig äggbrunch innan jag fortsätter runt hörnet av huset där leden fortsätter. Vägen slingrar sig uppåt. Det är delvis riktigt brant. Jag tar hjälp av en stavpinne jag hittar längs vägen.

                            

För ovanligthets skull stöter jag på en av de spanska pilgrimer jag bott på samma vandrarhem som strax innan vi kommer fram till Barcia.

                            

Innan Luarca ligger La Argentina, ett fint gammalt hotell i Indianos-stil.

                             

Jag närmar mig Luarca ovanifrån. Den här gamla handelsstaden ligger väldigt vackert runt en uformad hamn. Det är rätt brant att komma ner till centrum och förstås ganska tufft att ta sig ut ur stan uppför åt andra hållet. Jag stannar dock i stan ett tag, sätter mig på ett café och insuper miljön. Jag går också in på stans bibliotek för att kolla internet, något som är helt fruktlöst då internetanslutningen är segast någonsin, men det är bara bra. Jag har egentligen ingen lust alls att vara uppkopplad när jag är ute och vandrar. Jag har inte med min iphone, jag har med hjälp av en liten adeptor flyttat över chippet  till min gamla lilla Nokia som jag bara använder i nödfall.

                            

På biblan träffar jag en fransman som varnar mig för det härbärge jag är på väg till i Piñera. Det ligger precis vid motorvägen och fransmannen blev väldigt besvärad av både trafikljud och diverse myggor när han övernattade där.

Jag går nu på Camino Real de Santiago där jag passerar ruinerna av den gamla Santiagokyrka från niohundratalet.

                            

Nu är det än en gång omdirigering på hög nivå på grund av det där motorvägsbygget. Jag går på en nygjord grusväg HÖGT ovanför all aktivitet. Det är ganska läckert, jag kan se dem där nere men jag tror inte att de ser mig. Jag lyssnar på musik och kan inte låta bli att stanna en stund och dansa lite. J

                            

Efter de här blir det svårt. Pilarna lyser åter med sin frånvaro. Någon vänlig själ som vandrat här tidigare har ritat en pil i gruset.

                            

Men värst är ändå den sträcka jag måste gå emot strömmen av mötande trafik, här finns nästan inget utrymme alls. 

                           

När jag kommer till ett stort väghotell i orten med det olustiga namnet Otur funderar jag på att stanna här för natten men inser snart att den tunga lastbilstrafiken på motorvägen alldeles bredvid hotellet kommer att göra min nattsömn orolig. Jag fortsätter gå.

I den lilla byn Villapedre hittar jag två små hotell. Jag tar in på det ena, El Pinar, och blir här enda gästen för natten. Jag får det som jag tror är hotellets finaste rum, ett hörnrum med utsikt både mot havet och mot bergen, allt för tjugofem euro. Jag sätter mig i solen på altanen i solnedgången och pustar ut och får sedan en tyst och riktigt god natts sömn i ledens skönaste säng.

                                

Dag 22: Villapedre – La Caridad

Jag vaknar till en strålande dag, väl utvilad efter nästan elva timmars sömn! Jag går ner i byn och tar en té innan jag sedan i sakta mak ger mig iväg. Idag känns det inte som jag har någon brådska. Jag struntar i planering och mål. Känslan idag är verkligen att det är ’vägen’ som är själva målet. Jag är så glad när jag får vara ute på leden igen. Jag blir faktiskt väldigt uttråkad av att stanna upp, av att komma fram, av att behöva sova. Jag skulle kunna vandra dygnet runt om det gick tror jag! Och jag är så glad när solen lyser likt en spotlight på den vackra världen.

                               

                               

                               

Jag sätter mig i busskuren i solen utanför Villaoril och intar min frukost. Och då har jag verkligen förtjänat det, jag har nämligen fått en rätt tuff stund innan jag kommer fram hit. På något sätt ha jag missat övergången över järnvägen som går parallellt med landsvägen.

Enligt guideboken ska man någonstans gå över järnvägsbanan utan att använda sig av någon officiell övergång. Jag följer bara markeringarna som än en gång leder käpprätt fel. Jag går över åkrar, korsar en gammal järnvägsbro, vilket jag alltså inte ska, kommer in i en skog, ser landsvägen och skylten till byn jag ska in i, Villaoril, men jag kan inte komma dit! Jag tar ett varv till, tror mig se någon annans fotspår i det höga ängsgräset, men kommer snart underfund med att det är mina egna fotspår jag går i, i en cirkel.

                                

                                 

Jag fattar verkligen ingenting. Till slut väljer jag det enda vettiga alternativ jag kan komma på - jag får hoppa över en bäck och in i ett taggigt busksnår för att kunna ta mig upp på landsvägen.

Jag tvekar inte, det finns inget att be för, jag kan ju inte gå runt här i cirklar hela dagen. Jag bitter ihop, tar ett jätteskutt, plurrar med ena foten, drar mig upp på andra sidan bäcken med hjälp av en riktigt taggig lianliknande gren, får taggar i både kläder och händer, vadar genom halvmeter högt gräs och YES! Jag klarar det. Den här delvandringens absolut svåraste passage.

                                 

Efter Villaoril hittar jag markeringarna igen. Gud, vad skönt det skulle vara att bara få gå som man gör på de flesta andra leder, sätta ena foten framför den andra och se de gula pilarna på avstånd utan att behöva försöka tyda tyska guideböcker och konstiga vägmarkeringar. Men, på kuppen lär jag mig i alla fall en del tyska ord som jag inte kunde tidigare; überqueren, übersteigen die Gleise, Pfad, Wiese, schräg rechts… und so weiter.

                                  

Jag går genom La Colorada till lilla vackra orten Navia där jag hittar ett fint gammalt café i jugendstil. Efter eftermiddagens obligatoriska apelsinjuice, sätter jag mig en stund ute i solen. Och nu får jag inte vara tyst längre. En man frågar hur det går – que tal? Jag försöker göra tummen upp bara för att slippa prata, men mannen har bestämt sig, han flyttar från sin stol och sätter sig bredvid mig och börjar prata med ord som far som skjutna ur en kulspruta ur munnen på honom och med händer som hela tiden viftar framför mitt ansikte. Han säger sitt namn och jag tänker, vad i jösse namn ska jag fylla mitt lilla huvud med denna information för, jag kommer ju förmodligen aldrig mer att se denne man.

                                 

                                 

Efter en stund ler jag vänligt till avsked och beger mig vidare.  Jag handlar lite och går sedan över bron som leder till El Esprin. Det är en ljuvlig vandringsdag där leden slingrar sig fram genom vackra landskap.  

                                        

                                        

                                

Dagens slutmål, härbärget i La Caridad, dyker upp först när klockan blivit halv fem på eftermiddagen,  trots att det bara var tjugo kilometer att gå idag.

