pilgrimsinfo.se © 2011 

Leon till Santiago de Compostela, påsken 2008

Flyget från Skavsta till Santander går den här gången via Frankfurt. Jag kommer fram till Santander tio i ett. Det tar tio minuter med flygbuss in till stan och det här hade varit perfekt timing för att ta bussen till Ovideo kvart i två för att därifrån forsätta till Leon. Nu blir det inte så. Alla bussar är nämligen fulla. Det är "Semana Santa" i Spanien, den heliga påskveckan, och alla ska hem!

Jag blir tipsad om ett tåg som går via Palencia. Centralstationen ligger som väl är alldeles intill busstationen. Jag springer allt vad tyglarna håller och hinner precis med 14-tåget. Två och en halv timma senare är jag i Palencia och en timma senare hamnar jag där jag ska, i Leon. Klockan har hunnit bli halv sju på kvällen och äntligen kan jag pusta ut. Tror jag...

Naturligtvis är alla härbärgen också fulla. Leon med sin stora katedral är en stad som många vill fira påsk i. Jag försöker mig först på Albergue municipal men får veta att härbärget just den här veckan används till vanligt vandrarhem. Härbärge nummer två har inte öppnat för säsongen. Till slut hamnar jag hos nunnorna vid Placa Gotica i gamla stan, ett väldigt bra alternativ ska det visa sig.

Men allra först blir jag nästan ihjälskrämd! I precis samma ögonblick som jag ska gå in genom porten till klostret kommer hundratals människor klädda i svarta kåpor där enbart ögonen syns emot mig! Männen bär stora bårar mellan sig med olika statyer av en lidande Jesus. Och jag tänker att Herre Gud, det är ju bara onsdag, hur ska detta sluta?

Detta märkliga skådespel håller på till långt in på natten och gör att nattsömnen inte blir så god som jag hoppats på. Dessutom, så här första natten har man inte hunnit vänja sig vid alla snarkningar än... Men, men, kommer väl propparna in i öronen så löser det ju sig.

Innan jag  kryper till kojs passar jag på att gå in i klosteravdelningen för att delta i nunnornas vesper, det vill säga kvällsandakt, för att låta mig välsignas inför färden.

Dag 1 - 36 km; Hospital de Orbigo - Murias de Rechivaldo

Eftersom jag inte fick mången blund i ögonen under natten sover jag ända fram till åtta om morgonen. Tanken är nu att jag ska ta nio-bussen tillHospital de Orbigo där min vandring ska starta, jag har nämligen hört att sträckan dit inte är så kul... Men, bussen? Nej den går förstås inte, Semana Santa... 

Apostlahästarna tar mig till utkanten av stan. Där får jag så lift den sista biten till bron i Orbigo med en präst. Så passande.

Jag går över den vackra gamla bron och sedan slutar jag inte gå förrän jag tio dagar senare är framme i Santiago de Compostela...

Cirka femton kilometers vandring och jag är i Astorga. Här är det mycket uppför och ryggsäcken känns tung. Nu igen? Jag som verkligen tänkt på vartenda hekto jag packat...

Jag går ut ur stan och fortsätter den vackra raksträckan fram till Murias de Rechivaldo där jag tar in på ett privat härbärge som jag bott på tidigare och som jag tyckte mycket om då. Nu är det kallt! Ägarna säger att de inte har råd att elda. Märkligt. Jag fryser och har ont. Jag har naturligtvis gått alldeles för långt idag, trots att jag vet att man ska starta mjukt. Men det är ju så roligt att vara tillbaka på caminon!

Jag har i alla fall turen att träffa på en ängel i form av spanska Anna som masserar och smörjer in mina stackars värkande ben.

Dag 2 -18 km; Murias de rechivaldo - Rabanal del camino

Jag vaknar i dåligt skick. Jag har ont ont ont och kommer i princip att få hasa mig fram till Rabanal. Det är inte kul at behöva gå en sån här kort sträcka men jag har inget val. En tröst är att det är ganska lätt vandring idag även om Rabanal ligger på över tusen meters höjd. Imorgon bär det av uppet i bergen till Camino Francés allra högsta punkt och ska jag klara det måste jag vila större delen av den här dagen.