                                

Så fort jag kommer in på härbärget sker det märkliga att man nummer två för dagen presenterar sig med sitt namn. Marcus från Tyskland berättar för mig att han hört att vi svenskar är kända för att vi vill ha en viss disatans till den person vi pratar med, av respekt har han hört, och vad tycker jag om det?

                                

Det här härbärget är för en gång skull nytt och väldigt fräscht. Jag får mig en säng i ett hörn med fönster på båda sidorna, hur bra som helst. Flera pilgrimer erbjuder mig middagssällskap och jag säger som vanligt, tack, men nej tack, jag är ju ute på en tyst vandring. I stället kalasar jag på min fisk/tomat/sparris/bröd-måltid som jag varit uppe i stan och inhandlat.

I natt sägs det att vi ska vinna en timma då vi ställer om till vintertid. Jag filosoferar en stund över detta och kommer fram till att jag väljer att ignorera fenomenet tills vidare. Om jag inget gör har jag ju varken vunnit eller förlorat någon tid.

Dag 23: La Caridad – Ribadeo

Inför den här dagen har jag förberett mig noga. Jag är trött på att gå fel och vilse. Dagens etapp är en riktig zigzagtripp och jag kan bara hoppas att den är välskyltad. För säkerhets skull har jag lusläst och strukit under i min guidebok.

Jag går i mörker igen och får möjlighet att ta vandringens kanske vackraste bilder. Men det här sker först när solen är på väg upp. Innan dess ska jag gå igenom en mörk stad och en nästan kolsvart skog. Det blåser kraftigt idag och det är faktiskt lite spöklikt när torra löv rasslar i vinden i mörka skogar. Jag fokuserar och vägrar bjuda in rädslan.

När det börjar ljusna ser jag att landskapet ser lite annorlunda ut här. Lantgårdarnas obligatoriska små hus för majstorkning har en helt egen arkitektur med små fönsterliknande gluggar. 

      

        Som majstorkshusen ser ut här.                                     Som de sett ut tidigare.

Jag förstår av alla skyltar man satt upp att det i trakten finns guld som bönderna här inte vill att man ska försöka få upp eftersom man förstås är rädd om sina betesmarker.

                                 

Äntligen kommer jag ut till havet. Det känns som en evigt sen sist. Jag fyller mina lungor med frisk havsluft.

                                 

Ett litet stycke längre bort längs kusten, innan man kommer fram till staden Tapia, ligger det lilla härbärge som jag egentligen hade tänkt ta mig till igår innan den där jagstruntariallaplaner- känslan infann sig. Nu var jag ju väldigt nöjd med det fräscha vandrarhemmet i la Caridad, det här ser rätt sunkigt ut, men herregud vilket läge! Precis vid havet med en trappa ner till stranden. Här hade man nog kunnat somna gott till havsmusik.

                                   

Jag går vidare genom Tapia och forsätter längs kusten.

                                   

Jag kommer till Santa Gadia, en förnäm liten landsbygdsförort till Ribadeo med många vackra hus.

                                  

Jag vandrar längs den vackra stranden Playa de Penarredonda.

                                  

Och sedan händer det något märkligt.

En man utan någon som helst packning, han har bara sin jacka i handen, passerar mig på en väldigt öde sträcka av leden. Jag saktar in och försöker få ett avstånd till honom. Men, det går inte. Han går ett visst antal meter, stannar upp som för att vänta in mig, går igen, och så håller han på i någon kilometer. Jag anpassar mig först helt efter det här, vägrar passera och hoppas att någon annan pilgrim snart ska komma ifatt oss. Så sker förstås inte, det är faktiskt väldigt sällan jag stöter på andra pilgrimer längs den här leden.

Hursomhelst, till slut kommer jag på att mannen måste ha något slags syndrom, det verkar som han räknar sina steg innan han stannar. Jag ger till slut upp och även om jag inte har lust att stanna så gör jag det ändå när jag hittar en bänk utanför ett hus där jag hör människors röster innanför. När jag sedan går vidare funderar jag på det kloka i att ha tappat mannen ur sikte. Till att börja med hoppas jag att han nu inte ska stå bakom någon buske någonstans och hoppa fram och ropa Bu. Men sen bestämmer jag mig för att den här pilgrimsvandringen är MIN och jag bara vägrar låta något skrämma mig!   

 

Ja, så var det dags igen. Att inte veta åt vilket håll man ska, att inte hitta några skyltar. Utanför Villadun sätter jag mig i en busskur med fin utsikt över bergen och funderar lite på hur jag ska gå. Guideboken ger mig inte någon egentligen hint, det är väldigt mycket ’gehen wir rechts, oder links’. Jag förstår mig inte riktigt på den här tyska boken, ibland är den så detaljerad att jag villar bort mig bara på grund av det, ibland händer ingenting. Men, det ska sägas, den här leden är nog inte heller den lättaste att beskriva.

Så mycket har jag förstått att jag inte ska korsa motorvägen som ligger strax här intill. Så, jag går genom byn ut på en åker och hamnar så småningom i en återvändsgränd mitt i ett majsfält. Ok, tillbaka till byn, försöker med vägen mot Figueroa. Men nej, när jag på håll ser en tunnel som leder under motorvägen vänder jag igen, tillbaka till byn. Om någon står bakom en gardin i den här byn måste jag utgöra dagens höjdpunkt där jag vandrar fram och tillbaka på huvudgatan.

                           

Jag påminner mig om att jag sett en liten skylt med Ribadero på. Jag går ut till höger i byn, nej här var det inte, tillbaka in i byn igen, nu med siktet inställt på det där majsfältet. Och ja, där är skylten, med en svart pil! Här har man helt och hållet glömt skylta för pilgrimer, det är helt klart. Jag kan nu bara hoppas att den här vägen ska leda mig rätt.

Jag kommer till en vägkorsning, ingen skylt. Här gäller det bara att gissa. Tar till vänster. Och JA det blir rätt! Kommer fram till en rondell och där står äntligen något jag känner igen från boken, ’gehe nach rechts Richtung Area de descanso´.

                            

Och så äntligen kommer jag fram till den stora floden Eo som utgör gränsen mellan Asturien och Galicien. Jag går över den sexhundra meter långa bron över floden, Puente de los Santos, och voilà, jag är i Galicien och Ribadeo och har i och med detta vandrat klart för den här gången!

                            

Helst av allt skulle jag vilja åka direkt hem men mitt flyg går inte förrän i övermorgon. Jag är så otroligt rastlös nu, jag vet inte vart jag ska ta vägen, vad jag ska göra med resten av min eftermiddag och kväll.

                             

Till att börja med går jag in till centrum och stadens turistinformation, stängt. Sedan tar jag mig till utkanten av stan och FEVE tågstation. Ursprungligen hade jag tänkt åka rälsbuss härifrån imorgon tillbaka till Avilés, jag gillar verkligen de här långsamgående tågen som tar en tillbaka till de orter man gått igenom, men nu känns det som jag vill komma iväg redan idag. Det går ett tåg sent ikväll, men nej, inte komma fram så sent. Imorgon då? Nä, då är det strejk! Okej då blir det busstationen.

Mannen efter mig i kön är också pilgrimsvandrare. Han berättar att han bor på härbärget i stan och undrar om vi ska ta sällskap till busstationen som ligger där i närheten. Ja, det där var väl en signal så god som någon. Jag hamnar på härbärget jag också och är till och med glad för det när den värsta otåligheten lagt sig. Men först tar jag ensam en tur för att titta på det stormande havet och jag inser snart varför jag är så ultrarastlös just idag, vinden har naturligtvis påverkat mig, det har blåst riktigt hårt hela dagen.

                             

                              

Härbärget är riktigt mysigt. Det ligger precis vid havet och öppnar man dörren åt det hållet kan man sova riktigt gott… om det inte vore för… stormen som vill riva huset ur dess grund...mannen som tog mig hit, som snarkar sig igenom precis hela natten, ett ljud som skär rakt igenom mina öronproppar. Kan man bli arg på någon för det? Nej, naturligtvis inte. Speciellt inte när vederbörande är så rar och snäll i vaket tillstånd.

Nästa dag tar jag bussen till Avilés via flera av de platser jag vandrat igenom. Det är märkligt hur rörande det är att se de här platserna igen. När vi passerar en pilgrim som står längs landsvägen och läser sin guidebok och ser precis lika vilsen ut som jag själv många gånger kännt mig under den här vandringen, är det väldigt nära till tårarna.

Fortsättning på den här bloggen kommer förhoppningsvis till våren då jag tänkt mig vandra de återstående cirka tjugo milen till Santiago de Compostela. Tills dess - frid!

                        

Våren 2014

Det lilla mysiga härbärget som ligger precis vid brofästet, vid randen av havet, har tolv sängar. När jag stövlar in där vid niotiden på kvällen är varenda en upptagen. Jag har varit på resande fot sedan halv sju i morse. Rest via flygplatserna Paris, Barcelona och Asturias. Och så vidare med buss hit till Ribadeo. Jag är med andra ord ganska trött men inte alls på det sättet som man blir när man har vandrat en hel dag. Så, bara att ge sig in till stan för att finna sig en annan plats att sova på. 

Två polismän stannade mig på vägen till härbärget och nu när jag går ut därifrån stannar de mig igen. Va, fanns det ingen plats? Och så beskriver de hur jag kan ta mig till en billig pension inne i stan. Hade inte suttit fel att bli körd dit. Nu kan förstås inte dessa snälla poliser veta att jag faktiskt inte har börjat vandra än. Och en pilgrim erbjuder man ju inte skjuts hur som helst J

Jag hamnar på hostal Galicia på Calle San Rocce och får mig ett helt okej singelrum för femton euros. Här finns till och med en liten teve som jag kollar lite på så här kvällen innan jag ska komma riktigt in i pilgrimsstämning.

Efter en liten promenad på stan där jag inhandlar frukost inför morgondagen lägger jag mig så äntligen till ro, ganska nöjd trots allt att det blev så här. Det hade nog inte känts helt rätt att komma in i det där lilla härbärgshuset och ta upp en plats när man inte har vandrat dit, mycket bättre att starta hela proceduren i morgon.  

 

Dag 24: Ribadeo – San Xusto                                                                                      

Jag passar på att sova ut ordentligt i det tysta rummet. Först vid nioblecket ger jag mig iväg, med tyska guideboken i högsta hugg. Och den behövs nu minsann. För här inne i Ribadeo är det inte välskyltat. Efter lite ’entweder links oder rechts’, ’gerade aus’ och ’schräg links’ hittar jag så småningom den första musselpilen. Och nu, när vi är i Galicien, är skyltarna äntligen ’rättvända’. Jag förstår inte att man inte kan samordna det här. Det är förvillande att musslorna är vända åt ett håll i en region och åt ett annat håll i annan region.

Jag går någon timma innan jag sätter mig i en busskur i närheten av Vilela och inmundigar min första frukost för den här gången, den jättegoda fiberyoghurten och till det lite tranbärsjuice.

 

Än en gång lägger jag märke till arkitekturen på alla de torkskåp för majs som finns längs lederna. Med hjälp av hur dessa ser ut kan man lätt avgöra var i Spanien man är.

Det är en skön vandringsdag, inte för kallt, inte för varmt. Och framför allt, inget regn. Tunga mörka moln hänger över mig hela dagen, men avger ingenting.

I Vilar sätter jag mig på ett trevligt landsvägsfik, Casa Domingo och beställer stekta ägg med ljuvliga solmogna tomater, att sköljas ned med grönt te. Jag är så glad att jag kommit på att jag kan dricka te så att jag slipper cocacola, jag tror man ska passa sig för drycker som har hemliga recept .

Jag går genom en frisk eukalyptusskog. Det är lugnt och skönt och inte en enda annan pilgrim i sikte. Det gäller att njuta av den här friden de dagar jag har på mig innan jag så småningom ska komma in på den franska leden och jakten på en säng lär börja.

 

Mitt mål för dagen är härbärget i Gondan, en vandring på cirka 18 kilometer, en sträcka jag tycker är lämplig så här första vandringsdagen. Men, när jag kommer dit är det till min förvåning stängt. Märkligt med tanke på att det är mer eller mindre mitt i vandringssäsongen. Jag kikar in genom köksfönstret, och ja, det ser inte direkt igenbommat ut. Märkligt. I min guidebok står det ’Schlüssel in Steinhaus’ alldeles efter härbärget. Innan jag hunnit dit möter jag en man som upplyser mig om att jag måste gå ytterligare några kilometer för att komma fram till nästa härbärge, i San Xusto.

 

Härbärget i San Xusto är inte omnämnt i guideboken trots att det är ett av de kommunala. Det visar sig hursomhelst vara ett väldigt fräscht och fint ställe, visserligen inget kök och inte ens en hospitalero som kan bistå med en stämpel i pilgrimspasset, men vad gör det när man hittar en guldskatt i form av ett eget rum med en dörr som går att stänga. Ska jag få ytterligare en natt utan öronproppar, vilken lyx! Jag har lite grejer i min kappsäck som gör att jag inte behöver gå ut och leta efter mat. Jag lägger mig i sängen, bläddrar i min guidebok och gör upp en preliminär skiss på hur många kilometer jag ska gå per dag och var jag ska övernatta.

 

Under kvällen kommer det en och annan pilgrim till, något jag bara registrerar när min dörr öppnas då och då där nyfikenheten slagit till. För övrigt somnar jag redan vid sextiden.