Rabanal tar jag in på privata härbärget "Nuestra Senora del Pilar" där jag också bott tidigare och som har en såå trevlig och omtänksam personal. Jag tar ett fotbad med hjälp av det saltpaket jag fått i byns minimarket där man rekommenderar mig att göra den här proceduren varje kväll. (Vilket jag också gör återstoden av vandringen. Jag har fått inflammationen  i nagelfästena på fem tår.)

Jag vilar hela eftermiddagen men när kvällen kommer måste jag bara ut igen. Det är långfredag och jag vill absolut inte missa kvällens kyrkobegivenhet.

I kyrkan hamnar jag bredvid en irländsk präst med världens största fötter. Detta nämner jag därför att jag senare ska komma att följa hans fotspår. I snön!

De märkliga påskritualerna fortsätter... Prästen tar ner en träfigur föreställande Jesus på korset från väggen. Han lägger den mot altarringen, och så får församlingsborna gå fram och kyssa figurens fötter!

Dag 3 - 20 km; Rabanal - Riego de Ambros

Idag börjar jag med en ny slags frukost som passar väldigt bra för årstiden, varm choklad med toast och marmelad. Jag känner mig relativt utvilad och fötterna känns faktiskt ganska okej. Jag tror att jag ska kunna gå långt idag. Men då har jag förstå ingen aning om vilket spratt den kära väderleken ska komma att spela oss arma vandrare...

När jag går ut genom porten till härbärget i Rabanal börjar det regna. Ganska  kraftigt. Efter några kilometers vandring har regnet övergått i snö! Det blir till och med snöstorm uppe i bergen!

Snön bara vräker ner. Det här lär vara ett av de vackrare partierna på caminon. Jag ser nästan ingenting. Faktum är att jag stundvis går med slutna ögon, snön piskar rakt in i ansiktet på mig.

Vindtät jacka har jag som väl är, men andas gör den inte upptäcker jag när jag stannar för att värma mig på ett fik i Foncebadon. Allt under jackan är sjöblött. 

På fiket sitter en massa andra frusna, blöta pilgrimer. Alla dricker varm choklad. Först när den värsta stormen bedarrat ger vi oss av igen. De flesta med blöta vantar och våta skor. Plastpåsar är plötsligt hårdvaluta. De som har turen att äga ett par sådana virar dessa runt fötterna innan de drar på sig sina kängor igen.

Två kilometer utanför Foncebadon finns ett av de viktigaste monumenten på hela den här caminon, La Cruz de Ferro.  Inte bara är den här platsen med sina mer än femtonhundra meter över havet den högsta punkten på leden, detta är också här man ska lägga av sig sina gamla bördor i form av en sten man tagit med hemifrån. Monumentet som består av en träpelare krönt av ett enkelt järnkors står på en hög av stenar som pilgrimmer i århundraden släpat hit.

Jag la en sten vid korset förra gången jag var här. Nu ser jag det knappt på grund av snöstormen.  

Efter att ha pulsat fram i sjuåtta centimeter djupsnö hela förmiddagen känns det bra att kliva in i den varma pilgrimsrestaurangen i el Acebo och festa på en rykande het fisksoppa. Trevligt sällskap får jag också. Irländska prästen och hans lilla grupp sitter runt det stora bordet alldeles innanför entrén.

Det fortsätter snöa hela dagen. Man ser inte pilarna längre. Jag har dock kommit på ett knep. Jag går i irländska prästens stora fotspår, allt medan jag går och nynnar för mig själv "Har du tagit prästens sko, prästens sko, prästens sko, svara ja eller nej."

Eventuellt hade jag kunnat gå lite längre idag, men jag vill så gärna bo på privata alberguet vid pilgrimernas vattenkälla i Riego de Ambros, ett mysigt ställe där man bor två eller fyra personer i små kupéer. Mysigt på hösten när det är varmt, ja! Nu är det iskallt. Trots att det snöar ute hela natten har man ingen värme i stenhuset! Varför i hela fridens namn är de här privatägda härbärgena överhuvudtaget öppna?

I huset finns bara två personer till, en mor och en son från Nordnorge. De tar sig varsin rejäl hutt innan de törnar in. Det skulle man nog gjort. Själv somnar jag fullt påklädd i min sovsäck med fyra filtar över mig. Så fort näsan råkar sticka ut under natten håller jag på att frysa ihjäl. Och det här utsätter man sig frivilligt för! 

Dag fyra - 37 km; Riego de Ambros - Villafranca

Det är förstås alldeles för kallt att ligga och dra sig. Så fort jag slår upp mina blå ger jag mig iväg.

Det känns varmare utomhus än i stenhuset. Klockan är tjugo över sex och snön ligger som ett vitt täcke på marken. Tusentals stjärnor täcker himlavalvet. Fullmånen hänger över takåsarna. Det är en fullkomligt magisk morgon.

Jag låter månen lysa upp vägen framför mig när jag vandrar ner genom ravinen till Molinaseca. Jag vet att prästen och hans entourage skulle övernatta här. Jag kikar in genom dörren till härbärget som ännu inte är öppet. Men nej, det verkar som om jag är den enda som är ute så här tidigt.

Jag har sett fram emot att få sätta mig på torget i Ponferrada och ta det lite lugnt, äta frukost och kanske besöka katedralen, det är ju påskdagen idag. Jag går förbi den gamla riddarborgen men sedan, innan jag vet ordet av, har jag gått rakt igenom hela staden. Hur gick det till? 

I utkanten av stan stöter jag på tyskarna Chris och Julia som jag träffade för första gången i köket i Rabanal häromdagen. Jag går och småpratar lite med dem innan jag stannar för frukost i Columbrianos. Jag har vandrat på tom mage i hela fyra timmar.

Camponaraya går jag in i byns moderna kyrka för att ta del av påskdagens ritualer. Här är det inte så mycket dramatik, mer vanlig nattvardsgång. När jag kommer ut ur kyrkan händer det dock saker. Jag får vara med när Chris som är katolik bryter sin fasta. Han  har "fastat" i fyrtio dagar, det vill säga han har inte ätit godis!

Jag hade tänkt övernatta i Cacabelos, men där är härbärget inte öppet för säsongen än. Jag får fortsätta till nästa ställe vilket blir två timmar till, totalt elva timmar idag! Det var inte bra för fötterna det.

Sista biten slår jag följe med mina nya vänner från Tyskland. Äntligen framme på kommunala härbärget i Villafranca lyckas vi få ett rum för oss själva, snarkfritt... Innan det blir sovdags tar vi oss mödosamt ner till byn där vi äter en utsökt middag som avslutas med att Chris får en chokladbit till!

Dag 5 - 25 km; Villafranca - la Faba

Den här morgonen tar jag det väldigt lugnt. Jag är utvilad och mår bra. Det var underbart att sova utan öronproppar. Jag strosar runt i stan och köper frukt och lite annat, till exempel en väldigt god mörk chokladkaka med hasselnötter som jag fått smak på. Till och med godare än "Ritters".

När jag så sent som vid tioblecket ger mig av ut ur stan, möter jag Julia och Chris. Även om jag kan vandra med andra pilgrimer någon kortare sträcka då och då, vill jag alltid börja dagen ensam. Men nu är det alltså så att vi tre går i ungefär samma takt ut ur stan och därför blir det naturligt att vi följs åt. Vi går och går och går, en väldigt tråkig sträcka längs bilvägen. Värst är Portela med sina stora långtradarfik.

Vi vandrar tillsammans till Ruitelan där vi kommit överens om att stanna. Jag känner verkligen av att jag gick långt igår och det vore skönt att vandra kort idag.

Vi checkar in på det privata härbärget. Och så händer något märkligt. Vi blir väldigt arrogant bemötta. Jag känner att jag bara vill ut härifrån. Även om vi redan fått stämplar i våra pilgrimspass öppnar jag dörren och går min väg.  