 

Dag 25:  San Xusto - Gontán

Naturligtvis vaknar jag väldigt tidigt. Gatlyktan utanför mitt fönster gör att jag inte riktigt kan avgöra hur pass mörkt det är ute. Jag tycker ju om att börja dagens vandringar strax innan ljuset kommer men jag har ännu inte riktig pejling på när det här inträffar.

Exakt klockan sex står jag ute på leden. Det är mörkt. Jag går längs landsvägen, vilket är ganska skönt med tanke på hur viktigt det är att jag hittar pilarna som ska visa mig vägen.

OM jag skulle gått och ut för att hitta ett matställe igår ser jag i guideboken att det finns ett sådant här i San Xusto, mitt i byn, på en bar som heter Bar A Curvo. Baren ligger bara ett stenkast från härbärget och ligger mycket riktigt precis i en kurva.

Idag ligger korna ner, okej, då blir det regn…

Jag stannar till i Vilanova de Laurenzá. På ett av ortens fik stuvar jag om bagaget lite och njuter av en nypressad apelsinjuice. Innan jag vandrar vidare tar jag mig en titt på klosterkyrkan Santa Maria som barockarkitekten Fernanco Casas y Novoa sägs ha övat på innan han gav sig på den vackra fasaden till katedralen i Santiago de Compostela.

Väl ute i den väldoftande eukalyptusskogen hittar jag en bra sten att duka upp min frukost på. Jag älskar att äta ute i naturen!

Nu märks det att man är i Galicien, skifferlandskapet framför andra. De många vackra stenhusen och stentrapporna avlöser varandra i byarna jag passerar.

I biskopsstaden Mondoñedo tar jag mig till kyrktorget, Praza de Catedral, där jag tror att jag ska finna en trevlig servering. Det har nämligen blivit dags för lite te. Och visst, mitt framför den vackra gamla katedralen som började byggas redan år 1219, hittar jag ett härligt ställe. Här sitter redan två pilgrimer, en som jag känner igen som en av de som stack in huvudet i mitt rum igår kväll. Vi blir sittandes någon timma här, mumsandes på underbara körsbär som inhandlats i ett marknadsstånd på torget, stadens kommersiella nav skulle jag tro.

När det blir dags att vandra vidare undrar en av pilgrimerna om inte jag vill låna en av hans stavar, det ska tydligen bli väldigt brant i fortsättningen av dagen. Jag tackar lite tveksamt ja, jag är livrädd att jag ska få problem med muskelfästet i min ena arm, något jag hade den allra första gången jag pilgrimsvandrade för åtta år sedan. Men, men, bara jag tänker på att hela tiden skifta staven från en hand till den andra ska det nog gå bra.

Vägen upp till A Xesta går nästan käpprakt uppåt. Från 120 meter överhavet till över femhundra på några timmar. Det är vackert men ack så mycket uppför, och ack så jobbigt. Jag får stor användning av den där staven.

Jag upptäcker nu att jag helt missat att förbereda mig inför den här vandringen. Tjugo mil har känts som en barnlek, något man kan klara av på en eftermiddag ungefär. Naturligtvis är det inte så. Naturligtvis måsta man gå sig igenom de tre första dagarna då gamla minnen gör sig påminda, tånaglarna som svider när de än en gång luckras upp i nagelbandet, trots tåtutorna av silikon, ryggen, höfterna, knäna, fötterna, ja allt som värker. NU på denna dag tvås eftermiddag är jag så slut att jag är beredd att ge upp. Första bästa bil som kommer förbi och jag kommer lägga mig framför den och tvinga mig till skjuts.

Som väl är går eftermiddagens led inte på landsvägen och följaktligen kommer det inga bilar, jag vill verkligen gå varenda steg på den här leden till Santiago. När jag äntligen når Gontán där jag ämnar stanna för natten, har klockan hunnit bli halv sju och jag har varit på väg i mer än tolv timmar.

Härbärget i Gontán är ljust och fräscht med sovsal på övervåningen. Sängarna står i kupéstil, dvs fyra och fyra i små alkover vilket förstås gör att man känner sig lite mer avskild även om själva salen är stor. Jag har tur som får mig en nederslaf utan någon ovanför mig trots att jag anländer så sent. Nu är det ju inte så många pilgrimer längs den här leden men här är trots allt ganska fullt. Det är många cyklister.

Bredvid härbärget hittar jag en liten affär där jag köper något att äta. Efter att jag packat klart så att jag ska kunna ge mig av i ottan, lägger jag mina värkande fötter på en kudde och sover sedan som en stock.

Dag 26:  Gontán –Vilalba

De tre milen igår var naturligtvis alldeles för långt att vandra med tanke på att det bara var den anda vandringsdagen. Och den där staven skulle jag aldrig använt. Min kropp minns ju saker väldigt bra och idag ömmar handleden. Det blir stavlöst och lite lugnare tempo nu. Jag har ingen brådska.

                           


Jag ger mig iväg vid sjutiden. Det blir en skön vandringsdag på mjuka fina stigar i eukalyptusskogar. På ett ställe ser dock skogen helt död ut vilket förbryllar mig. Någon kilometer längre bort får jag svaret, här har man kalhuggit och tydliga spår av eukalyptusträd syns. Det är alltså så man gör, man dödar träden först innan man röjer mark.

                             

Det är en härlig förmiddag. Jag visslar lite med koltrastarna. Det är intressant. Jag kör alltid en speciell slinga som en del kan härma perfekt och andra inte alls. Slutsatsen måste alltså bli att koltrastar är precis som vi, en del är musikaliska, andra inte. Men hör bra gör de. Jag kan nästan viskvissla och ändå få svar. Och så kan jag slå fast att nya kalvar i hagen är väldigt nyfikna. Lite kosserakossera och de kan tänka sig lämna mamma för en stund.

                             

Jag hittar en fin rastplats vid en vattenkälla. Perfekt för frukoststunden. Lite senare där leden korsar landsvägen vid Martiñan dricker jag te och dagens färskpressade juice, zumo de naranja natural. Och så passar jag på att vila fötterna som inte är så pigga idag efter den långa vandringen igår.

                                             

Jag kommer till en bron Ponte Vella de Martiñan som varit en del av leden sedan sextonhundratalet. En god tonfisksallad i Goiritz och vips är jag framme vid dagens slutmål, Vilalba och klockan är bara halv två. Åh, vad jag önskar att jag var klar med de här första dagarna så att jag bara kunde gå så länge jag vill utan att behöva tänka på min stackars kropp.  Jag gillar inte att komma fram så här tidigt. Vad ska man göra resten av dagen? Jag vill vara ute i naturen hela dagen, från tidig morgon till kväll. Jag går gärna trettiofem/fyrtio kilometer per dag.

Härbärget i Vilalba ligger cirka en kilometer ifrån själva samhället. Det är nytt, det är väldigt fräscht, och det är helt och hållet opersonligt. Men det har en stor fördel, övervåningen där sovsalarna är belägna är uppdelade på mujeres och hombres. Och då kan man kanske hoppas på en god natts sömn utan alltför mycket störande ljud.