Chris och Julia kommer strax efter. Och så går vi tillsammans upp för den otroligt långa, smala och sega backe till la Faba. Där blir vi varmt välkomnade, precis som det ska vara. Vilken lättnad!

På detta härbärge, som drivs av en tysk camino-förening, har bara två andra pilgrimer checkat in. Det är rent, det är snyggt och det finns till och med en öppen eldstad där en brasa sprakar hemtrevligt. 

Efter att ha tagit mitt dagliga fotbad går jag och lägger mig utan mat. Mina tår mår inte bra. Julia, som studerar medicin, påpekar att det var fler tyska soldater som dog av fotrelaterade problem under första världskriget än av skottskador... Det gör inte saken bättre.

Dag 6 - 14 km; la Faba - Alto do Poio/ Triacastela

När jag vaknar tidigt denna morgon vet jag att jag måste ta itu med mina tår om jag ska kunna ta mig ända till Santiago de Compostela.

Jag ger mig iväg i mörkret redan halv sju. Det är fullt med snö överallt och svårt att ta sig fram. Jag stretar på mot trettonhundra meters höjd och O Cebreiro. Uppe på berget ovanför la Faba ser jag solen gå upp. Ännu en gudomlig morgon.

Det tar mig två timmar att pulsa fram i snön de fem kilometerna mellan la Faba och OCebreiro.

Julia och Chris hinner ifatt mig. Tillsammans går vi in i O Cebreiro där vi vilar ut och frukosterar på den gamla krog som tillhör det härbärge som funnits här för pilgrimer ända sedan tusentalet. Och jovisst, det blir varm choklad, flera liter.

Efter ett långt uppehåll som bland annat innefattar ett besök i den anrika, mer än tolvhundra år gamla Mariakyrkan, ger jag mig iväg igen, mot Triacastela och doktorn som jag vet finns där.

På min väg ut ur O Cebreiro konstaterar jag att de gamla keltiska pallozer byn är så känd för, gör sig betydligt bättre i solsken.

I utkanten av den lilla byn blir jag stående. Var är vägen som leder upp i skogen? Det finns ingen skylt, inte ett fotspår, allt är vitt vitt vitt. Några pilgrimer som kommer bakom mig väljer att gå ner till stora vägen för att följa den. Det vill inte jag. Jag vill absolut gå genom skogen. Jag kommer ju ihåg hur vackert det var!

Efter en stund kommer en ung man gående i rask takt åt mitt håll. Han hälsar glatt och fortsätter sedan upp mot skogen. Bra. Jag följer honom.

Det tar timmar att gå genom skogen. Jag har hela tiden den unge mannens tioitvå-fotspår framför mig. Men ingen kommer bakom mig. Det gäller alltså att hålla sig på benen och inte ramla och skada sig.

Vandringen genom skogen går på tusen meters höjd. Jag ska upp till 1337 meter över havet, till Alto do Poio. Sista biten upp kryper jag nästan fram. Fötterna ömmar, dimman ligger tät och snön faller.

Äntligen uppe. Jag släpar mig in i restaurangen som ligger precis vid körbanan. En brasa sprakar välkomnande. Jag slår mig ner och beställer en välförtjänt het soppa. Efter måltiden ber jag värdinnan ringa på en taxi till mig. Det här duger inte längre. Jag kan inte ta ett steg till.

Tolv kilometer i nerförslutning och jag är i Triacastela. Taxin stannar utanför doktorns port. Ingen hemma. Okej, då får det bli apoteket.

Apotekaren lyfter inte ett ögonbryn när jag visar mina tår. Hon har förstås sett allt förut. Lite antiinflammatorisk salva och några tåhättor med silikon på insidan och jag  ska jag vara på fötterna igen, det lovar hon. Min vandring till Santiago kanske kan fortsätta trots allt...

Taxin tar mig till det kommunla vandrarhemmet, en byggnad i tegel med vackra blå fönsterluckor och dörrar. Sist jag var i byn bodde jag på det privata härbärget uppe vid stora vägen. Det var okej där, men jag minns en sur hospitalera som inte gillade att man använde tvättmaskinen utan att fråga henne till råds.

Jag får en säng i ett rum som närmast ser ut som en båthytt. Två sängar på varje sida. Jag ber att man inte ska släppa in någon annan i rummet efterom jag vill dela det med Chris och Julias.

I väntan på mina vänner tar jag på mig mina lättvikts-foppatofflor och går till den gamla pilgrimskyrkan i byn. Här är det till att börja med iskallt, men så fort den underbara prästen Párroco Augusto Losada López hälsar oss välkomna kommer värmen. En makalöst vänlig man som börjar sin pilgrimspredikan med att be oss inte resa oss upp under gudstjänsten eftersom vi behöver vila våra stackars vandringsfötter. Mitt i prick alltså. 

Temat för kvällen är el Camino de Santiagos humana och själsliga dimensioner. Efter att ha pratat en stund i detta ämne ber prästen om hjälp att läsa pilgrimens bön på olika språk. Jag erbjuder mig att läsa på norska eftersom en svensk text inte finns.

Det är en fantastisk känsla att stå framför statyn av aposteln Jakob och läsa pilgrimsbönen. Det blir ett minne för livet.

Efteråt får jag en stor varm kram av prästen som välsignar mig och kysser min panna. Jag tror nog att det vänder nu. Jag kommer säkert att flyga fram resten av vägen...

Tillbaka på härbärget och man har gett bort sängarna i mitt rum till några skolungdomar som just anlänt. Det är många spanska skolklasser ute och vandrar så här i påsktider. Ganska fantastiskt egentligen att man tar sitt kulturarv på så stort allvar.

Alltså ingen Chris och Julia. Jag går ner till det privata härbärget och finner dem där. Julia har säckat ihop. Sista biten ner till Triacastela blev hon tvungen att lifta eftersom benen inte bar henn längre.

Det här blir sista gången jag träffar mina tyska vänner. Hädanefter ska vi komma helt i ofas.

Dag 7 -  24 km; Triacastela - Barbadelo

Jag lämnar mina sovande tonåringar till rumskamrater halv sju om morgonen. Som vanligt är det mörkt ute. Det snöar inte så här pass långt ner i dalen där vi befinner oss på cirka sexhundra meters höjd. Skönt.

Jag går den långa huvudgatan genom byn och kommer ut till det vägkors där jag minns att jag blev stående förra gången. Då hade jag inte en aning om varför vägen delade sig eller vilket håll jag skulle gå åt. Den gången valde jag Samos, vilket skulle visa sig vara ett bra val eftersom jag där fick se det fantastiska gamla klostret som anses vara ett av de äldsta i västvärlden och som går tillbaka ända till femhundratalet.

Den här gången går jag till höger ut ur Triacastela. Jag vill se hur vägen via San Xil ser ut.

Det regnar och det är blött precis överallt. Jag går genom gamla byar med stenhus som kanske är tusen år gamla.

Kanske borde jag stanna i Sarria och inte gå så långt idag. Jag vill ju egentligen vara snäll mot mina tår. Men jag kan tydligen inte sluta gå. Jag stannar inte förrän jag kommer till ett ställe jag bott på tidigare och där jag trivdes bra, Barbadelo.

Jag kommer fram redan vid tretiden på eftermiddagen. Och finner att jag är den  enda gästen på stället. Bra. Då kan jag tvätta lite, packa om, skriva, vila, kanske läsa en stund. Och äta en bit... Fast det skulle jag nog tänkt på tidigare för här finns ingenting att få. Inga affärer, och den lilla byns restaurang där jag åt sist öppnar inte förrän halv nio i kväll..

Jag behöver bara tänka tanken på något att äta så sker miraklet. I min packning hittar jag fem granola-bars! Bara så där utan vidare. Jag har inte köpt dem. Jag har inte fått dem. De ligger där bara i en påse från ett ställe jag aldrig varit på. Vem var det som sa att man inte behöver bekymra sig om sin timliga välfärd längs caminon? Att allt man vill och behöver kommer till en. Jaja...