                                        

Vi är tre personer som anländer ungefär samtidigt. Vi får vänta på hospitaleron som tydligen ska komma från intilliggande brandkåren och låsa upp. Damen i sällskapet, en trevlig österrikiska, berättar hur det går till när man väntar. Man ställer sin ryggsäck i turordning för incheckningen. Det har tyska vandrare lärt henne. Vi skrattar gott åt detta, den tredje personen som är från Spanien, ja faktiskt från Santiago de Compostela, och jag. Och jag tänker, nej, det här var sista gången jag kommer fram så här tidigt. Jag vägrar stå i dylika köer.

Sekunden efter att vi blivit insläppta börjar regnet vräka ner. Vilket flax!

Sovsalen för kvinnor är stor och jag räknar kallt med att jag kan ockupera både över- och underslafen. Jag tvättar lite, vilket är väldigt dålig timing med tanke på regnet, det kommer inte att hinna torka, och lägger mig sedan vid ett stort ljust fönster på överslafen och läser lite medan jag lyssnar på regnet därute. Så småningom dyker den ena pilgrimen efter den andra upp. Totalt dränkta av allt regn, men vid gott mod. De flesta av dessa kvinnor har vandrat länge nu.

När regnet avtar under eftermiddagen ger jag mig iväg in till stan för att handla lite. Jag får härliga körsbär och gott färskt bröd. 

Mina rumskamrater har alla gått iväg till närmsta bar, jag ser dem genom fönstret på min väg tillbaka till härbärget. För mig är det här ju en tyst vandring så det passar mig utmärkt att avnjuta min lilla middag i enskildhet och sedan krypa ner i soväcken i underslafen och törna in för natten. 

Dag 27:  Vilalba – Miraz

Jag vaknar tidigt. Alla andra sover. Jag ger mig iväg direkt. Jag älskar de här ensamma morgonstunderna på leden, att få vandra ensam i en tvåtre timmar innan stavgångarna hinner ikapp en.  

Det är en vacker morgon. Rödlätta moln dansar över himlavalvet. Jag passerar fallfärdiga, åldriga stenhus som sätter igång fantasin. Vem bodde här? Vem brukade spana ut genom de där fönstren? Jag går genom gamla gårdar där vedpinnar och kvistar ligger fint staplade på hög. 

                               

                               

Jag går under mäktiga motorvägar och slås än en gång av vilka otroliga vägbyggen det finns i den här kuperade delen av Spanien.

                                      

                                 

Jag stannar till på ett café i Alba. Sätter mig ute i den relativt svala morgonluften. Och tänker. För att få allt att gå ihop borde jag vandra till Baamonde idag, tjugotre kilometer. Men här kommer kruxet, etappen imorgon är egentligen 41 kilometer och det är alldeles för långt så här i början av vandringen. Det finns ett härbärge längs den sträckan, i Miraz, men dit är det bara femton kilometer från Baamonde. Det går inte, jag vill inte gå bara femton kilometer! Jaja, det får bli som det blir.

                                

Vidare genom det vackra landskapet. Jag passerar bland annat Casanovas och spekulerar över vem som gett upphov till ett sådant namn. Minns jag rätt finns det en sådan ort även på leden Via de la Plata. Här och där ser jag dekaler med ’Modificacion do Camiño’ och förstår att man velat ändra ledens gång. Vilket alltid föranleder protester. Leder måsta naturligtvis ledas om då och då under historiens gång. Jag tror ju till exempel inte att jag gått i Heliga Birgittas exakta fotspår.

                               

Jag är framme i Baamonde redan klockan halv ett. Utanför härbärget sitter en pilgrim och väntar på att det ska öppna. Han frågar mig om jag också ska stanna här. Jag har inget svar. Det enda jag vet just nu är att jag vill ha stekta ägg och solmogna tomater. 

                                  

Det finns tre cafeterior här. Ingen har stekta ägg. Bara bocadillas. Och smörgåsar på vitt bröd vill inte jag ha. Ah, jag klarar mig en stund till. Jag har lite småttochgott i kappsäcken. Men, nu är goda råd dyra. Vad ska jag göra med resten av dagen?

Plötsligt öppnar himlen sig i ett lokalt störtregn. Och då vet jag.  Inte en sådan där lång eftermiddag till på ett härbärge. Och en till i morgon då om jag nu bara ska gå femton kilometer. Mitt upp i allt det här kör en tom taxi fram. Från ingenstans dyker den upp. Som om det var just jag som hade beställt den. Jag tar min ryggsäck och springer rakt in i taxin medan regnet öser ner. ’Kör mig till leden ut i skogen’ säger jag till taxichauffören. Och på så vis kapar jag åtta kilometer på den här turen. Vilket blir alldeles, alldeles perfekt.

                                   

                                   

Sex kilometer innan härbärget i Miraz hittar jag ett förtjusande litet café mitt ute i skogen. Jag är så glad att mitt problem nu är löst att jag firar med att beställa en bit Tarta de Santiago, den så typiska galiciska mandelkakan som jag normalt sett brukar vänta med tills jag anlänt till Santiago.

Jag kommer fram till härbärget i Miraz halv fyra på eftermiddagen och har då inalles vandrat 31 kilometer. Hade det här varit en dag lite längre fram hade jag naturligtvis kunnat vandra de där åtta kilometrarna jag åkte taxi också. Men så här på tredje dagen hade det varit vansinnigt. Då hade fötterna inte hållit för resten av vandringen.

                                  

Jag lägger mig till rätta i sängen som står så bra precis nedanför ett fönster, för en stund vila. Och ångrar mig omedelbart. I sängen bredvid ligger nämligen en man som i sin tupplur utstöter ljud från alla kroppens gömslen och vrår. Tyvärr finns det inga andra nederslafar så jag får väl stoppa in öronpropparna extra långt inatt.

Det här härbärget drivs av ett det brittiska Confraternity of Saint James. Det kostar åtta euro att bo här även om man kallar det ’donativo’, det vill säga ett frivilligt bidrag.

                                                   

Jag går ut en stund mellan skurarna som nu även nått den här trakten. Jag lyckades ju genom min taximanöver förbli torr. Jag går in på ortens enda bar och beställer en agua con gas, kolsyrat vatten, för ovanlighets skull. Och för en annan ovanlighets skull pratar jag lite med ett par andra pilgrimer som sitter här. John, som jag tidigare under dagen sett vandra i ett par vanliga Converse och med en relativt liten ryggsäck, är från Salt lake City i Utah. Jag kan inte låta bli att fråga om han per automatik då är mormon. Det är han inte. Däremot spelar han rugby i Utah Rugby team som tydligen är USAs bästa lag och i det laget där de flesta kommer från söderhavsöarna, är nästan alla mormoner. Intressant. Men vad gör han då här på just den här leden? Jo, hans college i USA har ett utbytesprogram med ett spanskt college. Han är i landet i en månad för att lära sig spanska. Just nu har han ett fyradagars lov från skolan som han utnyttjar till att vandra till Santiago.

Dag 28:  Miraz - Sobrado dos Monxes

Bästa öronpropparna borgar trots min ljudliga granne för en riktigt god natts sömn. Uppochhoppa. Ut från härbärget första av alla, klockan kvart över sex. Och vilken belöning jag får!

                              

                              

Ett stycke utanför Miraz kommer jag in i ett egenartat hedlandskap där enorma granitklippor ligger nedbäddade i marken. Jag går i princip baklänges för att inte missa det fantastiska skådespelet när himlens molntussar färgas röda av den uppgående solen. Och alldeles, alldeles ensam är jag. Vilken underbar upplevelse!

                                 

                                       

På det lilla caféet i Roxico finns inte mycket att välja på, och det som finns, ja det är dyrast hitintills längs den här leden. Men hon är rar den lilla gumman som driver stället. Nu har flera andra pilgrimer hunnit ifatt mig, bland annat mannen som gav mig sin ena stav häromdagen. Vi har sedan dess hållit någorlunda jämn takt. Han slänger i sig sin cocacola, dar på sig sin regnponcho och hastar sedan vidare i det duggregn som nu börjat strila. I Marcela får jag så äntligen de ägg jag längtat länge efter nu, men tyvärr inga tomater.

                                         

Leden går ett kort stycke parallellt med den nyasfalterade landsvägen och här tror jag bestämt att någon tänkt till. Bredvid vägen har man nämligen lagt en grusväg, perfekt för slitna pilgrimsfötter.

                                   

                                   

Nästan helt obemärkt kommer jag så upp till den högsta punkten på den här leden, Marco das Pias, 709 meter över havet. Lite te i Muradelo och så är det inte långt kvar till klostret i Sobrado dos Monxes, något jag ser fram emot. Det är lite speciellt att bo kloster. Just det här klostret grundades redan 952! De äldsta delarna som finns kvar idag är från tolvhundratalet. Inte bara härbärgerar man pilgrimer, klostret är också ett museum.

                                  

Jag kommer fram till den lilla staden redan klockan tre på eftermiddagen och klostret öppnar inte förrän halv fem. Det har nu börjat regna riktigt ordentligt och jag hade gärna tagit en varm dusch.  Men, jag får väl tåla mig, kanske gå in i stan och ta en kopp varm choklad. Jag smyger dock först runt en stund, hör röster inifrån och knackar på den stora porten som till min stora glädje öppnas av en annan pilgrim som jag sett tidigare under dagen.

Jag slänger av mig kängorna redan på tröskeln in till sovsalen som har metertjocka stenväggar. Det här ser bra ut.

                                    

 

Strax före fem kommer hospitaleron in i salen med nyanlända pilgrimer. Han predikar, talar om att så och så här gör man, precis som ingen av oss varit i en sovsal förut. Jag känner mig inte alls välkommen, trist karl. Och värre blir det faktiskt. Jag har bestämt mig för att delta i munkarnas vesper som vi är inbjudna till. Jag tror att jag på så vis ska få möjlighet att se den gamla vackra kyrkan, men icke. Kvällsbönen hålls i en modernt renoverad del av klostret. Munkarna som vi inte sett en skymt av under eftermiddagen tågar in på led, en del väldigt unga, andra väldigt gamla. Ett gemensamt har dem, alla gäspar. Och ingen ger oss stackars pilgrimer ett enda ögonkast. Jag gillar inte det. Jag vill att de ska ta in oss i gemenskapen. Varför gör de inte det?

Ett av fönstren står öppet och därute hör jag vacker fågelsång  och jag tänker; det är naturligtvis där ute man ska vara, i själva hjärtat av skapelsen. Bor Gud någonstans är det väl där och inte bland de här trökiga gäspande munkarna. Jag smyger ut. Solen har kommit fram, det är en underbar kväll och jag är så glad att jag får hitta saliggörelse på mitt alldeles egna sätt.    

                                       

 

Dag 29:  Sobrado dos Monxes - Arzúa

Pannlampa? Tänker inte folk på att ljuset de har i pannan sveper runt i hela salen så fort de rör sig? Att det lyser andra rakt in i ögonen. Pannlampor kommer till bra användning när man vandrar på mörka stigar. Men här, ååh. Ja, det är så här jag vaknar idag. Dagen då min led ska förena sig med Camino Francés. Dagen då jag än en gång ska checka in på ett härbärge i Arzúa. Jag bestämmer mig för att ta det lugnt i dag. Att njuta av tystnaden på den här leden. Snart kommer det att vara fullt av folk överallt.

Det är en fin vandring idag också. Det regnar inte längre och skogen doftar gott. Jag stannar för morgontéet i As Corredoiras och vandrar sedan vidare till Boimorto där jag frågar efter de där härliga gula stekta äggen och de solmogna saftiga tomaterna på fyra olika ställen, till ingen nytta. Jaja, det går bra utan också.

                                

                                      

På landsbygden utanför Boimorto, i Sendelle, ligger en liten kyrka ifrån elvahundratalet. Här inne lär det finnas muralmålningar av stort ikonografiskt värde. Jag hade gärna sett dem, men trots att en skylt klart och tydligt talar om öppettiderna är kyrkan stängd. Jag sätter mig ändå utanför och passar på att fika lite. Jag ska bara vandra tjugotvå kilometer idag och jag har alltså väldigt gott om tid på mig eftersom jag i vanlig ordning var ute på leden tidigt i morse.

Nu står det inte länge på förrän jag kommer in i Arzúa och friden tar slut, så att säga. Det blir en fullkomlig kulturchock faktiskt. Ungefär som att komma till St Tropéz när man suttit ensam i en liten stuga i skogen i en vecka. Det är pilgrimer precis överallt. Jag går på måfå längs huvudgatan och tittar på alla härbärgsskyltar. Och det är klart, här där två leder möts behövs det naturligtvis sängplatser.  

                                     

                                    

Jag hittar det kommunala härbärge jag bodde på när jag vandrade här för sex år sedan. Jag minns att den ena salen var fylld med spanska ungdomar och att vi pilgrimer fick flytta över till en sal med enkelsängar. Där hamnar jag nu. I sista sängen, sedan är det completo. Ett helt nytt fenomen för mig på den här vandringen där härbärgena oftast inte ens varit kvartsfulla.

Jag tar en tur i stan. Det är ett rätt märkligt fenomen det där att vi pilgrimer gärna tar en kvällspromenad innan vi går och lägger oss, trots alla kilometer vi vandrat tidigare under dagen. Jag sticker in huvudet i den öppna kyrkan bredvid härbärget. Och slås helt plötsligt av en sak jag aldrig tidigare tänkt på när jag ser en staty av broder Jakob, mannen som är själva anledningen till alla de här pilgrimslederna. Varför är HAN pilgrimsklädd?