Dag 8 - 40 km; Barbadelo - Palais de Rei

Man kan undra vad som händer i mitt arma huvud den här dagen. Varför jag vandrar i mer än tretton timmar? Fyrtio kilometer i spöregn! Vad ska det vara bra för?

Jag börjar redan sex om morgonen. Detta innebär att jag får gå den första timman i totalt mörker. Men med hjälp av en ficklampa förstås. Den som jag förra gången  hittade långt in i skogen just när jag behövde den som bäst. Förstås.

Kanske är det för att det regnar precis hela dagen som jag inte vill sluta gå. Det är en märklig känsla det där att gå med huvudet inneslutet i en regnkapuschong. Det är nästan som att sitta i ett litet hus och lyssna på när regnet smattrar på taket...

Vätan kryper upp längs benen. Och jag bara går på. Går och går.

Jag kommer till Portomarin där man måste ta sig över en lång bro för att komma fram till stan. Den här gången går jag inte upp för trappan som pilarna visar utan följer bilvägen genom en rondell och vidare in mot gamla stan.

Så här glad var jag när jag tog igen mig i solen på trappan upp till Portomarin 2006.

Jag söker upp stadens postkontor. Jag har nämligen bestämt mig för att göra min packning lite lättare. Jag plockar ur allt som inte är absolut nödvändigt att bära på och lägger det i en liten box, att skickas till Sverige. Schampo, balsam, hårborste, hudkräm, tvättmedel ryker. En liten tvålbit som får tjäna som alltiallo behåller jag.

Innan jag lämnar stan inhandlar jag några chokladkakor, lite yoghurt, bröd och juice som jag sedan stannar längs vägen och inmundigar.

Ja sedan fortsätter jag att gå och gå. Som en annan Forrest Gump. Jag möter nästan inte en enda människa på hela dagen.

Jag borde förstås ha stannat i Hospital da Cruz där det ser trevligt och bra ut, men någonting driver mig att gå mer än tio kilometer till.

När jag framåt kvällen närmar mig Palais de Rei stannar några cyklister mig och frågar hur jag mår. De påstår att jag raglar fram. Okej okej, det är väl dags att stanna.

Jag stapplar in på det moderna härbärget alldeles innan man kommer in i stadskärnan till Palais de Rey. Jag öppnar dörren till sovsalen. Och vill vända om igen. 

På varenda en av fyrtioatalet sängar sitter en spansk skolunge. Jag går ut i receptionen och frågar hur långt det är till nästa ställe. Där ute regnar det fortfarande. Mina ben känns som stockar. Jag inser att jag inget val har. Jag måste stanna.

Folk har spänt linor mellan sina sängar där de hängt upp blöta kläder och skor. Doften är inte den bästa och  ljudnivån är hög.

Jag behöver förstås mat och måste alltså ge mig ut igen. Hundrafemtio meter bort ligger en restaurang. Det känns oövervinnerligt. Men jag klarar det.

Tillbaka på härbärget vrider jag ur mina kläder och tömmer mina kängor på vatten. Det finns ingenstans att hänga något som helst. Alla element och alla tvättlinor är upptagna. Jag lutar kängorna mot den enda säng som inte är upptagen och kryper sedan ner i min sovsäck, sticker proppar i öronen, och somnar som den slagna hjälte jag är. Fyrtio kilometer i störtregn!

Dag 9 - 29 km; Palais de Rei - Arzua

Jag kostar på mig att ta sovmorgon. I ärlighetens namn ska sägas att jag är väldigt tveksam till hur det ska gå att vandra idag efter det jag utsatte min stackars kropp för igår. Men men, jag drar på mig mina dyngblöta kängor efter att ha virat in fötterna i toalettpapper. Där jag sedan intar min frukost har detta vita papper smulats ner till ett pulver och jag skäms lite över den oreda jag ställer till med. Café-innehavaren är dock snäll och erbjuder mig tidningspapper att vira runt fötterna. Detta hjälper och snart är jag ganska torrskodd igen.