 

Dag 30:  Arzúa – Monte do Gozo

Det blev inte någon särdeles skön natts sömn, men det hade jag inte heller räknat med med tanke på alla de människor jag skulle dela rum med. Det har slagits i dörrar och jag tror folk har pratat hela natten. Jag kan inte få på mig kläder och kängor fort nog när jag vaknar.

Den bristfälliga sömnen till trots ska det här bli bästa vandringsdagen. En sådan där dag när fötterna inte längre ömmar, när det känns som de är ett med kängorna, och kängorna är ett med marken. Jag ska komma att flyga fram ända tills den starka eftermiddagssolen till slut drar ner mitt tempo. Kan det ha att göra med energin alla människor utstrålar? Det är många glada här som gått mer än sjuttio mil nu.

                              

                               

 

Jag får en härlig start, ensam på leden i mörker och sedan en vacker soluppgång med dimman i ett bälte i horisonten. Så småningom kommer de riktiga snabbvandrarna ifatt mig. Eftersom solen går upp bakom oss vänder jag mig om då och då för att inte missa något och stannar gärna om solen står i en gynnsam position. De som snabbgår tycks inte bry sig. Jag kan tycka att det är lite märkligt med tanke på det fantastiska gratisskådespel naturen bjuder på.

                               

Jag går igenom en liten by med gamla stenhus som varsamt renoverats till sitt ursprungsskick. Oh, vad det gör mig glad. Ett fallfärdigt gammalt hus är en ledsam syn, det är som dess själ gråter.

                               

Det märks nu att vi börjar närma oss Santiago. Och att folk har vandrat så länge att dopaminet flödar fritt. Någon har roat sig med att skriva ordet ’Kärlek’ på varje pilgrimsstolpe. En annan har skrivit utdrag ur Lennons’ Imagine’ på soptunnorna längs leden. Ytterligare en har skrivit kärleksförklaringar till sin medvandrare. Det har också börjat dyka upp så kallade merchandise-shops längs vägen. Man kränger teeshirts, vandringsstavar, pilgrimssnäckor och så vidare.

                                      

                              

                               

                              

Jag stannar till i orten Salseda för lite juice och andhämtning, det går ju fort idag. Och det har börjat bli riktigt varmt nu. Solens starka strålar letar sig in bland skogens alla bladverk och bildar vackra mönster. Naturen är på sitt allra mest fotogeniska humör idag.

                              

Det blir naturligtvis mer och mer folk på leden ju längre dagen lider. Jag ser lite ovanliga saker, en som går med en laptop under armen, en som lutad mot ett träd står och läser sin guidebok.

                               

                                   

                                   

Jag kommer fram till en rastplats jag minns från när jag gick här den allra första gången 2006. Jag lägger mig ner på samma bänk som då och vilar en stund.

                               

                                                      2006

                                

                                                            2014

I Santa Irene ser jag att man öppnat ett och annat nytt härbärge sedan jag gick här sist. Den här orten kan man ifrån Camino del Norte nå direkt ifrån Boimortoutan utan att gå via Arzúa.

                                

I O Pedrouso bodde jag en gång på ett väldigt trevligt härbärge men nu är klockan bara ett på eftermiddagen och det är alldeles för tidigt att stanna. Jag hade tänkt gå igenom samhället och kanske köpa lite körsbär men hur det nu kommer sig så hamnar jag på en genväg genom skogen och kommer ut precis där samhället tar slut. Här hittar jag i alla fall ett café som har världens godaste tortilla så det blev ju också bra.

                                

                                        

Så kommer man förbi den här märkliga platsen, Santiagos flygplats. Och det känns som man nästan är framme, fast man inte är det. Jag har inte tänkt komma in i Santiago förrän imorgon bitti.

Inte långt ifrån flygplatsen finns stenen som säger att man nu är inne i Santiagos kommun. Jag glömmer aldrig när jag kom hit första gången. Jag trodde att jag var nästan framme, ja, jag hade ingen guidebok den gången. Jag grät som ett barn av lycka. (Här kan man läsa reportaget jag skrev när jag kom hem och som publicerades något år senare:
http://pilgrimsinfo.se/mmagasin_2sidor.pdf)

Jag har fått för mig att jag den här gången ska övernatta i Lavacolla. Men det är som vanligt för tidigt att stanna när jag kommer dit. Dessutom finns det inget härbärge här, bara småhotell. Så, jag vandrar vidare i värmen. När jag kommer upp för backen till Villamaior tar jag helt slut. Det är på tok för varmt nu. Jag sätter mig vid en garageinfart, enda stället där det finns lite skugga, tar av mig kängorna och plockar fram en apelsin.

                              

Sen kommer Tania från Bulgarien och vi slår följe den sista biten fram till Monte do Gozo. Sällskapet gör att det går rätt fort. På härbärget i Monte do Gozo har jag bott förr. Enligt guideboken finns här 400 bäddar, vilket kan skrämma vem som helst. Men faktum är att det väldigt bra att bo här. Varje rum har åtta bäddar och har man tur placerar hospitaleron inte mer än fyra personer i varje rum. Tanja och jag ber att få ett rum med bara kvinnor. Vi anländer först och efter en stund kommer två lite äldre koreanskor som också vilade där uppe på toppen i solen i Villamaior.

                                            

                                   

Tania och jag tar en promenad för att titta på det vackra pilgrimsmonumentet som beskriver pilgrimer som för första gången får se katedralen i Santiago på håll. Sedan följs vi åt till det gemensamma köket på härbärget för att äta lite. Här sitter tretton koreaner redan och äter. Precis som jag sett så många gånger förut lagar koreanerna middag tillsammans och erbjuder alla att äta med dem. Initiativet är beundransvärt men eftersom jag inte trivs med så mycket folk så drar jag mig tillbaka till vår lilla kupé efter att först ha ätit lite av min egen matsäck. Jag är ganska trött. Det blev trettiofem kilometer idag.

Koreanskorna i rummet har vandrat fyra mil. Men de kan ändå inte sova. De är såå uppspelta inför morgondagen då vi ska anlända till Santaigo. De ha vandrat alla åttio milen på en gång från St Jean Pied de Port.

Dag 30:  Monte do Gozo – Santiago de Compostela

                                        

Jag lämnar mina nya rumskamrater vid sjutiden och beger mig iväg. Jag har gjort det här några gånger nu, vandrat de sista fyra kilometrarna in till katedralen i Santiago. Det är med blandade känslor jag gör det. Lycklig över att snart vara framme förstås, men också vemodig. Nu är det slut för den här gången. Nästa gång måste jag hitta mig en nya led att vandra på…

                                 

                                       

Jag kommer till Puerto del Peregrino och monumentet över prominenta tidigare pilgrimsvandrare, den heliga Birgitta till exempel. Jag stannar där en stund för lite kontemplation.

Klockan åtta går jag in i katedralen och knäböjer framför Broder Jakob. Och det känns bra. Det är inte många i farten vid den här tiden. När jag går ut igen ser jag skylten, förbud att ta in ryggsäckar. Då har man alltså behållit det här förbudet som gällde det heliga året 2010, Año Santo Jacobeo, då när kyrkan var smockfull varenda dag. Nåja. Här fanns ju heller ingen som kunde kolla att förbudet efterlevdes.

Eftersom jag fått för mig att pilgrimsbyrån där jag ska få stämpeln i mitt pilgrimspass inte öppnar förrän nio (vilket är fel, den öppnar åtta) tar jag en liten promenad i den vackra parken i närheten av universitetet, Campus de Santiago. Stilla kan man ju inte stå medan man väntar. J

             

Pilgrimsbyrån, Oficina de la Peregrinacion, på Rua de Vilar har ändrat utseende sen sist jag var här. Förr gick man upp ett par trappor för att få sin stämpel. Nu har man flyttat ner på markplan och köerna in hit ringlar sig ända ut på Vilargatan. I kön träffar jag den danska kvinna som låg i sängen bredvid min i Azúra. Efter att vi långt om länge fått vårar stämplar och vårt diplom går vi tillsammans med en svenska som också synts tidigare i vimlet, till ett kafé för att fira. Det känns lite som man tagit examen.

Efter den lilla fikapausen försvinner mina nyfunna vänner vidare. De ska inte till katedralen och pilgrimsmässan idag. Först ska de vandra ut till Finisterre. Jag går till katedralen. Jag vill absolut inte missa när man läser upp att en pilgrim från Sverige som vandrat från Irun nu har kommit fram till Santiago!

Som vanligt är det mycket folk i katedralen, och som vanligt är det en massa människor som inte är pilgrimer som tar upp plats för oss som så väl behöver sitta. Jag ser till och med turister ifrån kryssningsfartyg, de avslöjar sig genom de små runda stickers de har på sig, lappar som talar om vilken buss de tillhör.

                                       

                                       

Jag har tur för just idag ska den åttio kilo tunga rökelsekaret, el botafumeiro, svingas över våra huvuden. En osedvanligt mäktig syn.

Efter mässan håller jag mig kvar ett tag i katedralen, spejar efter kändisar. Och jo, jag stöter på mannen som gav mig sin stav. Jag träffar några tyskor jag bott tillsammans med. Och jag får en innerlig kram av de två äldre koreanskorna jag delade rum med igår, de som var så förväntansfulla att de inte kunde sova.  Äntligen har de kommit fram efter alla kämpiga åttio mil. Tårarna strömmar ner för kinderna på dem. Jag följer med dem ut på Rua de Vilar där vi slår oss ner på ett café för att fira. Det blir mycket firande idag. Jag har inte haft den här känslan av examensdag tidigare när jag kommit fram hit. Jag ser till och med folk som tar på sig blomsterkransar och ler så där underbart lyckligt. Jag hör också folk säga ’congratulations’ till varandra.

                               

                                      

                                       

                                      

Har man tagit examen och vill fira detta riktigt ordentligt tar man in på stadens mest iögonfallande hotell, paradoren Dos Reis Católicos. Hotellet är ett av världens äldsta. När det byggdes 1499 var det ämnat att husera just pilgrimer. Det ligger på torget Praza do Obradoiro snett över från katedralen. Jag tar nu in här för första gången. En fantastisk upplevelse.

                                

                                 

                                       

                                       

Visserligen känner jag mig rätt ofräsch i mina lindrigt rena vandringskläder, men jag bryr inte. Jag tar ett långt härligt bubbelbad, en liten tupplur och sedan går jag till franciskanermunkarna i Convento de San Francisco, ett kloster som delvis har omvandlats till ett annat fantastiskt hotell, San Francisco Hotel Monumento. Munkarna firar att det var åttahundra år sedan den helige Franciskus vandrade till Santiago från Assisi i Italien. 

                                        

                                         

Jag har varit i Assisi en gång och bott på kloster. Många av klostren där har en hotellverksamhet vid sidan av. Assisi är en fantastisk liten stad där franciskanermunkar, eller gråbröder som de också kallas, går runt i stan i sina mantlar med rep i midjan och sandaler på fötterna. För övrigt finns här också ett ganska stort birgittakloster.

Faktum är att det nog är på grund av helige Franciskus som jag brukar vissla med fåglarna när jag vandrar på lederna här i Spanien. När jag var i Assisi lärde jag mig att Franciskus var känd för att kunna prata med fåglar. Denne man, som naturligtvis är den man uppkallat staden i Kalifornien efter, lär ha kommit till Galicien år 1214 och det lär vara då han grundade klostret som jag nu får stå i kö till för att få det speciella pilgrimsdiplom man delar ut med anledning av jubiléet.

                                     

Mitt fönster vetter ut mot baksidan av hotellet. Jag sover med vidöppet fönster och vaknar av att fullmånen lyser mig rakt i ansiktet. Jag smyger mig in i den vackra matsalen för att njuta av en dignande bufféfrukost strax innan den officiella öppningstiden. Jag frossar på jordgubbar, mango och papaya och ger mig sedan iväg över världens lyckligaste torg, Praza do Obradoiro, och tar mig till världens lyckligaste flygbuss. Lyckligaste torget, för att här i denna arla morgonstund ligger folk redan utsträckta på stenplattorna och stirrar glädjestrålande på målet för deras långa vandring, katedralen. Lyckobuss, för att mer eller mindre alla som kommer ombord ser så lyckliga och glada ut där de med försiktig hand lägger sina ryggsäckar i bagageutrymmet som vore dessa säckar de renaste guldklimpar (eller nyfödda spädbarn)!

                                      

Så var alltså den här ganska strapatsrika vandringen längs Camino del Norte över. Jag är väldigt glad att jag gjorde den. Stundtals var den fantastiskt vacker. Jag är också glad över att jag till stor del lyckades med mitt uppsåt, att vandra helt i tysthet, något som definitivt ger vandringen  ytterligare en dimension.

                                      

                                           

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 


vandring i blomstertiden
2012

camino francés
sjpp - grañon

 

höstvandring
2011
camino francés

st jean - logroño

 


påskvandring
2011
camino francés

logroño - leon

 


höstvandring
2010

camino portugués
porto - santiago

 


påskvandring
2009
via de la plata
salamanca - santiago

 


påskvandring
2008
camino francés

leon - santiago

 


höstvandring
2006
camino francés

astorga - Santiago

 

 

 

 

 

 

 

information
kartor 
pilgrimsleder 
reportage 
kontakt 
pilgrim 
forum
länkar 
startsida 
bloggar

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 pilgrimsinfo © 2014 • Privacy Policy • Terms of Use