Idag har det klarnat upp. Äntligen kan jag höja blicken och njuta av naturen igen.

En bit utanför Palais de Rey går jag förbi härbärget i Ponte Campana. Jag vet att jag när jag gick här sist tänkte att jag gärna skulle velat bo här. Det kanske var mitt undermedvetna som försökte styra mig hit när jag gick så långt igår... Nu är härbärget i vilket fall som helst inte öppet för säsongen ännu.

Ribadiso de Baxio funderar jag på att stanna. Härbärget här ligger vackert vid vattnet. Men, jag ser skolklasser och vandrar vidare.

Kvart över fem kliver jag över tröskeln till det gamla vackra härbärget i Arzua. Eller rättare sagt, blir indragen av en framsträckt hand som tillhör John som jag stötte på en av mina första dagar på leden. Denne man har vandrat ända ifrån Belgien. För åttonde gången! Han går till Santiago de Compostela, tar in på bästa hotellet där i tre nätter, och går sedan tillbaka hem igen. Att han har fru och sex barn hemma kanske hör till saken...

Jag hittar mig en fin säng med utsikt över den vackra lilla stadens torg. Jag går ut och köper lite goda ostar, bröd och frukt för att äta på rummet. Och så kommer jag tillbaka och möts av skolklasser. Igen!

Hospitaleran på härbärget känner tydligen medlidande med oss pilgrimer som gått långt. Hon öppnar en oanvänd sal och låter oss sova där. Där ligger jag sedan och lyssnar en stund på Johns jämna snarkningar innan jag sätter proppar i öronen och somnar.

Dag 10 - 35 km; Arzua - Monte do Gozo

Den tionde dagen hade jag ursprungligen räknat med att vara framme vid mitt mål. Då hade jag förstås räknat med att mina fötter skulle vara lika fläckfria som de var förra gången.

Idag går jag egentligen också alldeles för långt. Jag är under vägs i elva timmar. Jag kunde kanske ha nöjt mig med att gå till Arca, men dit är det bara tjugotvå kilometer och det blir för kort. Tiden börjar krympa nu.

Jag bestämmer mig för att gå till härbärget i Lavacolla och övernatta där. Innan jag kommer fram dit passerar jag Santiagos flygplats. En märklig känsla.

Jag får tårar i ögonen när jag tänker på att jag nästan är framme och på hur hårt det varit den här gången. Tårarna är dock även glädjetårar. Det är en sällsam känsla att närma sig Santiago de Compostela!

Efter flygplatsen kommer jag upp till rondellen där jag stöter på den första santiagomarkeringen. Med sprucken röst skriker jag rakt ut i det blå, Viva santiago! Viva el camino! Viva la vida!

När jag kommer fram till Lavacolla råkar jag ut för det fenomen jag nu stött på ganska ofta, härbärget har inte öppnat för säsongen ännu. Här tar jag slut. Jag linkar in på första bästa kafé och sparkar av mig kängorna innan jag beställer en varm choklad. Jag får syn på skylten som säger att man inte får ta av sig skorna, försent.

Mina fötter skriker i uppror. Men jag måste ju fortsätta. Jag haltar fram längs vägen när jag möter John. Han är i prima form och tänker gå in till Santiago ikväll. Vill jag möjligtvis bo på finhotellet med honom? Gubbe!

Jag vill inte anlända till Santiago i det skick jag är i just nu. Jag minns hur underbart det vara förra gången. Jag vill gärna uppleva det igen, utvilad. Jag får försöka ta mig till Monte do Gozo och övernatta där. Fem kilometer till bara. Please!

Förra gången jag gick här hann jag inte stanna och titta på det storslagna monumentet på kullen ovanför Monte do Gozo eftersom jag hade bråttom ner till Santiago de Compostela och högmässan där. Nu har jag tid, fast kanske inte ork.

Jag snubblar bildligt talat in på mastodonthärbärget i Monte do Gozo. Jag checkar in i ett fräscht rum för åtta. Tre damer är vi som ska sova här. De andra två är från Brasilien och har gått den portugisiska leden.

Jag går in i duschområdet. Och blir sittande på en bänk en meter från själva duschkabinen, i kanske en hel timma. Jag är så slut. Och så glad. Snart är jag ju framme!

Dag 11 - 5 km; Monte do gozo- Santiago de Compostela

Så är den stora dagen inne då jag äntligen ska nå mitt mål. Santiago here I come!

Jag smyger mig ut i natten när klockan står på sex. Jag vill ha gott om tid på mig denna underbara morgon. Jag vill gå i sakta mak på slingriga vägar fram till den gamla stadsdelen och katedralen.

Jag njuter av fåglarnas morgonsång. Jag hälsar solen där den sakta kommer krypande upp över horisonten. Jag är på ett strålande humör. Jag mår bra igen. Det tycks som om mina stackars fötter alltid kommer igen efter en god natts sömn.

Vid infarten till det urabana Santiago, i stadesdelen San Lázaro, stannar jag till vid Puerto del Peregrino för att beundra monumentet över pilgrimer som gått här före mig. Heliga Birgitta till exempel.

Pilgrimsvandringen till Sankt Jakobs grav var hennes första. Det var på väg hem från den här staden hon fick sin första uppenbarelse, den som gjorde att hon bestämde sig för att grunda Vadstena kloster. Jojo, går man fram och tillbaka ända från Sverige är det nog inte så konstigt att man får så storvulna planer. En äkta hero var hon den kvinnan, inte tu tal om annat.

Även den här gången förvånas jag över att det är så lång väg man måste gå inne i själva staden innan man kommer fram till den historiska delen där katedralen ligger. Men, men, ett gathörn till, och jag är frammeeeee!

Klockan har bara hunnit bli halv åtta. Jag går in i den fantastiska katedralen som jag längtat till nästan varenda dag sedan jag var här för ett och ett halv år sedan.

Läs mer om min första vandring till Santiago de Compostela i mitt reportage i  Amelia Adamos

Jag stannar i katedralen hela förmiddagen. Jag sitter mig igenom två och en halv mässor. Mellan dessa går jag till pilgrimsbyrån för att få mitt diplom och för att rapportera att jag anlänt. Detta sista innebär att prästen under högmässan läser upp att en svenska som startade i Leon nu kommit fram till Santigao de Compostela. Jag är djupt rörd.

I kön för att ta nattvarden känner jag igen en kvinna som låg i en av sängarna bredvid min på ett härbärge längs vägen. Hon är nu insvept i den brasilianska flaggan. Tårarna strömmar ner för hennes kinder. Och för mina... 

På eftermiddagen tar jag in på ett litet hotell vid det mysiga lilla torget i närheten av katedralen. Jag får ett rum på översta våningen med en säng som är vänd mot balkongen. Här kan jag ligga och se på himlen ocxh höra kyrkklockorna dåna. Men först ska jag ta ett bad. Jag har nämligen ett badkar!

På kvällen går jag och ställer mig i kön till restaurangen på lyxhotellet Dos Reis Católicos, världens äldsta hotell.

Ja restaurang och restaurang. Saken är den att när några katolska munkar med hjälp av kung Ferdinand och drottning Isabella grundade hotellet 1499, var det för att man skulle husera pilgrimer som vandrat till Santiago här. När byggnaden senare gjordes om till att bli en så kallad Parador, ett statligt drivet hotell inrymt i en kulturhistorisk byggnad, var man tvungen att behålla dekretet om att ta hand om pilgrimer. Det är alltså därför man varje dag bjuder ett visst antal pilgrimer på frukost, lunch eller middag i en matsal i anslutning till restaurangens kök.

Jag har tur när jag kommer till kön. Det är nio personer framför mig. Man tar emot exakt tio stycken. Jag får dela en underbar middag med några glada ungdomar från Valencia. En mycket fin avslutning på en fantastisk, om än något ansträngande vandring!

En av mina favoritbilder från vandringen. KÄRLEK!

pilgrimsinfo © 2011  • Privacy Policy • Terms of Use